Året som kom och gick

Inspirerad av den vackra och kloka brunetten på andra sidan fjörn kommer här en årskrönika från Soffan.
Även om det känns som om inte så mycket har hänt så har helt säkert en hel del hänt...

Januari var månaden när jag började jobba i den stora skolan på den andra sidan staden. Det var så klart jätteläskigt och utmanande men också väldigt underbart med tanke på alla fina ungdomar och vuxna som jag fick nöjet att lära känna. Under loppet av två veckor drabbades jag dessutom av både influensa och magsjuka. En tuff start på våren.

Februari blev en resmånad. Jag och Klara åkte tillsammans med Maria och Hugo till Jokkmokk och marknaden och några dagar senare pep jag iväg till Malmö för att fira storebror på hans 40-årsdag. Resande, i stort och smått, piggade verkligen upp den annars ganska blå månaden februari.

Mars kom med vårsolen och några turer till Halsö-paradiset. Vi åkte skidor på både längden och tvären och dessutom hann vi med flera härliga promenader på isbanan runt Fårön. På hemmafronten började det projekteras för ett nytt badrum och vi satt vid köksbordet och ritade och räknade. Det gröna skulle bort och bli till något helt annat.

April innebar påsklovsvecka och halvtaskigt skidväder. Luftfuktigheten i skärgården var hög och solen sken med sin frånvaro under en stor del av tiden. Tobbe skoterjobbade i fjällen och efter hans hemkomst och svärfars ankomst började det gröna badrummet rivas och ett nytt fint badrum byggdes upp. Byggdammet var avskyvärt och vi flyttade västerut för att husera hos mamma under de dammigaste veckorna. Tack för det mamma!
Jag åkte till IKEA för att handla badrumsprylar och fastnade på bild i en fartkamera på vägen hem. Någon böter har fortfarande inte setts till.

Maj kom med riktig försommarvärme och när badrummet kändes färdigt drog vi till Halsön för att sjösätta båten samtidigt som Klara passade på att ta sommarens första dopp. Jag låg i hårdträning inför Vårrus och Tjejjogg och dessutom var varje dag en nagelbitare efter att jag hade skickat in min ansökan till tidernas drömjobb. Jag gick ständigt med mobilen i fickan och väntade på att den skulle börja vibrera från Skyddat nummer. Samtidigt hade jag massor att göra på jobbet i form av rättning, utvärdering och betygsättning. Vårsol och grönska ger dock oanade mängder energi.

Juni började med glädjebeskedet om mitt nya, egna, superunderbara jobb. Jag sprang dessutom två härliga lopp och åt underbar middag med underbara kolleger. Månaden avslutades med en elak halsfluss som bara var början på en lång rad av flussar.

Juli fortsatte där juni lämnade av. Men halsflussar och öroninflammation. När vi äntligen blivit friska blev det sommarmys i skärgården på olika håll och dessutom mitt i allt ihop en härlig tur till Lycksele. Festivalen kom till stan och så gjorde även jag. Medelhavsvärmen intog staden och vi tillbringade många härliga dagar på olika badplatser runt om i kommunen.

Augusti fortsatte med värme och långa bad. Vi njöt av den sista sommarmånaden och åt kräftor i det bästa av sällskap. Klara skolades in på sitt nya, bästa dagis och jag skolade in mig själv på mitt nya, bästa jobb. Frysen fylldes med lingon och kroppen fylldes med sommarminnen och bastubad.

September kom och jag började plugga igen. Dessutom började jag känna den där känslan i kroppen. Den där känslan som sa mig att jag nog hade fått en inneboende. Ett plus bekräftade men fortfarande var det bara de närmaste som visste.
Vi åt surströmming och jag blev av med min älskade mobiltelefon. Attans! Klara fyllde tre år och blev plötsligt en riktigt stor tjej.
Dessutom drog vi upp båten och föll i det iskalla vattnet när bryggan skulle monteras ner...

Oktober är höstmånaden framför alla höstmånader. Livet rullade på och jag lättade hjärtat för min chef om graviditeten. Min arbetsplats härjades av svinflunsan och vi gjorde vårt bästa för att ducka för nysningar och hostningar. Jag lyckades med bedriften att formatera om hårddisken. Jag började träna på att vara ledig och göra ingenting och som ett bra avslut på månaden kom höstlovet.

November kom med budet om min 30-årsdag och jag vill påstå att det var riktigt roligt att fylla år! I samma veva duggade arbetsuppgifterna tätt, både på jobbet och på universitetet och det kändes ibland lite väl tungt. Jag ville åka till Barcelona men det ville inte min arbetsgivare. Vi får väl se hur det blir med den saken....

December rusade förbi och jag hann knappt blogga något. Jag är hungrig mest hela tiden och jag fasar för vad barnmorskan ska säga vid nästa besök på vågen. Vi fick för första gången se den nya familjemedlemmen live och den såg ut att ha det jättebra inne i magen. Den gör sig allt mer påmind och det är så trevligt så!

Vit jul och annat kul

I flera veckor har den här dagen, den 23 december, känts som något lite större än självaste dopparedagen. I dag var nämligen dagen när vi skulle få kika in på lillsyskonet där inne i magen. Jag har i flera dagar haft en nervös känsla i magen. Mycket mer påtaglig än när jag väntade Klara och var en intet ont anande blivande mor. Nu känns det plötsligt som om man är så mycket mer medveten om allt som ska gå rätt och kan gå fel.
I vilket fall som helst så såg det ut som att den lilla krabaten hade det väldigt bra där inne. Den såg glad och pigg ut och hade både hjärna och hjärta.
Nu sitter vi här och eldar i kaminen, dricker julmust och väntar på tomten. Utanför fönstret virvlar snön omkring och buskarna får ta i ordentligt för att bära upp de stora snömängderna.

I morgon strömmar familjen hit till vårat hus och vi ska hinna med allt det där som ska hinnas med. Kaffe, julklappar, Kalle Anka (inte Anna) och julmat så klart.
Ja. Och så skottningen så klart. Den bör väl kommas ihåg den också.
God jul på er allihopa!

Vacker graviditet?

Jag sitter här framför datorn och är redo för natten. Innan jag sluter ögonen måste jag dock bara få ventilera en sak. Det bästa hade så klart varit om jag hade kunna fotografera mig själv och publicera härligheten här på bloggen, men därtill är jag alltför blyg och kanske alltför stolt.
Jag vill börja med att förklara att jag tycker att det är fantastiskt vackert med gravida kvinnor. Även min egen gravidet ser jag som något vackert, både på ett ytligt utseendemässigt sett och på ett djupare, känslomässigt plan. Man känner sig lite som en blomma som blommar under en lång period. Varje vecka händer något nytt och för varje vecka som går blir det allt mer tydligt att det faktiskt växer någon där inne.
Dock är det som så, att jag ännu inte trätt in i den vackra, blommande delen av graviditeten. Det enda som hänt so far är att brösten har vuxit sig till gigantiska, och jag menar gigantiska, juver. När jag sitter ner tar de i princip i låren. Nästan.
Det faktum att brösten är lika stora som medicinbollar gör dessutom att magen inte alls ser så där näpet gravid ut. I stället ser liksom hela jag bara jämnfet ut på ett ganska otrevligt sätt.
Så här sitter jag alltså, jämnfet och mätt och med brösten hängandes runt låren. På bänken bredvid mig ligger en tom plastpåse som för en stund sedan innehöll en bit saffranslängd. I sopkorgen ligger en ansenlig mängd Geisha-papper och i det tomma glaset på bordet bubblade för en stund sedan några deciliter ljuv must.
Gravidmonstret har gjort entré. Äta eller ätas.

Luciahelg

Ja, i helgen smäller det till med lucia och allt vad det innebär i form av alkoholdebut, vita linnen och små sjungande barnröster.
Klara hade lucia med sitt dagis i torsdags, mitt under arbetsdagen, så jag fick vackert avnjuta de foton som faderskapet hade med sig hem från festen. Det känns tråkigt att missa sådana här föräldrahögtider. Jättetrist! Men jag gissar att det bara är att vänja sig vid att stå och titta på andra barns examensklänningar. Lärarlivets dilemma.

Annars rullar det mesta på som det brukar göra i december. Jag gruvar mig inför tentan i januari och ser fram emot några veckors ledighet och mys.
På magfronten händer det mycket och jag känner mig redan gravidare än vad jag någonsin gjorde under klaragraviditeten. Men det är väl åldern.

Lilla lördagen

Jag sitter i soffan med datorn och tittar på blommorna som nog borde få lite vatten.
I morgon har jag föreläsning på universitetet och jag försöker hela tiden hänga med och vara med på tåget hela resan, i stället för att hoppa på precis innan tentan, den 21 januari. Det känns faktiskt som att jag redan har bra koll på både satslösningar, fonem och huvudsatsernas positionsschema. Men ändå! Ordet tenta gör mig lite darrig och även om jag tidigt bestämde mig för att inte lägga ribban allt för högt med tanke på jobbet, men det är svårt att inte göra sitt bästa. Jag försöker tänka att jag gör mitt bästa med tanke på omständigheterna. Jag försöker.

Blommorna var det ja. Dessa stackars blommor som bara får vänta och vänta.

Livet i början av december

Livet är fint. Snön har kommit och allt är lite ljusare.
Jag känner mig tjock och tappar balansen när jag står på huk.
I dag har jag varit på dansföreställning och blivit förbannad. Sen somnade jag på soffan och orkar därför inte redogöra för känslostormarna.
Kalla det hormoner. Kalla det politik. Förbannad blev jag.

En blängande hushållsassistent

När jag fyllde år i lördags fick jag en hushållsassistent av min familj. Min första familj alltså. Den jag hade innan jag, Tobbe och Klara blev en familj. Hur som helst så har jag länge önskat mig en hushållsassistent för att kunna baka 90 bullar på en gång, för att kunna göra jättemånga paltar och för att med ett enkelt handgrepp kunna baka bröd.
I dag har jag packat upp assistenten ur den gigantiska låda som den kom i och nu står den på köksbänken och tittar surt åt mitt håll där jag sitter i tv-soffan. I kväll har jag dock en väldigt bra ursäkt. Vi hade helt enkelt inte tillräckligt med mjöl hemma för att det skulle räcka till 90 bullar och det kändes ärligt talat lite överambitiöst att gå till affären bara för att köpa lite mjöl. Konstateras kan dock att assistenten är en skönhet som säkerligen kommer att serva oss under många långa år.
I födelsedagspresent fick jag även av min käre sambo en resa till valfri Europeisk storstad. Mitt val föll snabbt på Barcelona och efter att ha tittat på datum och flygtider föll valet på en week-end i början av januari. Men tji fick jag. Att som lärare få ledigt utanför loven är i princip en omöjlighet och att som höggravid åka till Barcelona på sportlovet känns lite väl farligt. Just nu lutar det åt att den europeiska huvudstaden blir Stockholm.
Men Stockholm är också vackert och med ett bra hotellrum kan det nog bli kanon!

Satslösningar...

Under två veckors tid har jag legat i hårdträning. Delvis på grund av intresse och insikt om att det är bra att plugga i god tid innan tentan i januari och delvis på grund av stor, stor respekt för den megaintelligente grammatikläraren på universitetet.
I dag var det så dags för lektion och det var så roligt och jag hade faktiskt bra koll på läget. Primär och sekundär satslösning är nu något jag känner att jag behärskar ganska bra. Bring 'em on säger jag bara.
I morgon är det dan före dan när jag blir tant och i morgon kväll firar vi med min familj och en glad lax som ligger i kylskåpet just nu.
Detta innebär att jag nu borde göra vettiga saker som att plocka ur diskmaskinen och lägga kläder i garderoben i stället för att ha dem liggande på en stol i sovrummet. Dock känner jag mig just nu fruktansvärt trött på att göra vettiga saker. I helgen ska jag inte göra en endaste liten vettig sak, förutom att äta gott och prata med fina människor. Så det så!

