torsdag, december 28, 2006

Julerus

Julen har passerat med relativt lugn och ro. Julafton i Piteå och sedan på juldagens morgon begav vi oss med fullpackad bil norrut till Gällivare. Under tre fullspäckade dagar hann vi umgås med Klaras farfar, farmor, faster och kusin samt några coola gälkagrabbar som också gärna ville titta på den "nya" familjemedlemmen.
Norr om polcirkeln låg snön djup och en tur till Dundrets café gjorde mig mer än måttligt sugen på lite skidåkning. Dock hade vi fått lämna skidorna hemma den här gången, till förmån för barnvagnen. Den tog vi dock med ut på promenad bland snödrivor och plogkarmar, bland snötyngda tallar och ett ofantligt stort lestadianmöte. Jag vet inte om jag någonsin har sett en livs levande lestadian och jag har då med all säkerhet aldrig, aldrig sett så många på en och samma gång. Lestadianflickorna såg ut som Laura Ingalls i Lilla huset på prärien och lestadianpojkarna hade vattenkammat hår och välsträckta skjortor. Åh vad jag hade velat titta in på deras stormöte för att få en liten vink om hur det hela fungerar...

På lördag ska Klara döpas. Det blir ingen stor tillställning och endast de närmaste kommer att närvara men ändå är det ju en del att stå i. Har bakat två kakor i dag och i morgon ska Tobbe ta tag i sin specialitet, drömmarna... Kakorna alltså.
I dag har vi varit i kyrkan för att träffa prästen. Han var världens gulligaste farbror och det kändes så bra. Jag är själv lite förbryllad över behovet av att döpa mitt barn. Jag är inte konfirmerad och även om jag var en flitig besökare på Kyrkans barntimme som liten så har jag väl aldrig sett mig själv som särskilt religiös. Men när Klara föddes kändes det liksom självklart. Vi ville markera hennes födelse på något sätt och det kändes lika naturligt som att man vill begrava någon som har dött. Det är som att vissa saker är för stora för att bara passera obemärkta och utan någon form av ceremoni.
Födelse, död, början, slut, oändlighet...

fredag, december 22, 2006

No more XQ's

För några veckor sedan testade jag, som jag tidigare berättat, det nikotinfria snuset xq's. Jag älskade det och njöt av varje sekund som det satt under min överläpp. Dock kunde jag ana att Klara liksom slutade sova. En tjej i min mammagrupp hade samma erfarenhet och berättade att det nog berodde på att snuset innehåller ginseng. Jag slutade med xq's och Klara fortsatte sova som innan den fantastiska uppfinningen kom in i mitt liv. För några dagar sedan damp ett litet paket ner i vår brevlåda. Det var Erica som skickat två dosor av det nya nikotinfria snuset xq's. Jag blev så glad, dels för gesten att skicka lilla mig en lite julklappa och sedan hade jag ju så klart också saknat den där känslan under läppen. När ingen såg stack jag upp en ljuvlig liten påse och njöt av känslan. I går när vi då äntligen tog oss i väg med bil och packnig hade jag ju en del dötid. Du vet, så där mycket dötid som man bara har när man sitter i baksätet i en bil, på väg norrut i soluppgången och med Morgonpasset skvalandes i bilradion. Så klart hann jag med några snusar då... Så, i går eftermiddag när Klara verkligen skulle ha sovit middag, hände verkligen ingenting. Vi niotiden, när Klara verkligen borde ha somnat för kvällen, hände fortfarande ingenting. Inte förrän kl. ett, efter timmars vaggande, gungande, sjungande och vankande, kunde hon somna. Och fortfarande då var det som om hela hennes lilla kropp ryckte av ginseng. Därför, mina vänner, blir det ingen mer xq's. Men Erica, tack i alla fall för paketet. Jag har älskat varje sekund!

I dag ska en sista hand läggas vid julklappandet. Down town Piteå, here we come!

onsdag, december 20, 2006

Fast

Vi hade packat och planerat. Längtat, väntat och sett fram emot att få åka på jullov. Men så kom det något från skyarna som tillsammans med den iskalla marken blev underkylt regn. Det underkylda regnet skapade trafikkaos och efter att halva släkten ringt och varnat insåg vi att det kanske vore bäst att stanna i hemmets lugna vrå tills i morgon. Planerande som vi är hade vi hunnit tömma kylen på ätbara saker och med detta som ursäkt stapplade jag iväg till kvarterets egen pizzeria för att fixa lite middag och jag måste erkänna att kvällen blev riktigt mysig, även om den inte blev som vi hade tänkt oss.

