Besatt

En arbetsvecka i skarpt läge är avklarad och jag känner mig så oändligt tacksam över att ha världens bästa jobb och jordens bästa arbetsplats. Sicken tur va?
I skrivandets stund sitter jag med min familj i bilen på väg hem från stugan där jag i 48 timmar har varit besatt av bärjävulen, vilket har resulterat i några glasslådor med lingon och en glasslåda med blåbär.
Vi har dessutom badat bastu under stjärnorna och ätit underbara middagar med smak av sommar. I helgen har det ju faktiskt blivit uppenbart att sommaren inte riktigt har släppt sitt grepp om oss.
Nu ser jag fram emot en renande dusch och en lugn kväll i hemmets lugna vrå.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Londonväder

I dag blev det som väntat ingen cykeltur till jobbet. I stället fick jag på morgonen ett sms från en fin kollega som erbjöd mig skjuts och på vägen hem snavade jag i korridoren över en annan snäll kollega som jag bad om skjuts. Alltså en ganska minimal miljöpåverkan trots frånvaro av cyklande.
Även denna arbetsdag har varit galet intensiv. Den ena saken har avlöst den andra och när jag så plötsligt kollade på klockan insåg jag att det var dags att bege sig hemmåt. Två dagar kvar innan elevanstormningen och jag hoppas att jag är redo. Jag tror det. Men vad vet jag, jag som bara har gått hemma och plockat leksaker och kramats i ett år?
När jag kom hem från jobbet var huset nystädat. Barnen var glada, även om den yngre var lätt blodig runt munnen efter ett fall från en stol i storasysterns café. Den yngre blev sedan även rosenrasande utan att någon av oss andra kunde förstå varför. Det hela vände dock när han lärde sig klättra upp i soffan på egen hand. Plötsligt var kvällen räddad och efter att ha klättrat i 45 minuter kunde han nöjt sluta sina blå ögon och vila lillkroppen.
Jag tror att jag ska lägga mig och vila storkroppen nu.

On and on...

Ännu en dag i arbetets tecken. Oj vad det känns som att jag hinner med. Konkreta saker som kan bockas av, en efter en. Sådant gillar jag. Förmodligen har jag någon form av bokstavskombination som kan förklara just detta beteende, men jag finner ingen större anledning att utröna just vilken det handlar om.
Motvind på hemvägen i dag igen och det verkar som att vädergudarna har bestämt att det ska regna i morgon så det blir nog till att falla till föga och ta bilen. Inte för att jag är gjord av socker, men ändå. Dryga milen på cykel i spöregn känns inte som ett så lockande sätt att börja arbetsdagen på.
Vad mer? Vi har gått en cykelpromenad i kväll. Cykelpromenad innebär att Klara cyklar, Herman åker vagn och vi andra promenerar. Logiskt, eller hur? Att cyklar går fortfarande ganska bra, förutom i uppförsbackar. Och ner i diken. Men det tar sig.
Nä nu ska jag lägga mig med min bok och tagga för lite it-information i arla morgonstund.
Sov sött!

Så var det gjort!

Första arbetsdagen efter ett år och dryga tre månader hemma. Lätt som en plätt. Kul som på jul. Det var faktiskt roligt att vara tillbaka på jobbet och försöka dra igång terminen, trots en viss känsla av ringrostighet. Vissa kolleger har gått i pension och andra har tillkommit. Särskilt nöjd är jag över min värvning av ämneskollega. Vilken grej det kommer att bli!
När jag cyklade hem hade jag funderingar på att stanna och fota den vackra cykelvägen hem, men det som från insidan av skolan såg ut som en vacker sensommardag visade sig vara en tromb tillsammans med en orkan och cyklandet var plötsligt inte lika behagligt längre. Nåja. Jag tar nya tag i morgon och hoppas på att i alla fall kanske få medvind.
Här hemma verkar det mesta har rullat på bra. Så väl vuxen som barn verkar trivas med den nya tillvaron.
Ny dag i morgon. Sov gott!

Sedan tidigt i somras har ungen kunnat cykla. Hon har dock inte velat cykla. Hon har blivit fly förbannad mer än en gång när hon insett att ingen håller i den där pinnen och det har allt som oftast slutat i tårar. Men så i dag, efter tjat och gnat begav vi oss ut på en cykeltur och efter många om och men kände hon att det var ok att cykla på egen hand och som hon cyklade sedan. Det går nog att se en stig i asfalten efter de rundor hon kört.