Poff

I går kväll kändes den där att-göra-listan jätte, jättelång och det känns som att hela den här veckan bara har varit ett enda långt arbetspass, med pauser för sov- och matstunder.
Men så när jag kom hem från jobbet i dag försökte jag klura ut vad det egentligen var som skulle göras i kväll. Döm om min rätt stora förvåning när det visade sig att det mesta faktiskt är gjort. Det som skulle rättas är rättat.
Det som skulle pluggas är pluggat.
Det som skulle skrivas är skrivet.
Det som ska förberedas inför tantdagen är på god väg att att bli färdigställt och där sätter jag stor tilltro till Tobbes lediga dag på fredag.
I stället för hårt arbete kunde den här kvällen ägnas åt tv-tittande, badkarsbadande och sängklädsbytande.
Det lönar sig ibland att tro att man aldrig kommer att hinna. I stället för att aldrig bli färdig blir man färdig i förtid. Soffan i ett nötskal.

Galen vecka

Den här veckan är en sådan där vecka som är överfylld av saker som måste göras. Men jag kryssar mellan mina måsten och bockar av dem en efter en och när man tänker efter är det makalöst hur mycket man hinner om man sätter den sidan till.
Den långa listan ser ut ungefär så här:
- Rätta elevarbeten som jag så klart har lyckats tajma in samtidigt. Igen. (CHECK!)
- Plugga inför torsdagens föreläsning. Jag är halvt livrädd för den nya läraren och vill inte göra bort mig. Jag är en barnrumpa. Jag vet. (CHECK!)
- Skriva omdömen till en väldans massa elevers utvecklingssamtal. (CHECK!)
- Baka, städa och allmänt förbereda inför lördagen som är den stora dagen när jag blir tant. (½ CHECK!)

Sen var det ju det här med mitt tillstånd. Mitt heliga tillstånd. Det tillstånd som innebär snusavslut, konstant hunger, nattliga toalettbesök och trånga byxor.
Än så länge är den lill* bara ett litet, litet pyre, men visst är det otroligt hur mycket små, små pyren kan göra sig påminda.
Om allt går vägen är vi alltså fyra stycken tokar som huserar här på Kvarngatan när sommaren kommer.
Galet spännande!

Jag heter Soffan...

och jag är en dålig bloggare. Jag vet. Jag ska försöka skärpa mig. Jag hade faktiskt tänkt göra det redan i dag genom att lägga ut ett foto av Klaras och Tobbes snögubbe, iförd SAIK-halsduk och Tjejjoggenkeps. Dock har jag ägnat kvällen åt rättande, grammatikpluggande och telefonpratande och plötsligt är klockan så här mycket och jag måste preppa inför morgondagen. Jag har alltså inte tid att tjorva fram kamerasladden och allt det där, du vet.

Men. En vacker dag dyker det kanske upp ett foto här igen. Framåt vårkanten, när grammatiktentan är gjord och betygen satta. Eller innan dess. Den som lever får se och den som är trött får sova.
Godnatt!

Status

Klara mår bättre. Hon är feberfri men lite trött och hostig.
Jag har haft en lång dag med jobb och sedan universitetet på kvällen. I kväll har jag påbörjat ett nytt moment med ny lärare och nya insikter. Tänk att en 64-årig man kan få grammatik att bli så intressant!

Helgen kommer i morgon och för min del innebär det after work och säkerligen soffsov. Dessutom hoppas jag på att snön fortsätter att falla och stannar kvar på marken.
Glad kjolfredag!

Segt

I sängen ligger en sjuk flicka. En flicka vars blick säger influensa. Vi får väl an se vad som komma skall.
En sak som gjorde mig lite orolig var när hon tidigare i kväll vaknade och ville dricka vatten, och klagade över ont i näsan. Jag kopplade genast till utväxt av tryne så klart.

Pappan, som ska vara hemma med sjuklingen i morgon, har blixtåkt till grannkommunen för att leta efter en man. Hoppas att mannen är lättare att hitta än min försvunna telefon och att VAB-pappan infinner sig i hemmet senast kl. 07.45 i morgon. Mycket möjligt att VAB-pappan då är mycket trött, men Pororo kan göra underverk på både pappor och barn.

Nu går jag och lägger mig bredvid influensabarnet men min nya bok. Må den vara bra!

Baksmällan

Efter en långhelg som verkligen gått i vilans tecken hade jag tänkt mig en annan måndag.
Min storebror, som bor långt bort i Malmö, har förärat hemstaden med sin närvaro under en vecka och vi har alla varit lika glada att se honom och de två glada kusinerna som följde med. I nästan en vecka har barnen lekt samtidigt som vi vuxna har druckit kaffe och ätit god mat och bara umgåtts helt enkelt.

I går kväll började jag ana något i dotterns blick. Något lite trött, lite blankt och lite febrigt. Mycket riktigt. I natt började hon prata i sömnen och kroppstemperaturen var varm. Det verkar inte vara någon influensa. Tempen ligger bara strax över 37 och både humör och aptit är på topp. Jag har dock lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Därför säger jag inte aldrig.

Nu tänker jag att jag borde plocka undan lite och städa toaletten. Det är vad jag tänker.

Jag höstlovar

I dag har jag höstlovat med likasinnade från andra skolor och vi har haft så roligt så! Som lärare är det skönt att ibland får umgås en hel dag med vuxna människor och bara ha tid att tänka färdigt en tanke och äta sin lunch i lugn och ro.
Efter att dessutom ha städat skrivbordet inför morgondagens långplanerande åkte jag till dagis för att hämta Klara. Vid hennes hylla i hallen hängde två teckningar. Den ena föreställer Vintern och den andra är helt enkelt en gestaltning av Mamma när hon ser ut som ett spöke. Jag undrar så väldigt, väldigt mycket vad det egentligen är hon menar med det. Visst, det är mörkt ute och man känner sig lite blek och sliten. Håret börjar bli lite lagom vinterfrissigt och huden traditionsenligt fnasig och narig. Men som ett spöke?

I kväll har jag skickat in två examinationsuppgifter, vilket innebär en dryg veckas total ledighet från plugg. Under förutsättning att jag inte får göra om och göra rätt...

I träning

Jag ligger i träning. Jag tränar på att göra ingenting och vara nöjd med det.
Detta är den andra lediga helgen på raken som jag och min sambo har tillsammans och det är också den andra helgen som jag ligger i träning.
Anledningen till att jag behöver träna på just detta är att jag på något sätt har gått och blivit upplevelseberoende.
När jag vaknar en oplanerad helgmorgon känner jag direkt ett behov att att styra upp planer för den dagen. Att ta det lugnt, läsa tidiningen och kanske till och med titta på tv en stund finns liksom inte med på kartan.
Mitt problem är inte att jag behöver vara nyttig genom att måla om, tapetsera eller baka sju sorters kokor. Nej, det handlar snarare om att lämna hemmet och uppleva världen, om än det nu bara handlar om badhuset på andra sidan stan.
Nu har två helger gått och fyra morgnar har jag ätit frukost lääänge, tittat på Bolibompa lääänge och dessutom somnat om i soffan.
Jag tror att det kallas att vara ledig och jag undrar vad det är som är så fel med det.

Lättad!

Den här veckan har verkligen inneburit en massa stenavlastning. Min axlar är nu så lätta att jag nästa lyfter från marken. Nästan.
Det började med formateringen och partitioneringen. Jag lever fortfarande på endorfinerna från den kicken. Datorn fungerar bättre än bäst och jag känner mig nog som en lite bättre människa.
I samband med att datorn återuppstod och fick sig ett ordentligt ordbehandlingsprogram kunde jag också ta itu med resterna från förra fredagskvällens äventyr och skriva den rapport som ska lämnas in på tisdag. Jag började i förrgår och fortsatte i går och så plötsligt, en bra stund innan normal läggtid var jag färdig. Stort stenlass.
Dessutom har jag gjort slag i saken och tagit tag i en grej på jobbet. Eller flera grejer egentligen. Grejer som jag står för och vill stå upp för.
Nu har den där bästa stunden på veckan infunnit sig. Tobbe är på jobbfest och jag sitter under en filt och bara njuter av att det är helg och över att jag inte längre har så många stenar på mina axlar. Jag och Klara har ätit MAX-middag hos Maria i Hortlax och i vanlig fredagsanda sitter jag här och undrar varför jag aldrig köper godis till fredagskvällarna.
Nästa vecka borde jag väl har lärt mig.
Trevlig helg!

Jag gjorde det!

I dag tog jag tag i det på egen hand. Problemet med datorn alltså.
Jag satte in skivan och partitionerade om hårddiskarna från tre till två och omfördelade utrymmet. Sen gjorde jag själva formateringen, ominstallationen av XP och slutligen blev jag ju även tvungen att om installera alla drivrutiner.
I bland gör man saker som man inte tror att man kan och efteråt känns det alltid lika bra. En stund var jag väldigt nära att ge upp men skam den som ger sig.
Det blev ingen rapportskrivning i kväll heller. Men i morgon mina vänner, i morgon är det jag som skriver i Word.

Kolla in!

Min kreativa och begåvade storasyster har nu fixat klart sin hemsida. Klicka här så får du se!

Rullar vidare

Tiden alltså.
Den helg som började med en spännande fredagskväll, fylld av adrenalin och kallsvettningar, rann snabbt iväg med lövkrattning, tacosmiddag och tålmodig väntan på snön.
Måndagen kom och gick lika snabbt och vårt bekymmer dessa dagar har att göra med den här apparaten. I waL så geud förbannad. Något måste göras med datorn och jag och Tobbe är ungefär lika värdelöst dåliga på att ta väl hand om en dator.
I går försökte vi formatera, men datorn verkar liksom inte vilja att vi ska göra något med den. Det är som att den känner på sig att vi är klåpare som bara kommer att göra saker och ting än värre och förstöra varenda liten drivrutin på nolltid. Nu ställer vi hoppet till en man på andra sidan älven och hoppas på att saker och ting kan få en lösning.

På elevfronten ser det lite stabilare ut i veckan. Frågan är bara när fröken ska trilla dit. Fortfarande har vi klarat oss här i huset, men jag hyser inga större förhoppningar om att det kommer att hålla i sig.
Egentligen borde jag ägna den här kvällen åt att skriva på en rapport. Mycket tyder på att jag inte kommer att göra det och till mångt och mycket är det datorns fel. Jag vågar liksom inte lita på att den kommer att stå vid min sida så särskilt länge till. Jag vill nog ha någon sorts trohetslöfte innan jag vågar öppna ett dokument och börja skriva. I Open Office.

Jättesnart helg

Torsdagskväll och en arbetsdag kvar innan helg.
Än så länge känner jag inga tecken på varken feber eller envis hosta, men jag ropar inte hej. Man ska aldrig ropa hej.
På jobbet fortsätter eleverna att sjukna in, men lika många kommer tillbaka och är på benen igen. Handspritspumpen går varm och det bästa är nog att försöka lägga sig i tid i kväll.
I går gick det inte så bra. Just nu kan jag inte riktigt komma ihåg varför, men jag förutsätter att jag gjorde något jätteviktigt.
I morgon blir det kjol och fika och en litet äventyr på kvällen. Jag ska praoa. Jag berättar kanske mer vid ett senare tillfälle. En sak är dock säker. Fredagskvällen ska inte tillbringas hemma i soffan.

Tidig kväll?

Varje kväll tänker jag samma sak. Att jag ska lägga mig tidigt. Med tidigt menar jag kanske kring 22. Det vore bra.
Varje kväll händer dock samma sak. Jag fastnar. Fastnar i telefonen, framför tvn eller framför datorn. Det händer väldigt sällan att jag fastnar i något vettigt som att t. ex. stryka eller torka fönster. Nej, det har nog aldrig hänt.

I kväll tänker jag samma tanke igen. Jag ska försöka komma i säng i bra tid. Jag ska vara pigg i morgon och framför allt ska jag sova för att mamma har sagt att det är bra för immunförsvaret. Mammor brukar ha rätt. Visst är det så?

Piteå på kartan

Skolans värld sätter Piteå på kartan i veckan. Det är många som är sjuka. Svininfluensa eller inte är frågan. Faktum är dock att det är väldigt lugnt i klassrummen.
Själv går jag bara och väntar. Tobbe jobbar borta en hel del under den här veckan och det fattas väl bara att jag blir utslagen just därför. Det har hänt förut.

