Utmanad!

Jag gillar sånt här. Anna har utmanat mig och snabbt som attan sitter jag här för att ta tag i manandet. Läs och njut:

Först reglerna: Svara på alla frågor. Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din. Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen!

Fem saker som finns på din Att-göra-lista?
1. Packa ihop lite grejer som ska med på morgondagens tur till stugan i Paradiset.
2. Äta godis, snusa och titta på No country for old men som min kille redan tittar på men som inte riktigt lyckats fånga min uppmärksamhet, hur kritikerrosad den än må vara.
3. Läsa en roman på spanska och en på engelska för att borsta upp mig från semestervilan. Snart sitter taggad elever i skolbänkarna framför mig och njuter av den porlande bäck av vacker utrikiska som simmar ut ur min mun.
4. Flyttpacka. Behöver jag säga mer?
5. Titta på tapeter och bestämma vilka som är snyggast och passar bäst i vårt slott.

Vad gjorde du för 10 år sedan?
Sommaren 1998 var sommaren när jag tog studenten. Jag var ganska blåögd och livet hade inga gränser, inga som helst. Jag hade precis kommit hem från Kreta där jag jobbat i två veckor i en bar vars namn jag inte riktigt kommer ihåg. Tanken var att stanna hela sommaren men när jobbet visade sig innehålla mer avslöjande tröjor och korta kjolar än ölhällande och drinkblandande bestämde jag mig för att åka hem i stället. Jag fick ett annat sommarjobb som lokalvårdare på sjukhusapoteket där min mamma jobbade och när sommaren var över åkte jag tillsammans med några vänner till London där jag fick jobb på en snobbig pub och serverade öl till fulla gubbar i kostym.

Ställen du bott på?
Djupviken, Piteå
Brixton, London
Djupviken, Piteå (igen)
Ålidhem, Umeå
Väst på stan, Umeå
Djupviken, Piteå (åter igen)

Fem saker du skulle göra om du var miljardär?
1. Först och främst skulle jag betala the house kontant och därmen bo billigt resten av livet. Självklart skulle jag även ge tillbaka alla lånade pengar till CSN, både mina egna och Tobbes.

2. Jag skulle investera i fastigheter. Ett hus i de svenska fjällen vore inte alldeles fel. Sen skulle jag nog skaffa ett litet vitt hus någonstans i Spanien.

3. Jag skulle vilja ha kvar mitt arbete men jag skulle nog nöja mig med att jobba halvtid eller så. Jag gillar rutiner och det dagliga mötet med människor. Om jag inte jobbade skulle jag förmodligen bli galen, och hur kul är det då med en miljard???

4. Jag skulle gifta mig utan att behöva fundera på kuvertavgift eller buffémat. Jag skulle åka på bröllopsresa och ha en underbart snygg ring.

5. Jag skulle antagligen ge en summa pengar till någon form av välgörenhet. Så här på rak arm kan jag inte riktigt säga vad som skulle kännas viktigast men det råder ingen tvivel om att världen är full av behövande människor. Så klart skulle min familj och de närmaste vännerna också få en del av kakan, på det ena eller det andra sättet men det känns lite konstigt att kalla just det för välgörenhet.

Jag skickar utmaningen vidare till:
Du som läser och ännu ej har gjort den. Gör den nu! Urkul!

Tisdagskväll...

Som vanligt en tisdagskväll om sommaren. Allsång på skansen följt av Morden. Du vet väl redan vilka Mord jag pratar om?
Klaras farmor är på besök och hade med sig en stor kartong innehållandes en sprajtans ny trehjuling. Dagarna går nu åt till att lära sig manövrera det vidunderliga farkosten och jämföra den med den fyraåriga grannflickans något större hoj. Men kul är det och många blåmärken blir det.
I dag har vi strosat på stan och jag fyndade ett par crocs-kopior i tjejmodell som bara är så underbart söta. Jag ser fram emot att studsa omkring i vår nya trädgård och lukta på blommorna iförd dessa skönheter. Jag har dessutom hunnit med en snabbsolning på Gläntan tillsammans med mina fina vänner från norr och söder och Strömnäs. Brisen blåste lite kallt men vad gör väl det egentligen? Det är ju trots allt väldigt somrigt i jämförelse med den sommar som har varit hittils...

