Och hela tiden kom det bara mer och mer och mer...

Ja, precis som vi visan så är det snön jag menar. Det må vara finanskris i världen och brist på kapital både till höger och vänster, men i snösvängen lär de ha bråda dagar. Hoppas bara att kommunens kulor räcker till för att betala hela snökalaset. Hoppas dessutom att snön får ligga kvar. Jag drömmer om en dag i Kåbban på nypistad manchester. Så snälla snön, ta och stanna kvar va!

Första advent i dag och på morgonkvisten åt jag och Klaran frukost i det första adventsljusets sken och efter lite söndagsbestyr i hemmets lugna vrå åkte vi på eftermiddagen till Luelå och Norrbottensteatern där kusin Isak uppträdde med sin förskolekass. Det bjöds på allt ifrån I ett hus vid skogens slut till Blinka lilla stjärna och en livs levande tomte.

Som avslut på luleåresan bjöds vi på köttsoppa hemma hos storasyster och där vid middagsbordet togs beslutet att vi skippar julklapparna i år, i den stora familjen. Vi börjar bli så många, så långa och svåra att fånga. Och i ärlighetens namn, hur roligt det än är att ge så är det ta mig tusan ingen njutning att sitta och krysta fram onödiga prylar till en vuxen människa som redan har allt. Nä, i stället bestämdes att vi ska umgås, dricka lite julvin och tvinga pappa att läsa julevangeliet. Förslag om fiol- och gitarrspel kom också upp på tapeten och vem vet? Jag har spänt stråken och står redo, alltid redo.

Vackra dagar

Just nu, när hela staden är täckt av kritvit pudersnö som knarrar av iskylan och hela världen känns ren, ja just nu är det gott att leva. Trots förändringar och nyanpassningar är själen liksom inbäddad i mjuk vadd.
Den här lördagen har varit lite av balsam för en tvåårsmamma som jag. Det började med att tvååringen sov till 07.45, vilket är något av ett rekord. Efter mysfrukost och badkarsbad trampade vi hem till mormorn som hade förberett julbak bestående av både pepparkakor och lussebullar. Efter bakning, lunchning och sovning (för den lilla) gick vi i knarrsnön i till stan och Krokodil som dagen till ära bjöd på konsert med Framnäs folkhögskolas folklore-ensamble. Som du kanske vet vid det här laget är jag något av en sucker för folkmusik och det visade sig att äpplet inte faller långt från mammaträdet. Den lilla gladfisen stod upp och dansade. Konstant. Hela konserten. Evenemang som detta får vi se till att besöka fler gånger.

Och ja. Nu har jag tagit beslutet. Örnen har landat.

Lösningen?

Nu tror jag att jag mest troligt kanske har kommit fram till ett beslut i mitt jobbfunderande. Har till fredag på mig att fatta det definitiva beslutet men jag tror att jag har funderat färdigt till i morgon.
Det kommer att bli något nytt, helt klart, och läskigt eftersom jag alltid har lite svårt för förändringar.

Nu är hela staden vit av snö och det här med skottningen kändes ju som en rolig sak i söndags. I går träffade vi dock på en trevlig traktor här utanför som gärna ville skotta vår uppfart under vintern, till en ganska billig penning och då kändes det som att traktorn faktiskt kunde få göra det. För traktorns eget bästa...

Ljuvliga snönnen!

Äntligen har det kommit tillräckligt med snö för att vi skulle få skotta uppfarten.

En erfaren husägare jublar nog inte över detta men som novis tycker man att det är lite coolt och respektingivande att ha en egen gård att skotta. Ungefär som när man kör bil utan handledare för första gången. Svårt att beskriva med ord liksom.

Eftersom storasyster och storasvåger var ute på trevligheter i går kväll har vi sedan dess varit ett barn rikare, så med pulka, bob och två snöglada barn trippade vi efter morgonens skottningskalas, den lilla biten till närmsta pulkbacke för att åka, tjoa och äta snö.

Nu sitter vi och väntar på de trötta kusinföräldrarna för att kunna avnjuta återstoden av tårtan från gårdagens kalas. Oj vilket kalas! Jag kände mig så firad så! Tack kära familj och kära vänner!