Jag har precis avslutat kvällens sagostund med Vilda bebin får en hund. Just denna bok har vi haft i vår ägo ett bra tag och varje gång jag läser den blir jag lite fundersam över om Barbro Lindgren bara hade väldigt dålig fantasi när hon rimmade eller om hon helt enkelt var hög som ett hus. Jag lär väl få fundera vidare...

Nu väntar lite tvätthängning och sedan en stund i soffan. Jag tror att det är bra att vila för att inte bli smittad. Vila och Ben & Jerry's lär vara nästan lika bra som det försenade vaccinet.

Kallt och vackert

I dag har jag och Klaran promenerat en hel del i det vackra vädret och dessutom har vi lekt och fikat hemma hos Edvard på andra sidan fjärden.
Nu har söndagskvällen plötsligt kommit och helgen har nått sitt slut. Ja, helgerna går snabbt och veckorna går nästan lika snabbt.
När jag läste för Klara i kväll föll valet på Mamman och den vilda bebin och när jag läste stycket "...och mamman grät och grät så hennes tårar stänkte" fnös treåringen:
- Tssst... Mammor gråter väl inte. Det gör bara barn.
Vilken oskyldig bild av världen. Och så skönt att det är så hon ser det.

Men!

Det är ju så roligt att blogga. Att skriva och att läsa. Det är så roligt att tänka på vad man ska skriva för att det sedan ska bli kul att läsa men ändå är det så att det här med inspiration går i vågor.
Just nu skyller jag min inspirationsbrist på allt för många bollar i luften. Att jobba nästan heltid och plugga på halvfart kräver mer ansträngning än vad man kan tro och den lilla tid som återstår sitter jag helst stilla och bara andas. Andas och äter.
Många frågar hur det går med köksrenoveringsplanerna och även om den ekonomiska biten nästan är färdigsparad så är det återigen det här med inspirationen som står i vägen. Efter långa arbetsdagar med undervisning och elever och en fortsättning i form av rapportskrivande på kvällen, finns det helt enkelt inte kvar så mycket krut i hjärnan. Trötthet föder inte krativitet.

I dag har vi dock tagit tag i hus och hem. Den senaste veckan har vi verkligen inte setts mycket eftersom jag har jobbat/pluggat dagar och kvällar och däremellan har Tobbe jobbat. Resultatet av sådana veckor blir oftast damm, stök och smutstvätt. Under denna dags förmiddag blev allt stök dock ett minne blott och som belöning åkte vi till stan för lördagsfika och storhandling.
I dag har Tobbe dessutom tagit bort den urskog av buskar som växt precis framför husväggen. Till våren ska där bli fina stenar och kanske några små, tuffa växter. I väntan på våren ser det dock mest tomt och konstigt ut.

Alltså, jag bloggar fortfarande. Jag är bara lite trött i bland...

Mustigt

Den här veckan har varit mustig på så sätt att den liksom har sugit musten ur mig. Jag inledde med två långa arbetsdagar som liksom blev tidsmässigt fördubblade på grund av utvecklingssamtal. Utvecklingssamtal är ett fenomen som tar både tid och ork, men det ger också väldigt mycket för mig som lärare. Det är så roligt att få se eleverna tillsammans med en förälder och kanske få lite bakgrund till sakernas tillstånd.
Onsdagen var som vanligt en ganska lång arbetsdag med konferenser både hit och dit och i dag åkte jag direkt från jobbet till universitetet.
Nu är jag äntligen hemma i soffan igen och Tobbe läser saga för Klara.
Jag ska lägga mig under filten och sväva iväg. Förmodligen med herr Blund.

Trött

Jag hade tänkt sätta in några bilder från lördagsturen till ett höstvackert Halsön. Sen hade jag också målande tänkt berätta om besöket på badhuset och hur roligt det är att se en treåring älska vattnet.
Men så somnade jag på soffan. Igen. Precis som jag gjorde i fredags och lördags också. Pang, bom så är man bortkopplad från världen och har gått in i sömnens lullulliga land.
Därför är jag för trött och seg just nu och går i stället till sängen, via garderoben, för att hitta lämpliga kläder för höstens utvecklingssamtal.
Sov gott!

Senadraget

Rubriken syftar på mig själv. Ibland är jag så där dumseg så att liksom inget blir gjort. I kväll är en sådan gång.
Förvisso har jag hunnit med en väldans massa viktiga saker på jobbet i dag och kanske är det därför det liksom inte blir något när jag kommer hem.
Efter att ha lagt Klara hade jag en sak att utföra och denna enda lilla sak var att göra en paj till morgondagens knytkalas på dagis. Jag skulle bara titta på Idol först. Jag tappade suget för Idol och bytte kanal för att titta på Uppdrag granskning. När Uppdrag granskning var slut satt jag mig framför datorn. Jag kan i nuläget inte redogöra för vad jag gjorde framför datorn, men förmodligen satt jag och läste bloggar som tillhör människor som jag inte känner och inte bryr mig om.
Nu står pajskalet i ugnen och jag inser att det får räcka med ett pajskal nu i kväll. Innehållet hinner vi säkert fixa i morgon innan kalaset. På något sätt hinner vi nog det.
Sedan kan jag tillägga att kvar på matbordet står två tallrikar som stått där sedan jag och Klara åt middag. Detta påpekade treåringen innan hon gick och la sig med fniss i rösten.
Nu ska jag alltså plocka undan tallrikarna. Och duscha. Varför gjorde jag inte det mellan 21 och 21.30 i stället för att läsa bloggar som tillhör människor som jag inte känner?
För att jag är ett senadrag.

Blondinens badrum

I dag har jag tagit ytterligare ett steg mot blondinheten. Jag skulle vilja påstå att jag är i mål nu. Nu väntar jag bara på att se vad som väntar i blondinvärlden. Jag väntar med spänning.

I dag hade jag inte bara tänkt prata om hårfärger. På begäran kommer här även några bilder från badrummet som förvisso har varit färdigrenoverat i några månader nu, men jag har väl aldrig riktigt kommit mig för att visa resultatet.

Fokus ligger på badrumsmöblerna, eftersom vissa läsare har ett visst behov av att se dem.

Möbler och handfat är köpta på IKEA och och blandarna kommer från FM Matsson. Generös som jag är bjuder jag även på en bild från insidan på mitt badrumsskåp. Det du! Detta gör jag endast för att vissa läsare ska få vissa behov tillfredsställda.

Långhelg

Nä, någon långhelg har det inte varit i ordets rätta bemärkelse, men ändå känns det som om det har varit en lång helg.
I fredags blev jag hämtad på jobbet och sedan körd i ilfart till systersonen Arons födelsedagsfirande i Luleå. Femåringen hade själv önskat blodpuddning som födelsedagsmiddag, men alla vi andra var nog ganska nöjda med kompromissen i form av pizza.
Tobbe har jag jobbat natt hela helgen och har därför varit ganska osynlig. Ungefär som en vampyr. Ibland har vi sett honom och känt hans närhet och han har sett levande, om än blek, ut.

I går var det lördag och inte vilken lördag som helst. Alla förvärvsarbetande medborgare hade belönats med månadens löneutbetalning och tillsammans med så många andra besökte även vi stadens gator. En av de saker jag älskar mest med den här staden är det här med att man kan strosa omkring i stan utan mål, utan plan och bara prata med människor man stöter ihop med. I går var en sådan där extrem dag när det kändes som att alla jag någonsin lärt känna hade samlats på en och samma plats. Så tryggt och bra det känns att alla liksom är där. Och till dig som inte var där vill jag bara säga en sak: Jag saknade dig!

I dag var det så söndag och vi gick ut hårt genom att åka och bada på morgonen tillsammans med Maria och Anna med barn. Vilken höjdare! Vi var hemma igen till lunch och kunde ladda batterierna inför en tur till skogs (med samma sällskap) där korvgrillning och klättring i berg stod på schemat. Tänk vad kaffe, korv och vackra höstfärger kan göra för själen.
I samma ögonblick som vi kom hem från skogen kom bästisen Edvard för att lämna en försenad födelsedagspresent och leka lite.

När Klara skulle sova nu i kväll lät det så här:

S: Tack för i dag gullis. Vilken mysig dag vi har haft!
K: Säg inte tack för i dag! Vi ses ju i morgon...

Flickebarnet är ungefär lika känslosam som sin mor. Vi måste öva på det där, både hon och jag.

Lite bättre...

Tack vare många goda råd så sitter jag nu här med en sorts ordbehandlingsprogram, som dessutom är gratis.
Jag känner mig fortfarande dum. Riktigt dum. Och korkad. Men det bästa är väl att le åt eländet. Alltid irriterar det någon.

I övrigt inget rafflande att förtälja. I morgon är det jobb och studier och kanske tar jag en ostburgare i bilen på väg hem. Det är frihet för en förvärvsarbetande kvinna i 30-årsåldern; i en bil på väg mot horisonten, men en ostburgare i handen och gurkmajonäs på kinderna.

...

I kväll hade jag tänkt att jag skulle skriva en massa roliga saker, som skulle få dig att le lite och må lite bra för en stund. Jag hade tänkt berätta om ljusen som brinner på bordet och kicken jag får av att jobba. Jag hade tänkt berätta om det nystädade garaget som mannen och barnet ägnat två dagar till att fixa...
Men så kom något ivägen. Jag skulle skriva en rapport till min kurs, men först tänkt jag städa lite i C: på datorn, eftersom den är lite seg och saknar tillräckligt diskutrymme. Nöjd och glad hade jag efter en stund städat bort mycket skrot och kunde i lugn och ro skriva vidare. Trodde jag.
Men så visade det sig att jag hade städat bort hela Office-paketet.
Jag är så K-L-A-N-T-I-G. Så trög, så pucko, så ivrig att det stör.

Nu får jag skriva i WordPad i väntan på bättre tider.
Så dum, så dum...

Bestulen

I dag var en sån där bra dag. Kul på jobbet och helgkänsla i hela kroppen.
Efter jobb och dagis hade jag och Klaran bestämt träff med två vackra damer på ett av stadens bättre konditorier. På vägen från dagis till parkeringen i stan hade jag använt min telefon men när vi kom till den avtalade mötesplatsen var den plötsligt borta.
Fredagslugnet blev till småstress och irritation och efter att ha konstaterat att telefonen blivit avstängd av någon och letat igenom bilen två varv gick jag till mobiltelefonaffärennumerouno för att spärra hela paketet.
Hips, vips fick jag ett nytt sim-kort med mitt vanliga nummer och i en låda hemma i källaren hittade jag en gammal älskad telefon som jag mer än gärna tar i bruk igen. So far, so good. Problemet är liksom mer den här uppgivenheten över att min telefon inte är där JAG lagt den och mycket tyder på att någon annan varelse har tagit den från sin plats, i min väska.
Men vet du tjuven! Nu är stölden polisanmäld och det innebär att telefonen är spärrad så du har väldigt lite användning av den. Så det så!
Dessutom har jag köpt ett par nya svarta skinnstövlar. De är så snygga, så snygga.
Av denna dagen kan vi lära oss att mobiltelefoner är världsliga tingestar som ej bör gråtas över och att ett par snygga stövlar gör gråten än mer obefogad.

Det här med sången...

I lördags var jag på fest. På samma fest var även en man och hans gitarr. Jag såg mannen, jag såg gitarren och sedan var den kvällen biff. För min del. Det är så roligt att sjunga. Jag älskar det.
Mannen med gitarren kunde nog tacka sin lyckliga stjärna för rusdrycken som bedövat flera av hans sinnen, och framför allt hörseln. Han verkade i alla fall inte allt för skadad när han lämnade in för kvällen.
Det märkliga med allt det här är att jag, när jag står där och tar i för fulla halsar, faktiskt på allvar känner mig ganska duktig. Det känns som att tonerna sitter där och som att det svänger. I alla fall lite.
Men. Jag är inte mer än människa. Jag kan se sanningen i vitögat. Idoljuryn skulle helt klart såga mig vid fotknölarna och det skulle nog även en man med gitarr göra, om han var nykter. Men det finns ju Korpfotboll, så nog borde väl jag få sjunga? Ingen behöver se eller höra, men sjunga måste man väl få?
Nähä?
Tralla då?
Någon?
Jojka?

