Frizzigt värre

Foto: msnbcmedia1.msn.com/j/msnbc/Components/Photos...

Kommer du ihåg det där avsnittet av Vänner där Monicas hår expanderade något kopiöst och fick henne att se ut som en kungspudel på hårdrockskonsert? Man skrattade åt avsnittet och tyckte att det var rätt kul att Snyggmonica såg galen ut för en gångs skull. Du kommer ihåg, eller hur?

Nu har rötmånaden infunnit sig i nordligaste Sverige och förutom att en och annan bananfluga kan ses segla omkring i vårt kök får man även hålla koll på brödet i skafferiet så att det inte har hunnit mögla innan frukosten. Man bör kanske lukta på mjölken en extra gång och så har jag även märkt att handdukarna i badrummet aldrig torkar. Sen var det då det här med håret. Och i det här fallet pratar jag om mitt eget jäkla hår. Det lyder mig inte. Det reser sig, krullar sig, böjer sig och verkar allmänt osamarbetsvilligt. Hade jag bara haft en sångröst hade vilka pudelrockare som helst varit hedrade av min blotta uppsyn och närvaro. Plattången hjälper men inte ens den kan ju utföra underverk. På 80-talet hade jag varit så rätt så rätt. Lite mousse och hård spray och jag hade varit en stjärna. Nu är det inte 80-tal och jag vill inte vara en Tempest. Men jag härdar ut. Jag väntar på torrt vinterväder och lever med förhoppningen om att jag kanske i alla fall kan roa någon. Monicas hår var fiction. Det här är på riktigt.

I dag är kanske den söndagigaste av alla söndagar. Festivalen är över och även om jag denna gång kanske inte deltagit lika aktivt som förut så lägger sig den där lilla nedstämdheten ändå som en filt över min kropp. Bortblåsta är alla scener, matstånd och karuseller. De stora stjärnorna har åkt vidare på sina turnéer och hela stan luktar gammal fylla. Kvar står vi tappra pitebor med förhoppning om en solig augusti och en varm höst. Vissa av oss med krulligt hår...

Helgen har dock varit angenäm. Torsdagskvällen med förfest, öltält och gudomlig konsert av mina favoritmusiker. Jag skrek och skrålade i samklang med alla andra. Bredvid mig stod ett annat troget fan och då och då log vi i samförstånd.

Resten av helgen har vi tillbringat tillsammans med Klaras faster och kusin. Vi har ätit och shoppat, fikat och frossat. Nu har även dom åkt hem så allt känns ganska tomt. Dock befinner jag mig mitt i Flickan som lekte med elden och jag planerar att tillbringa resten av kvällen i soffan, med en snus under läppen och boken i handen. Tobbe jobbar så jag behöver inte ens ha dåligt samvete över att befinna mig i en annan värld. Och Klara, hon sover. Kanske också lite trött efter helgens begivenheter.

Det bränns!

Hela stan har börjat småputtra. Det poppas popcorn på Storgatan, det äts souvas i gathörnen och det byggs, skruvas och soundcheckas både här och var.
Tobbe jobbar natt i natt och var därför ledig på dagen. Vi åkte iväg till stan för att äta lunch på den braiga thairestaurangen. Buffén gjorde mig mer än proppmätt och jag valde att promenera hem med en sovande Klara i vagnen. Längs vägen passerade jag två killar i 20-årsåldern som båda gick och bar på två sprängfyllda påsar från butiken med den gröna skylten. Deras armar såg ut att förlängas med två centimeter för varje steg de tog och när jag gått förbi sa den ene till den andre: -Undrar om man kan få lite bärhjälp... Jag fnissade för mig själv och jazzade vidare hemåt.
Efter en trevlig eftermiddag, med besök av Linda och Staffan från Umeå, har vi under kvällen kunnat bevittna en riktig PDOL-fest från köksfönstret. Ett glatt gäng på fyra killar kalasade på en balkong i huset mitt emot. De sjöng, dansade och levde om i största allmänhet. Min frökenblick blängde och mitt humör svartnade. Turligt nog kom jag på att jag inte har blivit kärring riktigt än och att jag faktiskt borde unna dessa ynglingar lite skoj. Snart är det novemeber och vindarna biter. Hur mycket kommer dom att tjoa då? Man får akta sig. Annars kan man nog gå och bli en surkärring utan att man riktigt märker något.
I morgon är det dessutom vår tur att tjoa. Några vinglas och sen smäller det. Kanske har de blivit gamla och grå. Kanske är deras visor och texter ibland uttjatade och out-of-date men de är ändå Euskefeurat och i morgon ska jag sjunga så att det står härliga till. Passa er!

