I dag har jag och Klaran promenerat en hel del i det vackra vädret och dessutom har vi lekt och fikat hemma hos Edvard på andra sidan fjärden.
Nu har söndagskvällen plötsligt kommit och helgen har nått sitt slut. Ja, helgerna går snabbt och veckorna går nästan lika snabbt.
När jag läste för Klara i kväll föll valet på Mamman och den vilda bebin och när jag läste stycket "...och mamman grät och grät så hennes tårar stänkte" fnös treåringen:
- Tssst... Mammor gråter väl inte. Det gör bara barn.
Vilken oskyldig bild av världen. Och så skönt att det är så hon ser det.
1 kommentar:
Ja! Om de alltid hade fått ha den synen. Det kryper närmare och vi som haft dödsfall i min mans släkt har väckt frågor om mammor och pappor verkligen kan dö. Det sorgliga svaret blev ja och det förändrade världen i ett trollslag. Till det sämre.
Skicka en kommentar