Trötto

Jag borde kanske plugga lite i kväll, men något säger mig att jag inte kommer att göra det. Något säger mig att jag kommer att hinna med i alla fall.
I övrigt har jag inte mycket att komma med just nu. Jag skulle kunna berätta om min dag, som på alla sätt har varit en bra dag, men förutom lunchen som bestod av Chili sin Carne så har det nog varit en väldigt slätstruken torsdag. Och väldigt kall.
Nu softar jag vidare med Idol och ett bad.

Ljuva höstkvällar

Nog är det lite märkligt att jag ofta går och gruvar lite inför hösten, inför mörkret och inför slutet på sommarledigheten och ändå är det ofta på hösten som saker och ting känns roligast. Luften är så ren och klar, kvällarna är mysigt mörka och morgnarna är härligt daggiga.
Varje morgon när jag kör till jobbet tänker jag att det hade varit härligt att cykla. Att få känna lukterna och se allting lite bättre.
Än så länge har det inte hänt. Jag är väldigt osäker på om det kommer att hända något innan snön kommer. Men visst är det väl tanken som räknas?

Många nyheter, men samtidigt inte mycket nytt.
Tjing!

Jaha. Jag också.

Under de vintrar som jag har varit mamma har jag försökt vara förnuftig. Jag har tänkt att mitt barn klarar sig bra med en vanlig overall, från en vanlig affär. Jag har tänkt att jag inte ska trilla dit och köpa en hutlöst dyr overall bara för att andra föräldrar gör det. Bara för att...
Men så i dag trillade jag också dit på en av de dyrare. Men jag måste säga att jag har välgrundade argument.
1) Vi älskar att vara utomhus på vintern. Alltså är det väl investerade pengar.
2) På Klaras nya dagis tillbringar barnen en stor del av dagen utomhus och det vore bra om hon höll sig ordentligt varm under dessa timmar.
3) Färgen och modellen är båda bra.
4) Det sägs ska vara bra kvalitet och därmed kanske den håller till eventuellt småsyskon också.
Håller det?

Och sist men inte minst vill jag bara än en gång säga att jag gillar mitt nya jobb. Utmaningarna blir ständigt större och det är så roligt att få använda nya delar av hjärnan. Delar som bitvis legat vilande under de senaste åren. Det är skönt att liksom få komma till sin rätt.

Helgen

Den här helgen har varit fullspäckad av allt från naturromantik och båtfix till en sen, sen festkväll och en trött söndag.
I fredags efter jobbet packade vi bilen och åkte iväg till stugan för att hjälpa mamma med att ordna lite inför vintern. Allt gick som smort, förutom incidenten med bryggan som gav upp helt och hållet, med oss stående på. Ingen kom till skada, men jag blev väldigt blöt.
Från stugan, hann vi hem för att byta om och åka vidare till lördagskvällens 40-årsfest som blev en mycket lyckad tillställning. Höjdpunkten var nog mannen med gitarren som glatt spelade ungefär vad som helst.
I morse när jag vaknade önskade jag lite smått att vi hade haft vett att avsluta lite tidigare, men det blir ju så där ibland. Lite sent liksom...
Nu hägrar sängen. Och en ny arbetsvecka.

Ballonger

Sedan Klaras födelsedag i söndags har vi kvar en hel del ballonger här och var i huset. I princip varje taklampa har fått färgglada gummihängen tack vare barnafadern som har barnasinnet i behåll. Nu börjar ballongerna dock att kännas lite som en gammal bakfylla. Minnen från en trevlig fest, men eftersom festen är slut känns de mest slitna. Jag är dock starkt övertygad om att de kommer att bli kvar ett bra tag till. Om en vecka eller så kommer jag att vara förbannad på Tobbe för att han inte tagit bort dem. Om två veckor kommer jag att bli arg på riktigt, flippa ur och ta bort dem själv. I argen.
Så fungerar det här hos oss. Saker blir liggande, hängande och skräpande. Jag vill tro att vi inte är ensamma om den saken. Jag vill tro att det är ett allmänt människodrag att dra ut på saker och ting. Jag vill tro att Buffétidningen från juli månad blir liggande orörd på köksbänken hemma hos andra människor också. Jag vill inte vara ensam i stan om att bygga klädhögar på stolen i sovrummet, rensa handväskan på byrån i hallen, lämna skorna mitt framför ytterdörren, använda microvågsugnen som en avställningsyta för måttband, spelpjäser, ett gammalt sim-kort, en knappnål och en glaskaraff som jag fått i julklapp av Piteå kommun. Vissa dagar är jag livrädd för att någon ska spontankika förbi och se röran och tänka blä. Livrädd för att höra mig själv komma med taskiga ursäkter om hur vi just kommit hem och om hur Klara precis, nyss dragit fram OVANLIGT många leksaker.
En gång i veckan städar vi ordentligt. Plockar undan småsaker, klädhögar, pappershögar och handsväskeinnehåll från byrån. Vi dammsuger och städar toaletten. En gång i veckan känner jag en sorts inre frid av att kunna andas lite bättre.
Några dagar senare är kaoset tillbaka. Så klart. Ett hemma hos-reportage från mitt hem skulle avslöja väldigt många legobitar under soffan och fina barnteckningar på hög i ett hörn av köksbordet.
Men visst är det så? Snälla, säg att det är så även hemma hos dig!

Vi har väntat och väntat...

Och väntat ännu mer på att få se Män som hatar kvinnor. När den gick på bio hann vi inte riktigt med. Eller hann och hann, men du vet säkert hur det är. Sedan den kom ut på dvd har uthyrningsställets hyllor gapat väldigt tomma just där dessa fodral har sin plats. Men så i kväll åkte jag iväg och kom hem med ett exemplar. Oj så kul! Däremot blev det ingen filmkväll i kväll. Jag borde läsa kurslitteratur. Det gör jag ju inte som du säkert förstår. Men alldeles strax tror jag att jag kommer att göra slag i saken.
Annars är det ju en dag i morgon också. Självklart en dag då jag i så fall måste läsa lite extra mycket. Dessutom en dag då jag ska hålla i ett föräldramöte. Men det finns ju nätter också. Och kaffe.
Nej. Nu går jag och läser lite.

Ursäkta...

...min frånvaro, men jag har faktiskt väldigt många bra ursäkter.

Förra veckan började jag en ny karriär som deltidsstuderande. Jag ska läsa till ett ämne till min lärarexamen och i torsdags var det dags för första träffen. Kursen går på halvfart så jag kommer att tillbringa varannan torsdagskväll på universitetet i residensstaden. Det är klart att det kanske kommer att bli lite tungt vissa stunder, men samtidigt känns det väldigt roligt att lära sig något nytt, som jag vet att jag kommer att ha konkret användning av i vardagen. Och till skillnad från förra gången jag var stundent så vet jag nu hur det fungerar i verkligheten. Det känns som att jag vet vad jag ska lägga krutet på och vad jag kan sålla bort. Hoppas bara att lärarna på universitetet tänker på samma sätt som jag gör.

Helgen har bara sprungit iväg då vi har haft besök av Klaras farmor, farfar och faster. I går var vi dessutom bjudna på ettårskalas hos en liten moranisse på besök i mammans hemstad.

I dag var det dagen D, när vår egen lilla älsklingstrotsis fyller 3 år. Varje födelsedag drabbas jag av en stor nypa nostalgi och känner hur det rycker där nere i äggstockarna. Jag minns känslan, lukterna och tårarna. Jag minns lyckan och harmonin. Varje födelsedag blir jag lite extra tacksam för att det var just hon som kom. Nykär liksom.

Födelsedagsbarnet själv har mest svävat omkring i en sorts blandning av sockerkoma och pakethysteri.

Jag hoppas att hon känner sig speciell på sin födelsedag. Och alla andra dagar. Underbara, underbara vackerbarn.

Vem letar vem?

I dag när jag hade hämtat Klara på dagis frågade jag henne, som vanligt, vad hon hade gjort under dagen:

K: Jag och T lekte kurragömma.
S: OK, vem gömde sig då?
K: Jag och T!
S: Jaha... Men vem var det som letade då?
K: Jamen T:s mamma!

OK. Det var så det var. Det borde jag ju ha anat.

Planering, planering, planering...

Vuxenlivet för mig handlar mycket om att alltid ligga steget före. På jobbet försöker jag att ligga månader före vad gäller grovplanering och ungefär en vecka före när det gäller finlir och detaljer... Samtidigt som man ska planera måste man vara galet flexibel eftersom det hela tiden handlar om människor.
På hemmaplan är det också ett evigt planerande. Vem lämnar på dagis och vem hämtar? Hur ska T jobba om fyra veckor när jag på torsdagskvällen har kurs i Luleå? När måste vi baka till Klaras kalas (med tanke på att så många av veckans kvällar är uppbokade)? När måste vi åka till den jättestora leksaksaffären för att köpa presenter till den blivande treåringen (än en gång med tanke på att så många av veckans kvällar är uppbokade)? När ska vi hinna finstäda inför helgens långväga gästers ankomst (ytterligare en gång med tanke på att så många av veckans lediga stunder är uppbokade)?
Hur som haver så hade vi bestämt att vi i dag skulle ta tag i leksaksbiten och lämna Klara hos mormorn en stund efter middagen. Just denna kväll av alla kvällar hamnade jag och min sambo i ett ovanligt intressant samtal, över makaronerna och korven, tills jag plötsligt insåg att klockan var 17.30 och vi således hade 30 minuter på oss att lämna barnet, brumma iväg till affären, sovra bland skräp och kvalitet, betala och göra paket. Allt gick fint och 10 sekunder innan stängningsdags trippade vi ut genom dörrarna.
Planering, who needs it??

Lekande lätt!

Tidigare i kväll satt jag och rättade och hade tvn på så där i bakgrunden och lyckades komma över ett program på Kunskapskanalen som handlade om barns lek. En kvinna (gammal, gammal kvinna) hade forskat på ämnet efter att ha konstaterat att förskolor och föräldrar planerar för allt; för pyssel, läsning, sång, mat, grupprat, uteaktiviteter... You name it! Men! En sak tycks ofta glömmas bort: Leken. Barnets egen lek, i den egna fantasin. Den som kommer utan uppmaning eller bedömning. Den som bara finns där, i barnet och kring barnet.
När jag var liten och gnällde över att jag hade tråkigt eller inte hade något att göra kom min pappa ofta med den klassiska pappakommentaren: -Det är bra att ha tråkigt ibland.
Först som vuxen och förälder kan jag se sanningen i dessa ord. Ur sysslolösheten och det tomma schemat gror fantasin och där växer också leken.
I morse drack jag och Klara kaffe hos mamma och efter att ha ätit upp sin macka gick treåringen ut på gräsmattan med en sax, en gammal låda som en gång innehöll en spritflaska och två leksakshundar. Mycket snart var hon mycket uppslukad av något som bara hon förstod, som var hennes eget och som var just precis den där lekkoman. Jag och mormorn var som bortblåsta och hon struttade omkring där ivrigt pratandes med sig själv.
Sannerligen, det är bra att ha tråkigt ibland. Hur tråkigt det än kan låta.

Helgen har varit bra. I går åkte jag till stan med en stor plan. Jag skulle köpa väldigt mycket kläder efter fredagens rensning av garderoben. Förvisso blev garderoben inte så väldigt mycket tommare, men det var ändå hög tid för en uppdatering. Hem från stan kom jag med en jacka, ett par jeanstights (gudomligt sköna), en stickad tröja, en långärmad tunnare tröja, en stickad väst och en scarves. Nu är jag redo att möta hösten i mitt iskalla klassrum. Jag hoppas på gråkallt väder i morgon så att jag får anväda det nya, fina...