Trotsen

Klara närmar sig tvåårsstrecket med stormsteg och de senaste veckorna har kantats av ett beteende som är allt utom kul. I intervaller förvandlas den lilla skrattande dockan till den onda dockan. Plötsligt höjer hon handen och ger mig (oftast är det jag, the mother) en smäll på kinden eller annan kroppsdel som hon kommer åt. Vid matbordet händer det i stort sett dagligen att hon utan att varna häller ut all sin mjölk på bordet, följt av ett beräknande -Oj!. Med jämna mellanrum tar hon även i och kastar skeden över bordet och ler ett utstuderat hånleende mot de stränga föräldraögonen.
Vad göra? Inspirerad av allahanda uppfostringsprogram försöker vi ta tag i situationen, gå åt sidan och tydligt och klart tala om att så gör man inte. Man slår inte sin mamma, man kastar inte mat, man häller inte ut sin mjölk. Ibland ser det ut som att flickebarnet lyssnar och ibland kommer endast ett rått hånskratt ur hennes lilla sockersöta mun.
Så plötsligt, nästa sekund får hon syn på en traktor utanför fönstret och allt det tråkiga och trotsiga är borta. Den söta dockan är tillbaka, vill sitta i famnen och kramas.
Ibland är det bara så svårt att hänga med. Ibland är det svårt att inte få dåligt samvete när man säger hårda ord och ser sträng ut. Ibland är det svårt att orka säga ifrån.
Jag frågade min erfarna mor om tonåren verkligen kan vara värre än trotsåldern. Det lugnande svaret löd: -Ja, o ja!!
Jaja. Då har vi bara elva år kvar till den stora jordbävningen. Vi tränar med lite tvåårstrots under tiden va?

Dansat och lett...

Denna den sista söndagen i juli har med åren fått en särskild gloria kring sig. Lugnet efter festivalstormen och idel trötta människor som lufsar omkring på gatorna i jakt på något gott att dricka eller salt att äta.
Gårdagskvällen inleddes när vi på eftermiddagen lämnade i Klara i morföräldrarnas trygga händer och cyklade till Jenny och Lars där det bjöds på underbara grillspett och sallad. Efter en stunds surrande på altanen cyklade vi till stan för att hinna med Euskefeurats bejublade konsert som var min egen höjdpunkt denna soliga festivalhelg.
Resten av kvällen tillbringade jag, av någon konstig anledning, precis som vanligt i ett och samma öltält. Det ena kända ansiktet avlöste det andra och nu har jag fullt upp med att sortera alla intryck. Hjärnan går lite långsamt i dag. Men så får det vara. Det är ju trots allt bara festival en gång om året.

Sol, värme, danser och leenden. Och en kommaknapp!!!

Ja. Den har anlänt nu, den nya kommaknappen. Jag slet upp paketet och konstaterade snabbt att det skulle bli knepigt att byta tangentbord utan att först slå sönder datorn. Men med lite hjälp av en trevlig kille på Dell fick jag det lätt på plats. Så nu. Nu kan jag skriva som en vuxen människa igen.

Denna solskensvecka har vi haft besök av Ante och Linnea, våra fina vänner från umeåtiden. Tack vare våra besökare, som numera är stockholmare, har vi fått turista runt i hemstaden ordentligt; badhuspark, paltätning och djurtittning i Svensbyn, strosande på Havsbadet och festivalmat i kyrkbacken. Gårdagskvällen bjöd mig dessutom på en biltur till Älvsbyn när besökarna skulle ta tåget tillbaka till södern igen.

I dag har inte många steg trampats av mina fötter. På förmiddagen parkerade vi oss på den egna förtjusande lilla playan alldeles utanför huset och där blev vi kvar till sen eftermiddag. Oj vad jag kommer att sakna närheten till havet när flyttlasset går om si så där en månad. Visst, vi kommer att ha nära till havet där också, men inte alls så här jättenära.

Festivalyran ligger tung över staden nu. Själv sitter jag här i lugnet och ron. Tobbe har precis åkt till jobbet och jag ska bädda ner mig och ladda inför morgondagen. Eller snarare morgondagens kväll. Jag ska dansa och le.

