Tyngre...

Snart är det bara två veckor kvar av arbetslivet. Det låter som att jag ska gå i pension och så är ju inte riktigt fallet. Hur som helst så känns det faktiskt rätt skönt att det inte är mer än två veckor. Det känns som att min kropp blir tyngre för varje minut som går och mina ben måste kämpa allt hårdare för att föra hyddan framåt. Jag klagar inte. Min graviditet är nog smärtfriare än de flesta men så mycket kan jag säga att jag är inte spänstig som en fjäder...

I morgon ska jag inträda i något stort. Jag ska gå och fika med några andra gravida kvinnor. Jag fick ett mail från en tjej som var med i vår föräldragrupp och hon frågade om jag hade lust att följa med och ta en fika. Det är dumt att tacka nej när man kan tacka ja och man får väl helt enkelt se det som ett socialt experiment. Antingen får man lida i några timmar eller så kanske man kan hitta trevliga människor i samma situation som jag själv. Fortsättning följer.

En bebis!

Jenny och Lars har fått en bebis. En pojke. En liten kille med rött hår. Jättesöt.
Det är allt jag för tillfället vet. Jag hoppas att Jenny vid tillfälle kan närma sig en telefon så att jag kan få lite mer konkret information. Inget är väl som väntans tider.
Nu är det dags att piffa till sig lite och åka till stan. Åka och åka... Man behöver ju faktiskt inte åka när man redan bor down town.

Lic. mamma

I dag har vi avslutat vår föräldrautbildning som så generöst har bestått av tre träffar varav vi missade den första, besökte förlossningen på den andra och i högsta grad deltog i dag vid den sista. Vet i ärlighetens namn inte om jag känner mig mer eller mindre förvirrad nu än innan, men det är i alla fall skönt att träffa andra par som är i samma situation och känner sig ungefär precis lika förvirrade.

På jobbet undrar många vem som ska vikariera för mig under mammaledigheten. Det undrar jag också. Den enda som egentligen inte verkar undra så mycket är min chef. Jag vet inte om hon riktigt förstår att hon för länge sedan borde ha fixat en vikarie. Dessutom verkar hon tro att jag på något sätt ska vara delaktig i rekryteringen av min ersättare men det är ju så klart inte mitt jobb. Lite jobbigt bara när jag måste komma hem och morra av ilska varje dag. Nu ska jag sluta morra. Det är inte mitt jobb. Punkt slut.

I kväll ska jag umgås lite med mina arbetskamrater Anna och Anna. Cykel-picknick står på schemat. Var vi hamnar återstår att se. Anna och Anna har bakat. Jag tar med saft.

I dag när jag kom hem från jobbet blev jag alldeles varm i hjärtat. Tobbe hade tvättat och ute på torkvindan hängde tre par bebisbyxor och fladdrade i vinden. Tomma, men ändå så fyllda av kärlek. Hängde där och bara väntade på att bli fyllda av ett par små bebisben...

Gulligt!

Söndag

Läsårets första söndag med en gnutta måndagsångest. Eller nä, jag kan egentligen inte säga att jag har måndagsångest. De fyra arbetsveckor jag har framför mig känns i ärlighetens namn ganska mjuka och lugna. Jag har inte så stora krav på mig själv och kraven från mina kolleger är om möjligt ännu mindre. Jag får knappt öppna en dörr själv och än mindre lyfta en hög med böcker.
Besöket på förlossningen gick bra! Kan dock konstatera att Norrlands universitetssjukhus är i behov av en liten renovering. Öststatskänslan infann sig ganska direkt när vi hade gått in på förlossningsavdelningen. Jag fick dessutom chansen att testa lustgas! Vilken grej! Om det funkar som smärtstillande vet jag fortfarande inte men humöret fick sig en riktig kick och fnissigheten man kan känna efter några glas vin kan slänga sig i väggen.
Vi har dessutom hunnit med att köpa en spjälsäng som redan står uppmonterad och klar för leverans. Blev riktigt fint till de nya tapeterna.
Fia; jag ska snart fota. Tro mig, det kommer. Men jag vill invänta den nya kameran.
I dag har vi varit förlovade i ett år. Det ska vi fira med en fika på stan. Ett kanske inte så exotiskt sätt att fira på, men ack så trevligt. Eftersom jag inte precis är i stånd att bestiga något berg så får man helt enkelt glädjas åt det som erbjuds.
Tror att det blir jättebra!

