Nämen!

Bilden här inunder råkade visst publiceras under fredagskvällens AW med familjen. Inte för att jag själv var så tipsy att jag inte hade koll på fingrarna, utan för att Herman fick leka med min telefon för att hålla sig lugn och harmonisk under hela middagen. Där var han minsann på tå och passade på att publicera en juniorbild av sig själv. Bra tänkt!
Helgen i övrigt har bestått av både badhusbad, städning, middagsgäster, slalomåkning och fler middagsgäster.
Nu är det visst dags för ytterligare en arbetsvecka och jag hoppas att jag har koll på läget. Och på klockan. Vad är den egentligen?

Published with Blogger-droid v2.0.4

Gräsänkan

Min man befinner sig just nu långt härifrån, på en fjärran fjälltopp och njuter av vinter och skoterpassion.
Här sitter jag i min soffa, en inte alls särskilt bitter gräsänka i sina bästa år. I den öppna spisen sprakar en brasa och i mitt samvete surrar ett gäng omdömen som borde skrivas och som snart ska just det.
Alltid när Tobbe ska åka bort känner jag mig på förhand lite stressad över hur jag ska hinna med allt som behöver hinnas med två barn och ett jobb. Alltid blir jag lika glatt överraskad när det visar sig att det inte är någon större match. På många sätt flyter det mesta nästan bättre när man står själv vid rodret. Missförstå mig rätt. Det är inte så att jag vill kicka ut min man från planen. Men visst är det intressant hur smidigt det går när man inte behöver sitta och vänta på att någon annan ska ta tag i saker och ting för att man själv inte orkar.
Nä. Det var ju det där med samvetet. Ska bara pilla in en pinne i brasan. Och kanske koka en kopp te...

Ljuva ledigtid

Jag sitter här i soffan och känner mig enbart nöjd med helgen. Jag har lyckats varva shopping, fika på stan, löpning, prommis på isen, badhusbadande, påskpyntande och ishackande av uppfarten. Det senare, ishackningen, håller på att utvecklas till ett beroende. Det är liksom magi, känslan när du hackar lite på en iskant och får loss ett stort flak. I dag fick Klara till slut be mig spara en bit av infarten så att hon ska kunna komma ner på vägen med allehanda snöfordon.

Jag har i alla fall bestämt mig för att föreviga infarten dag för dag för att få se hur snabbt våren faktiskt för sig mot sommar. Jag är fullt medveten om att det är lite åldersvarning på där här med att hjälpa våren på vägen, men jag står för det.

Dagens mest hopplösa känsla var den när mina barn svävade iväg över skaren på husets baksida. Kvar stod jag och insåg att jag aldrig skulle kunna sväva ikapp dem. Det är tungt att bli äldre...

Så levde de lyckliga...

Jag sitter här och är alldeles varm i hjärtat. Har avnjutit gårdagens "Så levde de lyckliga" på SVT Play och för en stund lindades flera lager bomull runt mitt hjärta och alla små saker i och kring hemmet som kan ha irriterat mig innan kan nu ses med lite perspektiv och glädje i stället för smolk.
Ett tips till dig från mig, så här på onsdagskvällen.
I övrigt inte mycket nytt. Barnen har badat och är för tillfället rena. Nice!

Asfaltstuds

Plötsligt, bara så där, så var man tillbaka i vardagen igen. De mysiga timmarna framför elden känns som en allt blekare minne och fräknarna på näsan bleknar de också.
Här i stan är det mesta sig likt, med undantag för de asfaltfläckar som tinat fram här och var. På sina ställen är det så förmånligt att jag faktiskt i dag efter jobbet gjorde löparpremiär för denna säsong. Visst var det med livet som insats på sina ställen men jag tog mig runt utan ett endaste litet benbrott.
I morgon är det redan lillördag och sedan kommer storlördag som ett brev på posten.
Just ja! En sak till! Klara har tappat sin ena framtand. Snacka om stortjej!

Stugliv

Lever för några dagar ett underbart och enkelt liv långt ifrån stress och måsten. Vi njuter av god mat, gott vin och oftast ganska glada barn. Det enda som jag önskar är lite fler solstrålar...