I barnfamiljernas Roskilde

Borta är sedan länge partyresorna med tjejkompisarna till den grekiska övärlden. Borta är lååånga festarnätter på festivaler runt om i Norrbotten. Borta är kvällarna på stadshotellets uteservering med ett vinglas i den ena handen och en tjuvrökarcigg i den andra.
Årets semestertrip som gick av stapeln under helgen gick till........................... Tatatataaaaa:
Lycksele!!!
Tillsammans med familjen A/S styrde vi kosan mot sydväst och checkade in i en finfin stuga med älvutsikt. Huvudattraktionen var så klart djurparken och där innanför grindarna strosade barnfamiljer. Och barnfamiljer. Och så några barnfamiljer till omkring i godan ro och lät sig underhållas av bräkande killingar och busiga fjällrävsungar. Allt precis så idylliskt och småskaligt som jag hade föreställt mig.
Kvällen på campingstugans lilla altan var precis som att sitta mitt i en sprakande Roskildefestival - i barnfamiljstappning. I en aldrig sinande ström rullade barnvagnar och föräldrar förbi. Småkillar och småtjejer crusade omkring på trampbilar.
Hela konceptet var en helt och hållet ny upplevelse för oss fyra - ganska nyblivna småbarnsföräldrar. Det är lätt att bli ironisk och skratta åt allt som djurparker och campingplatser har att erbjuda:
-Att hela campingen börjar lukta grillos när klockan slår 18.00.
-Att småbarnsföräldrarna blir smålulliga när klockan slår 21.00 och de små barnen har somnat.
-Att de smått bakfulla småbarnsföräldrarna tittar ut ur sina stugor när klockan slår 08.00 och deras små barn inte vill sova längre i den liiiite för varma campingstugan.
-Att de stressade småbarnsföräldrarna pratar lite irriterat till varandra när klockan slår 10.30 och endast 30 minuter återstår innan stugan ska vara urstädad nycklarna inlämnade i receptionen. Kylen är fortfarande full av gårdagskvällens grillrester och avloppet i duschen är fortfarande igenkläggat av moderns långa hårstrån...

Allt det där skulle en sådan person som jag själv kunna driva med och skrocka åt om det inte vore för det faktum att vi haft en toppenhelg. Alla har trivts - stora som små. Och någonstans i närheten av järvens boning och killingarnas matstund insåg jag än en gång att det mesta jag gör nu för tiden gör jag för Klara. Det liv vi nu lever kommer en dag att vara hennes barndomsminnen och det är en sann fröjd att anstränga sig för att dessa minnen ska bli sådana som hon minns med värme och glädje.

Tillåt mig presentera: Paradiset!!!

Mina föräldrar har en sommarstuga på en ö i havet utanför Luleå. I denna idyll har jag tillbringat varenda sommar (kanske inte så jättefrekvent under de senare tonåren men det förstår du säkert...) sedan jag föddes i slutet av 70-talet. Att starta båtmotorn och avverka den kilometer av bottenvikshav som ligger mellan fastlandet och denna lilla pärla är verkligen att stänga av allt. Inga bilar och ingen stress. Inga datorer och inga krävande ljud. Bara en massa blåbärsris och doften av hav. Vin på altanen alldeles vid havet i sällskap av den glödande solnedgången. Långa dagar i en solstol med en bok i handen och så bastubadet på kvällen. Varje kväll. En hårt eldad vedbastu och en öl. Härliga svettiga samtal som avslutas med ett iskallt hopp från bryggan rätt ner i det svarta djupet. Upp igen och kylan isar och värmer på samma gång och gör det så oändligt underbart att skutta upp till bastun igen.

Så här har vi haft det i några dagar nu. Äntligen kom den där sommaren som vi så rastlöst väntat på och längtat efter. Äntligen fick familjen umgås så där alldeles utan krav och stress. Bara vara. Äntligen bara vara.

Som lök på laxen så har vi sedan i maj fått några inneboende där på ön. I takslutet på vår gula stuga har en familj tornfalkar byggt sitt bo och uppfostrat sina ungar. Vi simpla människovarelser har fått tassa på tå för att inte störa vilddjuren i sitt familjeskapande. Ungarna har under sommaren vuxit sig stora och nyfikna och hyser allt mindre respekt för sina människogrannar. De har blivit en del av livet där och falkarna har liksom blivit dagens snackis. Varje dag. Men så i går flyttade plötsligt alla ungarna hemifrån och boet blev tomt. Vi blev tysta och hade liksom inte lika mycket att prata om längre...

Jo. Det är klart att vi hade. Men lite trist var det ju att de lämnade vårt paradis.

Prisad vare bloggen

Snälla Anna har utsett detta lilla tillhåll till en bra blogg. I några dagar har jag nu gått omkring och känt mig nöjd och stolt och alldeles glad. Tack Anna! Mången tack!

I priset ingår så klart att utse fem andra finfina bloggar som gör min dag. Det finns många... Jag läser en hel del bloggar. Många fler än de som står listade här till höger. Jag borde kanske utöka listan lite. I alla fall har jag funderat och kommit fram till att dessa pärlor förtjänar en extra spark i baken och stjärna i kanten.

