Besatt

En arbetsvecka i skarpt läge är avklarad och jag känner mig så oändligt tacksam över att ha världens bästa jobb och jordens bästa arbetsplats. Sicken tur va?
I skrivandets stund sitter jag med min familj i bilen på väg hem från stugan där jag i 48 timmar har varit besatt av bärjävulen, vilket har resulterat i några glasslådor med lingon och en glasslåda med blåbär.
Vi har dessutom badat bastu under stjärnorna och ätit underbara middagar med smak av sommar. I helgen har det ju faktiskt blivit uppenbart att sommaren inte riktigt har släppt sitt grepp om oss.
Nu ser jag fram emot en renande dusch och en lugn kväll i hemmets lugna vrå.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Londonväder

I dag blev det som väntat ingen cykeltur till jobbet. I stället fick jag på morgonen ett sms från en fin kollega som erbjöd mig skjuts och på vägen hem snavade jag i korridoren över en annan snäll kollega som jag bad om skjuts. Alltså en ganska minimal miljöpåverkan trots frånvaro av cyklande.
Även denna arbetsdag har varit galet intensiv. Den ena saken har avlöst den andra och när jag så plötsligt kollade på klockan insåg jag att det var dags att bege sig hemmåt. Två dagar kvar innan elevanstormningen och jag hoppas att jag är redo. Jag tror det. Men vad vet jag, jag som bara har gått hemma och plockat leksaker och kramats i ett år?
När jag kom hem från jobbet var huset nystädat. Barnen var glada, även om den yngre var lätt blodig runt munnen efter ett fall från en stol i storasysterns café. Den yngre blev sedan även rosenrasande utan att någon av oss andra kunde förstå varför. Det hela vände dock när han lärde sig klättra upp i soffan på egen hand. Plötsligt var kvällen räddad och efter att ha klättrat i 45 minuter kunde han nöjt sluta sina blå ögon och vila lillkroppen.
Jag tror att jag ska lägga mig och vila storkroppen nu.

On and on...

Ännu en dag i arbetets tecken. Oj vad det känns som att jag hinner med. Konkreta saker som kan bockas av, en efter en. Sådant gillar jag. Förmodligen har jag någon form av bokstavskombination som kan förklara just detta beteende, men jag finner ingen större anledning att utröna just vilken det handlar om.
Motvind på hemvägen i dag igen och det verkar som att vädergudarna har bestämt att det ska regna i morgon så det blir nog till att falla till föga och ta bilen. Inte för att jag är gjord av socker, men ändå. Dryga milen på cykel i spöregn känns inte som ett så lockande sätt att börja arbetsdagen på.
Vad mer? Vi har gått en cykelpromenad i kväll. Cykelpromenad innebär att Klara cyklar, Herman åker vagn och vi andra promenerar. Logiskt, eller hur? Att cyklar går fortfarande ganska bra, förutom i uppförsbackar. Och ner i diken. Men det tar sig.
Nä nu ska jag lägga mig med min bok och tagga för lite it-information i arla morgonstund.
Sov sött!

Så var det gjort!

Första arbetsdagen efter ett år och dryga tre månader hemma. Lätt som en plätt. Kul som på jul. Det var faktiskt roligt att vara tillbaka på jobbet och försöka dra igång terminen, trots en viss känsla av ringrostighet. Vissa kolleger har gått i pension och andra har tillkommit. Särskilt nöjd är jag över min värvning av ämneskollega. Vilken grej det kommer att bli!
När jag cyklade hem hade jag funderingar på att stanna och fota den vackra cykelvägen hem, men det som från insidan av skolan såg ut som en vacker sensommardag visade sig vara en tromb tillsammans med en orkan och cyklandet var plötsligt inte lika behagligt längre. Nåja. Jag tar nya tag i morgon och hoppas på att i alla fall kanske få medvind.
Här hemma verkar det mesta har rullat på bra. Så väl vuxen som barn verkar trivas med den nya tillvaron.
Ny dag i morgon. Sov gott!

Sedan tidigt i somras har ungen kunnat cykla. Hon har dock inte velat cykla. Hon har blivit fly förbannad mer än en gång när hon insett att ingen håller i den där pinnen och det har allt som oftast slutat i tårar. Men så i dag, efter tjat och gnat begav vi oss ut på en cykeltur och efter många om och men kände hon att det var ok att cykla på egen hand och som hon cyklade sedan. Det går nog att se en stig i asfalten efter de rundor hon kört.

I övrigt har detta varit en fin sista dag på föräldraledigheten. Mormorsmys, fika på Ekan och en springtur på Grisan som avslut.

Jag känner mig redo för morgondagen. Väskan är packad, kläderna framplockade och benen rakade. Inte för att någon bryr sig om det där sistnämnda, men det känns i alla fall lite bättre för mig.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Bingo!

Efter en dag fylld av loppisbesök, lunchgäster från Kiruuuna, dvd-inköp och en härligt prommis runt stan blev det efter middagen dags att installera den nya elektronikprylen och plocka undan den gamla och trötta. Innan vi förvisade det gamla härket skakade vi ut två intressanta fynd ur video-hålet. Där hade nämligen lillbrorsan placerat ett stycke gammal mobiltelefon OCH den nyckel som går till det låsta skåpet i vardagsrummet som innehåller värmeljus av olika kaliber samt ett okänt antal paket servetter. Denna nyckel har varit försvunnen sedan någon gång innan sommaren och efter att ha letat oss galna hade vi väl mer eller mindre förlikat oss med tanken på att ta bort skåpets bakstycke och plocka ut innehållet. Återfinnandet av denna nyckel blev därför något av en fest. Vi har dock lärt oss att aldrig låta brorsan leka med nyklar när ingen tittar på. Om sanningen ska fram så ska man väl titta på mest hela tiden när barn av den här kalibern leker, och det försöker vi för tydlighetens skull göra.
Det skymmer så smått här utanför, men vad gör väl det när man har tillgång till ett litet skåp som är alldeles proppfyllt av värmeljus?

Tidy Friday

I dag har varit en sådan där lugn dag. Helt utan planer eller måsten. Underbart för många. Lite stressande för en sådan som jag. Morgon ägnades åt städande tvättande och upphängning av spegeln i hallen som i går fick en avhyvling av lillbrorsan och åkte i golvet. So far, so good. På eftermiddagen när alla konkreta göromål var gjorda började min rastlöshet komma krypande och således jagade jag ut hela familjen på en cykeltur till andra sidan älven, i syfte att övningsköra min cykelväg till jobbet. Det gick finfint och i stället för att cykla just precis till mitt jobb stannade vi till i Maran där vi fick både kaffe och kakor och kände oss sedan lagom styrkta för cykelturen tillbaka till stan och ett visst hamburgerhak som fick stå för dagens middag.

Fredag kväll och bara en helg kvar av den låååånga ledigheten. Nu hamnade jag visst här igen. I sentimentalträsket.

TV-tablån fortsätter att skylta med dåliga tv-program. Det hade man ju lätt kunnat åtgärda med en bra film om det inte hade varit för att lillbrorsan kvaddat dvd-spelaren också. I morgon har vi tänkt köpa en ny. Om det är någon idé. Kanske vore det lika bra om vi madrasserade hela hemmet i några månader framöver. Som sagt. Det är tur att han är väldigt söt.

Hemma igen!

Nu är vi hemma igen efter några regniga men mysiga dagar i norr. Trots den relativt korta vistelsen tycker jag att vi hann med en hel del, från middagar till shoppingturer, nostalgitrippar för maken i det mer och mer försvinnande gruvsamhället, åkgräsklipparturer och kaffedrickande.
I dag skulle maken åter till jobbet och jag har tillbringat min sista föräldraledighetsdag på egen hand med barnen. I morgon är jag så klart också föräldraledig, men då jobbar Tobbe natt, och är således ledig på dagen och det är ju liksom inte samma sak. Ja, du hör, jag kanske låter onödigt sentimental och det är jag förmodligen också. So be it. På måndag börjar jag jobba igen och då är den här föräldraledigheten ett minne blott. Jag minns så väl hur det kändes förra gången, när jag hade varit hemma med Klara. Jag grät några skvättar och det kommer jag säkert att göra nu också. Inte för att jag inte vill jobba. Det vill jag. Jag har bara lite svårt för det här med the end of an era. Jag blir sentimental och det går liksom inte att göra något åt. Det spelar ingen roll att det ibland känns lite jobbigt när Herman för tionde gången på samma dag går och försöker posta en leksak i soporna eller om Klara bara MÅSTE pyssla något av ett gammalt glasspaket. Även dessa saker som stundvis driver mig till vansinne kommer jag att sakna. Tvi och fy vad jag kommer att sakna det.
Men jag unnar min kärlek att få uppleva det i stället. Han kanske kommer att njuta av det ännu mer än jag. Något säger mig det...
Jag har bestämt mig för att cykla till jobbet. I alla fall är det tanken. I alla fall så länge Tobbe är hemma med barnen och jag inte behöver stressa iväg till dagis. Jag har skaffat mig en cykelhjälm och är mycket taggad inför just cyklandet. Jag skulle nästan vilja påstå att det är själva cyklandet som jag ser fram emot mest just nu. Vi får väl se hur det går. Återkommer...

Morgonprommis

I morse, när den nattarbetande pappan fortfarande sov, åkte vi andra till Hortlax för en uppfriskande morgonpromenad. Regnet droppade så smått och storasyrran blev stundvis less på att gå och klämde således in sig med brorsan under regnskyddet. Droppandet avtog och prommisen blev underbart härlig trots hotande moln vid horisonten.
I övrigt förbereder vi oss för morgondagens tur norröver, mot malmrik mark och mot väntande släktingar. Hoppas att vi slipper regn och gnäll i baksätet. Kanske hoppas jag på lite för mycket...

Published with Blogger-droid v1.6.9

Sval lördag

I morse när jag vaknade var det svalt i sovrummet. Trots att vi hela sommaren har sovit med fönstret öppet har det aldrig, sedan början av juni, varit svalt i den där bastun som vi kallar sovrum. Men plötsligt händer det, och döm om min förvåning när jag nästan kände lite glädje av att några timmar senare spatsera iväg till Badhusparken med en kofta på överkroppen och ett par långbyxor på benen.
Som vanligt handlade jag ingenting i parken. Som vanligt hamnade vi i lekparken. Som vanligt träffade jag en massa väldigt trevliga människor som jag kunde surra bort en stund med, samtidigt som Klara trivdes och Herman försökte smita. Den största delen av föräldraenergin går just nu åt till att hålla koll på lillebrorsan. Han har en makalös förmåga att göra just de saker som man inte bör göra och samtidigt se så änglalikt oskyldig ut, i sitt änglablonda hår och stora blå ögon.
Maken tillbringar helgen med nattjobb i den festivalfirande grannstaden och jag häpnar över tv-kanalernas taskiga utbud. Kanske är det dags att damma av någon av Vänner-boxarna som mest bara står och samlar damm i bokhyllan. Eller så gör jag som jag gjorde i går. Fastnar framför Facebook och väntar på att andra uttråkade människor ska fylla mitt liv med en spännande statusuppdatering. Yes, I know how to party!!!