Published with Blogger-droid v2.0.4

I barnens spår...

En bild från helgen i stugan och ett litet äventyr på isen. Det mesta är ett äventyr för en ettåring och att pulsa i skoterspår är inget undantag.
I dag har jag och barnen fortsatt sportlovandet med lunch och semlor hos mamma och en väldans massa frisk luft till dessert. Brorsan vägrar åka spark och promenerar helst på egen hand. Detta gäller även för pulkåkning. Det är inte hans grej. Däremot gillar han att gå upp för backen och sedan springa ner igen. Han är galen, men vi gillar det!
Kvällen bjöd på födelsedagsfika hos Jenny på andra sidan fjörn. Härligt gott och underbart trevligt att få komma bort en kväll mitt i veckan. Det om något är livskvalitet!

Sportar

Ett ljuvligt och innerligt efterlängtat sportlov ligger nu i min famn. Det känns som att jag har jobbat alldeles för mycket under de senaste månaderna och denna andningspaus känns oändligt välkommen.
Vi har i helgen skottat fram stugan och tanken är att återvända så fort som möjligt, när maken också får sportlov.
I övrigt inte mycket nytt, förutom att vår inte så ordrike lillebror i kväll stolt och felfritt uttalade ordet b-a-j-s. Flera gånger. Högre och högre. Finns det liv finns det hopp.

Tittar ut...

Dagar som denna kan jag sitta vid min arbetsplats på jobbet, känna solen värma på kinden och bara längt ut av hela mitt hjärta. Men. Jag klagar inte. Det räcker ganska bra med att bara veta att solen finns där ute och dessutom är det ju faktiskt ljust ute så pass länge att man faktiskt kan stanna ute i dagsljus en stund efter jobbet. Sådana småsaker kändes väldigt avlägsna för en månad sedan.
Tre dagar kvar. Sedan sportlov. Jag håller tummar och tår för att vädret ska få fortsätta precis som nu.
Så där ja. Det var sju rader om vädret. Kanske borde jag gå och duscha, plocka fram kläder inför morgondagen och lägga mig i sängen och kika på några Äkta människor. Det är nog lika bra.

Ljuvligt värre!

I natt har jag vaknat en gång i halvtimmen. Minst! Tobbe jobbade natt, Herman hade feber och Klara tyckte av någon anledning att hon borde ligga i dubbelsängen just i natt av alla nätter. Detta resulterade i att den febrige och snorige pojken vaknade alldeles för ofta och hostade, grät och skrek efter sin pappa. Som ett direkt resultat av detta vaknade den sovande storasystern, höll för öronen och skrek i halvovänlig ton att hon faktiskt försökte sova. Tänk dig detta, en gång i halvtimmen, en hel natt.
Har du tänkt? Då förstår du att man, när man vaknar efter den natten, inte har särskilt höga förväntningar på dagen som komma skall. Dock har det jättesoliga vårvintervädret gjort den här dagen till något alldeles, alldeles underbart. Vi har sparkat på isen, åkt skidor på isen och sedan också åkt skridskor på isen. Fast på en annan is. Den mer preparerade varianten. En helt jävla perfekt vinterdag. Sanna mina ord! Det största undret var nog att skidorna hade både glid och fäste fast jag på intet sätt hann valla dem.

På det stora hela kan man nog säga att den här helgen har varit rätt toppen. I går hade vi finfrämmande från både Stockholm och Maran och därförinnan hann jag åka ut på ett litet ärende som innebär att vardagsrummet är i det närmaste färdigkittat. Med undantag för den fula tv-bänken. Men den som spar, hon har... Eller något sådant.

Jobbtätt

Den här veckan har varit väldigt arbetsintensiv och jag skyller mitt två dagar långa uppehåll på detta. Dessutom har Klara gått och dragit på sig svinkoppor. Svinkoppor är ett ord som klingar ungefär lika vackert som vinterkräksjuka. Den är dock avsevärt mycket lättare att tampas med, eftersom att patienten själv upplever väldigt få problem med sitt tillstånd. Enda problemet skulle väl i så fall vara att hon tvingas hålla sig relativt isolerad. Dock finns det inget som hindrar den drabbade från varken skidåkning, snöskottning, paltätning eller kojbygge. Nu är det bara att hoppas på att den bakteriedödande salvan dödar det som dödas skall och att lillbrorsan slipper trilla dit han också. Något säger mig att han inte skulle hantera det hela lika väl.