Alltså, i morgon gör vi ett nytt försök. Skiter det sig igen hyr jag en häst med tillhörande släde. Det var bättre förr, när allt inte gick på gummi. Leve meden! Leve den!

Snön ligger vit på taken

I går när jag satt och fikade med mina favoritkolleger hemma hos Anna i hennes nya soffa, råkade jag snegla ut genom fönstret och till min stora förtjusning kunde jag se hur vita, fina flingor föll från himlen för att sedan landa mjukt och tryggt på marken. Än så länge håller kylan i sig och så länge den gör det är jag glad.
Och jag behöver glädje i dag. Ända sedan gymnasiet har jag med jämna mellanrum fått något sorts meck med ögat som gör att ögonlocket sväller upp, blir rött och kliar så innåt.... Jag ser jätteläskig ut. Ond och elak. Så klart har detta tillstånd drabbat mig så här lagom till julhelgen när jag helst av allt bara skulle vilja sitta och stråla som jungfru Maria i stallet, med sitt nyfödda barn. I stället ser jag ut som en av de spetälska. Och när jag nu ändå är inne på bibelmetaforer så kan jag bara hoppas att jag inte blir skickad till någon avlägsen ö i Medelhavet.
Nej, i stället ser jag fram emot att förhoppningsvis kunna åka till Piteå redan i kväll. Tobbe slutar kl. 17 och om vi är riktigt snabba och effektiva borde vi kunna pipa i väg utan att det blir allt för sent tycker jag.

Ska nu fortsätta tycka synd om mig själv och mitt öga. Stackars, stackars mig...

tisdag, december 19, 2006

Det gnistrar!

Äntligen! Det har blivit lite kallt ute och jag börjar hysa lite hopp om att det kanske kan bli en vit jul. Här i Umeå är marken täckt av frost och det är ju i alla fall en början. Och i morgon kväll bär det av till Piteå och där är det förhoppningsvis ännu vitare.
I går fick jag ett vykort av Erica i Abisko. Åh så oändligt vackert. Sverige är verkligen vackert. Det gäller att komma ihåg det.

Klara sover fortfarande och det gör hon rätt i. Dagen har två julfika i sitt sköte. Först med mammagruppen och sedan hemma hos Anna från mitt älskade jobb. Det känns som att jag inte äter vanlig föda längre. Jag bara fikar och fikar och fikar, fikar, fikar, fikar lite mer...
I går kväll var Ida och Micke här! Micke nyss hemkommen från Irland och verkade rätt tacksam över det. Klaras ögon tindrade när hon fick se en ny kille i vårt hem. Tobbe är orolig för dotterns uppenbara intresse för män och hoppas att det snart går över.

Nu hör jag små ljud. Måste rusa!

lördag, december 16, 2006

Kalas!



Nä, vi hann inte med någon middag i går. Först var jag hos Jennie på världens mysigaste julfika. Har du inte testat förut så måste du snarast inhandla ädelost till dina pepparkakor! Hysteriskt gott.
Julfikat avlöstes av Tobbes födelsedagskalas. Hela lägenheten var full med blivande poliser. Fikat flödade, Klara hade klänning och gick från famn till famn och det var bara såå trevligt. Jag är så glad över att jag också får vara med, trots att jag inte är polis. Dom är så trevliga, allihopa!

I dag har dock sockerchocken slagit oss ordentligt. Pappa skulle stanna till här för lunch på väg mot Piteå och det fick liksom bli dagens projekt. Ja, och så min cykeltur till Ica Hedlunda då...
Nu ligger Klara och Tobbe och sover i soffan och helglugnet har verkligen infunnit sig.
Själv sitter jag och funderar på var vi ska bo, sen när vi bor i Piteå. Och hur ska det bli? Finns Afro power dance i Piteå? Ska jag sälja mina klättergrejer eller kan man klättra i Piteå? Spelar det någon roll eftersom jag inte har klättrat på typ ett år?
Pappa tog med sig våra slalomskidor nu när han åkte. Första prylarna som rör sig norrut. Flytten har startat.