Hokus, pokus...

Ungefär så känns det med den här sommaren. Den har varit underbart fantastisk rätt av. Vi har i stort sett hållit oss hemma eller i stugan och varit alldeles fenomenalt nöjda med det. Vädret har liksom gjort det helt ok att strunta i planerade turer till Lycksele eller Umeå. Nöjen har liksom bara trillat in ändå. En middag här, en middag där. Ett bad i poolen, ett bad på stranden. Lite shopping i grannstaden och lite planerande för festen. Spontanbesök med jämna mellanrum för att liksom festa till det hela.

Allt har varit perfekt. Tobbe har varit semesterledig och föräldraledig i sammanlagt sex veckor och just nu känner det helt ok att jobbet snart drar igång för min egen del. Kanske känns det ok eftersom jag lämnar över stafettpinnen till maken och inte behöver oroa mig för lillebrorsans intåg på dagis riktigt än. Han får vara lillkille i några månader till.

Vad mer kan jag säga om sommaren som gått? Ja. Det är svårt att inte nämna festen med stort F. Festen som blev till för att fira vårt tjuv-bröllop i september förra året. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig, rent känslomässigt, från den där toppenkvällen den 23 juli. Så många fina vänner, så många härliga skratt och så mycket roligt.

Nu ska jag försöka bli bättre på att blogga. Igen. Men kanske, kanske, när vardagen smyger sig på, blir det lättare att sätta sig ner. Kanske.

It's back!

Tick tack säger jag, som har fått mitt kamerabatteri tillbaka. Jag önskar att jag kunde bjuda på en något mer nervkittlande bild, men det här är ungefär hur min dag har varit i dag. En frustrerad ettåring som ännu inte lärt sig gå, men som ändå tar sig fram fortare än blixten. Mellan varven tar han sig tid att hänga i mina byxor, förmodligen med en önskan om att få bli upplyft för en kram eller två. Och visst får han det. Han är svår att motstå den här lillkillen.

I dag är dagen när vi officiellt säger att Klara har lärt sig cykla utan stödhjul. Vi har sprungit fram och tillbaka längs gatan i några veckor nu och efter att hon i dag klarat hela sträckan på egen hand så kan man väl ändå säga att hon kan cykla? Visst är det lite vingligt och visst känns det lite i föräldrahjärtat att släppa taget om den där pinnen, men jag gissar att det är en del av det hela. Att släppa taget lite i taget liksom, även om det är med hjärtat i halsgropen.

Promenerat har jag också gjort i kväll, och mitt i den ljuva sommarkvällen kände jag att tiden var kommen för några löpsteg. Mest bara för att se vad mitt lilla knä skulle säga om det hela. Jag sprang ingen jättesträcka och inte alls särskilt snabbt, men mitt knä sa ingenting och det gläder mig kan jag säga.

Nu ska jag återgå till Tom Hanks på flygplatsen. Som vanligt har jag glömt hur filmen slutar så jag kan se den med stor behållning igen och igen och igen...

Premiärdoppat

Efter flera dagars kippande efter andan kunde vi äntligen dra iväg till stugan och havet i går. Det var precis vad som behövdes. Livet är ljuvt när man kan doppa sig i det blå när andan faller på och äta middag på altanen endast iförd bikini. Jag vet inte när det hände senast och att vi dessutom bara hunnit till den 12 juni gör det hela smått otroligt.
I dag behöver ingen flämta i värmen och i ärlighetens namn känns det lite skönt att kunna vädra igenom huset ordentligt.
Nu väntar bara en liten vecka och sedan går maken på en lång sommarledighet. Planerna för denna sommar är inte många, men i slutet av juli ska vi under avslappnade former fira bröllopet och jag håller på att mentalt förbereda mig för den tillställningen redan nu.
Sov gott!

Bildtorka

I dag fick jag ett sms från El-giganten som glatt meddelade att min produkt skulle finnas att hämta i butiken. Jag avbröt allt, kastade in ungarna i den stekheta bilen och åkte iväg. 10 minuter senare satt vi i bilen på väg hem. Med kamera. Utan batteri. Jo, man hade lyckats konstatera att det var batteriet som var ur funktion, men i stället för att skicka ett nytt batteri med kameran så kommer ett nytt batteri att skickas hem till oss. Någon gång. Jag hoppas att det blir snart. Det hade varit trevligt att föreviga dessa första magiska sommardagar, fyllda av glass och härliga stunder ute på gården. Jag är inte bitter. Jag bara konstaterar att det hade varit trevligt.
I morse skickade jag in den slutgiltiga versionen av uppsatsen och nu känner jag mig så ledig så ledig. Jag tackar ödmjukast för det underbara väder som dräller över oss och jag hoppas innerligt att det kan fortsätta så här ett bra tag framöver. Gärna tre månader ungefär.
Vi hänger mest ute på gården. Klara hoppar studsmatta och Herman övar envist med sin lära gå-vagn. Han verkar lida av någon sorts fobi för gräs och denna motiverar honom att gå. Allt för att slippa sitta i det stickiga och killiga gräset.

Nämen nu är det ju juni!

I förrgår åkte jag till det ganska stora universitetet i norr för att opponera och bli opponerad på. Allt gick bra och nu har jag fixat till det sista och sitter och funderar på huruvida jag ska skicka in hela faderullan eller suga på karamellen några dagar till.
Från universitetet styrde jag kosan mot stugan vid havet där resten av min lilla familj redan väntade på mig. Där har vi nu tillbringat två dagar med att rusta inför vad som förhoppningsvis kommer att bli en solig och härlig sommar. Det mesta har gått som på räls och även det som inte gjorde det visade sig bli något av ett spännande äventyr i alla fall. I går skulle jag och maken nämligen sjösätta båt nummer två, som har haft sin vintervila på ett båtsläp under ett träd. T backade släpet ner i vattnet och jag stod bredvid som en god mor och skulle se till så att båtskrället fick en så trevlig resa som möjligt ner i det kalla havet. När så skrovet fick vatten under sin barm stod jag där med ett rep i handen för att den inte skulle smita iväg från oss. Det visade sig dock ganska snabbt att karbinhaken, som skulle svetsa samman båt med rep, hade gått sönder och båten gav sig således iväg på ett eget äventyr rätt ut i viken. Kvar på stranden stod jag med repet och försökte räkna ut hur jag skulle lösa situationen. Det kan vara modersinstinkten som efter två sekunder fick mig att springa rakt ut i det bruna, dyiga vattnet för att rädda plastbåten från en tillvaro på drift i samhället. Jag drog henne iland och plaskade upp på stranden, iklädd en svag puff av gyttja och rutten fisk.
I dag har jag badat och känner mig lite renare.
Trevlig helg kära vänner! Och vänta med första doppet. Det är inte riktigt tillräckligt varmt än...

Raindrops keep falling on my head...

Men alltså vad det regnar. Och himmel vilken kall vår det här har varit! Med undantag för veckan i Valencia då. Och himmel så gammal jag måste börja vara med tanke på hur mycket väder jag snackar.
Vi pratade om det i går, jag och min man, hur gammal man känner sig när man hör orden: - Men nog är ju det här en härlig årstid komma ur den egna munnen. Jag känner mig även lite gammal ibland när jag tycker att det är ganska trevligt att vika tvätt eller torka bänken i köket riktigt blank och ren från smulor. Extra gammal känner jag mig när jag tittar på vissa valda delar av min kropp och konstaterar att dessa förmodligen aldrig kommer att bli som de en gång var. Nåja. Jag är ung i sinnet. Eller hur var det nu?

Läsande, fräsande...

En helg har skuttat förbi, bara så där. Vi har ägnat oss åt sjösättning av liten båt, filmtittning och morsdagsfirande av både mig själv och min mamma.
I dag var det plötsligt måndag och dags att ta itu med uppsatsläsning inför onsdagens uppsatsventilering som i den bästa av världar innebär avslutning på denna tvåårsperiod av pluggande. Som jag längtar. Men jag kommer också att sakna texterna och orden. Jag kommer att sakna att sätta mig i bilen, bara jag, och brassa iväg längs E4an. Det är lite lyxigt faktiskt.
Tiden går så rysligt snabbt just nu. Om två veckor har jag, liksom alla andra lärare, bara ett sommarlov framför mig och sedan är det bara att gå tillbaka till jobbet som om ingenting har hänt. Jag kan säga att jag ibland under de senaste månaderna har smålängtat lite efter att börja jobba igen. Särskilt när jag har besökt min arbetsplats för att göra studier till den uppsats jag precis har avslutat. Det är då jag har saknat ungdomarna, glädjen och tugget i personalrummet. Men nu, när verkligheten kommer krypande, känns det plötsligt väldigt läskigt att jag ska lämna den här småbarnsbubblan och åka iväg till andra sidan älven varje morgon och sedan inte träffa mina småälsklingar förrän dagen börjar gå mot kväll.
Jag känner igen känslan. Det var precis likadant för snart fyra år sedan, när jag skulle lämna Klara i hennes pappas trygga händer. Jag grinade en hel kväll och en halv natt över den era som var förbi och den bebistid som inte skulle komma åter.
Nåja, precis som då, så vet jag att det blir bra i alla fall. Det blir inte som det har varit, men det blir bra. Dessutom ligger ett helt långt sommarlov mellan nu och sen. Om ändå bara sommarloven kunde vara lika långa som de var förr i tiden...

Brillor och kulturkrockar

I dag har vi varit lediga hela bunten. Nej. Det var en lögn. Klara har faktiskt varit på dagge för att komma ikapp lite efter sjukdomsdagarna.
För ett par veckor sedan, närmare bestämt när jag befann min vid Medelhavets strand, lyckades Herman kvadda sin fars glasögon till oigenkännlighet. Behovet av ett par nya är stort så i dag har fyra fräcka bågar lånats hem. Jag uttryckte mitt ogillande över ett par och Klara, som alltid står på sin fars sida, förklarade sakligt för mig att om jag nu inte gillade dem, så kunde jag ju helt enkelt strunta i att titta på hennes pappa. Sant. Lite tråkigt men sant.
Annars kommunicerar jag lite med Spanien och framtida elevkontakter där. Det är spännande det här med språk, kulturer, och humor. Jag har mailat lite med en människa som dessutom är man, för att göra kulturkrocken ännu lite mer komplicerad. Jag kan språket och tycker att jag också är rätt bekant med kulturen, men när det kommer till humor hamnar det ju inte bara på det kulturella planet utan också på det personliga. Jag, som har problem med att vara allvarlig och kanske till och med skämtar lite väl mycket ibland, har lite svårt att skriva ett helt mail utan minsta stänk av sarkasm eller ironi. Lägg till det att jag är svensk. Och kvinna. Återstår att se om vi får till stånd något utbyte.
Nu ska jag dra mig tillbaka med en enklare form av kulturellt utbyte. Jag och ett gäng människor på Star Street. Tack för den Marian Keyes!