I övrigt har det inte hänt så mycket i min värld. Jag har ätit några semlor. Jag har dessutom haft franskt besök på jobbet. Så fantastiskt roligt! Den bästa är fransyskan som pratar spanska. Henne skulle jag vilja förvara i ett skåp i klassrummet under resten av terminen.

Att tampas med en snart tvååring

Våran lillebror är en väldigt fin människa. Han är i stort sett alltid glad. Han är omtänksam och blir bekymrad om någon gör sig illa. Han är duktig på att roa sig själv med väldigt många olika saker och allt som oftast håller han sig inom ramarna för vad som räknas som tillåtet.
De enda gånger som det egentligen uppstår problem är när han försöker kommunicera och vi inte förstår. Helst av allt pratar han nämligen om kända ämnen och varje kväll vid middagsbordet tar han upp samma trådar:

1) Bam!? (med utslagna armar) - Var är julgranen nu igen?
2) Jäja!? (med utslagna armar) - Var är julstjärnorna nu igen?
3) Vava!? (med utslagna armar)- Var är morfar?
4) Mimin!? (med utslagna armar) - Var är mormor?

Han är som sagt snart två år och språket är väl liksom under uppbyggnad. Jag vill minnas att hans storasyster vid samma ålder i princip kunde slå sig i slang med vem som helst om vad som helst. Nåja. Han är inte hon och han lär säkerligen börja prata förr eller senare han också.
Just ja, tampas var det ja. De gånger som kommunikationen kräver fler ord än de ovan nämnda så blir det oftast problem. Han säger. Han menar. Ingen förstår. Vi försöker tolka samtidigt som han skakar på sitt lilla huvud och rynkar på ögonbrynen i frustration. Det går inte heller att låtsas att man förstår vad han menar. Han genomskådar allt!
Men fin, det är han. Finaste finingen!

En utmaning - så härligt!

I stället för att berätta om att denna helg inte riktigt blev som vi hade tänkt, eftersom maken varit halvrisig och vek, så antar jag denna utmaning från Anna!

Vad gjorde du för tio år sedan?
Året var 2002 och jag befann mig i Umeå, mitt i lärarutbildningen. Jag bodde i en studenttrea med mitt X och min tillvaro var väldigt studentikos. Jag pluggade, satt av någon anledning med i HUM-sektionen, tränade och gick på fest. Jag tillbringade mycket tid i UB där jag läste samtidigt som jag hällde i mig alldeles för mycket kaffe. Detta var en väldigt social tid i livet, fylld av nya bekantskaper. Behovet av att umgås var omättligt och de kvällar som bara tillbringades hemma i soffan var få. Åååå... Ljuva studenttid.

Vad gjorde du för ett år sedan?
För ett år sedan var jag föräldraledig med en 10-månaders Herman samtidigt som jag läste Svenska språket B på LTU. Jag kände mig konstant lite lätt stressad över någon uppgift som skulle skrivas och lämnas in. Förra vintern var dessutom extremt kall och detta gjorde att jag och barnen tillbringade alldeles för mycket tid inomhus. På dagen för ett år sedan började vi riva det gamla köket och flyttade till mamma där vi bodde i tre veckor för att slippa byggdammet. Mysiga veckor var det.

Vilka fem snacks tycker du om?
Oj... Jag gillar ostar och kex, men mest tillsammans med vin. Lösgodis gillar jag också så klart, men bara på lördagar. Det var tre... Räknas smulpaj? Jag är en sucker för smulpaj. Och blåbärsbullar.

Vilka sånger kan du utantill?
Hahaha! Förmodligen ingen, även om jag låtsas att jag kan i princip allt utantill. Sång är en av mina laster men dessvärre sjunger jag hellre än bra. Men ok, jag kan väl i alla fall få säga att jag kan väldigt många sånger NÄSTAN utantill. Främst Euskefeurat. Jag skulle vilja påstå att jag är en fena på just euskefeurattexter. Nästan Kvitt eller dubbelt-varning.