När jag bodde i en korridor på Pedagoggränd i Umeå lärde jag känna Micke. När man läser vad killen skriver får själen en kick och svävar iväg på moln. Pojken från Kramfors kan ord. Man kan säga att han steker. Stek vidare Micke och må orden bära dig långt.

Ewa är en tjej som jag har känt ända sedan kyrkans barntimme. Jag vet egentligen inte vad någon av oss gjorde där men det är ju egentligen ganska oviktigt i dag - 25 år senare. Ewas kafferep bjuder på kul läsning som ofta får mig att skratta högt och det är just det jag gillar. Humorn. Och ärligheten. Bra jobbat tjejen! Keep it up!

Min lärarkollega som föredrar att hålla sig lite anonym och kallar sig för Nybliven skriver om livet som lärare och småbarnsmamma till en liten tjej inte så olik min egen. Mycket i våra liv är så likadant att det ibland känns som mer eller mindre samma liv. Här får du för att du är så bra! Sug i dig!

I denna konstiga värld som vi kan kalla bloggvärlden stöter man på en hel del nya bekantskaper. Godisråttan är en av dem. Trots att vi bor i samma stad har vi har aldrig träffats men jag gissar att vi skulle ha ganska kul om vi gjorde det någon gång. En dotter med samma namn som min egen och en trevlig blogg som är kul att följa. Fortsätt så!

Sen har vi då prisutdelerskan själv vars blogg jag följer med spänning. Vi har aldrig heller mötts men på ett något bisarrt sätt hänger man ju liksom med ändå. Tack för dina fina foton och vackra texter. Du får ett pris till av mig. Det förtjänar du!

C'est ca. C'est tout.

Sommarfredag

Denna morgon var saker och ting som vanligt igen. Väckning klockan 7.30 och sedan fullt ös. Eller ös och ös... En mycket lugn och skön dag när jag inte lämnat Djupviken en endaste gång.
Däremot har vi bakat potatisbakelser och promenerat i de mest närbelägna kvarteren med rädsla för skyfall.
Nu jobbar sambon sitt näst sista pass innan semestern och jag njuter med en Marabou mjölkchoklad med Dajm.

Fredrik Reinfeldt vill sänka inkomstskatten för fattiglappar såsom lärare och poliser. Jag känner mig just nu positivt inställd till just detta. Att säga något annat vore en lögn. Men vad kommer i stället?

Trevlig helg där ute!

En sak till...

Nu är en ny kommateckenknapp beställd. Efter att ha pratat med en trevlig flicka på Dell fick jag veta att det inte går att beställa bara kommaknappen. Man måste ha ett helt nytt tangentbord.
Klaras misshandel av vår dator kostade således 570 kr inklusive frakt.

Det hade kunnat vara två tapetrullar. Det hade kunnat vara en nästan full biltank. Det hade kunnat vara en middag för två på restaurang. Det hade kunnat vara ett skrivbord från ikea.
Men nej. Det blev en kommaknapp.
Snart kan jag skriva på svenska igen. Det i sig är en välsignelse.

Sovmorgon och lugn

I morse vaknade jag utsövd. Min vana trogen svepte jag med de morgontrötta ögonen över klockradion till höger. 9.20... Va?????? 9.20??????????!!!! Min första tanke var att det var något fel med klockradion men efter att ha tassat ut i vardagsrummet och dubbelkollat med klockan på videon insåg jag faktum. Klara hade slagit rekord. Kanske var hon medveten om sin faders nattsvirande på stadens stadshotell och som den pappaflicka hon är valde hon att sova ut i lugn och ro för att skona honom från ett allt för tidigt uppvaknande. För många kanske det låter fjantigt att göra en sådan grej av en sovmorgon. Men tänk dig själv att du under nästan två års tid blivit väckt senast 7.30. Varje dag. Varje lördag och söndag. Och så plötsligt händer det. Plötsligt sover du ända till 9.20. Det är stort. Det är historia.
Det lilla som blev kvar av denna torsdag har ägnats till handling och kakbak och kvällsfikafrämmande. Min allra första kompis J och hennes A har tillbringat kvällen med oss och två tända ljus. I kväll blev det faktiskt så mörkt att det kändes helt rätt att tända ljus. Lite mysigt faktiskt samtidigt som det är lite vemodigt.

Just ja! Sen har jag ju fyndat också. Isa har en liten sommarrea i sin web-shop och jag har slagit till på en tavla som kommer att göra sig så bra i Huset.
Nu ska jag undvika att titta på The Ring och gå och lägga mig i stället.