Dan före dan

Nyss var det augusti och nu har det plötsligt blivit dags för min födelsedag igen. I morgon smäller det och jag känner mig inte riktigt redo. Jag brukar läääängta efter att fylla år, att få paket och bli firad. I dag känner jag mig mest förvånad över att jag snart befinner mig bara ett år från den stora tre-nollan.
Men! Jag tror att känslan infinner sig i morgon. Det blir ju liksom dubbel kjolfredag och på lördag blir det kalas för nära och kära.

På jobbet börjar den hemska sjukan som börjar på vinter sprida sig. Jag tvättar händerna väldigt många gånger varje dag och hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör entré här i huset. Kanske hjälper det om man bara tar små andetag och försöker att fokusera på katederundervisning och så lite elevkontakt som möjligt. I några veckor bara...

Trevlig helg!

Kusinkärlek

Måndag i dag. Måndagar kan ibland vara tråkdagar men just denna måndag fick vi storfrämmande av storasyster konstnären och storkusinerna. Storkusinerna är förvisso äldre än Klara, men så stora är de ju ändå inte... På bilden ovan kan man dock se hur största storkusinen har lyft upp lilla, lilla lillkusinen i sin famn för att titta på Bamse i lugn och ro. Visst ser det bekvämt ut? Till måndagsmiddagen anlände även mormodern och morfadern och det uppskattades så klart av gräsänkan, som för övrigt har börjat nedräkningen på allvar nu. Känns nästan lite pirrigt att bli sambos på riktigt igen. Faktiskt. Hur konstigt det än kan låta.
Jag blev nyss uppringd av SIFO och fick svara på ett gäng frågor angående de nya hastighetsgränserna. Jag älskar SIFO. Så härligt att bara få sitta och svara på frågor som man själv bestämmer svaret på.

Tataaaa!!!

En fråga man kan ställa sig är ju hur någon människa någon gång har tyckt att det vore en bra idé att täcka en hel vägg i mörkbrun träpanel. Hur som helst, det var längesedan och det är ju mycket möjligt att någon i framtiden kommer att undra varför någon målade dito vägg vit. Men! Här kommer i alla fall resultatet av lördagens hårda arbete, som faktiskt var mest trevligt med mysiga samtal och ett stort antal snusar...


Väggen i hallen innan lördagspysslet...

Väggen i hallen efter lördagens pyssel inklusive söndagens

tavelproduktion.

Ännu ett bevis på min inkompetens som fotograf. Vem som helst hade väl kunnat räkna ut att man borde ta bort tygbiten som hänger över trappräcket... Men inte jag...

I framtiden är planen att byta ut detta trappräcke mot ett modernare, utan svarvade former och mörkbrunt bets...

Helgen har varit härlig. Lördag med arbete och bastu, söndag med promenad, bak och fikabesök av lill-Hugo som nu gått och blivit en storkille.

Ny arbetsvecka hägrar och vid veckans slut väntar min födelsedag! Något att se fram emot, trots att jag blir ett helt år äldre.

Vit helg

På många sätt vit.
-På grund av dålig planering inget rödvin till maten, trots fredagskväll.
-Marken här utanför är fortfarande i huvudsak vit, trots att termometern i dag visade på några plusgrader.
-I hallen står två burkar med nästan vit målarfärg som i morgon ska kladdas på väggen i hallen ner mot källaren. Jag ska komma ihåg att fotografera, både före och efter. I nuläget går väggen i samma toner som regalskeppet Vasa. Mörkbrun. Mörk, mörk, mörkbrun. Tro mig, det kommer att bli skillnad!
Återkommer med bildbevis.

Den kom!

Ja, så vaknade vi i morse och marken var V-I-T. Under natten har 2 cm snö, precis vad jag bad om, singlat från himlen ned över våran stad och nu är allt bara vitt, vitt, vitt. Äntligen!
En torsdag fylld av arbete och sängen känns nära. Har börjat läsa Magistern av Frank McCourt och den verkar riktigt lovande. Som lärare får man le igenkännande och skatta sig lycklig över sitt yrkesval.
I morgon är det återigen kjolfredag och inte har jag blivit särskilt mycket klokare när det gäller jobbfrågan.
Trevlig helg!

Snön, kom hit!