Kameralös

Bilden här intill, föreställande Klara i en iskall snöhög, känns måhända något inaktuell just nu när träden grönskar och ängarna varje dag fylls av nyutslagna blommor. Det vore kanske på sin plats att byta ut den mot något mer aktuellt, men när jag kom hem från Spanien vägrade kameran att fortsätta. Kanske fick den en chock efter att ha vant sig vid medelhavsvindar och ett vackert språk. Nu befinner den sig på någon okänd plats tillsammans med sin laddare och vi hoppas innerligt att någon kan åtgärda felet eller kanske i bästa fall, ge oss en ny kamera.
Nu har barnen blivit friska. Enda minnet från sjukdomarna är lite snor som gör sig påmint med jämna mellanrum, men det tar jag så gärna. Vi firande tillfrisknandet med en prommis till Coop som dock utvecklade sig till en lite shoppingrunda och när vi kom hem var Klaran både ett par skor och lite kläder rikare.
I övrigt är det väldigt lugnt här på gatan. Ibland undrar jag om det verkligen bor någon i de inkringliggande husen. Eller jo. Det vet jag ju att det gör, men särskilt mycket grannsamkväm finns det inte. Kanske är det vi som är så otrevliga att ingen egentligen vill ha något med oss att göra...

En dag till...

Lite bättre aptit hos den stora. Kanske lite mera ork hos den lille. Men det blir nog ändå ännu en dag i vara-hemma-och-sjuk-världen. Med undantag för en tur till affären och bibblan, men då får snorkråkorna stanna i bilen.
Har jag glömt att berätta om mitt knä kanske? Sedan 4 kubik ved bars upp för trappan i november har mitt knä strejkat. Det har sakta blivit bättre i takt med att jag har stretchat och övat men aldrig så där riktigt perfekt. Inte förrän jag för några veckor sedan stötte ihop med en gammal bekant som också är sjukgymnast. Mellan bokhyllorna på bibblan visade hon mig en lårövning som nog skulle göra susen för mit ömmande knä. Sedan dess har jag legat på golvet och lyft mitt högerben otaliga gånger och i takt med att någon lite muskel har vuxit sig större har det onda försvunnit helt och hållet. Nu kan jag promenera hur långt jag vill utan att känna minsta lilla smärta och jag kan säga att livet har kommit åter. Rörelsen har saknats i mitt liv under vintern och det går nog inte att med ord beskriva hur fruktansvärt skönt det är att vara tillbaka efter nio månaders graviditet, följd av sex månaders överviktighet och sedan ytterligare sex månaders knäsvaghet. Oj som jag ska njuta av att vara igång igen. Löpningen får vänta ett bra tag. Just nu räcker det med att bara promenera i oändlighet.
Nu ska jag snyta ett barn eller två.

Snorigt och febrigt

I dag är det ganska lugnt här i huset. Båda barnen har åkt dit på förkylning med tillhörande feber. Hela helgen har gått i samma tecken så med undantag för fredagskvällens personalfest, där jag och maken tillbringade kvällen, har helgen varit en mycket lugn tillställning.
I går hasade vi runt i trädgården där vi tog fram utemöbler, hängde tvätt och mellan trötthet och sjukdom hoppade vi faktiskt också lite studsmatta.
Den största baksidan med sjuka barn är, i alla fall hemma hos oss, den svikande aptiten. Klara äter inte mycket i friskt tillstånd heller, men med lite feber i kroppen är kaloriintaget verkligen minimalt. Det spelar liksom ingen roll vad som erbjuds. Allt är lika ointressant. Nåja. Hon dricker i alla fall och det är ju alltid något.
Nu ska vi ägna dagen åt att krya på oss. Vi vill ju ut i sommaren!

Grått

Det ösregnar i dag. På förskolans dag. Inte så roligt för förskolan. Inte så roligt för någon egentligen. Även Herman tycks påverkad av gråvädret och har ägnat förmiddagen åt att bryta ihop på golvet med jämna mellanrum. Nu tar han sig en återställare i sängen och laddar inför eftermiddagens ettårsbesiktning på BVC. Två sprutor väntar och jag är innerligt glad över att han inte anar något om vad som väntar.
Det ska visst klarna till kvällen och då väntar skogsprommis med två vänner och ett återuppstått knä. Det du!

Teknikens under

Efter veckan i Spanien har jag suttit och knåpat ihop ett bildspel, med text och musik. Nöjd och stolt tog jag spelet på en sticka och drog i morse till jobbet för att visa upp härligheten för eleverna. Det gick som det alltid går för lärare när det handlar om teknik. Åt skogen! Tydligen hade jag sparat bildspelet i ett felaktigt format och därför kunde det inte visas. Varför sparas det inte automatiskt på rätt sätt undrar jag. Jag lär få fortsätta undra.
I övrigt har dagen varit top of the pops. Eftermiddagen bjöd på fikafrämmande i form av Jenny och Lena och när 4-åringarna byggde en robot i garaget kunde vi andra plöja väsentligheter vid köksbordet.
Kvällen har jag tillbringat på stadens enda kvällsöppna café tillsammans med tre underbara mammor. Tre timmar fyllda av det mesta mellan himmel och jord.
Tack för den här dagen!

Hard work

De senaste veckorna har lillbrorsan skaffat sig tidiga morgonvanor. Jobbigt i början, men nu när jag har börjat vänja mig försöker jag se fördelarna. Man hinner med en hel del på morgonen. I morse klippte jag t.ex. Klaras lugg. Dessutom behöver man inte stressa för att hinna till dagis klockan åtta utan kan promenera i lagom tempo för att hinna titta på både kottar och katter.
Planer för dagen? Inga alls! Det var inte i går... Just nu sitter brorsan på golvet och jobbar hårt med ett gäng klossar. Hard work som sagt.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Så mycket tid

14 maj 2010: mörk skönhet.

14 maj 2011: lika skön, men blond.

Så mycket tid har runnit förbi sedan jag senast satt här och skrev. Eller nä. Jag har suttit här och skrivit, men inte i bloggform. Jag har skrivit uppsats. För två minuter sedan skickade jag in vad jag hoppas är slutversionen av min uppsats och jag hoppas att jag snart kan fira att jag har sommarlov.

Annat som har hänt sedan sist är att jag tillbringat en vecka i Spanien tillsammans med mina elever. Tobbe tog över rodret här hemma i samma veva som jag stämplade in som arbetande igen. Veckan förflöt utan minsta problem och nu sitter jag här något mera solbränd och några erfarenheter rikare efter att ha sett otroligt mycket intressant, pratat massor av spanska och badat vid Medelhavets strand.

Två dagar efter min hemkomst, närmare bestämt i går, var det på dagen ett år sedan vi förälskade oss i det lilla russinet Herman. Det händer grejer när man är en liten kille kring ettårsstrecket och numera kan han både stå och gå. Det senare gör han dock bara om han har något stadigt att hålla sig i, men visst går det framåt. Glad är han fortfarande mest hela tiden, även om livets motgångar ibland gör att man måste bryta ihop i en hög på golvet.

Sådant är livet just nu. Ganska ljuvt.

Nämen vad hände med våren?

I går var en härligt solig vårdag. Dessvärre hann jag inte njuta särskilt mycket av solen eftersom tusen andra saker stod på agendan. Som tur var handlade det mest om väldigt trevliga saker, så solstrålarna får jag ta igen en annan dag. Bland annat hann jag med att:

• åka till byggaffären för att lämna tillbaka en låda kakel och en låda golv.


• mata barn.


• dejta maken på banken.


• återbörda maken till jobbet, där jag samtidigt passade på att göra ett nytt pass, inför maj månads spanienäventyr.


• få eftermiddagsbesök av Bea som hade med sig ett foto av mig och min man, från vår bröllopsdag, inramat i den finaste av ramar.


• få middagsgäster i form av Lena, Jenny och Erica.


• somna i sängen efter en härlig lässtund.

I dag visar sig våren från en annan sida. Snön vräker ner och hittils i dag har jag mest jagat lillebrorsan som forsat fram mellan sladdar och lampor. Nu sover han, utmattad av bus och jag tänker att jag kanske borde ta en dusch, om jag skulle råka hamna ute bland folk senare i dag. Ja. Det måste jag nog göra. För min egen skull om inte annat. Ha en härligt snöig dag!

En offentlig ursäkt!

En ursäkt som mest riktar sig till mina barn, som jag hoppas i framtiden kommer att ha glädje av denna läsning. Ett dokument över en barndom och ett föräldraskap. Bloggandet ligger för närvarande på något sorts strömsparläge. Uppsatsskrivande och livsnjutandet går före och på något sätt är det så mycket enklare att uppdatera sin status på Fejjan. Tråkigare, latare och inte så fantasifullt, men enklare. Livet springer vidare här på Kvarngatan. Vi njuter av köket och tränar på cykling. Klara är införstådd med att sommaren som kommer är sommaren när stödhjulen kommer att ryka. Än så länge njuter hon dock av att ha dem där och snabbt går det. Herman kryper omkring och drar i ALLT. Lampsladdar och gardiner lever ett farligt liv och flyttar vi på en farlig sak hittar han raskt något annat att dra i. Nu är det dags för dagishämtning. Jag ville bara tala om att vi lever och mår, så det förslår.

Vår?

Har den kommit nu? Våren alltså. Det är inte utan att jag börjar misstänka det när vägarna uppvisar mer asfalt än snö och när behovet för nya galonisar plötsligt gör sig påmint i form av dyngsura overaller. Härligt var ordet.
Här har några dagar i gräsänkeskap förflutit då maken i söndags begav sig mot fjälltopparna med ett antal vänner och lika många skotrar. Jag måste säga att vi har haft det alldeles förträffligt även utan honom. Missförstå mig rätt, jag skulle inte vilja vara utan honom i det långa loppet, men dagarna har bara rusat iväg eftersom vi haft gäster till både lunch och middag och i går tog jag barnen och mormorn med mig till Luleå. Vi hann med en mycket givande stund på stan innan jag drog till universitetet och resten av gänget hem till storasyster.
Köket har nu fått tapeter på sina väggar och i går inhandlades tyg som inom en snar framtid ska bli gardiner.
I dag väntar skidtävling på dagis, pappans hemkomst och sen i kväll ett fika på stan för mig och ett gäng mycket trevliga damer.
Nog känner man livet i sig lite mer nu än i januari. Eller hur?