Fotograf?

I bloggvärlden fullkomligt vimlar det av otroligt duktiga fotografer. Med mer eller mindre effektiva metoder lyckas man presentera bilder som verkligen talar till åskådarens alla sinnen. Jag har väl aldrig sett mig själv som en särskilt framstående fotograf och denna bild från lördagens fest hos Jenny är verkligen något av ett bottennapp. Tilläggas bör att jag var helt nykter under denna kväll eftersom jag hade Klara med mig på grund av arbetande sambo. Jag vet inte riktigt vad jag skulle föreviga men kanske kan jag skylla på att motivet rörde sig så hastigt och oregelbundet. Ogreppbart på något sätt. Tre snygga tjejer kan ses på denna bild men inte ett enda ansikte. Magiskt.
I alla fall var det en otroligt trevlig kväll och gamla bästisen från högstadietiden (som huserar i Paris sedan 10 år tillbaka) gjorde ett gästspel och vi hann uppdatera varandra på vad som hänt de senaste fyra (!!!) åren.

Kontakta mig gärna om du vill ha mig som fotograf vid familjehögtider såsom födelsedagar eller dop. Om inte så har jag full förståelse för det.

Ute regnar. Himmel grå.

När man på vårkanten ser sommaren torna upp sig som i en dröm så är det alltid solsken och bokläsning i en solstol som framträder. I alla fall för mig.
Än så länge har jag inte landat med rumpan i en enda solstol. Jag har suttit på en handuk på stranden i ca 30 minuter. Det är allt. Under guldringen på mitt vänstra ringfinger döljer sig ett vitt streck men jag tror att det har mer med hudens syrebrist att göra faktiskt. UV-strålarna som lyckats landa på kroppen denna sommar är ytterst få.
Självklart har jag varit utomhus. Hela tiden nästan. Men idag... I dag faller regnet och jag gläds med våra vänner A och M som just sått in sin gräsmatta. Men alla vi andra... Jag vankar mest av och an och funderar på att kanske baka en toscakaka. Eller så gör jag inte det. Kanske ska jag bara lägga mig i soffan och fortsätta med Svålhålet av Mikael Niemi. Kanske borde jag ringa en gammal vän och kolla läget.
Regnet gör mig rastlös och handlingsförlamad på samma gång.
Turligt nog har vi fått en fikainbjudan till andra sidan älven och så snart vår vackra huligan har vaknat så drar vi. Fika kan förgylla alla dagar. Även regniga dagar.

Uppdatering

Sommaren fortskrider och trots det halvtaskiga sommarvädret tycker jag ändå att det är ganska trevligt. Vi har haft besök från när och fjärran. Min storebror med familj från Malmö och Tobbes storasyster med tonårsson från Gällivare. Min morbror från Stockholm och så alla kära vänner så klart... I bland önskar jag att dygnets timmar vore fler. Så mycket man vill säga som aldrig hinner bli sagt och så mycket man vill göra som aldrig hinner bli gjort...
Jag återkommer när allt har lagt sig och mognat lite...

Mårduddar och myggbett

Helgens äventyr i det norrbottniska inlandet har så smått landat i min själ och jag har återanpassat mig till civilisationen igen. Släktträffen var en underbar tillställning med människor som jag inte träffat på en hel livstid och andra som jag inte träffat på väldigt länge. Alla trevliga och roliga och framför allt är det så häftigt att känna den där känslan av samhörighet med så många. Vi härstammar alla från samma Sofia och Axel och nu lever vi alla våra egna liv med totalt olika innehåll i olika delar av landet. Men där i skogen - under ett dygn - var vi enade och delade minnen och historier till långt in på småtimmarna.

Det är något smått magiskt med att resa till den lilla byhålan mitt i Norrbotten. Inte mycket har förändrats där på ett sekel men ändå är allt nytt. Den lilla affären har klappat igen sedan länge och hästen har inte dragit sin plog på åkrarna på flera decennier. Skogen har inte huggits och timret har inte flottats på älven. Locket har liksom lagts på och tiden har stannat samtidigt som den har rusat iväg. Jag får en liten klump i magen när jag inser att ingen vill göra det där längre. Allt det där som de namnlösas här har skapat för oss har liksom lagts till handlingarna. Vi arbetar med den jord vi ärvt på ett helt annat sätt och det är väl bara liksom att gilla läget. Men visst får man ändå lite ont i hjärtat när man ser hur älven stilla rinner fram och hur gräset och träden växer upp utan att någon ser eller noterar. Det bara händer. Vi bara händer.