I övrigt har detta varit en fin sista dag på föräldraledigheten. Mormorsmys, fika på Ekan och en springtur på Grisan som avslut.

Jag känner mig redo för morgondagen. Väskan är packad, kläderna framplockade och benen rakade. Inte för att någon bryr sig om det där sistnämnda, men det känns i alla fall lite bättre för mig.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Bingo!

Efter en dag fylld av loppisbesök, lunchgäster från Kiruuuna, dvd-inköp och en härligt prommis runt stan blev det efter middagen dags att installera den nya elektronikprylen och plocka undan den gamla och trötta. Innan vi förvisade det gamla härket skakade vi ut två intressanta fynd ur video-hålet. Där hade nämligen lillbrorsan placerat ett stycke gammal mobiltelefon OCH den nyckel som går till det låsta skåpet i vardagsrummet som innehåller värmeljus av olika kaliber samt ett okänt antal paket servetter. Denna nyckel har varit försvunnen sedan någon gång innan sommaren och efter att ha letat oss galna hade vi väl mer eller mindre förlikat oss med tanken på att ta bort skåpets bakstycke och plocka ut innehållet. Återfinnandet av denna nyckel blev därför något av en fest. Vi har dock lärt oss att aldrig låta brorsan leka med nyklar när ingen tittar på. Om sanningen ska fram så ska man väl titta på mest hela tiden när barn av den här kalibern leker, och det försöker vi för tydlighetens skull göra.
Det skymmer så smått här utanför, men vad gör väl det när man har tillgång till ett litet skåp som är alldeles proppfyllt av värmeljus?

Tidy Friday

I dag har varit en sådan där lugn dag. Helt utan planer eller måsten. Underbart för många. Lite stressande för en sådan som jag. Morgon ägnades åt städande tvättande och upphängning av spegeln i hallen som i går fick en avhyvling av lillbrorsan och åkte i golvet. So far, so good. På eftermiddagen när alla konkreta göromål var gjorda började min rastlöshet komma krypande och således jagade jag ut hela familjen på en cykeltur till andra sidan älven, i syfte att övningsköra min cykelväg till jobbet. Det gick finfint och i stället för att cykla just precis till mitt jobb stannade vi till i Maran där vi fick både kaffe och kakor och kände oss sedan lagom styrkta för cykelturen tillbaka till stan och ett visst hamburgerhak som fick stå för dagens middag.

Fredag kväll och bara en helg kvar av den låååånga ledigheten. Nu hamnade jag visst här igen. I sentimentalträsket.

TV-tablån fortsätter att skylta med dåliga tv-program. Det hade man ju lätt kunnat åtgärda med en bra film om det inte hade varit för att lillbrorsan kvaddat dvd-spelaren också. I morgon har vi tänkt köpa en ny. Om det är någon idé. Kanske vore det lika bra om vi madrasserade hela hemmet i några månader framöver. Som sagt. Det är tur att han är väldigt söt.

Hemma igen!

Nu är vi hemma igen efter några regniga men mysiga dagar i norr. Trots den relativt korta vistelsen tycker jag att vi hann med en hel del, från middagar till shoppingturer, nostalgitrippar för maken i det mer och mer försvinnande gruvsamhället, åkgräsklipparturer och kaffedrickande.
I dag skulle maken åter till jobbet och jag har tillbringat min sista föräldraledighetsdag på egen hand med barnen. I morgon är jag så klart också föräldraledig, men då jobbar Tobbe natt, och är således ledig på dagen och det är ju liksom inte samma sak. Ja, du hör, jag kanske låter onödigt sentimental och det är jag förmodligen också. So be it. På måndag börjar jag jobba igen och då är den här föräldraledigheten ett minne blott. Jag minns så väl hur det kändes förra gången, när jag hade varit hemma med Klara. Jag grät några skvättar och det kommer jag säkert att göra nu också. Inte för att jag inte vill jobba. Det vill jag. Jag har bara lite svårt för det här med the end of an era. Jag blir sentimental och det går liksom inte att göra något åt. Det spelar ingen roll att det ibland känns lite jobbigt när Herman för tionde gången på samma dag går och försöker posta en leksak i soporna eller om Klara bara MÅSTE pyssla något av ett gammalt glasspaket. Även dessa saker som stundvis driver mig till vansinne kommer jag att sakna. Tvi och fy vad jag kommer att sakna det.
Men jag unnar min kärlek att få uppleva det i stället. Han kanske kommer att njuta av det ännu mer än jag. Något säger mig det...
Jag har bestämt mig för att cykla till jobbet. I alla fall är det tanken. I alla fall så länge Tobbe är hemma med barnen och jag inte behöver stressa iväg till dagis. Jag har skaffat mig en cykelhjälm och är mycket taggad inför just cyklandet. Jag skulle nästan vilja påstå att det är själva cyklandet som jag ser fram emot mest just nu. Vi får väl se hur det går. Återkommer...