Bloggtorka

Jag vet inte varför, men jag har helt enkelt inte haft varken tid eller lust till att blogga på sista tiden. Det har hänt en massa roliga saker: vi har flyttat in i nya köket, som du kan se bilder på här ovanför. Jag och mannen har även hunnit lämna barnen i tryggt förvar och åkt tåg långt upp bland fjällen och upplevt tidernas bröllop när en av mina bästaste vänner gifte sig med sin bästaste kille.

Sedan har det hänt en del mindre roliga saker också: barnen har varit sjuka. Herman har legat kring 40-strecket från söndag till onsdag kväll. I dag var han dock pigg i blicken och sval i pannan igen. Klara har åkt dit på en hosta som heter duga, snuva som täppt igen varenda por, huvudvärk och feber som kommer och går. I dag ringde jag vårdcentralen och fick direkt en tid för att få henne undersökt. Allt så helt ok ut och hon var en fantastisk patient. Nu hoppas vi att hon snart är sitt vanliga underbara jag igen. Jag kan ta allt skräppyssel i världen bara hon orkar vara pigg och på benen. Hon får stöka ner, bygga kojor i soffan och jag kan läsa sagor tills rösten inte håller längre, bara hon är pigg och glad. Min stora lilla älsklingsflicka.

Forfarande är köket utan spackel och tapeter, men det kanske kommer i helgen. OM vi är friska.

Måndag, måndag...

Det känns som om jag vore höggravid och bara går och väntar på att förlossningen ska sätta igång. Riktigt så illa är det inte och som en lite parentes kan jag meddela att jag tror att jag nästan är tillbaka i matchvikt igen. Reservationen med ett tror beror på att min våg i Hortlax inte har besökts på länge. Eftersom vi inte äger någon våg brukar jag passa på att väga mig när vi besöker Maria och Glenn, men eftersom det var alldeles för länge sedan så har jag faktiskt ingen riktig koll utöver mina egna beräkningar. Men eftersom jag hade VG i matte C så borde det ju stämma. Eller hur?
Hur som helst, gravid är jag inte, men det handlar om köket. Enligt byggdirektören ska köket vara inflyttningsbart i morgon. Det som då återstår får vi göra själva och det handlar om att spackla skruvskallar och skarvar i gipsskivorna för att sedan kunna tapetsera. När detta ska ske återstår att se eftersom denna vecka och helgen som kommer är full av aktiviteter både hemma och på bortaplan. Det spelar ju mindre roll, för köket är underbart fint, även utan tapeter. Och dessutom har tapterna ungefär samma färg som gipsskivorna så det går liksom på ett ut.
På torsdag väntar 10-månadersbesiktning av Herman. Han kryper fortfarande inte. Han ställer sig i startställning och vaggar lite men sedan är det som om han får svindel och sätter sig på rumpan igen, alternativt lägger sig på mage. Klara var inte så tidig med att krypa hon heller, men vid nio månaders ålder var hon i alla fall i gång. Vid tio månaders ålder sa hon dtack. Herman säger inte så mycket. Eller han säger mycket, men inget som egentligen liknar svenska. Men han är glad, glad, glad och alldeles, alldeles underbar. Det kommer man väldigt långt med. Även om man sitter stilla.

Gokväll söndag

Jag tycker att det känns som att tiden har sprungit i väg under de senaste veckorna. Förvisso har jag väl länge haft känslan av att tiden går snabbare och snabbare ju äldre jag blir, men nu är det lite galet tycker jag. När vi började riva köket var det midvinter, iskallt och februari. Nu är det soligt, varmt och mars.
Kanske är det för att det är ganska trevligt det här med generationsboende. Alltid någon att prata med och aldrig tråkigt. Kanske är det därför tiden flyger.
Helgen har kortfattat varit blåsig och Tobbe har jobbat och extrajobbat. Klara har åkt Coop-sprinten på skidor och i dag har vi födelsedagsfikat hos Jenny.
Nä, nu börjar en film på tv. Glad måndag på dig!

Glädje och ilska

I dag har vi varit ute i det något molnigare vädret. Brorsan har fått ha skor på sina fötter för första gången. Även om han inte rör sig per fot än så är det ju härligt att kunna gå loss på snön utan att bli blöt om fötterna. Han har dessutom premiäråkt pulka i storasysters trygga (nåja) famn och alla gillade upplägget.
Dagens glädje var det.
Ilskan då? Ja, den infann sig någon gång efter 21 när ett av Sverigedemokraternas ärkepuckon intervjuades i Aktuellt. Men dra åt skogen så pinsamt för svensk demokrati att varelser med total avsaknad av både iq och eq har fått rumputrymme i riksdagen. Må de åka ut med en rejäl spark i rumpan så snart som möjligt. Annars kommer jag bara att bli argare och argare.
Nä. Lite danska i sängen på det här då? Ja. Vi kör väl på det.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Sooolsken

Jag kan säga att det är härligt att vara föräldraledig just nu. Efter tre månader inomhus känns det så underbart att kunna vara ute i solen hela eftermiddagar utan att frysa ens en liten smula. Barn i fyraårsåldern får ett väldigt mycket bättre humör utomhus. De är som små hundar som verkligen måste rastas.
I dag har Klara åkt skridskor för första gången och det gick helt klart smidigare än väntat. Jag var förberedd på allt. Mest på skrik, sprattel och gråt, men hon var förvånansvärt stabil på skenorna och är det lika härligt i morgon kör vi en repris då. Kanske med matsäck. Allt blir ju liksom lite trevligare då.
Mina lediga stunder ägnar jag åt en roman på danska. I början hade jag väldigt svårt att få något sammanhang kan jag väl erkänna. Jag förstod att någon var någonstans för att göra något. Så mycket mer begrep jag inte. Boken har tagit sig och så har även min danska och nu är den nästan riktigt bra. När boken är utläst väntar bara en liten uppsats och sedan en jättestor uppsats och sedan är jag färdig med studierna för den här gången. Jag måste ändå medge att det har gått rätt smidigt att plugga, både på sidan av arbete och på sidan av att vara hemmaförälder. Men. Det ska bli skönt när det är över också.
På köksfronten ser det bra ut. I morgon kopplas vitvaror in och i den bästa av världar smackas även kaklet upp. Som jag längtar efter att få piffa och puffa, efter att få torka en redan fin bänkskiva och laga mycket godare mat på en mycket nyare spis. För visst borde maten bli godare i ett finare kök? Ärligt? Visst borde den det?
Nu ska jag bege mig till Täfteås dansbana. Skaru me?

Utvecklingen

Jag åkte förbi huset en sväng för en stund sedan och fick se ett proffs in action. Taket håller på att skruvas upp, väggarna är gipsade och all el är dragen. I morgon läggs golvet. Inte det golv vi valt, utan ett annat, eftersom personen som skulle beställa golv inte gjorde det. I går var jag ganska arg över detta faktum, men idag känns det bra. Egentligen blir det här nog bättre, men visst blir man lite sårad när folk inte håller vad de lovar. Jaja. Shit happens och det är helt och hållet världsligt. Nu får vi bara hoppas att alla skåp, lådor och luckor har kommit med.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Kommer snart!

Jag vet att jag borde ha lagt in en bild eller två, men jag har bara inte hunnit fota. I går kom snickar-Lasse och påbörjade projektet och det ser redan bättre ut i köket. Valven är borta och väggarna har fått en ljusare ton tack vare gipsskivornas glans. Nästa steg är taket tror jag. Ett tak utan brunbetsade takbjälkar. Tänk dig! Sen kommer golvet. Ett mörkt golv som inte försöker se ut som klinker. Tänk dig det då!
Jag fotar när taket är på plats. OK?
I övrigt kan jag säga att det går väldigt bra att bo i kollektiv. Det är roligt att alltid ha en annan vuxen att prata med, även om denna vuxna är en pensionär med ett liv som får mitt eget att likna eremitens.
Nu ska jag vika tvätt i kollektivet. Återkommer!

Den nakna sanningen

Ja, här kommer det. Köket. Så här har vi det i dag. Den långa remsan på golvet är en tapetbit som Klara precis då höll på att pyssla med.

I dag har vi tömt alla skåp och kvar på bänken står två koppar, några glas, bröd och vällingpulver. På fredag ska allt det du ser på bilden bändas loss och köras till kökskyrkogården. Lite vemodigt är det allt för en sådan som jag, men jag gissar att det snabbt kommer att gå över. Jag delar även med mig av en bild som föreställer insidan av ett köksskåp. Jag skulle vilja veta vem som valde just den färgen och varför. Intressant val om du frågar mig.

Jag återkommer med uppdateringar. Var så säker. Kameran är laddad!

Att trotsa kylan

I dag kände jag att det fick vara nog. Man kan ju för tusan inte sitta inne och mögla i all evighet bara för att utomhustemperaturen spelar oss ett litet spratt. Därför fick den här dagen bli toksocial.
Efter dagis och lunch åkte vi till Maran och pratade, lekte och drack kaffe. Det finns så mycket att prata om ibland. Jobb, barn, män, hängbröst, resor, kommande fester, semestrar. Underbara härliga stunder att spara i minnesbanken.
Från Maran åkte vi vidare till Strömnäs där det bjöds på tacopaj och kladdkaka. Samma sak där. Hängmagar, frisyrer, kök, barn, klädhögar och sport. Minnesbanken fylls på.
Nu sitter jag här och har avnjutit ett avsnitt av Dansbanan i Täfteå. Västerbotten at its best.
I morgon åker jag till barberaren och blir av med mitt rufs. Som jag längtar!

Bitigt

I dag har det varit väldans kallt i vår lilla stad. Det är så kallt att det knarrar i hela gatan när en bil kör förbi här utanför.
I morse frågade jag Klara flera gånger om hon verkligen skulle till dagis i dag, eller om vi bara skulle vara hemma och mysa. Men hon är bestämd den unga damen och jag förstår henne, så här med facit i hand, eftersom resten av dagen blev en riktig innesittardag. På eftermiddagen fick jag hålla mig för skratt när hon kom studsande in i köket och sa:
-Mamma! Nu vet jag vad vi kan göra! Vi kan dammtorka!
Hur uttåkad är man då egentligen? I stället för dammtorkning slängde jag barnen i badkaret och på så sätt blev det lite roligt ändå.
Just ja! Det är ju alla hjärtans dag i dag. Jag är ju som bekant väldigt oromantisk, och eftersom min kärlek dessutom befinner sig på jobbet så lär det inte bli något häftigt firande här i huset. Om nu inte mannen i fråga slår på stort och överraskar. Något säger mig dock att det inte kommer att bli så. Vi är lite likadana på den fronten. Ett kärlekspar utan romantik, visst låter det vackert? Kanske man kan bjuda på ett nacksving eller två i stället. Det är mer min melodi.