Ljuva helg

Fredag och veckans kanske bästa dag. Jag har jobbat och Klara och Tobbe har varit hemma för att försöka få febern att vända och gå en annan väg. När jag svängde in på infarten på eftermiddagen stod Klara ute med en hink i den ena handen och med den andra handen plockade hon giftiga bär från en av trädgårdens otaliga buskar. Febern har vänt och vi hoppas att den fortsätter åt något annat håll.
Vi har blivit bjudna på grillad sik hos mormorn och efter att ha inhandlat ett stor, fin plastlåda har nu äntligen ett gäng bebisleksaker (under viss protest) fått flytta till förrådet i väntan på en eventuell lillasyster eller lillebror. Eftersom treårsdagen bara är en dryg vecka bort känns det bra att ha gjort plats för eventuella nytillskott i leksaksvärlden.
I morgon hoppas jag att vi är snor- och feberfria och att vi kanske kan ta en tur till stan för att uppdatera min garderob. Ny årstid för med sig klädbrist. Alltid. Vad händer med kläderna när de ligger där i garderoben? Nä, nu blev jag rensarsugen igen! Min garderob svämmar över av kläder jag inte vill ha. Kanske någon annan vill ha dem! Nu rensar vi!

Så kom febern...

När jag hämtade Klara på dagis i dag berättade hon att: -Jag är som förkyld jag, mamma... Snoret rann men inget mer än så.
För en timme sedan vaknade hon och "var varm om huvudet". När jag sa att jag skulle hämta en alvedon skrek hon att det nog hade gått över.
Nu sitter jag här, lite gråt, en alvedon och osammanhängande tjorvande senare och tänker att det är i alla fall bra att Tobbe jobbar natt i morgon. Jag gissar att det blir några avsnitt av Den lilla prinsessan för far och dotter i morgon.

Just ja!

Bloggen ja!
Man blir lite trött av att jobba och dessutom är den ena dagen den andra ganska lik. Jag planerar, rättar, har lektioner och därimellan är jag noggrann med min handhygien. Hanspriten har tydligen tagit slut på apoteken runt om i landet men på de kommunala toaletterna finns den i överflöd. Märkligt det här med influensan. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka och tro. Å andra sidan är det väl svårt att tycka och tro något om det man inte känner till.
I morgon kommer helgen smygande och frågan är vad den bär i sitt sköte. Nästa naturliga fråga är om det är fredagskjol som gäller även på det nya stället. Jag kör på fredagskjol. Det kan liksom inte gå fel...

Måndagar är måndagar

En måndag bland måndagar. Undervisning på riktigt efter några månaders vila och eftertanke.
Den här dagen har fått mig att inse att det är sann njutning att stå inför en klass högstadiebarn och tända små liljeholmsljus. Att få bygga kunskap, förtroende och insikter. Det kan dessutom vara en väldans jättestor utmaning att riva murar och komma in under lager av attityder och ifrågasättningar. Att hitta alla dessa individer som finns där någonstans, under skalet. Men så roligt jag har. Så glad jag är att jag har det jobb jag har!
När jag i dag besökte biblioteket som ligger i anslutning till skolan och bibliotekarien frågade mig vem jag vikarierar för kändes det underbart och högtidligt att kunna svara: -Ingen. Jag är mig själv!! Ja, sannerligen. På så många plan är jag glad att jag har det jobb jag har.

I kväll har vi firat Edvard på hans treårsdag och jag har njutit av alldeles för mycket tårta. Men det kan vara bra att ha något att ta av. Man vet aldrig när flunsan slår till.

Tjejhelg

I fredags efter jobbet stoppade jag Klaran och mormorn i bilen och körde norrut för att plocka upp storasyster och Aron för vidare färd till paradiset. Helgen har således ägnats till allehanda trevligheter i form av lingonplockning, matätning, vindrickning, bastubadning och ostkroksätande.
Lingon- och bastubiten är jag särskilt nöjd med. Frysen är nu fylld med ganska många lingon. Tillräckligt för att räcka till nästa sommar i alla fall och dessutom är det ju en njutning i sig att sitta där vid en tuva i skogen och bara dumplocka bär. Min syster frågade mig i dag hur många vuxenpoäng man får av att gå igång på bärplockning... Förmodligen alldeles för många...
Bastubadet i sensommarskymningen, i 15-gradigt vatten och en kokandes het bastu är ett av de många fina sommarminnen som jag lägger i banken för att plocka fram någon gång i januari. Skamligt nog glömde jag kameran hemma, men du får använda din fantasi...

Rolin'...

Jo, det rullar på. I dag blev läget skarpt med elevernas närvaro och jag gillar det skarpt! Känslan är en annan när man vet att stället är mitt. Det är så kul!
I går hade vi besök här i kåken av min vän T som sedan 11 år tillbaka huserar i Paris. Med sig hade hon sin amour och vi åt god mat och snickasnackade i många glada vänners lag. Det är så roligt det här med internationella kontakter och att vi alla kan sitta och prata med varandra på samma språk, skratta åt samma skämt och dela erfaranheter, över kulturgränserna. Och nej, vi pratade inte franska. Bara lite...
I morgon är det fredag och plötsligt helg. Tiden fortsätter rusa...

Då stryker vi då!

Ända sedan jag flyttade hemifrån för en si så där 10 år sedan har jag gått och funderat på att köpa en strykbräda. Ja, det är helt ok att du tappar andan när du läser det här. Jag gissar att du redan har en och stryker både t-shirts och trosor för glatta livet. Jag är inte sådan... Jag har levt i tron att skjortor hänger till sig och att klänningar bara ser charmiga ut med några extra veck... Men nu... nu har jag blivit så pass mycket tant att t-shirts håller på att konkurreras ut av finare plagg i garderoben och många av dessa kanske inte är så charmiga i ostruket tillstånd. Så, efter middagen kastade jag in Klara i bilen och gasade till den jättestora mataffären för att inhandla ett stycke tygklädd bräda och nu ska ni tro att jag kommer att se ordentlig ut. Kanske lite präktig rent av, men det är väl som det ska när man är fröken. Alltid kan man lura någon.
Jobblivet fortsätter och jag är fortsatt helnöjd. Nu återstår en dag innan eleverna gör entré med buller och brak. Allt är spännande!

Nej, nu ska jag ta tag i en skjorta och testa vad brädan går för. Om inte annat kanske man kan sätta hjul på den och använda den som longboard... Om man åker bräda är det väl ok med skrynkliga kläder?

One down!

Jaha. Då sitter man här då och är tillsvidareanställd. Och nöjd, belåten, nyfiken, taggad och trött.
Morgonens upptaktskonferens gav mersmak och allt vad den här skolan står för känns det som att även jag kan stå för. Det känns lite som att komma hem liksom. OK, så här är jag alltid. Jag blir översvallande entusiastisk till en början och tänker att det HÄR verkar vara ett jäkla bra ställe, men det här känns VERKLIGEN som ett jäkla bra ställe. Jag kanske får återkomma i november när jag har landat i verkligheten, men fram tills dess kan jag väl få sväva på mina små lyckomoln...?

Vidare har jag under kvällens promenad med Bea konstaterat att jag gör en ganska barnslig grej. A-brunnar du vet... Jag kan fortfarande inte trampa på de där brunnslocken utan att försiktigt, när ingen ser, slå mig själv i ryggen fem gånger. Vuxen? På många sätt ja, men på ännu fler sätt, inte så jättemycket...

Den sista semesterdagen

I går kväll åt vi kräftor tillsammans med Glenn och Maria. Vi hade underbart trevligt och visst är det väl ändå rätt mysigt med mörkret som kryper in över oss om kvällarna?
När jag vaknade i morse var det med tankar om den sista semesterdagen. Det var min sovmorgon och när jag kravlade upp hade Tobbe och Klara tänt en brasa och hela dagen har fortsatt på det temat. Hösten ligger i luften. Det känns liksom naturligt att gå tillbaka till jobbet. Eller tillbaka och tillbaka. Inte alls tillbaka egentligen. Jobbet är helt och hållet nytt även om jag känner en av klasserna sedan tidigare. Jag är nervös inför mötet med nya kolleger, nya elever, nya föräldrar, nya lokaler, nya frågor och än en gång behöva gå omkring som ett frågetecken. Men förhoppningsvis är det här sista gången på länge som jag behöver känna mig ny och frågande. Och jag vet hur det är. Det går några veckor och sedan är man något lite mer bekväm och så går det några veckor till och man vågar börja skämta lite lätt i personalrummet. Efter flera månader vågar man börja driva med sina arbetskamrater och efter några månader har man kanske hittat någon som blir en vän...
Men just nu, just nu känner jag mig lite som en sexåring som ska gå till skolan för första gången, med en ryggsäck som är för stor, kläder som jag hoppas känns rätt, torr munn och svettiga handflator...

Snark...

Jag hade tänkt skriva något fiffigt och intressant men efter att ha tillbringat två timmar sovandes i soffan känner jag inte riktigt att inspirationen flödar.
Berätta kan jag dock att badrummet nu är helt jäkla färdigt! Hela sommaren har planen varit att dörr- och fönsterfoder ska komma på plats men två steg har hela tiden varit lite för stora för att ta. Det ena steget var att transportera en geringssåg från pappa och hit. Det rör sig om en sträcka på si så där 200 meter. Det andra steget har varit att ta bilen till Beijers för att köpa foder, vit skruv och målarfärg till karmarna. Låter jobbigt va?
Det man kan konstatera är att vädret förmodligen har varit alldeles för bra och vi har haft alldeles för mycket annat skoj för oss.
Nu blir det lite annan förändring här i huset. Nu ska jag nämligen gå och lägga mig i sängen i stället för i soffan.
Och just ja! Inskolningen på nydagiset går som smort! We love it!

Frukostdate och meningen med allt

I arla morgonstund tog jag i dag bilen ut på landet, till min gamla arbetskamrat Sofia för att träffa henne och Terese över fil, kaffe och underbara mackor.
Vi ses inte så ofta vi tre. Geografin, jobb, studier och livet självt står i vägen och det är precis som det ska. Men när vi ses rusar tiden iväg och frukostdaten varade in på eftermiddagen. Sorger och glädjeämnen ventileras och någonstans mellan müslin och skorporna kom vi in på meningen med allt. Du vet hur det är, att man ibland, mitt i ett kaos, en sorg eller en stressig tillvaro kan fundera över vad meningen med just den tillvaron är. Man vill liksom veta vad man ska få ut av allt lidande för att man ska kunna härda ut lite bättre. Man vill veta att man kommer att få slicka sina sår och få lön för mödan. Man vill veta att man lider av en anledning eller så vill man veta varför man lider så.
Det intressanta med allt det här, och slutsatsen av våra samtal, är att meningen vet man oftast först långt efteråt. Med några års perspektiv kan man ofta se att även onda eller obekväma händelser eller skeenden i slutändan var för det bästa. Så klart kanske inte det var meningen från början, att det hände något dåligt för att det sedan skulle bli något ännu bättre av det hela men det kanske är så att människan är skapt så, att vi i slutändan bara ser det fina och positiva i våra liv.
Är det svårt att hänga med i mitt resonemang? OK, ett exempel ur mitt eget liv då...
För några år sedan bröt jag upp från mitt gamla liv med min förra kille. Det var ett stort, stort beslut att ta. Många tårar, en jobbig flytt till ett litet stundetrum i en halvdassig korridor på Ålidhem. Inget dramatiskt men uppbrott är uppbrott och har en tendens att bli jobbiga för individen.
Hur som helst, jag hade bara mig själv att luta mig mot i vardagslivet och visst satt jag där på vardagskvällarna och led lite i min ensamhet och undrade vad som var meningen med att sitta så där alldeles ensam, en ung dam i sina bästa år... Men varje dag gjorde mig starkare, coolare och lite snyggare. Korridoren visade sig vara världens bästa och singellivet likaså.
Det var fem år sedan ganska precis och med facit i hand är det ganska lätt att se meningen.
Helt klart ser jag meningen.

Fina fröknar och mycket lego

I dag var det så dags för första dagen på det nya dagiset. Jag var ärligt talat pirrig innan. Jag har alltid haft väldigt svårt för förändringar och det här kändes liksom stort. Men när det timmeslånga besöket var över kändes det bara tryggt och bra. Fina fröknar, fina barn och en massa lego som Klara och en av grabbarna på bygget satte händerna i. Det blir nog bra det här!

