När hjärnan pulsar i djupsnö...

Mitt nattsömn har väl varit si så där under den gångna natten. Bebisar kan vara väldigt bestämda med sina rutiner; ätning och sovning måste tydligen ske på exakt det sätt som bebisen själv tycker vara lämpligast. Även om jag som mor tycker mig vara äldre och förståndigare än den snart 4 veckor gamla bebisen... Nu sitter jag i alla fall framför datorn. Tom blick, hålögd och med hjärnan i strömsparläge. Den lillla gullungen ligger i sitt täcke och sover så gott, så gott...
Som vanligt när jag ska resa bort är jag alldeles för uppspelt för att kunna koppla av och somna om. Det är bara att glömma. OK, jag vet att det bara handlar om en helg i Piteå och ordet resfeber kanske är lite väl starkt för sammanhanget men för mig känns även en sådan resa som ett jorden runt-äventyr. Så har det alltid varit. Jag har förmågan att trissa upp saker och ting till sin spets på ett ganska intressant sätt. Om äventyren sedan motsvarar mina förväntningar är alltid lite svårt att avgöra men det känns som att det kvittar. Jag får liksom två resor till priset av en. Först resan som pågår innanför pannbenet några dagar innan själva resan tar sin början och sen kommer då själva resan. Man skulle kanske kunna säga att jag är väldigt ekonomisk med mina upplevelser. Två för en...
Mitt liv är en sloggytrosa. Eller, ja... två...

En UNG nattsuddare...

Hela kvällen har jag suttit och väntat på att få gå och lägga mig. I morgon förmiddag åker vi till Piteå och jag hade hoppats få sova ordentligt i natt så att jag orkar med hela dagen med socialiserande. Min dotter har sovit hela dagen. Cafébesöket passerade förbi relativt obemärkt och Klara vaknade enbart för att äta och somnade relativt omgående igen.
Kring åtta åkte Tobbe iväg till Hörnefors för innebandyträning. Sedan dess har lilltjejen varit vaken, ätit två gånger och jag kan fortfarande (22.42) inte se några som helst tecken på att hon någonsin har tänkt somna. Hon sprattlar med både händer och fötter och hennes små ögon rör sig snabbt, som för att hon vill hinna upptäcka så mycket som möjligt under sin vakna tid.
Men vi har haft en trevlig kväll, Klara och jag.
I morgon bär det som sagt av norrut. Klaras första semester. Stort!

Tillbax i mina jeans!!!

Dagen i dag handlar om vikt. Både uppåt och nedåt.
Klaras besök på BVC medförde det glädjande beskedet att hon nu passerat 3-kilosgränsen och blivit 50 cm lång! En stor tjej! I alla fall känns det så för oss...
Utanför Klaras undersökningsrum finns en våg för mammor. Även den medförde ett glädjande besked, fast åt andra hållet. Jag har dessutom i dag kommit i mina favvo-jeans. Mina mjuka, sköna, snygga Nudies. Lite tightare än vanligt, men knappen går att stänga och om knappen går att stänga så passar jeansen.
Nu har Tobbe varit och hämtat bilen från verkstan. Numer har vi en SAAB utan buckla på dörren!
Tobbe har match i kväll och jag sitter och väntar på hans klasskompisar Erika och Malin som ska komma hit och träffa Klara! Jag har bakat hallonmuffins och nu ska jag sätta på kaffet.

Jag ville bara berätta det där om jeansen. Älska jeans!!!

En liten badbrud

Man ska inte bada för ofta när man är liten... En gång i veckan räcker. I dag var det dags för veckans bad. Det är så häftigt att se hur Klara måste vara van vid att vistas i vatten. Hon bara lutar sig tillbaka och njuter och sprattlar lite nätt med fötterna. Även om hon inte kan le ser det nästan ut som att hon ler när hon badar. Hon ler nog inombords...

I dag har vi för första gången varit på "barnvagnsfika". Sådant som man ler åt när man inte har någon bebis. Sådant som gör att man överlever när man haren bebis. Mycket trevligt! Så klart mycket barnprat, men det kanske är det som är meningen. Man måste få utlopp för sina hormoner helt enkelt.

Nu ligger Klara och sover i sin egen säng. Det går bättre än i går när jag började gråta för att vi lämnat henne så ensam, så sårbar... Hormoner... Jag simmar i ett hav av hormoner!

Alla dessa hormoner...