Borde...

Alldeles snart, om bara några dagar, är det dags att tömma köket på allt. Precis allt. Just nu känns det uppdraget som något helt och hållet omöjligt. Vissa saker är rätt enkla. Glas, bestick, skålar och kastruller får husera i skåp på andra håll i huset. Maten i skafferiet får bo i lådor i vardagsrummet i väntan på sin nya bostad. Inte så farligt kan tyckas. Kruxet ligger i skåpet from hell. Skåpet där vi sätter allt som inte har någon annan naturlig plats. Skåpet är gigantiskt och inrymmer gamla nappflaskor, matlådor, tomma barnmatsburkar, vaser, servetter, gammalt godis, påskägg, plastflaskor som man kan ha mjölk i om man ska på utflykt och vill ha mjölk till kaffet, presentkort, kontanter som olika familjemedlemmar cashat in vid diverse bemärkelsedagar och högtider, en amningspump, plastburkar för bröstmjölk från Barn 4 i Umeå, pennor som Klara inte får rita med, ljusstakar... Jag kan fortsätta, men du har nog redan tröttnat. Jag är helt och hållet medveten om att just detta skåp verkligen behöver tömmas och jag lovar, jag lovar och svär, att det nya köket aldrig ska få ett skåp av denna karaktär. I det nya köket ska det vara ordning och reda hela vägen. Inga pappershögar ska byggas på bänken och inga smulor ska ligga där och gro. Hör mitt ord och tro mig!
Helgen har varit lugn och fin. Min man har varit förkyld, med allt vad det kan innebära. Jag och Klaran åkte till badhuset i går och det kan man kalla lördagsnöje. Det är så härligt att umgås med en fyraåring som är helt omedveten om tid, stress eller måsten. I bastun efter badet satt hon, sin vana trogen, med sin plastburk fylld av fruktbitar och tuggade noga varenda lite bit. Jag började fundera över vad klockan var och om det kanske ändå inte var dags att börja röra på sig. Så slog det mig att vi var absolut lediga. Inte en tid hade vi att passa och då var det väl bara att passa på att njuta av det och anpassa mig till fyraåringens mindfulness, andas in och andas ut och njuta av bastuvärmen. Man kan lära sig en väldig massa av de små liven. Det är väldigt tur att de inte vet om det ibland...
Resten av lördagen blev semmelmys vid brasan, promenad med Bea med efterföljande mello-häng.
Nu ska här röjas lite leksaker. Lillbrorsan börjar ta plats. Bokstavligt talat. Hela vardagsrummet är fyllt av fina saker som är goda att tugga på.

Resultatet

Ja du. Jag förstår att du i det närmaste har legat sömnlös, vridit och vänt dig i sängen för att få veta om jag lyckats vända på livet. Om jag hittat nyckeln till den ultimata samvaron och hur detta i så fall gick till.
Så här blev det: Jag åkte till simhallen och simmade många härliga längder, bastade en lång, härlig stund och kom hem och var alldeles varm i kropp och själ. Barnen sov och mannen satt i soffan och tittade på en film. Efter en stund ringde en försäkringsförsäljare och ville att vi skulle byta försäkringsbolag. Efter 30 minuter i telefon insåg försäkringsförsäljaren att han inte kunde fightas med våra nuvarande försäkringsbolag.
När jag så återvände till soffan hade filmen rullat på en bra stund och eftersom den dessutom föreföll vara jätteläskig såg jag inte en sekund av den.
Kanske är det så enkelt att man njuter av livet ändå. Att man kanske tar tillvara på kärleken så där utan att märka det. Kanske behöver det inte vara så komlicerat. Kanske är det väldigt enkelt. Att bara kasta en snusdosa...

Ta tillvara på tiden

Nu under föräldraledigheten försöker jag verkligen njuta av varenda ögonblick tillsammans med barnen. Jag försöker känna varje stund av närhet och tillsammanstid och jag lagrar dem någonstans i känslominnet för att spara till de dagar när de blivit stora och inte längre vill bygga pussel eller kramas med mamman lika mycket. Jag gör det för att jag vet hur snabbt ett år kan gå. Hur snabbt ett litet barn blir ett större barn. Jag blev särskilt påmind om detta för några dagar sedan när jag pratade med mamma, som berättade om hennes väninna H, vars son precis flyttat hemifrån, nästan 100 mil bort. H hade sagt, att om hon hade vetat hur det skulle komma att kännas den dagen när han inte längre fanns i huset, skulle hon ha tillbringat varenda sekund med honom under de 19 år som gått sedan han föddes. Nu är ju detta en fullkomlig omöjlighet och omöjligare blir det ju äldre barnen blir, men jag kan förstå känslan.
I går kväll slog mig en annan sak. Något annat som man borde ta tillvara på. Min man, som ofta jobbar på kvällarna, har den här veckan bara jobbat dagpass. Detta har gjort att vi har kunnat umgås på kvällarna, precis som vanliga människor gör. Har vi gjort det då? Nja. Det beror väl lite på hur man ser det. Vi har suttit i varsin soffa, framför tvn. Ibland har vi mumlat något till varandra om att byta kanal eller att den andra har usel tv-smak. Vi har bjudit varandra på snus, men eftersom det är roligt att kasta saker har vi inte ens behövt röra i varandra, eftersom det går precis lika bra att kasta en snusdosa de futtiga två meter som skiljer den ena soffan från den andra. Så ser de flesta kvällar ut när vi är lediga tillsammans och jag gissar att det är på ungefär samma sätt hemma hos dig. Eller?
Det jag försöker komma fram till är att jag slogs av tanken att man borde utnyttja tiden lite bättre. Man borde känna ögonblicken lite mer och uppskatta sin kära lite mer. Men hur? Jag kan ju drömma om ett glas vin vid matbordet, om tända ljus och långa samtal om livet och meningen med det. Jag kan fantisera om den där massageoljan som står i badrumsskåpet och borde användas till något konkret. Massage alltså. Jag kan visualisera hur de gröna väggarna i källaren förvandlas till vita dito när vi står där och fnissar och målar varandra lite lekfullt på kinderna. Allt känns dock ganska märkligt och overkligt.
I kväll blir det nya tag. Ingen ska ligga och mumla i någon soffa här. Frågan är bara VAD vi ska göra i stället. Jag återkommer med uppdatering på den fronten. Spännande va?

Vad är vad?

I går åkte jag till och från universitetet. Det är alltid något av en mysstund tycker jag. Det är liksom en av de få stunder här i livet just nu, när jag faktiskt får vara alldeles helt och hållet on my own. Jag gillar sällskap, men ibland är det ohyggligt skönt att sitta i bilen, lyssna på radio och snusa i sin ensamhet.
Hemresan i går blev något av en höjdare eftersom P3 bjöd på Sugerplum Fairy-Viktor och hans musikguide. Hans grej var att spela låtar som vi älskar, men inte vågar stå för att vi älskar. Jag har absolut ingen relation till Sugerplum Fairy och än mindre till denne Viktor, men hans guilty pleasure-låtar visade sig vara ungefär just som mina egna. Under denna stund längs E4:an fick jag mig också en liten tankestund kring vad som egentligen är bra och vackert. Jag har redan i flera sammanhang konstaterat att det är de lite fula killarna som är de riktigt snygga. Eller hur? Ett hem blir inte vackert med allt för många vackra prylar, utan de lite udda prylarna som sticker ut.
Jag vill påstå att det är lite samma sak med musik och kultur i stort. I Sverige har vi väl ingen kulturkanon i ordets rätt bemärkelse, men visst finns det både musik och litteratur som man bör gilla om man vill vara något. Ändå går vi alla och bär på hemliga låtar som vi älskar att rocka till, när ingen ser eller i berusat tillstånd. Jag vill härmed tacka Viktor för att han gav mig 40 härliga minuter i bilen och för att han spelade låtar som jag kunde skrika med i. Tack.
En liknande grej hände i lördags när vi låg längs 45:an och kvällen var sen. Mörkret var totalt och barnen snarkade i varsin bilstol. Där och då dök Clabbe upp i radion och spelade eurodisco från 90-talet och hela min varelse fylldes av glädje.
Kanske håller jag på att bli lite galen. Och det kan vara så att jag aldrig kommer att våga gå ut med exakt vilka låtar det handlar om men det må så vara. Jag känner mig ändå ganska nöjd över att konstatera att det bästa för oss alla är om vi får välja vår egen kanon. Don efter person. Tydligen är jag eurodisco.

Vårdar barn

Febern har varit något mildare i dag, men aptiten saknas hos den ena och tänder och halsont plågar den andre. Mysigt har vi haft i alla fall, med film, lite plugg och trevligt besök av pluggkompisen från Luleå. När min snusdosa började eka tom på eftermiddagen kom mamma hit och jag fick mig en liten prommis till stan för inköp av en rund, blå dosa. På vägen hem från stan slank jag in på en butik för att leta lämpligt plagg för det stundande bröllopet i mars. Jag hittade inget lämpligt för just det tillfället men väl en kofta som formligen skrek mitt namn. Jag vände kallt på klacken och gick därifrån, men jag hör den fortfarande ropa genom stadens tomma gator. Jag vet att man kan straffas för sådant beteende. Störande av allmän ordning tror jag att det kallas. Därför är det nog bäst att jag återvänder i morgon och tar koftan med mig hem. Det vore så onödigt om den fina koftan hamnade i klammeri med rättvisan.

Men oj!

Flera obloggade dagar har runnit iväg sedan sist. Höjdpunkten under dessa dagar får sägas vara helgens trip norröver. I fredags brände vi upp till Gällivare för att träffa väldigt många släktingar på ganska kort tid. Men jag måste säga att vi gjorde ett väldigt bra jobb och roligt att hade vi under varenda en av de späckade timmarna. I lördags packade vi ihop oss och efter diverse kvarglömda saker, blöjbyten och tankning tog vi oss iväg till Jokkmokk och marknaden. Det var en ganska kall februaridag i Jokkmokk men tack vare en väldigt gästvänlig kvinna, tillika mamma till en av våra vänner, fick vi både värme, kaffe och underbar mat mellan varven. Handla gjorde jag också. Ett underbart tennarmband och två tavlor. Allt till ett ganska bra pris. Ganska bra.
När vi kom hem sent i går kväll hade vi två febriga barn sovandes i baksätet. Herman har varit het som en kamin hela dagen och Klara har varit lagom feberspak.
Andra nyheter värda att nämnas är att världens bästa snickare har varit här i dag och rekat inför köksmonteringen. Om två veckor är det tänkt att det ska smälla. Håll för öronen. I dag har jag dessutom, i stället för att plugga, provat mina mini-jeans och håll i hatten, de passar! Jag blev således mycket, mycket nöjd. Tilläggas bör dock att Klara fortfarande tror att jag har en bebis i magen med jämna mellanrum. Men, men... Än är det långt till den 14 maj.