Det blir väldigt nära till Kåbdalis när man bor i Piteå. Klockrent!

fredag, december 15, 2006

Födelsedag

En sprakande bra dag. Så känns det i dag.
Ända sedan Klara föddes har hon verkat vara en rätt kvällspigg typ. I början var det rätt charmigt och kul att hon var så pigg på kvällen. Det var så roligt att hon var sitt allra piggaste jag när båda Tobbe och jag var hemma. På senaste tiden har dock hennes kvällspigghet gått lite över styr. Vi har suttit här, hålögda och desperata och inte fått somna förrän vid tvåsnåret. Det har Klara verkat tycka vara en bra tid för insomning. Någonstans insåg vi att det är vi som måste hjälpa henne förstå att man mår bättre när man somnar lite tidigare. Dock är det på många sätt svårt att föra en rak kommunikation med någon som är drygt tre månader. I går kväll bestämde vi oss hur som helst för att peka med hela handen. Vi Klara i hennes lilla säng kring tio och så klart putade hennes lilla underläpp mer än någonsin och hon tycktes totalt oförstående inför denna nya rutin. Med jämna mellanrum fick vi lyfta upp henne eftersom hennes gråt skär allt för djupt i faders- och modershjärtat. Efter en stund noterade Tobbe att vår lilla postmoderna elektriska julgran fick henne att tystna och häpna. Vi slet raskt ut kontakten och flyttade mirakelgranen från fönstret till nattduksbordet, la Klara i hennes säng och inom 30 sekunder sov hon. Och sov och sov och sov och sov... Fram till 07.45!

Nu på morgonen har T fått frukost på sängen, eftersom han fyller 31 år!!! Och så har vi hunnit baka lite inför kalaset i kväll. Jag ska dessutom till Jennie på julfika så jag vet i ärlighetens namn inte om jag behöver någon vanlig mat i dag. Kommer i vilket fall som helst inte ha tid att äta någon.

Nu är det fredag! Njuuuut!

onsdag, december 13, 2006

Tillåt mig presentera: Vår framtid!

Nu är det alltså klart. Det vi har diskuterat, ältat, ventilerat, debatterat och funderat över ända sedan Tobbe kom in på polisutbildningen. Var ska vi bo? Sen när allt är klart. Var ska vi leva våra liv? Den här veckan har varit något kaotisk och fylld av många tankar och funderingar och det har bokstavligen kännts som att vi stått vid ett stooort vägskäl i livet.

I måndags kväll ringde en snubbe från polismyndigheten i Västerbotten och erbjöd en tjänst i Lycksele. Först aspiranttjänst här i Umeå och sedan placering i Lycksele och därifrån skulle det tydligen gå att söka sig till Umeå igen inom 6-8 månader. Det kändes jätteskönt att vi skulle kunna vara kvar här i Umeå, där vi trivs så bra, och jag skulle kunna vara kvar på mitt jobb som jag älskar. Saken var biff.
Så i går, ringde Tobbe till polismyndigheten i Norrbotten, som vi i stort sett hade räknat bort eftersom det i princip verkade stå mellan Pajala eller Övertorneå. Inget ont om dessa två orter men du förstår vad jag menar... Men! Plötsligt blev han erbjuden aspiranttjänst i Piteå och slutplacering i Arvidsjaur och även därifrån skulle det inte ta särskilt lång tid att söka sig ut till kusten igen.

Oj vilken jobbig eftermiddag det blev. Allt bara vändes upp och ner. På några få timmar skulle vi alltså ta ett beslut som förändrar väldigt, väldigt mycket... Vi vägde för och emot, hit och dit, upp och ner och tillslut... Till slut bara infann sig den där känslan av vad som var rätt. Plötsligt satt vi här i varsin soffa, med varsin pizzakartong på bordet och hade tagit i hand på ett beslut som jag verkligen inte hade föreställt mig i förrgår:
I juni flyttar vi till Piteå! Vi flyttar till Piteå. Det känns fortfarande lite konstigt att säga. Det finns ingen plats på jorden som jag känner lika bra som Piteå och det finns nog heller ingen plats för vilken mitt hjärta bankar lika hårt. Dock är det snart sju år sedan jag flyttade därifrån. Sist jag bodde i Piteå var jag ett barn som bodde hemma och tjuvrökte ibland när ingen såg. Jag hade hål i näsan och ville jobba i Bryssel. Jag visste ingenting om vad som komma skulle. Det gör jag väl fortfarande inte. Allt jag vet just nu är att vi bor lite drygt fem månader till i Umeå. Sen drar vi norrut.