Jag har aldrig varit mamma förut... Nu har jag varit mamma i drygt två veckor och förändringen är som du förstår ganska stor. Det första ord jag vill använda för att beskriva det nya tillståndet är kärlek. Att så totalt bara älska en annan människa, en människa som du egentligen inte borde hunnit lära känna, är en ganska obeskrivbar känsla. Men det är så självklart! Självklart och underbart.
En annan stor förändring i mitt liv är den ofantliga mängd hormoner som har tagit min kropp i besittning. Sedan Klara föddes har jag gråtit, i alla fall en gång varje dag. I bland gråter jag flera gånger, det beror lite på vad vi pysslar med. I början grät jag mest hela tiden. Blotta tanken på att jag och min älskade Tobbe hade fått ett barn tillsammans framkallade översvämning i tårkanalerna. Nu gråter jag när jag kramar Tobbe. Jag vet inte varför. Jag har blivit lite mer dramatisk känns det som.
I förrgår började jag gråta när jag hade ställt fram maten på köksbordet. Vi hade lagat kycklingwok och nudlar och Tobbe frågade mig om vi inte skulle blanda ihop nudlarna med kycklingen. Då började jag gråta.
I bland när Tobbe åker hemifrån, till skolan eller innebandyträning, ja, då börjar jag också gråta. En känsla av total övergivenhet faller över mig och jag börjar fundera över kvinnans tunga ok att bära. Jag gråter...
I går kväll satt jag och bläddrade i en bok som vi fick av distriktssköterskan på BVC. Leva med barn heter den och det första kapitlet handlade om de känslor man som nybliven mamma kan känna när man kommer hem från BB och ska klara allt själv.
"Det är så MYCKET att få ett barn. Det uppfyller en så helt. Det är något som händer inom en som betyder så mycket mer än det som syns utifrån, än det som har med det praktiska att göra. Man kan ibland känna sig lite ensam i den här upplevelsen som om ingen annan riktigt förstår den... (...)"
Dessa rader satte precis ord på allt det jag känner och så klart började jag gråta. Det är inte ledsna tårar som faller. Det handlar mer om att kroppen och själen är så fulla av känslor så att det liksom svämmar över.

I dag har Klara varit på BVC och vägt sig för första gången. Nu väger hon mer än hon någonsin har vägt och det är så skönt att hon går stadigt uppåt! Från BVC drog vi vagnen till stan för några små ärenden och lunch på Wayne's. Sedan gick vi en långpromenad i höstsolen och njöt och åt choklad. Fyra timmar efter vi lämnat hemmet kom vi hem igen och både jag och Tobbe var nog ganska glada och nöjda över vår dag och vår föräldraprestation. Det känns så skönt att vi kan ha med Klara i vår vardag och att det fungerar så bra! I alla fall gör det det än så länge...
Här är också några fotografier som gestaltar dagen på ett bra sätt. En jättebra dag, utan gråt - än så länge...

Mänsklig samvaro!

Kvällen har tillbringats i ytterst trevligt sällskap av Tobbes klasskompisar. De kom hit och tog med sig yttervärlden och present till både Klara och hennes föräldrar. Med yttervärlden menar jag att det var så otroligt kul att träffa människor från världen utanför.
Klara hedrade gästerna med att vara vaken en stor del av kvällen till allas stora förtjusning.
I morgon blir Tobbe pappa på riktigt. Vi ska gå till socialkontoret för att göra en faderskapsbekräftelse. Det måste man göra när man skaffar barn utan att vara gifta. Lite bakåtsträvande kan tyckas... Nåja. Det är bara att le, vara glad och skriva på.

Efter kvällens besök är Klara lite trött...

Free! At last!

Nu har vi blivit utskrivna från Barn 4 och livet i frihet kan börja! Klaras vikt har ökat rätt rejält de senaste dagarna och även om hon ännu inte nått sin födelsevikt så pekar kurvan stadigt uppåt. Hon har fått smak på det här med ätandet och det är så väldigt skönt. Jag gissar att det är en moders ständiga oro. Det är helt enkelt bara att vänja sig.
Nu sitter vi här och det känns som att man kan slappna av på ett helt annat sätt nu än tidigare. Ingen mer gulsot, inga fler nätter på sjukhuset, inga händer som blir nariga av sprit. Nu får vi vara hemma och ta allt i vår egen takt. Det är vi värda!

Hemma!