Sol!

När jag på förmiddagen gick till dagis för att hämta Klaran blev det så uppenbart. Vårevintern är på intågande. OK. Jag vet. Det är bara februari och knappt det, men solen strålar kommer lite högra uppifrån och snön gnistrar lite mer än vad den gjorde för bara två veckor sedan. Ljuva liv! Till lunchen fick vi besök av bästa Jenny som hade med sig Hilma och en bukett tulpaner. Så fina! Och så fint gjort. En bukett kan verkligen göra hela dagen.
Efter lunchen tog vi en liten prommis ner till isvägen. Det om något ger vårkänslor.
I övrigt knogar jag på med min norska. Det är vackert med norska med boken är väl sådär. Den är skriven utan skiljetecken. Need I say more?

Lite poesi så här på söndagskvällen

Ännu en helg skrivs in i minnesboken. En bra helg som inleddes med krogbesök och punkkonsert på fredagskvällen. Det var inte i går och mina skor ser ut precis som skor brukar se ut efter punkkonserter. Men trevligt hade vi, jag och min från England hemvända vän.
Sedan har det mest varit jag och barnen, eftersom fadern har arbetat. Vi har besökt både konsthall och skotermässa. Den senare bara utifrån, men vi fick se några skotrar i alla fall. Vi har även bestigit snöhögar, hyrt filmer och köpt godis.
Poesin då? Jo. Jag håller som bäst på att läsa en norsk roman som heter Morgon oh kveld av Jon Fosse. Jag har inte kommit så väldans långt än, men ett stycke som var så särskilt vackert måste jag bara få dela med mig av. Fiskaren Olai har just blivit pappa och står och iakttar sin nyförlösta hustru:
"og aldri har han vel heilt forstått seg på kvinnfolka, noko veit dei, noko han aldri skönjer, noko dei ikkje seier og sikkert heller ikkje kan seie, fordi det ikkje seiast kan"

Jag påstår inte att det är så. Men vackert var det i alla fall. Så här på söndagskvällen.

Vilken dag...

I dag har vi varit lediga allihopa. Tanken var att vi skulle ha en härlig ledig dag med lunch på stan och några besök i de återstående vitvaruaffärerna för att göra en sista priskoll.
Sagt och gjort, vi åkte till stan, åt en trevlig och god lunch och jag kände mig så där härligt stolt över min fina familj. Vi drack kaffe efter maten. Klara var sprudlande glad och Herman åt smörgåsrån.
Sedan kom trotsen tillbaka. Den har kommit smygande under de senaste dagarna och i dag började den klampa omkring. Flickebarnet smet från HM, kastade mössan på gatan, spottade på marken och vägrade lyssna föräldrarnas uppmaningar. De harmoniska föräldrarna förvandlades till fräsande drakar och vips var vi hemma igen.
Kanske är det inte klokt att ta med sitt barn till stan. Eller så är det inte så farligt. Kanske är det bara så att man ibland får vara beredd på att trotsen kan komma på besök och då får man helt enkelt anpassa sig efter dagsformen. Föräldraskapet bringar flexibilitet. Eller kräver. Det beror liksom på hur man ser på saker och ting.
Nu är vi alla vänner igen och vi får hoppas att fredsavtalet håller i sig ett tag.

I kväll har jag gjort en Foppa. En comeback. I två veckor har jag hållit mig vilande och knaprat piller till förmån för mitt ömmande knä. För några dagar sedan upptäckte jag att roten till det onda verkar ge vika när benet utsätts för stretch. Jag har ingen aning om vad jag lider av, men som den amatörmedicinare jag är har jag klurat ut att det är någon sena, alternativt ledband, som mår bra av att dras ut av att musklerna dras ut. Man skulle kunna gå till en sjukgymnast, men eftersom jag gillar detektivarbete har jag liksom gett mig den på att hitta en egen lösning. Hur som helst, min comeback bestod av en underbar promenad i kvällmörkret, i sällskap av Per Morberg och hans Sommar. Jag fick både gråta och skratta och om det var Per eller lyckohormonerna över att vara i rörelse igen vet jag inte, men det spelar ju mindre roll. Ett bra slut på en flexibel dag.

Händelserikt

De senaste två dagarna har varit härligt fullspäckade av roligheter. Lunchen som i går blev inställd på grund av gästernas feber och/eller magsjuka blev till en lunch i alla fall, fast med andra gäster. Toktrevligt blev det i alla fall! På eftermiddagen highfivade jag Tobbe i dörren när han kom hem från jobbet och jag åkte till Universitetet för veckans duvning. Norska och danska är det tänkt att jag ska fördjupa mig i under de två månader som kommer så bli inte förvånad om jag börjar slänga mig med utrikiska lite nu och då. På vägen mot Luleå fick jag se en intressant syn. En långtradarchaufför hade stannat vid sidan om vägen för att utföra det främre behovet. Det som var intressant med just denne man var att han inte, som jag ändå tror att de flesta gör, hade ställt sig bakom bilen för att få vara lite i fred. Nej. Han stod med organet mot vägen och jag är glad över att jag inte är så väldigt känslig eftersom jag då lätt hade hamnat utanför vägen i det ögonblick jag fick se det jag såg.
I dag har vi hunnit med att åka runt och jämföra vitvarupriser. Vanlig häll? Extra bred häll? Jag vet inte!! Spelar det någon roll? Belysning borde vi också börja fundera på. Men ooo så svårt att veta om man tänkt på allt eller om man glömt tänka på hälften av allt man borde tänka på.
På eftermiddagen fick vi besök av min fina tandläkare och hennes fina flickor. En mysig eftermiddag som rusade iväg.
Här sitter jag nu och tittar på ett brittiskt förlossningsprogram. Som förlöst kvinna har jag svårt att få nog av förlossningar. I alla fall andra kvinnors förlossningar. Mina egna har jag nog fått nog av. Tror jag.
Nu är det en bebis på g. Tjing!

Den välartade?

Min lilla flicka har på senaste tiden varit väldigt korrekt. Ibland är det nästan som att ha en extra vuxen i huset. I dag har dock varit en sådan där dag när vuxenheten varit som bortblåst. Och märkligt vore det väl annars egentligen.
Vi skulle åka och handla, barnen och jag, med Klara skulle bara gå på toa först. Efter mycket om och men kom jag på henne med att ha tömt en halv kortisontub på sin lilla kropp. Kladdigt är förnamnet. Jättekladdigt är efternamnet. Men det är väl så det är. Det är lite jobbigt att bli större och kanske måste man ibland därför få bli lite mindre.
I övrigt har dagen varit underbar och efter kladdgrejen åkte vi och handlade lite inför morgondagens lunch som nu kommer att utebli. Man kan lugnt säga att kräken har kommit.

Chill out!

Det är vad jag gör just nu. Tobbe läser godnattsaga, jag har läst nästan allt jag behöver läsa inför tisdagen på universitetet och nu återstår bara att luta sig tillbaka och njuta av ännu några mord i Midsomer.
Helgen har varit precis allt som jag önskade att den skulle vara. Lördagen blev en social smältdegel som började med fikafrämmande från Tullnäs och när familjen C gått ut genom dörren kom nästa gäng in, bestående av några av mina finaste tjejkompisar. Vi åt tacos och pannacotta, fast så klart inte samtidigt. Samtidigt som de stora barnen lekte sig fördärvade och de små barnen sov, kunde vi fördjupa oss i livets stora och små frågor.
I dag slog kylan till igen och därför passade jag på att åka iväg och uppdatera Klaras pysselförråd. Det är helt makalöst hur många klistermärken, tejprullar och ritpapper en fyraåring förbrukar. Men det är kreativt och hon älskar det, så tejpa på bara!
I morgon är det vardag igen och jag önskar lite sol. Kan man få det tro?

Fredagsbrasan

Efter en dag hos Jenny, Edvard och Hilma och en kväll hos Jenny, Andreas och Nils har vi nu dragit oss tillbaka i hemmets lugna vrå. Mysbyxor och fleece på. Brasan tänd. Snart kanske jag somnar i soffan. So be it.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Heldag

I morse tog jag och Klara sats och pep ner till stadens biograf och dess helt kostnadsfria knattebio. 23 minuter Pippi Långstrump gav dagen en väldigt bra start.
Sedan åkte vi hem och lunchade med pappan och brorsan för att sen packa badväskan och bege oss till den vackra byn i söder och simhallen. Efter simmande, plaskande, rutschkanande, bastande och fruktätande åkte vi trötta och nöjda hem för att tillreda en fantastiskt god indisk lax. Laxen kom inte från Indien. Kryddningen gjorde det. Jag blev eld och lågor när jag hittade receptet tidigare i veckan och den var otroligt god. Det tyckte jag i alla fall. Några av mina familjemedlemmar var kanske inte lika jublande.
Nu i kväll har Klara flera gånger yppat orden: -Vilken dag! Jag förstår henne. En drömdag för en fyraåring. Ja. OK. För en 31-åring också.
Helg igen i morgon och det är väl inte fy skam. Det hade suttit fint med lite strålande sol och bara några få minusgrader. Men det är ju bara januari. Vi får väl ha is i magen.

Inte bra men bättre

Efter Klaras dagisstund i morse packade jag väskan med bebismat OCH kamera och så åkte vi till mamma där vi lunchade och tittade i fotoalbum från min barndom. Det är alltid lika kul. Jag kan de där albumen utantill men trots det är det alltid lika skoj att se pappa utan skägg och med hår, storebror i kissgul punkfrisyr, storasyster i långt, rött progghår och mamma i långt, böljande 70-talshår. Det kittlar liksom tanken lite det där med tider som varit och flytt. Ögonblick som varit nu men som blivit då. Historia i det allra minsta men som för mig är det allra största. Min egen och min familjs historia, sparad i kärleksfullt arbetade album med tydliga beskrivningar skrivna i sidan för att hjälpa minnet lite på traven.

Efter resan down memorylane promenerade vi ner på stan, gick i några affärer, fikade på Ekbergs och pratade med tanter. Det var många tanter på stan i dag och sin vana trogen berättade Klara det mesta för dem alla. Jag har liksom fått ett språkrör. Hon behöver dock jobba lite med sin sekretess. Men. Vi är ju alla barn i början.

Dagens foto föreställer mina barn under den långa resan hem från stan. Klara somnade på ståbrädan. Det tycker jag är bra gjort. Den prestationen förtjänade helt klart att förevigas. Det blev bara en bild i dag men vi har haft så trevligt så jag råkade glömma att fotografera allt annat. Inte bra. Men bättre.

Nytt år. Ny färg.