Morgonprommis

I morse, när den nattarbetande pappan fortfarande sov, åkte vi andra till Hortlax för en uppfriskande morgonpromenad. Regnet droppade så smått och storasyrran blev stundvis less på att gå och klämde således in sig med brorsan under regnskyddet. Droppandet avtog och prommisen blev underbart härlig trots hotande moln vid horisonten.
I övrigt förbereder vi oss för morgondagens tur norröver, mot malmrik mark och mot väntande släktingar. Hoppas att vi slipper regn och gnäll i baksätet. Kanske hoppas jag på lite för mycket...

Published with Blogger-droid v1.6.9

Sval lördag

I morse när jag vaknade var det svalt i sovrummet. Trots att vi hela sommaren har sovit med fönstret öppet har det aldrig, sedan början av juni, varit svalt i den där bastun som vi kallar sovrum. Men plötsligt händer det, och döm om min förvåning när jag nästan kände lite glädje av att några timmar senare spatsera iväg till Badhusparken med en kofta på överkroppen och ett par långbyxor på benen.
Som vanligt handlade jag ingenting i parken. Som vanligt hamnade vi i lekparken. Som vanligt träffade jag en massa väldigt trevliga människor som jag kunde surra bort en stund med, samtidigt som Klara trivdes och Herman försökte smita. Den största delen av föräldraenergin går just nu åt till att hålla koll på lillebrorsan. Han har en makalös förmåga att göra just de saker som man inte bör göra och samtidigt se så änglalikt oskyldig ut, i sitt änglablonda hår och stora blå ögon.
Maken tillbringar helgen med nattjobb i den festivalfirande grannstaden och jag häpnar över tv-kanalernas taskiga utbud. Kanske är det dags att damma av någon av Vänner-boxarna som mest bara står och samlar damm i bokhyllan. Eller så gör jag som jag gjorde i går. Fastnar framför Facebook och väntar på att andra uttråkade människor ska fylla mitt liv med en spännande statusuppdatering. Yes, I know how to party!!!

Hokus, pokus...

Ungefär så känns det med den här sommaren. Den har varit underbart fantastisk rätt av. Vi har i stort sett hållit oss hemma eller i stugan och varit alldeles fenomenalt nöjda med det. Vädret har liksom gjort det helt ok att strunta i planerade turer till Lycksele eller Umeå. Nöjen har liksom bara trillat in ändå. En middag här, en middag där. Ett bad i poolen, ett bad på stranden. Lite shopping i grannstaden och lite planerande för festen. Spontanbesök med jämna mellanrum för att liksom festa till det hela.

Allt har varit perfekt. Tobbe har varit semesterledig och föräldraledig i sammanlagt sex veckor och just nu känner det helt ok att jobbet snart drar igång för min egen del. Kanske känns det ok eftersom jag lämnar över stafettpinnen till maken och inte behöver oroa mig för lillebrorsans intåg på dagis riktigt än. Han får vara lillkille i några månader till.

Vad mer kan jag säga om sommaren som gått? Ja. Det är svårt att inte nämna festen med stort F. Festen som blev till för att fira vårt tjuv-bröllop i september förra året. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig, rent känslomässigt, från den där toppenkvällen den 23 juli. Så många fina vänner, så många härliga skratt och så mycket roligt.

Nu ska jag försöka bli bättre på att blogga. Igen. Men kanske, kanske, när vardagen smyger sig på, blir det lättare att sätta sig ner. Kanske.