Saker du skulle göra om du blev mångmiljonär?
Oj... Säg det! Resa mer skulle jag helt klart göra. Både när och fjärran. Jag skulle dessutom betala av alla typer av lån och säkerligen skulle jag göra något åt huset också. Förmodligen skulle jag ge någon fria händer nere i källaren som väl förvisso fyller sin funktion även i dag, men med mindre grönt och brunt skulle jag kanske VILJA vara där nere ibland också.
Sist men inte minst så skulle jag köpa en skoter till min man. Det är kanske det första jag skulle göra. Delvis av kärlek, men till stor del för att slippa hans frustande tränktan.

Fem dåliga vanor du har?
Dåliga vanor? Jag? OK...
Jag tror att jag har en tendens att jämföra mig ganska mycket med andra. Eller kanske inte mycket, men mer än vad jag borde. Jag funderar över om andra också sitter tysta i varsin soffa på kvällarna, om andra ger sina barn läsk till maten ibland, om andra aktiverar sina barn mer, om andra förtjänar sin lön lite mer, om andra byter sängkläder oftare. Alla dessa tankar är väldigt onödiga.
En ännu sämre vana är min oro. Jag oroar mig ofta över sjukdomar som kan drabba mig eller någon jag älskar. I perioder blir det nästan sjukligt och förmodligen borde jag gå i terapi för detta, men då skulle jag säkert oroa mig för att terapeuten skulle upptäcka att jag lider av någon hemsk sjukdom.
Jag är ganska rastlös. Eller jag vet inte om rastlös är rätt ord, men jag vill gärna ha ett schema att följa och detta gäller även för lediga dagar. Jag tror att det egentligen har mest med barnen att göra eftersom jag vet att barn är som hundar och behöver aktiveras. Jag vill minnas att jag innan barnen kom kunde ligga i sängen och läsa på förmiddagen. Kanske inte särskilt länge, men i alla fall en stund...
En obehaglig ovana är det här med mitt kontrollbehov. Jag har en tendens att tala om för folk (min man) vad de borde göra och jag kan tänka mig att det inte alltid är helkul att bli dirigerad som en kasperdocka. Jag försöker skärpa mig. Jag lovar!
Eftersom jag har slutat snusa kan jag inte längre nämna snuset i den här kategorin, så jag får väl erkänna att jag snusar hushållspapperskorvar då. Det fungerar det med...

Fem saker du gillar att göra?
Jag älskar att vistas utomhus. Under vilka former spelar mindre roll men friskluft är en drog.
Jag älskar dessutom att vara tillsammans med min familj. Denna aktivitet väljer jag lätt framför vilken som helst.
Sjukt kanske, men jag gillar att arbeta och jag gillar mitt arbete. Jag tror faktiskt att jag kan se det som en hobby.
Jag gillar att resa och åka på små vardagslämnande utflykter. Det kan räcka med en trip till Luleå, men jag gillar att vara på små äventyr.
Så klart så får jag kickar av att umgås med människor jag gillar. Kaffe eller trerätters spelar mindre roll. Möten mellan människor står sig i alla väder.

Fem saker du aldrig klär dig i?
Uniform.
Lackbyxor.
Lack-bh.
Päls.
Suspensoar.

Fem favoritsaker?
Mitt hus. Love it!
Min slalomutrustning, med pjäxorna i spetsen. Vreni Schneider hade likadana när det begav sig och oavsett hur många som kommenterar deras ålder så älskar jag dem. Kanske mest på pin kiv.
Mina Salomonkängor. Lite gamla de med. Men sköna!
Bilen.
Min uppdaterade telefon.

Du kan väl också ta dig an detta! Det är kul!

Dagen i dag...