Jag vet att jag är sanslöst dålig på att dela med mig av bilder här på bloggen. Detta faktum har flera anledningar:

1. Jag är faktiskt en rätt kass fotograf. Jag är bra på solnedgångar, men sådana blir man ju trött på att titta på efter ett tag. Jag tänker närmast på läsarbilderna i vår lokala tidning.
2. I ärlighetens namn så fotar jag nog inte särskilt mycket. Jag är som en 40-talist på det sättet. Jag tar med kameran när vi åker på semester eller vid större högtider som jul, nyår och påsk. Där kan jag helt klart skärpa mig.
3. Jag gör mig inte på bild, så några bilder föreställande t.ex. min nya frisyr blir det inte tal om. Det skulle vara med en påse över huvudet i så fall, men då syns ju ändå inte frisyren och hur kul är det att titta på en påse med kropp? OK, det vore ganska roligt, men jag kommer ändå inte att genomföra det projektet.

Men! Jag är fullt medveten om att bilder är roliga. Det är ta mig tusan kul att se bilder, vad de än må föreställa. Jag lovar att jag ska skärpa mig. I morgon ska jag sätta kameran i min lilla jätteväska och försöka föreviga vad det nu är vi har tänkt göra i morgon. Planen var ett skojsigt besök av min tandläkare och hennes barn. OK, hon är inte bara min tandläkare, hon är även mamma och en massa andra saker. Hur som helst så kom sjukdom i vägen för besökarna och vi står således utan planer. Intressant va? Men! Om vi så bara kommer att bygga pussel och spela fotboll i hallen så ska jag fotografera det. OK!?

Är det inte onödigt mycket handboll på tv nu för tiden? Jag gillar sport, men handboll... Jag vet inte...

Hur skönt är det inte?

Att inte ha magsjuka alltså. Värsta grejen, helt klart. Jag har dessutom kommit på att se det hela som en kick-off för ett nytt liv. Min viktresa som tog sig sin början för ett drygt år sedan, i början av min graviditet med Herman, ska nu avslutas en gång för alla. Beroende på hur man räknar så har jag väl en si så där 5 kg kvar till någon sorts bekvämlighetsvikt. Jag har inga krav på att bli ett benrangel igen, men det vore skoj att kunna bära mina rätt små Acne-jeans utan att få blåmärken på höfterna. Det sägs att man ett år efter förlossningen bör ha blivit av med sina graviditetskilon och i mitt fall innebär det 14 maj. Det ska jag klara, helt klart och det gör inget om det blir tidigare än så. När jag väl är i mål ska du slippa höra surret om mina kilon. Hur intressanta är de på en skala?
Nu ska här vikas och hängas tvätt innan jag och Herman åker till dagis. Sedan får vi se vad som står på agendan.
Todelidooo!

Vilken underbar helg!

Moahahaha! Jo du, så hade det kunnat bli. Men! Några få timmar efter att jag hade författat det förra inlägget vaknade jag med en märklig känsla i kroppen. Resten är historia.
Lördagen fördrevs liggande i soffan med några kortare promenader till kylskåpet för hämtning av kall dryck. Barnen hade i går hunnit pigga på sig ganska bra, men jag tackar dem båda ödmjukast för att de uppträdde på ett föredömligt sätt till förmån för föräldrarnas konvalescens.
Tänk att några timmars dåligtmående kan få sådana konsekvenser! Hur loj kan man bli på en skala?
Hur som helst, det gäller att se det positiva i eländet. Jag har aldrig varit så tacksam över att känna hunger, ta på en skvätt parfym och kunna gå ner i källaren och tillbaka utan att falla ihop i en pöl på golvet.
Nu tar vi lite Mord i Midsomer innan den nya veckan tar sin början. Tjing!

Karantän

I går, precis när lek- och fikafrämmandet hade kommit, när pajen var nytagen ur ugnen och kaffet puttrade i bryggaren, precis då vaknade Herman ur sin middagslur på det mest brutala av sätt. Jag vill inte bli allt för ingående utan jag nöjer mig med att berätta att jag på ett dygn har tvättat väldigt många lakan, handdukar och barnkläder. Klara slog följe med sin lillebror på kvällen, precis när vi skulle gå och lägga oss. Den här fredagen har således inte behövt planeras särskilt mycket. Jag har liksom haft det jag har gjort i alla fall.
Små barnen, små barnen. De är så tappra mitt i allt. Så positiva och så uthärdiga.
Nu återstår att se vad som händer med mig och Tobbe. Helgen kommer att gå till återhämtning och efterkänning. Det kan slå till när som helst.
Som du förstår har jag inte så mycket att berätta. Eller, det jag har att berätta vill du nog inte läsa om och därför håller jag käft. Jag håller käften och du håller tummen för att det räcker nu. Okej?

Dagis, bagis

Klara är ett 15-timmarsbarn. Det innebär att eftersom jag är föräldraledig så har hon rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka. Fram till för ett år sedan var dessa 15 timmar uppdelade på fem timmar/dag, tre dagar/vecka. Detta gav alltså den föräldralediga föräldern fem timmar varje dag att tillbringa med det småsyskonet, utan storasyskonet/n. För ett år sedan ändrades denna relgel till 3 timmar/dag, fem dagar/vecka och detta upprörde många föräldrar. Personalen i förskolorna tycks dock ha blivit allt mer positiva till de nya tiderna då det är lättare för dem att planera verksamheten.
När Klara är på dagis lämnas hon klockan åtta och ska hämtas igen klockan elva. På den tiden hinner jag hem och fixa lite. Om jag vill hinner jag också handla eller gå en promenad. Ofta tycker jag att det känns lite konstigt att hon är på dagis när jag ändå är hemma. Hon är ganska mysig att ha hemma.
Någon gång innan jul tog kommunen ett beslut om att det skulle vara upp till varje enskild rektor att bestämma huruvida man ville ändra tillbaka till de gamla 15-timmarsreglerna eller om man ville ha kvar de tider som använts under det senaste året. I vårt rektorsområde har man ännu inte tagit något beslut i frågan men innan den 1 februari ska det vara gjort.
Jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. Jag kan tycka att det vissa dagar är svårt att planera något annat eftersom jag lämnar och hämtar på dagis hela förmiddagen. Jag kan tycka att det är roligt för Klara att vara på dagis för att få träffa andra barn och få lite omväxling i den annars ganska monotona hemmavardagen.
Men! Jag kan också känna att det är något av ett i-landsproblem. Vad jag menar är att jag ju faktiskt är hemma och Klara är mitt barn och på många sätt känns det faktiskt som det mest naturliga att hon ska vara hemma med mig och Herman. Jag kan också, för de andra dagisbarnens skull, känna att det är tillräckligt med barn i förskolan, även utan de som egentligen inte behöver vara där. Missförstå mig rätt. Förskolan är en bra plats att vara på och jag vet att Klara älskar att vara där och av flera anledningar är det också bra för henne att vara där. Faktum kvarstår dock att jag och Herman är hemma hela dagarna och jag lämnar henne på dagis för att någon annan ska ta hand om henne. På något sätt känns det lite galet.
Om tiderna ändras för vår del kommer jag och Herman att ha ganksa mycket tid på tu man hand. Av de fem timmar som Klara skulle tillbringa på dagis skulle Herman sova ungefär tre. Två av timmarna skulle gå åt till matning, bytning och lekning. Annars skulle jag sitta här med mig själv eller promenera en sväng med en sovande Herman i vagnen för att JAG skulle få en härlig promenad, lite frisk luft och lite vårsol på kinderna. Jag skulle också kunna träffa någon annan mamma- eller pappaledig förälder och dricka kaffe och prata om livets väsentligheter. Jag skulle kanske kunna sitta hukad över en kursbok och bli lite klokare. Men här kommer kärnfrågan: Är det vad min föräldraledighet är till för? Egentid alltså.
Vi har Klara på dagis och det är ett aktivt beslut. Är det ett bra beslut? Hur ska man tänka egentligen?

Quién eres? Who are you? Vem är du?

Om jag kollar besöksstatistiken för detta lilla tillhåll på nätet kan jag konstatera att ni som läser i huvudsak kommer från Sverige. Men bland er tycks också finnas folk i det stora landet i väst, Brasilien (det stora landet i sydväst), Finland, England, Kroatien(!)...
Lite nyfiken blir man ju faktiskt. Men eftersom jag tidigare försökt mig på uppmaningen om att du som läsare ska avslöja något om dig, utan större framgång så ska jag inte utsätta dig för det igen. Det som händer när en sådan uppmaning kommer är att mina vänner och släktingar skriver några rader och det är jag tacksam för så klart men frågetecknen finns ändå kvar. Jag är inte bitter. Det är mitt eget val att blogga offentligt och det är ditt val att vara hemlig. So be it.
OK, nu lät jag väldigt bitter i alla fall. Förlåt.

Herman 8 månader!

Eller nej, egentligen inte alls. Men på fredag blir han det och i dag har vi varit på BVC-besök för att kolla att han väger och mäter som han ska. Det gör han. Med råge. Vi fick en glad överraskning i form av en väldigt trevlig sköterska som nu är vår alldeles egna! Jag är förvisso av åsikten att de flesta sköterskor, och människor i största allmänhet, är rätt jäkla trevliga men den här är något utöver det vanliga. På åttamånaderskontrollen är det tydligen också dags för att ta snacken om spriten. Den man dricker. Den som föräldrar ibland dricker. Jag är en förälder som ibland dricker vin, även i mina barns sällskap. Ett glas eller två. Mer blir det inte i barnens närvaro. Att se sina föräldrar berusade är något som jag tycker att man kan få vänta med tills man själv har blivit så gammal att man förstår vad det handlar om och kan göra samma sak själv. That's it.
Dagen har också inneburit besök av min pluggkompis Elin. Vi har lunchat och surrat och försökt få sylar i vädret när Klara hämtat andan mellan sina utlägg. Herre gud vad min flicka kan surra! Med allt och alla!
Hur kan det ha blivit så?

The kök!

I dag är det gjort. Nu har en order gått iväg till ett ställe som ska göra vårt nya kök. Man tror nästan inte att det är sant. Ännu svårare har jag att förstå att vi inom två månader (förhoppningsvis) kommer att ha hottat upp den mest bisarra delen av vårt annars ganska trevliga hus. Jag brukar stå där bland brunt och brunare och försöka föreställa mig hur det kommer att bli, men trots att jag har bilder i 3D kan jag liksom inte se det. Det kommer att bli vitt och ljust och alldeles, alldeles underbart. Vänta så ska du få se!
Annars har det inte gjorts så väldigt mycket i det här huset i dag. Pappa har varit här och hälsat på. Och mamma.
På eftermiddagen tog jag en prommis till stan och fick se något väldigt gulligt. Precis när jag kom in i down town Piteå mötte jag ett gammalt, gammalt par. Han körde rullator och hon gick bredvid och höll honom om armen. Jag gick i några affärer, handlade lite och pratade med en polis. När jag så gick hem igen, kom jag ikapp det gamla paret ungefär 300 meter från den plats där jag mött dem första gången. De gick så sakta, så sakta men hon gick fortfarande med sin arm om hans.