När blir man uttråkad?

En halv dag i ensamhet. Utan människor. Utan sysselsättning.
På grund av ösregnet har jag nu tillbringat hela dagen inne i läggan. Ensam. Så när som på en cykeltur till ica när regnet för en stund behagade upphöra.
Dagen påminner mig om en dag när jag var liten. 8 år kanske. Jag ville så gärna åka till badhuset men omständigheter som jag i dag inte kan komma ihåg gjorde att det liksom inte blev av. Hela dagen gick åt till att vänta. Till att hoppas. Det blev inget badhus den dagen och jag kommer ihåg att jag på kvällen sa att det hade varit den tråkigaste dagen i hela mitt liv.
I dag har jag inte väntat på samma sätt. Inte på något speciellt. Egentligen bara på tidens gång. Tragiskt. Men ganska avkopplande också. Det är bara det att när jag nu väl börjat jobba så är det just det jag vill göra. Hade den här dagen inträffat för en vecka sedan när jag fortfarande hade semester hade jag nog inte haft samma ångest. På semestern ska man ju göra just det; ingenting.
Humbert i min mage verkar dock ha haft en fullspäckad dag. Magen har rört sig i vågor precis hela tiden och det kan man faktiskt sitta och titta på med ganska god behållning. Hela tiden sticker någon av de småkroppsdelarna ut genom min högra sida och jag hoppas innerligt att det är mer bekvämt för den lill* än vad det är för mig.
Läste just att Brittan ger Kevin pengar för varje barn han "ger" henne. Snacka om kärlek.
I morgon är det planeringsdag med arbetslaget som står på schemat. Och så kommer ju Tobbe! Det ska bli skönt för han gör mig så glad! På kvällen ska vi på studiebesök på förlossningen. Spännande. Lite nervöst nästan. Men spännande!

Halvdag...

Tillbringade förmiddagen på Filmstaden och en föreläsning om morfologins vikt i läsinlärningen. Helt ok faktiskt. När den var över hade jag planerat att cykla till jobbet för att få lite struktur på de veckor som kommer. Döm om min förvåning när det visade sig att himlen hade öppnat sig och regnet formligen vräkte ner! Utan både regnkläder och paraply flydde jag hem för att kunna ta ett genomtänkt beslut. Här sitter jag nu och det spöregnar fortfarande. Bilen är i Piteå med Tobbe så mina alternativ är: 1) att dra på mig regnstället och cykla över hela stan eller 2) att sätta mig på bussen och åka över hela stan. Det lutar dock mest åt hemmajobb. Tror att det löser sig i alla fall. Jag får se dagen som lite bonustid helt enkelt. Det är ju faktiskt inte mitt fel att kursen bara varade fram till lunch... Måste dock medge att det tär på mitt samvete och förmodligen kommer jag inte att kunne koppla av helt och hållet förrän klockan har passerat fyra och jag med gott samvete kan luta mig tillbaka igen.
Nu ska jag bara sitta här och vela...

Mindre än 50...