Platsen där jag allt som oftast sitter och bloggar om kvällarna ligger liksom mitt i huset, mellan köket och vardagsrummet, vid en bänk, framför ett fönster. Om jag tittar till höger ser jag ett ganska välordnat vardagsrum, inrett som jag vill ha det, belyst som jag vill ha det. Ja. Jag gillar det helt enkelt. Om jag tittar till vänster ser jag köket. Köket som väl kan sägas vara välordnat, men det är på intet sätt inrett som jag vill ha det eller belyst som jag vill ha det.
Man kan väl säga att vi står i uppstarten för att planera detta köks bortgång och ett nytt köks födelse men med tanke på det jag skrev ovan, om förändringar, har jag liksom lite svårt att ta tag i det. På det stora hela kan jag se ett nytt kök framför mig, men hur kommer vi dit? Vilka skåp är bra att ha? Vilket märke är det billigaste och samtidigt det bästa?
Kanske är ådermålad teak inte det sämsta... Kanske är det just ådermålad teak som är the shit!
I morgon drar jag iväg på frukostmys med gamla, kära kollegor och lämnar dagisäventyret till far och dotter.

We're so hot!

Nu har värmen nästan nått den där kulmen då jag känner att jag skulle vilja sänka tempen med några grader för att kunna andas ordentligt. Luften är så full av fukt att det liksom inte är någon skillnad på att andas och att dricka längre.

Hur som haver så har jag och Klaran tillbringat en underbart varm och härlig helg i stugan. Vi har badat och försökt plocka några blåbär i skuggan av de stora tallarna. Jag kan inte i ord få till en beskrivning som gör detta, mitt paradis, rättvisa. Kanske några bilder kan hjälpa mig på traven. Lukten av hav i kombination med skog, solens strålar på havet och känslan i kroppen av att köra riktigt, riktigt snabbt med båten. Allt tillsammans gör mig så tacksam över att få uppleva stället. Att få ha det i mitt hjärta. I min själ.

I går var det dock dags att lämna paradiset till förmån för den hårt arbetande sambon som var fast i stan. I dag har vi tvättat och mentalt förberett oss för morgondagens inskolning på det nya dagiset. Jag tror att jag är minst lika förväntansfull som dagisbarnet själv.

Jag har dessutom hunnit med en sväng till det nya jobbet för att plocka ut ett schema som ser helt bra ut. Från jobbet till en mysig kaffe- och pratstund med Maria och Hugo, hem för lunch, vidare till nästa kaffe, lek och pratstund med vänner på andra sidan fjörn.

Efter middagen åkte jag, Klara och mormorn iväg på ett hejdundrande cykeläventyr i den tryckande värmen.

Det gäller att göra det mesta av det bästa!

Från en filt på stranden...

har jag i dag suttit och tittat på folket omkring mig. Nya bekantskaper och gamla. Familj och vänner. Vissa dagar känner man sig lite rikare än andra helt enkelt.
Den lilla badsjön bjöd på perfekt badtemperatur och både vuxna och barn kunde ligga i blöt som om vi vore 10 år igen.

Jag har dessvärre börjat känna en krypande känsla av förkylning i kroppen. Känns turligt nog inte som halsfluss och jag hoppas att det ger med sig väldigt snart. Det är ju för tusan semester.

Några vill han...

Jag har suttit här i min ensamhet i kväll och funderat över några investeringar som jag känner att jag nog skulle må bra av. Utan inbördes rangordning ser listan ut ungefär så här:
- Ett nytt, fint VITT kök.
- En ny fint, STOR bokhylla som rymmer allt, utan att vi behöver bygga torn...
- En ny fin, SNYGG sängstomme som kan lysa upp sovrummet även under de mest grå höstmånaderna...

Jag skulle så klart kunna fortsätta, men för att behålla min heder och bilden av mig som happy go lucky och utan stora behov av materiella ting för att göra min tillvaro perfekt, så stannar jag här.
Jag kan bara konstatera att det är bra att T jobbar mycket övertid. Jag kan dessutom konstatera att hans lista ser något annorlunda ut. Men på köksfronten är vi enade. Om platt-tvn ska gå före bokhyllan däremot, det kan bli en blodig fight. Samma gäller den om skotern eller sängen. Frågan är ju dock hur bekvämt man sover på en gammal Ockelbo...

Nanting vilket väder!

Trots att jag ännu inte susat förbi 30-strecket är jag ändå så pass mycket tant att jag måste få prata om vädret. Det är ju makalöst! Jag har tillbringat stora delar av dagen i en stol ute på gården, i bara bikini. Nu är jag mycket färgad på framsidan av kroppen och ganska vinterblek på baksidan. Men. Det spelar ju faktiskt ingen roll. Det är ju framsidan som räknas. Eller hur?

Helgen har varit 30-årskalas och svirande på stadshotellet. Jag har varit duktig på att svira i sommar. När vintern kommer och jag sitter fastvuxen i soffan igen kan jag i alla fall glädjas åt att jag dansade mycket under de varma månaderna. Dock kan man konstatera att man är lite äldre än de andra svirarna, som ibland tycktes undra vad PRO gjorde på dansgolvet.
Pantertanter som snackar väder måste väl också få ha lite kul. Eller hur?

Dator- och fönstersurfning...

...är saker man kan ägna sig åt när man har en fredagskväll helt för sig själv.
Jag är godissugen som aldrig förr, men det enda söta som finns i huset är en tårta som stått i kylen i en vecka och en massa bullpåsar i frysen som jag lovat mig själv att inte äta av i onödan.
Ett glas vin hade också varit gott, men det enda av den varan som finns är en BIB som stått på altanen i två veckor och säkert blivit överjäst i värmen. Den skippar vi.
Det hade varit kul med en bra film på tv men tv-tablåerna bjuder mest bara på kräk. I olika former.

Som du förstår så sitter jag i stället vid köksfönstert, framför datorn, och tittar både på skärmen och på folk som glatt seglar in mot stan, glada i hågen och med framtiden för sig.
Min närmaste framtid är nog i sängen. Dit går jag nu.

Semestersug

Nu har de anlänt, de där sista sommarveckorna som man bara vill göra det absolut bästa av. Jag vill känna att jag är ledig, att jag har ryggen fri och all tid i världen.
Jag segar på morgonen, även om jag egentligen är dålig på att sega och sen försöker jag att bara göra roliga saker.
I dag strosade vi ner till stan, lunchade på världens kanske bästa thai-restaurang (tunga ord, jag vet) och när den värsta mättnaden lagt sig köpte vi en glass och strosade vidare.
Det något negativa är att Tobbe jobbar mest hela tiden, hela nätterna och mer där till. Men ibland hinner vi ses och då får man se till att göra det bästa av den tiden.

I morgon är det 30-årsfest igen! Det är ett hektiskt år det här. Men visst är det makalöst att vi alla fortfarande ser ut som 17-åringar. Det måste vara en bra årgång helt enkelt. Frågan är bara vad man ska ha på sig. 17 år... Mysbyxor och tight linne? Visst är det sådant vi har på oss?

Svåra frågor

I morse fick jag några roliga frågor av den evigt frågande Klaran.
1.K: -Vad sitter snoppen och snippan fast i?
S: - Ja, alltså de sitter ju fast i kroppen, på samma sätt som näsan typ...
K: Meeeen... Näsan sitter ju fast i ansiktet. Nu sa du fel mamma!

2. K: Vem är Sven-Otto? (Littorin, efter att ha lyssnat allt för mycket på Euske...)
S: Förblev tyst. Är det inte vad vi alla egentligen undrar???

En dag i solen

Mycket mör och rätt så röd sitter jag här och pustar ut efter en dag på stranden. Jag och Klara mötte upp min hemvändande högstadiekompis K och hennes dotter och det blev en kanondag fram tills tjockdimman tog stranden i besittning och vi kände att det nog var dags att åka hem.

Eftermiddagen har, som så många andra eftermiddagar denna sommar, gått åt till att hålla Klara pigg och på bra humör. Projekt sluta sova middag alltså. Det brukar gå bra så vida man inte åker långa sträckor i bil, läser en allt för lång saga eller tittar på ett alltför stillsamt tv-program. I dag blev polishelikopetern min räddning.
Nu hoppas vi på samma fina väder i morgon!

Ny bil, gammal bil...

I morse kom en trevlig man från försäkringsbolaget för att fota motorhuven. Nu är det bara till att lämna in den på lackering så ska den visst bli som ny.
Det här med teckningen på huven har dock fått oss att tänka på bilar. Nya bilar. Så efter lunch åkte vi iväg för att provköra en riktig pärla och jag föll som en fura för de vackra formerna, de sköna sätet och den mjuka känslan i motorn. Nu funderar vi och jag känner mig lätt otrogen mot den vackra donnan som vilar ut på infarten. Jag hoppas hon förstår att det inte är personligt.
Efter kaffe och bullar hos M & G i den varma hortlaxsolen åkte jag vidare till kvällens baluns. 30-årskalaset hos Jenny på Granholmen. I vanliga fall innebär baluns på Granholmen både vin och övernattning, men eftersom Tobbe jobbar natt fick jag nöja mig med en mellanöl och hemgång kl. 22. Jag gissar att de andra tjejerna håller på ett bra tag till, och de är de värda.
Jag ska krypa i säng med senaste Femina. Det är väl också en belöning...

Vad är säkert?

Under festivalhelgen som gick har det inte funnits mycket löst på vår gård. Tobbe har staplat in ALLT i garaget. Och då menar jag allt från Klaras hinkar och spadar, polisbil, trehjuling och vår egen, stora bil. Allt för att ingen fyllebult skulle komma och kräkas, sno eller snava över något. I söndags struntade vi i att köra in bilen. Faran tycktes vara över.
Så kom den här morgonen, när vi skulle åka till Gläntan för att sola och bada med matsäck och fina vänner. Klara gick ut på gården för att leka medan vi packade det sista och snavade över badringar och handdukar på hallgolvet. Jag var så där stressad och på halvdåligt humör, som jag ofta blir när jag är stressad. Tobbe masade på i sitt vanliga tempo och förstod som vanligt inte vad jag var så stressad över och än mindre hur jag kunde vara på dåligt humör.
Så öppnade jag ytterdörren för att bära ut lite grejer i bilen, och där stod Klara böjd mot motorhuven och "ritade". Med en sten. Ja. Hon ritade med en sten i vår körsbärsröda lack. Hon ritade regnbågar. Många regnbågar. På många ställen.
Nu måste vi ringa försäkringsbolaget och förklara hela grejen. Det var ingen fyllbult eller tjuv. Ingen småkriminell artonåring var bilens största hot. Och ärligt talat känns det lite skönt. Det känns lite bättre att det var en ovetande nästan treåring. Och det känns helt ok att hon ritade flera regnbågar när hon ändå var igång. När man ändå pungar ut några tusenlappar för omlackering är det väl lika bra att det är många regnbågar. Man får ju liksom lite mer valuta för pengarna då.

I övrigt har dagen varit toppen, med sol och bad, god middag, joggingtur på Grisan och nästan 90 bullar bakade.

Familjeliv

Min storebror med familj har under två veckor glatt oss med sin skånska närvaro men underbart är kort och i morgon ångar de söderut igen. Den här dagen har därför till största delen ägnats till kusinmys och skitsnack på mammas gård. Nog är det väl attans att Sverige ska vara så långt? Som konsekvens av skåningarnas närvaro har Klara börjat prata skånska. Jag gissar att det lägger sig inom några dagar så att hon är normaliserad igen inför dagisstarten. Barn är vidunderliga. Jag undrar om hon skulle börja prata spanska om jag bara malde på dagarna i ända... Å andra sidan finns det nog inget vackrare än den pitefina dialekt som hon normalt språkar på.

I morgon väntar solsken och värme och i bästa fall en dag på stranden. Nu gäller det att skrapa ihop sommarminnen att leva på när november är som mörkast och februari som snöigast.
Men innan dess vore det smaskigt med några surströmmingar eller kräftor. Eller hur?