...har varit en väldigt lång arbetsdag, köttbullar och makaroner på middagsbordet när jag kom hem.
All denna flärd toppades med ett besök på Coop tillsammans med hela familjen. Inte alls så dumt faktiskt.
Under en period av livet (läs föräldraledigheten) såg jag besöken på stormarknader av olika slag som ren och skär lyx som jag gladeligen slet till mig. En stund för mig själv, i en annan värld.
I dag, när man helt enkelt får ta de tillfällen som bjuds när det gäller umgänge med familjen så gäller det att se alla små stunder som trevliga familjeutflykter. Och när vi väl hade fångat in Herman, som tagit sin tillflykt till olivburkarna, och varsamt tryckt ner honom i kundvagnen kändes det faktiskt ganska harmoniskt.
Nu laddar jag för en elevfri dag i morgon och den ska ägnas åt rättning, rättning och rättning. Sedan blir det plötsligt helg igen. Underbart!

Livet - dagar som går

När jag för några dagar sedan bestämde mig för att börja blogga igen skedde detta i samspråk med en kär vän/bloggerska. Jag har liksom länge känt att jag just inte har något vettigt att skriva. Livet är så tokfyllt av annat att jag liksom aldrig hinner tänka färdigt en enda tanke, än mindre sätta dem på pränt.
För några år sedan skaffade jag mig en sådan här femårsdagbok, där jag varje kväll skriver några rader om dagen, vad som har hänt, vilket väder det har varit och om något av barnen har sagt eller gjort något roligt. Sedan jag började om att jobba har varje dag varit den andra ganska lik. Jobbat, hämtat barn på dagis, ätit mat, sett Bolibompa, lagt barn, rättat. Ungfär så har varje vardag sett ut, i skrift. Självklart finns det saker som bryter av, som när vi tex. har storhandlat tillsammans hela familjen eller den där gången när vi faktiskt åkte in till stan direkt efter jobbet för att uträtta några ärenden.
Detta ekorrhjulsleverne har också bidragit till att jag dragit mig lite för att blogga. Hur intresserad är du egentligen av att veta att mina barn var glada när jag hämtade dem på dagis eller att Zoegas kaffe tagit slut i affären, nu när de hade två för 69...?
Men på något sätt är det väl ändå så det är? Att livet, oavsett vad Mads Mikkelsen säger, är alla de där dagarna som går, utan att man egentligen minns dem. Det fiffiga med skrivandet är väl att vi någonstans kan få hjälp att minnas även de dagar som bara gått. Jag vill påstå att dessa dagar är precis lika värdefulla de där fåtalet dagar vi faktiskt minns - kruxet är bara att komma ihåg att njuta av dem också, innan de gått.
Den här dagen har snart gått, men jag tänker minnas den i alla fall. Jag tänker minnas den som dagen när jag hämtade barnen på dagis, sist av alla och sedan satte mig i bilen och blev uppringd av mamma som undrade om vi ville ha middag. Kan det bli bätttre än så, en onsdagskväll i februari?

Uppdaterad!

Jag har i ett drygt år varit med android. Till en början var jag supernöjd och klickade glatt omkring bland appar och widgets. Men sedan en tid tillbaka har jag liksom bara sett fel. Min telefon har känts uråldrig och kass och inte blev det bättre när maken förra veckan kom hem med ett sprajtans ny som hade allt det där som min inte har. Men så i dag, upplyst av mina elever, fick jag veta att man minsann kan uppdatera sin android. Och sanna mina ord! Jag har fått en ny telefon!
Dessutom är det alla hjärtans dag i dag. Det har firats med otaliga pappershjärtan från dagis och några till av gelé. Alldeles för många av gelé känns det som just nu.
Därför blir det läggning av mig själv ungefär just nu.