Jag kommer att sakna många saker med Umeå. Jobbet och vännerna så klart men man kommer på en massa andra konstiga saker också. Jag kommer att sakna älven, Mekka, Ica Kvantum, tjocka farbrorn som säljer bingolotter på stan, iksu, den jättesminkade tanten på make-up store, killarna på Bubblans kiosk... Man lämnar så mycket när man lämnar en hel stad. Men jag är övertygad om att det finns nya jaktmarker för oss att (åter)upptäcka i Norrbotten. Kära vänner, saknad familj och den älskade naturen.

Piteå, here we come! I hope you're ready for us!

tisdag, december 12, 2006

Platt rumpa

Kan konstatera att rumpan blir platt när man fött barn. Vid närmare eftertanke kanske det inte alls har med barnafödandet att göra men platt är den. Inte alls särskilt charmigt. Hur motarbetar man en platt bakdel? Har jag alltid haft världens plattaste bak???

Jag när en tonåring vid min barm!

Man kan aldrig kontrollera en annan människas liv. Man kan inte bestämma vad en annan människa ska göra och förvänta sig någon respons. Inte ens om människan i fråga är jätte, jätteliten kan man göra det. Jag är en kontrollmänniska av rang och får nu vackert erfara hur livet kan te sig när man lever ihop med en liten människa som trots sin ringa ålder har en fantastisk förmåga att fatta egna beslut. I natt bestämde Klara att hon inte behövde somna förrän 02.00.
02.00 känns inte så jättesent om du står skakar rumpan på ett dansgolv och sippar på en färgglad drink, lyckligt medveten om att du kan dansa en timme till. 02.00 känns inte heller så jättesent om du sitter mitt i ett parti TP tillsammans med dina bästa vänner och VET att det är du som kommer att vinna eftersom du bara har en tårtbit kvar. 02.00 är absolut inte särskilt sent om du sitter vid havet, en sommarkväll i Norrland och tittar på solen som är på väg upp över horisonten.
Om du däremot har längtat efter att sova i två timmar men absolut inte kan, eftersom ditt älskade barn helst vill titta på julpynt, då kan 02.00 kännas som havets botten; Mörkt, kallt och väldigt ensamt.
Men nu är det morgon igen och vårt nattliga bärande känns långt bort och passé. Klara sover dock fortfarande gott trots att hennes föräldrar varit uppstigna i en timme och den ena har hunnit susa iväg till skolan. Hon är en tonåring, fast bara tre månader. Världens yngsta tonåring. Alltid på bra humör, så länge hon får som hon vill. Vad var det man kallade oss nu igen? Curlingföräldrar! Så var det.

Vi var på stan i går med Jenny och Edvard. Perfekt att handla julklappar en måndagseftermiddag. Affärerna var inte lika klaustrofobiskt sprängfyllda som de är på lördagar och jag fick inte lika många sura miner för att jag valt att ta med mig barnvagnen till stan. Jag hittade en väst som jag förälskade mig i. Plötsligt bara hängde den där, den enda som fanns kvar. Underbart snygg, på någon som är två storlekar större än jag. Jag provade den och när jag stod där framför spegeln intalade jag mig själv att den inte hängde så jättemycket. Bara lite... Och förresten är det ganska snyggt när den hänger. Den ser ut som en påse, men det är väl inte så farligt? Jag lade undan den underbara väste till i dag och så här med facit i hand är jag rätt glad att jag inte köpte den. Särskilt med tanke på att jag denna tid på året borde lägga mina surt förvärvade föräldrapenningar på julklappar och inte på kläder till mig själv som inte passar. Skärpning tjejen!

Snart kommer Jenny och Edvard hit igen. Dom sover hos lillebror Johan men anländer snart Väst på stan. Borde kanske kamma mig lite innan dess...

måndag, december 11, 2006

Snuuuus...

Det är förmiddag och Klara sover middag. Om man nu kan sova middag på förmiddagen det vill säga... Den här stunden på dagen måste jag se till att få saker och ting gjorda; duscha, plocka undan, bädda sängen och jo, blogga. Vet egentligen inte om det borde falla inom prioriteringsramen men det har liksom blivit ett begär. Kan inte låta bli. Måste få skriva.