Fortfarande bara på permis, men i alla fall... I går när vi vaknade på sjukhuset var Klaras värden så pass bra att det bara var att åka hem igen! Hennes mormor och morfar kom på besök och nu myser vi bara på i hemmets lugna vrå.
I morgon bär det iväg igen för nya prover. Det känns som att man börjar avdramatisera det här med sjukhus och Barn 4 så smått... Jag får inte längre ångest och tårar i ögonen när jag känner lukten av rengöringssprit och hör ljuden av syrgasmasker som pumpar... Pumpar i oändlighet.
Nu är jag mest bara tacksam för att vi i Sverige har en sådan bra vård, med så professionell personal och så bra koll. Jag är så tacksam för att vår lilla tjej får den hjälp hon behöver för att må bra! I morgon är det val och då ska jag se till att vi får behålla allt det här fina.
Välj rätt väg! Välj den röda vägen!

På äventyr

I dag har Klara gjort vad man skulle kunna kalla premiär i ofentligheten. Det hela började med att vi bara skulle ta en promenad till stadshuset där jag skulle lämna några papper till lönekontoret. Vädret var strålande och vårt föräldrasjälvförtroende steg för varje steg vi tog med den fina vagnen och vips hade vi gått in till stan, handlat en body till Klara på Åhléns, köpt kaffe och muffins som vi avnjöt i Rådhusparket och sedan gick vi en lång, underbar promenad längs älven. Oj vad det gick bra! Det kändes verkligen stort. Som att vi utmanade oss själva till max! När man har en lite bebis är det verkligen baby steps som gäller...

I morgon bitti bär det i väg till NUS igen för nya prover. Hoppas att allt är bra. Hoppas vi slipper sova på sjukhuset mer. Det är ju så mysigt att vara hemma!

En gul liten brud...

Efter att i lördags ha kommit hem från BB fick vi i förrgår, söndag, återvända för att ta ett blodprov för att kolla om lilla Klara möjligen hade gulsot. Just så visade det sig vara och därför har vi nu tillbringat ännu en natt på Norrlands universitetssjukhus. I går morse var dock värdena förbättrade och vi fick komma hem på permis. I morse var det dags igen för nya prov och efter att ha tillbringat hela förmiddagen i ett väntrum på Barn 4 fick vi veta att värdena såg helt ok ut och det var bara att åka hem och fortsätta permisen till på torsdag när vi ska tillbaka igen för nya prover. Det tär på nerverna, även om det handlar om en liten struntsak egentligen. Miljön på sjukhuset är inte precis den man helst skulle välja för att lära känns sin nya lilla bebis. Nu vill vi bara vara hemma och mysa, fika och kanske lalla runt i kvarteret med vagnen. Det har vi testat i dag för första gången. Succé!! Både Klara och hennes föräldrar är mycket nöjda med inköpet! Den rullar så säkert på gatorna.

Här kommer i alla fall lite fler bilder på Klara Sofia Ebermark.

Så kom hon då...

Natten mot onsdag 6/9 var vår dotter alldeles för nyfiken på världen utanför och talade om för mamma att nu är det dags... det gjordes genom att dra ut proppen och släppa ut vattnet! Förlossningen var en relativt lugn tillställning som Sofia får berätta om själv vid ett senare tillfälle..

Hej förresten! Det är jag som är sambon Tobbe.
Det jag kan återge från den änden av förlossningen jag bevittnade är att Sofia var fantastisk och enormt samlad och fokuserad under hela tiden... fast hon trippade på lustgasen.

När så vår lilla ängel, Klara som hon heter, lämnade mammas mage var jag alldeles övertygad om att hela världen står helt stilla just nu.
Förmodligen gjorde den inte det.
Valkampanjerna pågick nog i samma tempo som dagen innan. Sossarna använde nog fortfarande Fp:s snedsteg som slagträ. Fotbollslandslaget laddade nog fortfarande för kvällens
EM-kvalmatch utan Zlatan, Chippen och Mellberg. Älgjägarna satt nog fortfarande på sina pass och John Slettvoll funderade nog fortfarande på hur han skulle kommentera sitt avhopp från hockeyklubben Bolzano.
Men min värld stod stilla.
Klockan 08.38 fanns det bara tre personer som rörde sig... Sofia, jag och denna underbara lilla människa som tog sina första andetag under sin väl tilltagna kalufs.
Så såg min värld ut då.