Tittut!

Efter några dagars paus från vardagslivet är jag åter tillbaka. Tillbaka i ett ett delvis nytt hem. Nej, vi har inte hunnit flytta. Dock tog jag i går en trip till Happis med mina fina flickor.
Redan i söndags åkte lilla familjen till sommarstugan där vi firade morbror Curt med pompa och ståt. Jag och Tobbe badade bastu och simmade i isvatten. Det var så kallt att det kändes som att tvålen jag tvålat in mig med frös fast i huden mer än den sköljdes bort av vågorna. Dock finns det ingen känsla som klår den man känner efter en bastu och några hopp från bryggan, även om vattnet får knäna att värka.
Så, i går morse, blev jag upplockad av tre taggade tjejer och med skarp målmedvetenhet kryssade vi norrut längs E4an. Efter en kaffe på Shell i Töre blåste det bara till så var vi framme. Jag köpte väl inga dramatiska saker men många fina småprylar som jag är otroligt nöjd över.

Sen har jag även gått och blivit fast i en bok. Jag har varit oskuld alldeles för länge och nu när alla förmodligen redan har läst hela Milleniumtriologin har jag äntligen hunnit drygt halvvägs i Män som hatar kvinnor. Min omgivning har vänligt men bestämt blivit uppmanade att hålla käften om vad som komma skall och jag gör mitt bästa för att hitta stunder för läsning. Gårdagskvällen blev sen. Det går ju inte att sluta.
Nu ska jag gå och borsta tänderna och ladda för ännu ett möte med Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander.

Saknar lite...

Jag trivs toppenbra i den här stan. Det har nog ingen missat. Allt är så enkelt, vackert och faktiskt bra på alla sätt och vis. Mamma och pappa är nära. Storasyster med hela familjen är nära. Mina nära vänner är nära. Jag är nöjd.

Allt detta hindrar dock inte att jag ibland tänker ganska mycket på Umeå och alla där. Tänker på mitt jobb, mina gamla elever, den gamla lägenheten som var alldeles för liten, men i alla fall. Jag tänker på älven som fortfarande rinner mot havet och Björklövenfarbrorn som säkert fortfarande sitter utanför MVG-gallerian och säljer bingolotter till månadsfinalen. Jag tänker på Costas på News som gjorde det godaste kaffet och det gör han säkert fortfarande. Flickorna på Kii som sålde de finaste kläderna och i dag är det lördag och förmodligen vimlar det av människor där inne på jakt efter det perfekta klippet. Jag tänker på tanterna på Öppna förskolan som säkert får en välförtjänt sommarvila nu under sommaruppehållet.

I går pratade jag med min mammavän Malin som berättade allt nytt. Om bebisar som lärt sig krypa, om sjuka skämt, om fika i parken och om öl på lokal. Mammorna saknar jag nästan mest. Mammorna och deras fina barn. Mammorna som även är toppenbrudar allihopa.

Kvällskvist

Dagen har blivit kväll. Sundet glimmrar så där vackert som det bara gör på kvällen. Jag är solo och ska snart diska undan kvällens middag och gå till sängs med Stieg. Tobbe jobbar så jag får helt enkelt hålla till godo med Stieg. Och jag klagar inte.
I dag har varit en lång dag fylld av händelser. Morgonen kryddades med bacon och ägg till frukost, dammsugning och easy going i största allmänhet. Efter lunch tog vi en tur till stan för en fika och handling inför kvällens middag med Fia och Per. Fina, fina Fia och Per som bor alldeles för långt bort.