Micke skrev för ett tag sedan om anledningen till varför han började blogga. Och varför bloggar jag? Jag tror att anledningarna är många. I flera år funderade jag på att skriva dagbok men då, på den tiden, kände jag av olika anledningar att mitt liv inte var riktigt som jag ville att det skulle vara. När jag sedan, för några år sedan, ändrade på sakerna som jag inte riktigt kände mig tillfreds med kände jag att mitt liv liksom var något som jag kunde stå för och därigenom sätta på print. Jag menar så klart inte att man bara ska blogga om man är riktigt, riktigt lycklig men för mig blev det så. Lite roligare helt enkelt...
Sen är det så klart så att jag skriver med en sorts spänd förhoppning om att någon ska läsa. Inte för att jag sprider budskap som kan förändra världen och inte för att jag vill tala om vilket läppglans som sitter bäst. Egentligen kan väl min blog anses vara hyffsat meningslös. Men om Fredrik Virtanen och Ebba von Sydow får flanera fritt i mediabruset så borde jag väl åtminstone få strutta omkring, lite så här i bakgrunden.

I går var det söndag och 2:a advent. Tobbe hade varit på julfest och Klara hade varit vaken till kl. 03.05... Av olika anledningar var vi alltså lite trötta. Vi hann dock med Gammlias julmarknad där vi stolpade omkring i geggan och tittade på julgrejer av olika slag. Trots det dystra vädret var det riktigt mysigt. Vi köpte glögg och pepparkakor och gick en sväng på bildmuséet i jakt på små julklappar.
I dag är det måndag och Jenny och Edvard kommer på besök. Med andra ord borde jag ta tag i allt det där som ska göras innan lillchefen vaknar.
Och förresten, på tal om begär, är jag så snussugen att jag snart börjar äta på mina händer. Nu är det snart ett år sedan jag slutade snusa men det verkar inte innebära att begäret går över. Ååå, om jag finge sätta en Rapé under min överläpp. En kopp kaffe och en Rapé... Sen. Någon gång i framtiden ska jag snusa igen. Jag vet att det inte är bra men ååååå om jag finge sätta en Rapé under min överläpp...

lördag, december 09, 2006

Proppmätt

I kväll är det tjejkväll. Tobbe är på klassjulfest och jag och Klara ska göra det bästa av den lördagskväll vi har framför oss. Just nu ligger dock den lilla tjejen i sin säng och den stora tjejen har just ätit alldeles för mycket mat och är därför lite slak.
I morse var det dags för Afro power dance igen. Åh vad det är roligt! Åh vad jag älskar steget Doctor Alban och ännu roligare är raggastöten.

Det sunkiga vädret har tyngt Umeå i flera dagar nu. Hoppas verkligen på bättring tills i morgon när vi tänkte gå på Gammlias julmarknad. Vi hoppas i kapp, Christer Fuglesang och jag. Är det förresten någon som ställer väckarklockan i kväll? För att kolla på Christer alltså. Jag tycker att den här rymdresan känns något krystad. Det verkar lite som att NASA har bestämt sig för att en gång för alla få tyst på den hysteriske skandinaven och därför har man gett honom det hedersamma uppdraget att fotografera norrskenet uppifrån. Helt ärligt alltså... Jag är ingen rymdfysiker, men någonting säger mig att ett norrsken uppifrån ser ut ungefär som ett norrsken ser ut nerifrån. Om det visar sig att jag har fel är jag den första att be om ursäkt för min dryga attityd. Jag kan bara inte låta bli att fundera på hur många munnar som hade kunnat mättas för den summa pengar som det kostar att turista i rymden i två veckor. Eller så är jag dum. Jag kanske helt enkelt är så dum att jag inte förstår hur stort det är att fota norrskenet uppifrån.

Be careful out there.

torsdag, december 07, 2006

Sofia & Klara

Foto: Björn Wanhatalo

Han kom ihåg!



onsdag, december 06, 2006

Lägeskoll

Hittade den här på en annan blog. Lite kul!