Sportlov!

Ja, jag tror att det måste bli sportlov som jag har just nu. Jag har precis klickat iväg två examinationsuppgifter till min lärare och jag behöver således inte göra något i pluggväg fram till den 25 januari. Underbart! Även om det är lite småkrävande att plugga under föräldraledigheten så har det sina fördelar. Om jag jämför med förra året, när jag jobbade och pluggade samtidigt så tycker jag mig har mycker mer tid för studierna nu. Jag är dessutom mycket mer motiverad att laborera med formuleringar och sitta med långa texter när jag inte behöver göra det på jobbet varje dag också. Sen är det faktiskt lite befriande att få stänga in sig i arbetsrummet och bara tänka och skriva och få vara något annat än mamma för en stund. Och jag behöver aldrig känna mig ensam eftersom Klara med jämna mellanrum kommer och vill hjälpa till.
Nu är jag som sagt långledig och ska njuta av det genom att slänga min kropp i soffan och titta på Tom Alandhs film om Pias liv. I morse blev jag smått panikslagen när jag insåg att denna tilldragelse krockar med en annan; Morden i Midsomer. Efter att ha yppat detta dilemma på Fejjan fick jag dock veta att Morden visas på SVT Play. Säg det problem som inte går att lösa.
I dag har vi, som alla andra svenskar verkar det som, städat bort julen. Julen var jättemysig för en månad sedan men i morse kändes det nästan som att det var lite svårt att andas i allt det röda och övermysiga. Nu har röda gardiner blivit vita dito och den svarta ryamattan har bytts ut mot sin gröna kompis. Nu andas jag lätt igen!
Nä, soffan var det visst. Det blir ju nästan lite kaka på kaka med en soffa på soffan. Men vad ska man göra? Ge mig en lamino och jag ändrar lätt på saken!

En ny värld

Jag ligger i sängen och försöker blogga från min nya telefon. Den här texte blir alltså beviset på om det fungerar. I övrigt har jag inte mycket att komma med, förutom att tv-utbudet måste skärpa sig. Eller någon måste skärpa tv-utbudet. Hur som helst, det suger - jag lackar.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Julen och det nya året

Jag har suttit och tankat över jul- och nyårsbilder till datorn och passar därför på att dela med mig lite av allt som hänt.
Mitt i värsta tomtefebern passade det ypperligt med en bokstund.

Visst är det otroligt att barn fortsätter tro på tomten trots den makabra masken?

Nyårsaftonen började i festblåsa men förbyttes raskt till rallydress... Olle hade stil och bar slips.

Ett konstigt ögonblick på Kulturens hus i Luleå.

När jag ändå har dig på tråden vill jag passa på att fråga om någon har tips om hur man på ett SMIDIGT sätt hanterar bilder i Blogspot. Jag sitter här, 5 år senare, och har fortfarande inte en aning...

Klass 2

Trettondagen i dag. I går var således trettondagsafton och när vi på dagen besökte Piteå Havsbad för lek på Nimbys värld fick jag en föraning om vad som skulle vankas där på kvällen. När jag var ung. Mycket yngre än vad jag är nu, var det alltid de mycket äldre som gick ut på trettondagsafton. Vi småglin tillbringade alldeles säkert tillräckligt mycket tid i baren under årets andra helger så det där med trettondagsafton spelade liksom ingen roll. Nu, när de flesta är småbarnsföräldrar och heltidsarbetande sådana verkar det som att det är just den här helgen som gäller. Jag vill nästan inte skriva det, men det förefaller som att jag nu är en del av de där som är mycket äldre. En trettitaggare med hängbröst som om hon vill gå ut, får se till att göra det på trettondagsafton. Annars får det vara. Eftersom jag insåg allt det här i går när det liksom var för sent, så blev det ingen utgång. Vi får vänta till nästa år. Det lär bli trettondagsafton då också.
Vad vi däremot gjorde var att tuffa över till andra sidan stan där det bjöds på lyxmiddag från första till sista tuggan. Herman fick somna på en säng och Klara fick titta på film samtidigt som vi vuxna njöt av mat, dryck och väldigt trevligt sällskap.
Med skrivandet går det alla tiders. Så bra faktiskt att jag har kunnat unna mig lite trettonhelgsledigt. Inte så dumt va?
Men kan du förstå, att jag, som bara är drygt 20, har vuxit i trettondagsaftonskostymen? Det tar ett tag att smälta den här karamellen. Måste nog klippa lite mer rock-frilla för att dra uppmärksamheten från de fina linjerna kring ögonen.
Det sägs att det vankas väder à klass 2. Kom igen då! Blås på!

Massa text

I dag hade det verkligen varit på sin plats med ett långt uttömmande inlägg om de första dagarnas liv och leverne år 2011. Men min skrivlust är slut. Jag har ägnat två kvällar till brinnande produktivt skrivande som helt enkelt måste göras. Jag är ju som bekant inte bara mamma och fru. Jag är även stundent och studenter måste skriva för att få det de vill ha.
Men kortfattat kan jag säga att livet leker och att jag återkommer inom en snar framtid!

2010 - milstolpe efter milstolpe

Här kommer den. Sammanfattningen av året som gick, ur mitt perspektiv:





Januari


Jag var gravid. Det är så märkligt att tänka sig att Herman för ett år sedan bara var en rund mage som ibland kunde kännas i forma av små sparkar på insidan. Vi åkte till IKEA och hottade upp lite här hemma. Pulkbacken här utanför bjöd på lite sittande utförsåkning och jag och Tobbe åkte till Umeå en helg och njöt av den forna hemstaden i fulla mått. Jag pluggade till en grammatiktenta och den gick riktigt bra. Det var en hel del jobb också. Så klart.





Februari


Mera plugg. Massor av plugg. Och jobb. Så här i efterhand blir jag lite imponerad av mig själv och att jag faktiskt klarade av det. Förvisso pluggar jag fortfarande, men i år har jag inga prov eller uppsatser att rätta.


Vi tapetserade rummet som skulle bli vårt nya sovrum och flyttade därefter en trappa upp.


Vi hann mysa en del också, i pulkbackar, på badhus och på härliga middagsbjudningar.





Mars

En månad som bjöd på ännu en tur till möbeljätten i nordost. Gjorde vi inget annat under året som gick? Jag och Klara fick också nöjet att delta vid en renskiljning i Luleå och jag pluggade vidare mot nya kunskaper och fler poäng. Lille knytet i magen låg väl fixerat och nära utgången. Jag oroade mig för att den lille typen skulle ha ännu mer bråttom ut än sin storasyster. Väntan började liksom alldeles för tidigt.

April

Min sista månad som arbetande på väldigt, väldigt länge. Jag var supereffektiv och planerade till förbannelse allt som skulle göras under slutfasen. Påsken kom och gick och ingen bebis syntes till, till min egen stora förvåning. När jag tänker tillbaka på den där tiden så är det liksom bara en enda lång väntan, fylld av rastlöshet.

Maj

Månaden när livet fick en ny början. Vi blev fyra i familjen den 14 maj när finaste lillebrorsan bestämde sig för att snabbare än blixten ta sig ut i världen. Det är så självklart när en bebis kommer till världen. Som om den alltid varit med, eller i alla fall som att det alltid har varit meningen att det var just DEN bebisen som skulle komma. Allt annat förefaller bisarrt. Maj månad var en stor bebisbubbla med ömma bröst och försiktiga vardagar. Och världens finaste storasyster växte fram.

Juni

En månad med lugn och ro i bebisbubblan. Många ville komma och hälsa på oss och det lilla underverket och man kan inte annat än njuta av den uppvaktningen. Det är en så fin grej liksom, att nära och kära vill komma och klämma och känna, fira och nosa. Tobbe byggde en ny bro och vi firade midsommar här hos oss, med två gravidmagar som sedermera har kläckts under året.

Juli

Tobbe jobbade tokmycket och vi andra njöt av släktingar och vänner. Mellan arbetspassen semestrade vi runt här i närheten. Vi åkte till stugan och till Skellefteå, skrev faderskapsintyg och badade lite här och var. I slutet av månaden fick Tobbe äntligen semester och vi kunde slappa tillsammans i lugn och ro. Det var dessutom någon gång i slutet av juli som vi bestämde att Hermans dop skulle bli mer än ett dop.

Augusti

En månad som var både underbar och fasansfull. Vi åkte till Lycksele med Glenn och Maria och hade det hur bra som helst. Vi bjöds på badtunna och festligheter på Trundön och vi målade och hottade upp barnens rum ordentligt. Det fasansfulla hände ungefär mitt i augustimånaden, när mamma fick en hjärtinfarkt och hela tillvaron ställdes på ända under några fruktansvärda kvällstimmar. Jag mår dåligt när jag tänker på den där kvällen, samtidigt som jag kan känna mig otroligt tacksam över att allt gick bra i slutändan. Det är som att glädje och sorg är två sidor av samma mynt. Två sidor av livet.

September

September innebär kalasande för Klara och den här gången blev det premiär för kompiskalasandet. Väldigt många barn var inbjudna och efteråt kippade vi efter andan ordentligt. Vi åkte till stugan och höstade med uppdragning av både brygga och båtar. Lingonbeståndet var under all kritik men vi får ta nya tag nästa höst. September månad fick ett väldigt vackert slut med Hermans dop och vårt bröllop. Jag som är mer praktisk än romantisk hade aldrig trott att det skulle kännas så fantastiskt att gifta sig. Men här sitter jag nu, men ett nytt efternamn och några diamanter på fingret och känner mig fortfarande uppfylld. Av kärlek. Av tacksamhet.

Oktober

En månad full av vardag och sjukdom. Snor, öronont, hosta och feber kom och gick. Däremellan lite badhus, lite middagsbjudningar, fikadejter, krokodilfikan och skogspromenader. Livet, de dagar vi minns. Eller hur var det?

November

Jag blev ett år äldre, klockare och vackrare. Jag fick några högskolepoäng till och bekymrade mig över sonens nattätande och orolliga sömn. Vi åkte till IKEA IGEN och nosade på kök både där och på andra ställen. Mitt knä skar ihop lite smått och jag jobbar fortfarande på att det ska bli bättre.

December

En iskall månad fylld av snö och snörök. Lite förkylning kom och Herman stötte på sin första feber. En del plugg varvat med julmys och pusslande med storasystern. Lite hårdhandskar med lillebrors sovvanor gjorde att jag plötsligt slutade amma och tog mig en snus. Eller två. Jag klippte dessutom av mig mitt långa hår och känner mig väldigt nöjd över det. En mysig julhelg och trevlig nyårsafton bäddar för ett bra 2011. Här kommer vi!