Livet som skiftarbetandefru (ok, sambo, men fru låter bättre) är rätt intressant. Nu åkte alltså Tobbe iväg för att jobba, strax innan vanligt folk går och lägger sig. I morgon kommer han hem ungefär i samma veva som jag stiger upp. Denna typ av leverne är så klart både bra och dåligt. Dåligt eftersom mannen kommer att sova bort halva morgondagen, bra eftersom mannen kan vara ledig en solig dag och umgås med oss andra.
Som livet självt. Ärtsoppa och pannkakstårta.

Från ax till limpa

I början av lilla Klarans liv skrev jag så mycket om henne. Vad hon gjorde, hur hon såg ut... Ja allt.
Det är allt bra konstigt hur hela ens liv kan förändras så radikalt av en liten tjej. Fast samtidigt som livet ter sig ganska annorlunda så tycker jag att vi lyckas ganska bra med att göra spännande saker. Detta kanske mest har att göra med att den här lilla familjen har ganska låga krav på spänning och nöjen men i alla fall. Plötsligt är man en liten familj, med familjeutflykter och familjemiddagar. Plötsligt gör det mig inget att inte kunna gå på festival, bli jättefull och göra jättekonstiga saker. Plötsligt gör det mig inget att inte kunna sitta vid bordet och fika i timtal. Jag tar min kaffe på golvet och bygger torn av klossar i stället för att vika fräcka figurer av servetten.
För 10 månader sedan hade jag bara en rund mage. Jag flåsade lite mer än vanligt och mina byxor passade mig inte så bra längre. Mer än så var det inte. Inga sammandragningar, ingen halsbränna, inga bristningar. Oförskämt smärtfritt. Så vips, en månad för tidigt, en tidig morgon i september kom hon till oss och förändrade allt på ett så självklart sätt. Ord är överflödiga och räcker inte till.
Nu har drygt tio månader gått och det är helt otroligt hur mycket som kan hända på så kort tid. Från ett litet skrynkligt knyte har hon utvecklats till en kommunicerande liten varelse som tar sig dit hon vill och visar tydligt vad hon gillar och inte gillar. Hennes nya grej är att hon skakar på huvudet. Och det tycker hon är så roligt att hon skakar på huvudet vad man än säger. Skakar och ler. Skakar igen och ler lite till.
Min lilla älsklingssnurra.

Samkväm

Förr om åren, när somrarna inte innebar semester utan fortsatt slaveri i arbetslivet hade jag turen att få ett fantastiskt sommarjobb på turistbyrån här i stan. Man var nödd och tvungen till att arbeta och jag kan nog inte tänka mig ett roligare jobb och framför allt inte roligare jobbarkompisar. Under de år som gått har vi hållit kontakten och uppdaterat oss i varandras liv. Kärlekar som kommit och gått, resor som påbörjats och avslutats, hus som köpts och renoverats och ja... Livet helt enkelt.
I dag var det så dags för tre av oss att träffas igen. För första gången var Klara med och hemma hos T ute på landet väntade fyra kattungar som hunnit uppnå den respektfulla åldern av sex veckor.
En härlig eftermiddag i härligt sällskap kort och gott.

För övrigt känns det som att jag har tagit tag i min sommarångest på ett konstruktivt sätt. Listan blev aldrig skriven men det går bra ändå.
I går kväll blev vi bjudna på middag hos Sofi på Sheep island. Vi är en samling glada töser som började umgås på gymnasiet. Två av dem har flytt landet och lever livets glada dagar i andra delar av Europa men vi andra, som fortfarande trampar omkring i Svea rike träffades i går. Förr visste vi ALLT om varandra. Varenda tanke delades så fort den poppade upp och varenda känsla likaså. Telefonerna gick varma och vi var liksom en andra familj för varandra.
När vuxenlivet kommer krypande finns det plötsligt inte längre lika mycket tid till slösnack i telefonen och när hjärnan går varm får den helt enkelt koka över för tiden räcker helt enkelt inte till för att stöta och blöta med kära vänner. Men lik förbaskat är det alltid så roligt att ses. Mina älskade och underbara vänner. Puss på er!