Bildfritt men inspirationsfyllt

Jag luskade precis fram kameran för att bläddra fram någon tjusig bild av något trevligt som hänt under min halvårsfrånvaro. Det festligaste som dök upp var dock ett foto av mig i fleecetröja, rufsigt hår och en jättestor godispåse i handen. Den besparar jag er och får i stället måla med orden. Sådant sägs det i lingvistiska sammanhang att kvinnor är bra på så vi gör väl ett försök. Jag har nämligen snöat in på idén med en liten makeover av vardagsrummet. Jag känner mig ofantligt trött på tv-bänken i ek som IKEA försåg mig med den där dagen i februari 2005, när jag precis flyttat in i den lilla tvåan på Skolgatan i Umeå och vars främsta uppgift i dag är att husera CD-skivor som ingen människa skulle komma på tanken att lyssna på. Ungefär precis lika trött är jag på den svarta ryamattan som äter upp varenda solstråle som kravlar sig in genom de skitiga fönstren och som dessutom lyckas inhysa alldeles för många brödsmulor och snorkusar som folk här i huset sprider omkring sig. På den svarta, smuliga ryamattan står ett soffbord i ek, som förvisso är praktiskt och bra på alla sätt och vis, men det påminner väldigt mycket om vilket tonårsrum som helst och den där intellektuella, mogna stilen som jag så gärna vill spegla rasar liksom ihop precis intill detta bord.
Ja, som du hör krävs här något nytt, något rent, avskalat och nordiskt svalt. Något som minner om skärgårdsvyer om vårvintern och kanske ett stänk av fjällbjörk mot en karg fjällsida. Är du med på mitt tänk?
Allt detta tillsammans föranledde mig att i dag, direkt efter jobb och dagis, i sällskap av två små kamrater, bege mig till en av stadens möbelaffärer för att sondera terrängen inför vad som komma skall. För komma det skall det, var så säker. På plats hittade jag Mattan. Dessutom hittade jag fönsterlampor till köket, som egentligen inte alls fanns med på agendan, men vad gör man när saker och ting bara faller framför mina fötter? TV-bänken har jag nog redan hittat här i huset. Den står i källaren i form av ett litet 60-talsbord som de förra ägarna lämnade efter sig. Tack och bock. Soffbordet kan jag också ha hittat. Tyvärr inte i källaren, men man kan ju inte få allt här i världen.

Det enda som nu återstår är att vädra dessa idéer med min man. Men hur är det man brukar säga? Trägen vinner? Friskt vågat hälften vunnet? Den som gapar efter mycket...?

Tittut!

Så lång tid har gått sedan mitt senaste blogginlägg att jag med nöd och näppe kan navigera dessa sidor längre. Men här sitter jag nu med avsikten att göra detta till en vana. För min egen skull och för mina barns skull. För visst vore det häftigt om även din mamma hade bloggat arslet av sig under din barndom så att du i dag kunde sitta och läsa om hur livet tedde sig då, på 70- eller 80-talet när verkligheten var en helt annan.
Under mitt sex månader långa blogguppehåll har förvisso inga stora skandaler ägt rum. Mitt liv ser ut ungefär som det gjorde då. Mitt hår är lite längre och mina barn också. Min mage är lite större på grund av att jag i slutet av september beslutade mig för att sluta snusa och i snusets frånvaro får annat ta vid. Annat fyllt av socker eller fett och ibland både och. Dumt, jag vet, men säkert bättre än nikotin. Eller hur?
I skrivandets stund befinner vi oss mitt i februari och efter en tids iskyla har denna helg bjudit på solsken och nästan inga minusgrader alls. Detta har vi i den här familjen firat med två kalas och en söndag på Vallsberget. Klara har i vinter fått göra entré i slalomvärlden och hon gillar det skarpt, till allas stora glädje. Brorsan får hänga med och gör det glatt då det vid bergets fot ofta väntar en pistmaskin och en skoter eller två.
På något sätt tycker jag mig via dessa små utflykter få hjälp att se det stora i det lilla. Den varma känslan i magen efter en värmestugelunch bestående av mackor och varm choklad, lukten av snön på väg upp i liften och en härlig tillsammansstund i bastun efter en "hård" dag i backen. Precis så är jag som nöjdast. Och på något sätt känns det som att allt sånt här är lättare att göra nu, när den yngste familjemedlemmen blir allt mer flexibel och ta med-bar.
Nej, nu har jag inte riktigt tid med det här längre. Att jobba heltid kräver sin kvinna och nu ligger en hög med arbete och ropar på mig från väskan.
I morgon räknar jag dock med att vara tillbaka igen. Om så inte blir fallet så förtjänar jag en spark där bak. Tro mig!