DAGENS VILL HA: Något att klä på mig till Klaras dop...
DAGENS KLÄDSEL: Vila-jeansen som jag ÄNTLIGEN kan ha!
DAGENS HÄNDELSE: Promenad med Åsa och Victoria och våra barnvagnar.
DAGENS LÅT: Måste väl bli Idol-Markus då. För sakens skull.
DAGENS PLANER: Baka saffranskaka som jag ska bjuda tjejerna i Tobbes klass på.
DAGENS SAKNAD: Mitt jobb, faktiskt...
DAGENS DUMMASTE: Hmm... Jag gör väl aldrig något dumt?
DAGENS SJUKA: Avundsjukan!
DAGENS DROG: Haha! Ett nytt nikotinfritt snus! Smakar jenka!
DAGENS ROLIGASTE: Min storebror Davids berättelse om sonen Björns magsjuka.
DAGENS FAVORIT: Gull-Klara, aka Elvis.
DAGENS KRAM: Kramade Tobbe innan han drog till skolan. Han luktade gott!
DAGENS PUSS: Man får många pussar när man har både man och barn!
DAGENS KÖP: Vete tusan vilket som är bättre, snus eller saffran?
DAGENS GODIS: Inget godis på veckodagarna!!
DAGENS HUMÖR: Bättre nu, efter en kopp kaffe och skitsnack med min storebror som också är föräldraledig och smått understimulerad.
DAGENS ORD: XQ'S

Om moderskap och kvinnoliv

Om jag i dag skulle skriva högskoleprovet skulle jag förmodligen sänka mitt resultat så till den milda grad att jag förmodligen skulle hamna på löpsedlarna. Om jag i dag skulle hålla en lektion för mina elever skulle jag vara tacksam om jag fick med mig rätt böcker och kunde stava till Buenos días, me llamo Sofia. Qué tal? Ja, i dagsläget är det faktiskt så att jag skulle känna mig nöjd om jag lyckades lösa Piteåtidningens barnkryss utan att fråga om hjälp med synonymen för papegoja.
Det är fruktansvärt! Min hjärna har förslappats totalt och är förmodligen degigare än min mage. Jag håller på att förvandlas till någon annan och jag vet inte om jag riktigt är med på den förvanlingen.
I går när jag och Klara var hemma hos Linda på fika och jag upptäckte att jag plötsligt befann mig i ett samtal om feminism, amning och moderskap och hörde mina ord, smattrandes på i 110, insåg att det är något som saknas i min nya vardag. Ordet stavas s-t-i-m-u-l-a-n-s.
Visst har jag hört talas om mammalediga som glömmer sitt eget telefonnummer och matar sig själva med eftermiddags-TV och kaffe latte. Nu till mitt stora bekymmer; håller jag på att bli likadan? I morse innan Tobbe åkte till skolan gick jag så långt som att tala om för honom att det känns som om jag vore instängd i en burka. Burkan kanske i detta fall kan ses som min egen lathet inför att ta tag i saker trots att jag dagligen umgås med en liten bebis.
Visst! Jag pratar med folk, ventilerar mina tankar till höger och vänster, som vanligt... Det nya är dock att för första gången sedan 6-årsåldern har jag ingen som helst användning för min intellektualitet. Ett helt liv av studier och några års arbete har gjort mig och min hjärna till bästa kompisar. Vi har behövt varandra och helt enkelt inte klarat oss utan varandra. I mammaledighetslivet klarar man sig hyffsat utan sitt intellekt och jag tror att min hjärna börjar känna sig utanför.
Stackars, stackars hjärnan!

tisdag, december 05, 2006

Bad hairday?


Långsam morgon...

Klara somnade 00.30 i går och sov till 8.50. Den trenden har nu hållit i sig i två veckor. Jag påstår inte att det kommer att vara så för all framtid men vi är oändligt tacksamma för varje natt vi får sova utan matuppehåll.
Nu sover hon sin förmiddagslur och jag har hunnit duscha, fixa fejs och hår och om en stund ska vi gå i väg till Linda från jobbet och fika.

Vädret är fortfarande jämngrått. När ska vi få någon snö egentligen? Borde man kanske flytta norr om polcirkeln för att få en vit jul? Jag blir snart vansinnig av att inte kunna vara ute ordentligt. Och vem vill ha att göra med en vansinnig Sofia?

Nu: Annika Lantz

måndag, december 04, 2006



Hittade nyss den här gladskiten i sovrummet.

Har dessutom rensat vattenlåset i handfatet. Bläääääääääää!!!

Vi är fotomodeller!