Fina, fina festival

Den här dagen kan nog beskrivas som en av de lugnare under denna sommar, feberdagarna undantagna då så klart.
Tobbes sviter från gårdagen har liksom smittat av sig på oss damer och vädret har väl gjort sitt till. Vi har ritat, läst, löst korsord och surfat omkring på nätet i jakt på en Euskefeuratlåt från i går som jag inte kan hitta och det driver mig till vansinne.
Pizzamiddag var en självklarhet och när Tobbe nattade Klara tog jag mig en tur på Grisan. It's good to be back!

Så, i brist på annat att skriva vill jag ta tillfället i akt att hylla den stora, fina festivalen som busat omkring på våra gator i fem dagar. Den må vara skränig, skräpig och fylld av fulla varelser som dessvärre hamnar i bråk ibland och gör tokigheter. Men jag tror att den får många av oss att känna livet i oss. Under några få dagar får vi studsa omkring i ölserveringar och karuseller, på dansgolv och framför stora scener och för en stund slipper vi tänka på jobb, amorteringar, renoveringar eller storstädningar. Mest är det bara kul.
Visst känner jag livet i mig under årets övriga dagar också, men nog är det roligt att få känna på ett annat liv. Det där något tokigare, något vildare och något gladare.

Jaha.

Då var den här söndagen kommen då.
Det ösregnar och mannen i huset är sliten efter att ha dansat och lett.
Vad gör man en dag som denna?
Kaffe och en snus kanske. Det brukar ju bli bra så.

Dagen efter i går kväll...

Ja. Det är festival i stan. Och ja, i går var det min kväll. Och ja, jag har varit mer än trött i dag.
Jag blev inbjuden till en väldans trevlig fest hos en av Tobbes arbetskamrater och efter att ha tävlat och skrattat i många timmar på deras fina gräsmatta bar det iväg mot stan, mot öltälten och mot några låtar med Måns och några med DLK.
Kvällen sprang iväg i ett väldans tempo och plötsligt var den liksom bara över.
Tröttheten till trots är jag väldigt glad för gårdagen som bjöd på så mycket kul och så väldigt många bra människor.
I dag tog jag och Klara en tur till stan. Vi dissade festivalmaten till förmån för varmkorv med bröd och sen blev det en tur i karusellen också.
Nu sitter jag här i ett tyst hus och lyssnar till ljudet från stadens gator. Ovanför hustaket cirkulerar en polishelikopter och från grannarnas partytält blandas höga skratt med Helan går.
Ja, det är festival i stan.

Ännu ett paradis

Min familj fikar under fyren...

En glad bloggerska på äventyr

Jag hör till den där sortens människor som oftast tycker att det jag själv har är det bästa. Jag har den bäste mannen, det bästa barnet, det bästa huset, den bästa bilen, den bästa sommarstugan och de bästa åsikterna. Men i dag blev jag varse att det finns paradis utanför min egen livssfär. OK, det här har jag väl insett förut också, men nu tar vi den här storyn.

Tillsammans med mamma och mina syskon med familjer tog vi turbåten M/S Favourite till Rönnskär för att få en dag tillsammans i trevlig miljö. Och vilken miljö sedan! När båten äntrade bryggan på Rönnskär kände jag direkt att jag nog förmodligen skulle kunna gå till banken för att ta ett lagom stort lån för att kunna köpa en lagom stor stuga på ön som bara ropade på mig. Där finns en fantastiskt vacker fyr, ett kapell som bara tiggde och bad om just jag skulle gifta mig just där och en massa tanter och farbröder som inte ville annat än att visa upp allt som ön hade att bjuda och sedan dessutom visa allt som det egna skafferiet hade att bjuda i form av bullar och kakor.

Barnen hamnade i trans när det klättrade och äventyrade sig under fyren och vi något äldre hamnade i trans när vi tittade på gamla tapeter och fotografier i den gamla lotsstugan.

Har du en semesterdag över? Ta då tillfället i akt och unna dig en tur till paradiset. Din själ kommer att tacka dig efteråt.

Sommar, sommar, sommar

Några bilder från dagarna som gått sedan sist...

I torsdags åkte vi till Luleå för att semesterförlusta oss lite efter sjukdagarna. Vi åt middag på restaurang och jag shoppade lite på rea. Igen.

Från storstaden åkte vi vidare till stugan där vi verkligen inte legat på latsidan. Tobbe har fällt en väldigt stor gran. Jag har rivit ett gammalt dass och en trädkoja. Dessutom har vi eldat upp det gamla dasset tillsammans med delar av den jättestora granen.

På kvällarna har vi badat bastu i solnedgången och i går gjorde jag en sak som är en av de bästa sakerna med sommaren. Handlade på Ica i Antnäs. Har du inte gjort det förut så är det hög tid nu. Gulligare butik får man faktiskt leta efter.

Nu har vi fått besök från norr, av faster och kusin, så nu blir det till att göra stan i några dagar. Vi kanske ses!

Ännu en dag...

- Sanerat hemmet i form av tvättning av kläder, dammsugning och röjning av leksakshögar.
- Läst ut en bra bok. Måste börja med en ny, men det är så svårt att bara glömma den förra och gå vidare...
- Monterat upp växa-sängen och monterat isär spjälan. Nu är hon stor lilltjejen.
- Ätit ansenliga mängder kladdkaka för att hålla humöret uppe.
- Löst korsord.
- Byggt pussel.
- Tittat på eftermiddags-tv.
Ja ni... Ännu en dag i sjuklägret.

I morgon tar vi tag i resten av saneringen och sen får jag faktiskt vara ute bland folk i morgon. Hur firar vi det? Risken finns att jag har hunnit bli folkskygg under dessa dagar. Kanske inte skulle skada å andra sidan, om jag fick en dos folkskygghet alltså...
Nä, nu blir det sängen tillsammans med min nya.
Bok alltså. Deckare från Shetlandsöarna tror jag bestämt att det var.

Nä, det här är sjukt

I går kväll kom den smygande. Den där känslan i halsen. Så bekant och så ovälkommen.
I morse ringde jag till vårdcentralen och fick en tid för porvtagning och läkarlysning i halsen.
Här sitter vi då. Streptokockerna hoppade tillbaka och bet mig. Nu knaprar vi penicillin hela familjen.
Tredje semesterveckan som sagt...

Och just ja...

Det är väl jag som har smittat de andra tu, så jag ska väl egentligen inte klaga. Det är sjuklingarna som ska klaga på mig. Jag får väl helt enkelt klaga på den okända människa som fixade min fluss...

Round 2

Vi vaknade i morse, och så var den dagen förstörd.
Nä, riktigt så illa var det väl inte, men i samma ögonblick som natten blev till dag började Klara gråta och klaga över ont i örat och hennes pappa började nästa mening med ordet halsfluss. Tre timmar senare satt vi på vårdcentralen med en konstaterad halsfluss och en konstaterad öroninflammation. Efter en tur till Apoteket har nu pappan och dottern inlett tredje semesterveckan på precis samma sätt som jag inledde den första, med varsin ask Kåvepenin.
Dagen har varit lugn, lugnare, lugnast. Tobbe har sovit i soffan och jag och Klara har läst Mamma Mu bygger en koja sju gånger och Bara knyt, Alfons! lika många gånger. Vi har dessutom spelat memory och lärt oss svälja piller med hjälp av jordgubbssylt.

Men vi hade i alla fall tur med vädret. Höstkyla ute gör det lite lättare att sitta inne.

Bajs och feber

Klara har drabbats av feber. Vissa stunder är hon het som en kamin och andra stunder springer hon fram och tillbaka och pratar om det ämne som intresserar henne mest för tillfället. Bajs.
Bajs är svaret på alla frågor. Och ibland kommer även ett kiss. Eller prutt. Lika roligt varje gång.
Är vi redan där? I kiss- och bajsåldern alltså? Det något makabra i situationen är att även jag, trots den bildning och visdom jag besitter, tycker att bajs är ganska roligt.

Denna söndag har varit en ganska seg dag. Vi hade nämligen fest här i går. Och vilken fest sedan. Den fortsatte några hundra meter bort, på stadshotellets uteservering, där jag träffade en massa roliga människor från det förflutna och jag kunde somna, glad och lite snurrig, med ett leende på läpparna.
Nu i kväll insåg Tobbe att den märkliga känsla han haft i kroppen under dagen nog inte bara berodde på malt, utan även feber och förkylning. Så nu rustar vi oss för semestervecka nummer tre och även den tredje sjukdomsveckan här i huset. Men det gäller att se det roliga i tillvaron ändå, så jag avslutar väl där jag började.
Bajs!

Oj!

Ja, tiden går fort på sommaren.
Trots detta dilemma har jag sedan sist hunnit med både stugliv, tokrolig finfest, slappande hemma, semester i Lycksele, febersjuk tvååring och så i dag, pimpande av vår pensionärskuvös. När vi köpte huset lämnade de förra ägarna kuvösen stående precis som de hade haft den. De flyttade till en lägga i stan och behövde helt enkelt inte möblerna eller dekorationerna som fanns där. Vi har låtit det stå, till förmån för andra delar av huset. Men eftersom vi i morgon välkomnar en massa människor till middag på denna altan kände vi att det kanske var dags för ett litet ansiktslyft. Några vaxdukar och krukor senare känner jag att jag liksom kan stå för kuvösen på ett annat sätt.
Vidare kan jag bara påpeka att jag älskar sommarrean i stadens (och grannstadens) butiker. Jag har ekiperat mig som tusan för nästan inga pengar alls. Halva priset är det bästa priset.

Nu ska jag återgå till min bok, som upptar största delen av min tid just nu.

Sista sjukdagen

I morgon har jag bestämt mig för att vara frisk. I alla fall ska jag enligt expertisen vara smittfri i morgon och kan bege mig ut i den stora, vida världen. Jag tror att jag nöjer mig med att åka till stugan, men som vi alla vet börjar varje världsomsegling med ett första årtag ut från stranden.

Den här dagen har, förutom gnällande, innehållit ett besök på Tippen (som vi har börjat kalla återvinningscentralen). Innan husköpet tillbringade jag inte alls så mycket tid där, men under de senaste månaderna har jag nog gått och blivit något av en stamkund. Jag gillar att åka dit. Jag diggar den störtsköna snubben som dirigerar vilsna själar till rätt kontainer och Klara älskar att sitta i baksätet och äta russin. Russinen hör till. En gång för en tvååring blir lätt tradition och nu kan vi inte nämna tippen utan att få "russinpaket" till svar.
Efter detta stora äventyr åkte pappan och dottern till stan och kom hem med en massa påsar varav en innehöll ett par väldans fina örhängen som jag länge önskat mig. Pappan och dottern åkte sedan vidare till badet längre ner på gatan och jag fortsatte att vara sjuk, titta på Oprah och Doktorn kan komma.
Tobbe befinner sig i kväll på stadens hotell och jag har ägnat en timme åt att söka en väldans bra låt på Spotify. Efter idogt sökande och vild fantasi hittade jag vad som visade sig vara Everlast. Nu diggar jag. Och älskar.
Och om exakt 33 minuter är jag frisk.
Godnatt!