Nu har jag fått nog av svart och blöt asfalt som gör att höstmörkret blir så väldigt mörkt. Jag begär inte mer än två centimeter. Jag skulle bara vilja känna knarret under skorna och se ljuset igen. One of these days... Visst hoppas vi på det?

I kväll hoppas jag på en tidig kväll. På att jag kan ta mig i kragen och ligga i sängen innan klockan slår tio. Jag ska verkligen försöka.

Jobbfunderingar. Igen!

En helg med besök av farmor, faster och kusin från gruvmetropolen i norr. Vädret var inte det bästa men med god mat, lite vin och en fika på stan så blev det en toppenhelg i alla fall.
Sen var det det här med jobbet... Eller ska jag säga jobben? Plötsligt har jag en valmöjlighet och det är något som man inte drabbas av särskilt ofta i arbetslivet, oavsett bransch eller position, men nu har jag hamnat i något av ett vägskäl och på många sätt kommer nog mitt beslut att ha viss inverkan på min framtida karriär. Problemet är bara att jag i dag inte vet vad som är mest strategiskt ur ett helt och hållet egoistiskt perspektiv. Just nu vill jag inte säga så väldigt mycket men jag kan tänka mig att jag måste komma med ett konkret beslut inom de närmsta veckorna och det tär på hjärnan att hela tiden fundera över vad som är bäst, för mig och min familj och självklart till viss del också eleverna. Tro mig, fortsättning kommer att följa i denna följetong som kanske kan kallas för livet...

Onsdag liksom...

Onsdagen är nog min bästa arbetsdag. Få lektioner, mycket planeringstid, en och samma skola, tidig hemgång. Varje onsdagkväll får jag dessutom besök av min vän och före detta kollega B och vi dricker kaffe, surrar och tittar på Grey's. Jag gillar helt enkelt onsdagar.

I övrigt lugnt och stilla. Grafittin sitter kvar på väggen i garderoben och den unga damen verkar inte vilja prata om det. En öm tå.

I morgon torsdag och nästan helg.

Skadegörelse!

Man pratar ofta om hur ett sovande barn är det vackraste, mest oskyldiga som finns. Och jag håller helt och hållet med. Min Klara är vacker och underbar, sovandes och vaken. Men visst finns det stunder när man känner för att explodera en smula.
I dag har Klaran varit hemma med sin lediga pappa och jag gissar att hon ville sätta lite extra krydda på den förkylda vardagen.

Den unga damen har nämligen lyckats grafittimåla insidan av den garderob som hennes morfar så omsorgsfullt tapetserat. Med spritpenna! Vi ska väl kanske vara glada över att det var insidan av garderoben och inte en av väggarna i vardagsrummet. Man kan inte göra så mycket mer än att rycka på axlarna, gå vidare och skylla på farsarvet. Rykten säger nämligen att polisen inte var så skötsam som barn, att han slog sönder allt från glasögon till vardagsrumsbord. Jag hoppas dock att dottern stannar vid denna form av skadegörelse. Det räcker nu.

Efter att ha avslutat min arbetsdag gick jag hem och tog med mig klottraren till biblioteket och därifrån gick vi nöjda med en påse fylld av nya läsäventyr. Nu ska jag lägga mig i sängen och bita i Familjegraven som jag faktiskt inte har läst. Tror jag...

Jag tror jag kan det!

Denna helg blev ju något längre än vad helger i allmänhet är. Dock har den här söndagen gått i småfeberns och halsontets tecken. Både jag och Tobbe har varit som två påsar och Klara har verkligen försökt vara förstående på bästa sätt. Trist är det i alla fall att inte orka och att bara hasa omkring inomhus en hel dag. OK, med undantag för en lite prommis till Kvantum och Apoteket.

Lördagen var dock en munter tillställning med bebisgos och thai-middag. Min vän Sofi befinner sig för tillfället i hemstaden tillsammans med sin nybakade lilla Olle så i går kväll satt jag mest i soffan med en bebis i famnen och förundrades över hur små de faktiskt är de små liven.

I morgon drar allvaret igång igen, med elever och allt. Jag hade liksom tänkt mig att höstlovet skulle göra underverk och fylla mig med inspiration och finfina idéer för resten av terminen. Några tankar kanske jag har med mig och faktiskt känns det lite roligt också att få se de små liven igen.