Tillbaka i Umeå. Det känns jättebra trots att i dag är första dagen på jobbet. Fast det innebär inte mer än att jag har en liten bok som jag måste sitta hemma och läsa. Snabb som jag är har jag redan hunnit läsa en hel del och därför kan jag unna mig en lunch på stan med Anna och Linda. Värmen är fortfarande hysterisk. Eller så är det jag som är det, jag vet inte riktigt. Varm är det hur som helst.
Tobbe är kvar i Piteå till på torsdag och jag försöker ägna lite tid här i lägenheten till att skapa ordning och reda. I dag ska jag köpa små lådor för att förvara CD-skivorna i. Har kommit på att det väldigt sällan lyssnas på skivor i det här hemmet men trots detta upptar dom en jäkla massa utrymme. Här ska det bli ändring! Jag tror att det bidrar att det i dag är mindre än 50 dagar kvar till det beräknade förlossningsdatumet. 49 dagar närmare bestämt. Just ja! På tal om det så måste jag ju även berätta att vi fått nya tapeter i sovrummet. Grymt snyggt om jag får säga det själv. Foto kommer senare eftersom jag nu måste gå och fixa till mig lite inför min date på stan. Hot mama!

Slutet på en era...

Dramatiskt? Jo visst, men jag tror att det är sådan jag är. Eller i alla fall är det sådan jag har blivit sedan den lilla bebisen flyttade in i min kropp. Det skulle säkert vara väldigt underhållande om jag här presenterade några av mina känsloutbrott och bristen på logik i mitt resonerande. Men nä, jag kommer nog inte att göra det. Dramatiken i rubriken syftar närmast på att jag i dag lämnar Norrbotten och åker söderut för lite jobb och senare även mammaledighet. Känns både tråkigt och fantastiskt roligt på en och samma gång!
Mamma och pappa kommer att åka med oss för att leverera den nya sängen samt hjälpa oss att sätta upp nya tapeter i sovrummet. Det kan tyckas som om tapetsering vore något man skulle kunna klara av själv, och det tvivlar jag inte en sekund på att jag skulle kunna. Men ja... det blir nog bäst så här.
Det här med bebisen känns hela tiden allt mer verkligt. I går var vi i Luleå hos storasyster och åt en hejdundrande brakmiddag och när vi lämnade Hertsön var vi två stora papperspåsar med babykläder rikare. Dessutom fick vi med oss en bärsele, ett babygym och en baby sitter. I takt med att allt det materiella faller på plats känner jag mig allt mer mogen för vad som komma skall. Inte för att jag på något sätt tror att föräldraskapet sitter i prylarna men just nu är kläder och prylar det enda man man styra över och det är jag väldigt glad över faktiskt...
Nu ska jag bege mig ut på sommarens sista morgonpromenad. Inte för att det egentligen är morgon längre, men det låter hurtigare att kalla det "morgonpromenad" än bara "promenad"...

Vad f-n hände med sommaren?

Den kändes milsvid. Den kändes oändlig. Utan början, utan slut... Och visst har min ledighet kanske varit lång, men på något sätt trodde jag nog att jag skulle ha presterat mera och haft något konkret att svara på frågan; "Vad har du gjort i sommar?"
När vi i går avnjöt en underbar fika med Fia och Per fick jag just den frågan. Det enda konkreta som jag verkligen kan säga att jag har gjort är att jag har tillbringat en helg i Gällivare, och det är så klart inte det sämsta, men du vet... Man önskar alltid att man vore värst, att det var jag som hade simmat till Vasa, klättrat upp på det högsta berget, varit fullast på festivalen och vunnit en tävling i luftgitarr. Men nej... Livet har sin gilla gång och det är inte så att jag klagar på det. Jag har haft en alldeles underbar semester och jag kan verkligen säga att jag känner mig utvilad. Det är bara det att verkligheten kommer ikapp och jag känner plötsligt ett rätt stort behov av att fylla de återstående dagarna med så många aktiviteter som möjligt. Risken finns så klart att jag, från det dvalalika tillstånd som jag nu berfinner mig i, tar ett alldeles för stort kliv och blir utbränd av att plötsligt börja greja igen. Men jag får ta risken.
Kan hända att bloggen blir lite mer levande om jag nu börjar aktivera mig igen. Funderar dessutom på att köpa en ny digitalkamera och det skulle ju också kunna hotta upp saker och ting lite.
Hoppas inte på för mycket nu. Men hoppas, det kan du gott göra!