Det är svårt att ta in att vi verkligen har en vacker, underbar och supersöt dotter nu, men den enorma stolthet jag känner är absolut äkta, precis som med den stora lyckan!
Sofia och Klara är fortfarande kvar på BB och jag saknar dem så att det gör ont.. Helst av allt vill jag bara ligga där tillsammans med dem och lyssna, titta och lukta på Klara. Klara har sovit på mitt bröst några gånger nu, och att känna hennes närhet är något av det största jag varit med om...
Hur kan man älska någon, som inte ens funnits bland oss i 48 timmar, så mycket??

Jag antar att det är en av de många ologiska saker man upptäcker under den långa resa som utgör föräldraskapet...

En måndag kvar...

I dag har jag jobbat min näst sista måndag. En måndag kvar. Känns bra! Dessutom har det visat sig att mitt måndagsschema inte är så överjävligt som jag först trodde. Hektiskt men inte överjävligt. Har jobbat i kväll också. Föräldramöte. Jättefina föräldrar som verkligen månar om sina barn och deras skolgång. Känns på många sätt tråkigt att inte hinna jobba mer med klassen innan jag blir ledig. Allt verkar flyta så bra, även om det finns små problem...

I går var Tobbe jättebakis på grund av ett allt för vidlyftigt partajande på lördagskvällen. Vi var ute och gick på lika villkor. Han bakis - jag höggravid. Vi gick förbi Dragonfältet, ett nytt bostadsområde alldeles i närheten. Oj vilka fina bostadsrätter! Tänk om man kunde få bo i en sådan... Någon gång... Dyrt - men inte som i Stockholm. Ja, som du märker funderar jag vidare över detta ständiga dilemma. Aldrig, aldrig tar det slut...

Nu är det dags att sova. Puss!

Dödssynd: frosseri

Gravid kvinna. Ensam en lördagskväll. Gör kvinnan något konstruktivt med denna tid som skulle kunna ses som en skänk från ovan? Nej! Den gravida kvinnan köper pizza, trocadero och en godispåse. Med denna rekvisita trcker hon upp sig själv mot soffans ryggstöd och fördriver tiden med att äta, glo och flämta, i den ordningen. Ätandet gör det svårt att andas och därav flämtandet. Gloendet riktas mot tvn och skulle självklart kunna ersättas av någon annan slags aktivitet av det mer sociala slaget men så här är det och det är skönt.
Mörkret har sänkt sig utanför fönstret och sommaren känns mer och mer avlägsen även om dagarna fortfarande är väldigt varma. Det är mer sommarlivet som känns avlägset. Dagarna när jag och Jenny satt på Gläntan i var sin brassestol och drack kaffe och läste deckare. Kvällarna med promenader hemma på Djupviken när det fortfarande var så varmt att man började svettas av minsta lilla ansträngning. Tiden går och det är väl på något sätt det man vill att den ska göra. I alla fall har jag ända sedan jag blev gravid bara väntat på att tiden ska gå framåt för att jag till slut ska få träffa den lille filuren som är vårt barn. Nu närmar sig den dagen med stormsteg och det som så länge känts så overkligt börjar te sig mer och mer verkligt. Fortfarande är det helt omöjligt att leva sig in i den situation som vi snart kommer att befinna oss i men det är väl lite meningen också...

Nu ska jag fortsätta att njuta av min hemmakväll. Tobbe är ute och svirar. Det kan han gott unna sig, han som kan...

Ny kamera!!

Jag har varit lite seg på det här med bilder. Först var anledningen att vi hade en sådan dålig kamera. Nu har situationen förändrats totalt. Vi har köpt världens bästa kamera och jag har helt enkelt inte hunnit fördjupa mig i alla finesser och fördelar. Men här kommer nu en visuell presentation av mitt liv som det ter sig i dag. Jag hoppas kunna fortsätta på den banan. Jag ska försöka bli en ivrig fotograf! Efter att ha besökt stället där vi inhandlade denna fantastiska manick har jag börjat förstå att det här med fotografi är något som attraherar en viss typ av människa. Får se om jag blir en sådan... Dom ser ut ungefär som ornitologer vid en första anblick och jag är inte säker på att det är den vägen jag kommer att vandra... Nåja. Vi får helt enkelt se.

Gårdagens fika är nästan lite för stort för att avhandla så här på fredagskvällen när jag är lite trött och märkt av en lång arbetsvecka. Men låt mig som en cliff hanger säga så här: Håll i dig! Snart kommer en jucy berättelse om något som jag bara trodde fanns på film...