Sitter framför datorn med en av de nya Filippa K-muggarna fylld med ljummet kaffe och försöker smälta den senaste halvtimmens aktivitet. För några veckor sedan blev jag intervjuad av Lärarnas tidning för en artikel om ett mentorskapsprojekt som jag var med i när jag var nyexad. Denna intervju skulle leda till en artikel och så klart skulle jag också bli fotograferad och i dag var det tid för detta äventyr. En svarbuskig fotograf från Vittangi har fått mig och Klara att posera på alla möjliga sätt och le ur alla möjliga vinklar. Klara med sin yviga tuppkam och jag med min nya frisyr som jag försöker hålla lika fin som den var när jag kom från frissan. Kändes faktiskt otroligt kul att vårt lilla vardagsrum för en stund förvandlades till fotostudio. Det hottade upp den i övrigt väldigt grå och regniga måndagen ordentligt. Jag lyckades även få den trevlige fotografen att gå med på att maila mig några bilder när allt är klart. Bara han inte glömmer...

I lördags när jag var på iksu och Afro power dance kom jag på en sak i samband med min låtsasvärld. Jo, det är nämligen så, att aldrig tar sig min låtsasvärld så stora proportioner som när jag tränar aerobic. Direkt flyttas jag från det dammiga golvet och svettiga atmosfären, genom tid och rum, och landar mjukt på Broadway där jag så klart har en mycket framträdande roll i någon av de publikfriande musikalerna. Min dallriga postgrossess-mage förvandlas till en nätt tvättbräda täckt av små svettpärlor som glimmar i skenet av de varma spotlightsen.
Hoppas att mina vänner vill fortsätta vara mina vänner och att min familj vill fortsätta erkänna mig som medlem, även trots detta.

Over and out, catch ya later!

lördag, december 02, 2006

I form

Sitter här nyduschad och nylunchad. Började dagen med ett iksu-pass i Afro power dance tillsammans med några av brudarna i Tobbes klass. Oj så roligt det var! Har inte varit på något pass sedan någon gång i början av min graviditet så det kändes som världens berfrielse att stå där igen. Och vilket pass sedan! Barfota, svängades på rumpan och kastandes med armarna. Ett underbart sätt att börja dagen på helt enkelt.
Det är alltid lite nervöst att lämna hemmet och ta med sig Klaras mat. Vi hade dock plockat fram lite djupfryst bröstmjölk som stod redo för det ögonblick hon skulle bli hungrig. Men här sitter jag nu och har varit hemma i en timme och Klara sover fortfarande och visar inget större intresse av att vilja äta...

Återstår på dagens agenda gör fika på stan och tacos till middag. Säkert en massa annat också, men som Lena så klokt påpekade är det helt enkelt skönare att inte veta!

fredag, december 01, 2006

På nålar

Nu har Tobbe haft sin sista intervju, den med Västerbotten och jag vet ingenting! Han hade seminarium direkt efter intervjun. Inte för att jag tror att dom har sagt; "Varsågod Thorbjörn, här får du ett jobb av oss, i Umeå precis som du ville. Vi har dessutom lagt in en liten löneförmån i form av en fin lya vid älven." Nej, så jäkla dum är inte ens jag, men det är bara det att det känns som att hela mitt liv är på väg att formas om och detta allt på grund av en kille från Gällivare som jag råkade springa ihop med en sen kväll på Corona. Lite galet på ett sätt det här med samboskapet och kärleken. Vem vet var jag hade befunnit mig i dag om jag inte alls hade gått på Corona den där kvällen. Älvsbyn, Salto eller Amsterdam? Fast på något konstigt sätt, om man nu ska tro på det här med ödet, vilket jag inte vet om jag gör, men i alla fall så borde då ju då vara så att Salto aldrig var ett alternativ eftersom det inte blev så. Vad jag menar är; är det alltid meningen att saker ska vara precis så som dom blev? I så fall behöver man ju aldrig ångra saker som man inte gjorde, eftersom det ändå inte var meningen.

OK, där fick du lite hjärngymnastik! Och allt detta bara för att jag har lite ångest för min framtid, som till mångt och mycket ligger i någon annans händer, inte i mina egna, inte i Tobbes heller för den delen. Min framtid ligger i Rikspolisstyrelsens händer!! Hur jäkla bra känns det då???
Nä, nu måste jag kamma håret innan den runda lilla dottern vaknar. Ha en underbar fredag där ute! Själv ska jag luncha på stan.