Det för*****de gnället

Det kommer uppifrån och nerifrån, från höger och från vänster, från amatörtyckare och aktade journalister.
Gnället. Missnöjdheten. Pessimismen.
Själv är jag så arg att jag håller på att spricka och därför tar jag nu tillfället i akt att gnälla lite över gnället.
Både jag och min sambo innehar yrkesroller som är under ständig bevakning av alla. Och det är väl bra på så vis att verksamheten kvalitetssäkras och den kan kanske förbättras tack vare allmänhetens inblick. Men. Det finns ett stort men. Det är skillnad på granskning och gnäll.
I går blev jag som bekant illa tvungen att besöka stadens Vårdcentral. Här har vi den tredje av samhällets stöttepelare som många älskar att förtala. Vården. Spaltmeter efter spaltmeter skrivs om vårdens fel och brister, om långa väntetider och apotekets långa köer.
I går hade jag tid hos en sköterska kl. 14.30. Kl. 15.00 satt jag i bilen på väg hem och hade på 30 minuter hunnit bli undersökt, diagnostiserad, transporterad till apoteket och köpt den medicin som läkaren skrivit ut till mig. Allt gick på under 200 kr och jag mår bättre redan i dag. Jag skulle aldrig någonsin drömma om att gnälla över det otroligt effektiva system som mötte mig under gårdagen. Med detta inte sagt att det inte finns dagar när allt är kaos, när lab-prover blandas ihop eller avläses fel, när apotekaren har pms eller kommer direkt från en rökpaus. Sådana dagar finns och det suger, men vi kan inte ta oss rätten att döma ut hela det svenska vårdsystemet på grund av sugdagar.
På samma sätt kan jag tycka att det är ganska destruktivt att förtala den svenska poliskåren efter att en patrull i Piteå kört snabbt under utryckning för att stoppa en drograttfull trafikant. Ja, det går snabbt. Ja, det tjuter om däcken. Och ja, vi måste lita på att de utbildade poliserna vet vad de gör och har tagit rätt beslut utifrån rådande omständigheter.
Och skolan då? Ja, det var säkert bättre förr, med ordning och uppförande, men konungalängder, flora och fauna. Det var bättre förr, när magistern var högt aktad och respekterad i samhället. Eller?
Vem är det som har tryckt in allt gnäll i så många medborgare? Varför är det en dygd att se fan på väggen i så mycket som möjligt på en gång?
Varför får jag konstiga blickar när jag säger att jag trivs med mitt jobb, är nöjd med min lön, nöjd med vården och rättsväsendet?
För nog borde väl NÅGOT var helt åt helvete??
Jo. En sak.
Gnället.

Och om 11 minuter...

... är det dags...
didodidododidodadadidaaaaaaaaaaaaaadddddoooooooodiidooooooooooooo....

Fluss

Det är semester för hela familjen och det låter ju som en liten solskenshistoria om det inte hade varit för de elaka bacillerna som tagit min hals i besittning. Halsfluss är diagnosen och Kåvepeninet har redan börjat jobba på att vinna kampen mot de onda.

Annars är vädret vackert och det är ju skönt, även i feberdimmorna.

Den första semesterdagen

Jag och Klara har nu fått sommarlov och Tobbe lyckades, på något mirakulöst sätt, vara så tyst i morse att både jag och Klara sov till 8.15. Sedan dess har dagen rasat fram med besök på nya dagiset (eller förskolan), trevligt lunchbesök av mamman och barnen från andra sidan älven, inhandling och plantering av sommarens blomster och sedan en försmak av morgondagen med sillmiddag.
Nu sitter jag här med en bondbränna som heter duga efter att ha tillbringat större delen av eftermiddagen på en stol i gassande solsken. Som ackompanjemang till bondbrännan sitter jag och funderar på det här med The Matrix. Två kvällar i rad har vårt vardagsrum fyllts av dessa svartklädda varelser vars öde jag egentligen aldrig orkat fördjupa mig i. Men jag verkar vara den enda. Måste man älska The Matrix? Och än värre; vad händer om man inte älskar The Matrix? Och sist men inte minst, vad fan är The Matrix egentligen???

Leva och uppleva

I dag har jag flyttat in på mitt nya jobb. Jag fick mig ett trevligt skrivbord med fönsterplats och dessutom hann jag med att ta i med hårdhandskarna och skjuta skarpt, trots att jag inte riktigt börjat än. Känslan är bra och jag längtar jättemycket efter att få börja jobba. Jag hade lätt klarat mig utan sommarlovet men jag får väl helt enkelt bita ihop och härda ut.
Jag har dessutom hunnit bli avtackad från mitt nuvarande jobb, tvätta kläder och sängkläder och dammsuga ett lätt dammigt hem.
Dagens upplevda besvikelse är att Röjardagen tydligen inföll just i dag. På en tisdag. Min mamma som är pensionär hade fyndat en massa. Konservativ som jag är tycker jag ju att Röjardagen bör infalla på en fredag, precis som den alltid har gjort. Nu har jag ju förlorat en massa pengar på att inte fynda. Visst är det så det fungerar?

Urlakad och uppfylld

I går var studenternas dag. Vi andra var mest åskådare som fick chansen att njuta av deras lycka och dela deras glädje. Strax efter 12 sprang de ut genom dörrarna för att inte återvända mer. En dag att minnas. Varje år.

Kvällen tillbringade jag tillsammans med de några av de finaste sakerna som hänt mig under det här året. Vi åt, drack och pratade som om orden aldrig tog slut. Jag hade nog kunnat sitta kvar där än om det inte vore för Tjejjoggen. Jag kan säga så här, att jag, när jag vaknade i morse, inte kände mig riktigt i form för någon tjejjogg. Jag hade helt enkelt gårdagskvällen i kroppen lite mer än jag hade önskat.
Men. Jag är envis, och den envisheten drog mig de 5 kilometrarna runt den vackra byn och jag kom i mål på en tid som jag är ganska nöjd med, med tanke på omständigheterna.
Så nu sitter jag här och känner mig slutkörd och manglad samtidigt som jag är alldeles glad över hur trevligt jag hade i går.

Nu är det mycket möjligt att jag snart somnar i soffan. På återseende.

Dagen efter...

I dag har jag bara tänkt och tänkt på enbart en sak. Nästan...
Mitt jobb! Det blir bara roligare och roligare ju mer jag tänker på det. Under tiden i Umeå, när jag hade mitt jobb och tog den saken för given, visste jag inte hur värdefullt det var. Nu vet jag och det gör mig så tacksam över allt det här.
Jag kommer att jobba på en högstadieskola här i stan och jag vet redan en del om stället. Det är lite av en dröm som gått i uppfyllelse. Jag har hoppats och hoppats men aldrig vågat tro på allvar att jobbet skulle bli mitt. Nu vill jag liksom bara börja. Nu! OK, jag får väl stå ut med ett sommarlov först, men det kliar i fingrarna kan jag säga.

Den här dagen är inte bara dagen efter så klart, för väldigt många är det också dagen före den stora, stora dagen. Studentdagen. Dagen när livet börjar.
Jag har gjort en tårta och pyntat ett klassrum. Nu står vi redo att ta emot de vitklädda och lagom berusade ungdomar som har allt att vinna. Grattis till er!

Studs, hopp och tjoho!

Jag har fått ett jobb. Ett eget jobb. Inte vikarie för någon. Inte vid ett skrivbord som måste rensas vid läsårets slut.
Ett eget. Alldeles, alldeles eget.
Tillsvidareanställning.
Tills vidare.
Skål!

I denna ljuva blomstertid...

Jag är verkligen värdelös på blommor. Bortsett från tulpan, maskros, solros, smörblomma och kanske blåklocka, kan jag urskilja väldigt få grödor. I skogen går det bra. Träd kan jag. Och mossa. Och bär. Buskar går ungefär lika dåligt som blommor, så länge det inte handlar om bärbuskar. Sådant som jag kan äta kan jag namnge.
Men! Det är så vackert när det blommar. Just nu är klockan 23.24 och jag sitter vid fönstret och ser solen stråla upp över horisonten. Trädgårdens buskar skimrar i grönt och de små röda blommorna lyser upp, trots sin litenhet.
Jag har ingen aning om vad buskarna heter, varken i för- eller efternamn, men de lyser upp min vardag och det är jag evigt tacksam för. Och dessutom kan nog inte buskarna namnge mig heller, så vi är liksom kvitt.

På jobbfronten intet nytt, förutom det jag redan visste igår, men det kan jag inte säga än. Kanske i morgon. Men, som sagt, den tålmodige får is i magen.

Ännu en jogg

Bea har peppat mig än en gång. På lördag kör vi Tjejjoggen i Sjulsmark. Jag är peppad till tusen. Snudd på risk för att bli överpeppad. Ungefär som Kim i lördags, och det gick ju inte så där jättebra.
Förutom straffmissen har helgen varit bra. Vädret har varit dåligt och loppisen vi tänkte besöka hade visst lagt märke till att den 6 juni var en röd dag så pengarna vi tjänade på att inte gå på loppis spenderade vi i stället på Skeppets lekland. Ett toppenställe helt klart!

Den här måndagen kommer nog att gå till historien som en av de mer turbulenta i mitt liv. Nu snackar vi jobb. Och än en gång, precis som i november, står jag och väljer mellan två tjänster, med olika förtjänster. Kanske vet jag mer i morgon. Kanske kommer saker och ting att falla på plats utan att jag själv måste lägga den fällande domen med rädsla för att sedan ångra mig bittert. Kanske kan jag få en gnutta ro i själen. Jag återkommer helt enkelt med detaljer i morgon.
Nu ska jag efterjoggduscha och krypa i säng med min Binchy.
Hasta mañana!

Vilken grej, vilken grej, vilken supergrej!

Nybadad, varm i hjärtat och i själen. Genomhärlig i hela kroppen.
Jag har alltid varit en sådan där hobbyjoggare som tagit fram de slitna dojorna när elljusspåret torkat upp på våren och sedan har jag sprungit mer eller mindre regelbundet men aldrig så där mycket som man kanske borde. Jag har aldrig brytt mig om att ta tid eller knäcka rekord. Jag har sprungit för att det är skönt.
Men så för några veckor sedan fick jag det där smset av Bea, som sa att jag skulle springa Vårruset den 4 juni. Jag blev smått smårädd och tog fram skorna och kutade några gånger i den fina skogen på Grisberget. Det har gått bra.
Och så kom plötsligt den där 4 juni och det var dags att springa. Sen blev jag frälst. Jag tog inte tid. Jag knäckte nog inga rekord. Jag bara sprang. Och njöt. Varenda sekund av den vackra och blåsiga knappa halvtimmen njöt jag.
Nu blir det nya skor. Sanna mina ord.

Urblåst

Vad händer med vinden? Var kommer den ifrån? Mitt hår visar sig INTE från sin bästa sida tillsammans med styv kuling. Jag har alldeles tillräckligt med volym som det är. Snälla vinden, jag behöver inte mer.
Efter dagens jobbdag åkte jag och Klara med mormorn för att köpa kryddor och grönt till hennes trädgård. I bilen på väg hem satt tvååringen tyst och funderade en stund varpå hon frågade:
- Visst är jag och Tove och Björn (hennes kusiner i Malmö) små?
- Jo, det kan man väl säga att ni är...
- Varför är vi små?

Ja. Ofta blir man ställd och märkligt nog helt utan bra svar. Visst är det underbart hur sådana här frågor kan uppkomma? Plötsligt inser den vuxna mamman att ingenting är självklart och tur är väl det. Världen är liksom alltid redo att omforma sig.

I kväll har jag avverkat ett svettigt pass på Grisan. Jag inbillar mig att det går lite snabbare för varje gång. Jag kanske borde börja ta tid. Men njutningen förtas liksom lite då. Utan tidtagning kan jag alltid låtsas att jag är den snabbaste bruden i stan. I fantasin är allt möjligt.
På torsdag får vi väl se precis hur snabb jag är. Då ska det vårrusas.

Och nej. Fortfarande inget nytt på jobbfronten. Jag gissar att kommunens alla personaladministratörer sitter på sina kontor och lägger stora pussel just nu. Alla bitar ska roteras och vändas på.

Dagens bästa springlåt: Over the Hills. Då blev jag snabb.

Sommarens första helg

Det är nästan så att det känns lite märkligt att gå till jobbet i morgon. Den här helgen har liksom fått hela min varelse att ställa om till sommarläge.

Jag har ätit frukost på altanen vid havet och handlat på den lilla affären i byn en bit bort. Jag har druckit vin och tittat på solnedgången.

Mitt eget paradis har vaknat till liv efter vinterdvalan och det var ett kärt återseende må jag säga.

Det enda som kanske grämer mig lite är att jag inte doppat mig i det blå. Inte mer än en promenad ut på lårdjupt vatten när systersonens fiskedrag fastnat under en sten.

Klara trotsade dock det iskalla vattnet och lekte förutsättningslöst i vattenbrynet...