Och förresten! Notera fotografierna! Mitt PS-problem har fixat sig! Internet är väl fantastiskt ändå. Det är inte PS, the real shit, men det är det här.

Flinka fingrar runt halsen av trä

När jag skulle börja trean gjorde jag det för första gången. Jag hade längtat sedan jag var tre eller fyra och nu var det äntligen dags. På Kommunala musikskolans prova-på-kväll hade jag blivit tvingad att testa såväl piano som trumpet, cello och saxofon, men det var inget för mig. Jag hade bestämt mig och det gick inte att rubba. Jag skulle spela fiol.
Så kom dagen när jag fick hämta ut min pyttelilla halvfiol och ta med den hem. Jag fick min första läxa och övade, övade och övade. Min fiollärare hette Roger och så här i efterhand, en lärarutbildning senare, kan jag väl inte påstå att han var färgad av någon av de större pedagogerna men han lärde mig i alla fall att spela och det var det enda krav jag hade på den tiden.
Jag spelade mig genom hela mellan- och högstadiet. Hade orkesterövning en gång i veckan och uppspelningar i konstiga samlingslokaler runt om i kommunen med jämna mellanrum. Mamma och pappa var ivriga påhejare av min fiolkarriär medans familjens katt i panik satte kurs mot ytterdörren så fort hon såg fiolen plockas fram ur det svarta fodralet. Hon jamade nervöst och var väldigt angelägen om att komma ut så snabbt som möjligt, innan helvetet skulle braka lös.
I slutet av högstadiet var det mycket annat som pockade på min uppmärksamhet. Fiolandet skulle kombineras med fotboll, med kompisar, med span efter mopedkillar och skejtare. Det fanns liksom inte lika mycket tid till att gnida med stråken längre. När jag började gymnasiet slutade jag. The end.
Sedan dess har jag någon gång i bland plockat fram den kurviga träkroppen, spänt stråken och tagit några toner. Mer har det inte blivit. Förrän förra veckan. Jag fick ett infall och tänkte att nog är det väl gud förbannat att man har ägnat sju år till att lära sig spela och sedan bara skitit i allt. Jag tog fram fiolen och letade rätt på den svarta pärmen, fylld av noter och prydd med en långbengnuggis. Min fina vän Jenny varnade för risken för att det kommunala bostadsbolaget skulle kunna vräka oss men det var en risk som jag var beredd att ta. I början lät det minst sagt förjävligt och jag ursäktade mig för min lilla familj och försäkrade dem om att det skulle bli bättre, med lite träning. Nu spelar jag hela tiden och kan inte sluta. Det låter bättre och bättre och även om jag inte är någon Linda Lampenius än så jobbar jag på det. Musikmässigt alltså. De blonda lockarna och de väl tilltagna behagen låter vänta på sig än ett tag.
Fast det är lite häftigt ändå. Att man kommer ihåg. Att det sitter där inne någonstans. Som att cykla. Med stråke.

Kwel

Nattsurfar lite. Den klokare delen av min hjärna menar att jag redan borde ligga under täcket. Den andra delen inser detta faktum men påpekar att det även är viktigt med avkoppling och egentid och därför sitter jag nu här.
I dag skulle enligt Väderguden bli en supersolig dag så efter förmiddagens storhandling bytte jag om till bikini och lämnade resten av familjen i lägenheten för lunchbestyr. Ganska snabbt tornade de blågrå molnen upp sig på himlen och jag lommade hem igen i badtofflor, bikinitrosor och linne. Schnyggwe, som man säger i Piteå. Kjolen knölade jag ihop i väskan för att så snabbt som möjligt hinna hem innan jag skulle drunkna i skyfallet. En stund senare sken solen igen och mamma och pappa kom förbi på ett litet fika.
Till middagen kom Jenny och Andreas på visit. Jag och Jenny har vuxit upp tillsammans. Som grannflickor hittade vi på både det ena och det andra. I dag ses vi inte lika ofta eftersom halva Sverige ligger mellan oss. Men det är så enkelt med folk man känner sedan barndomen. Den finns liksom alltid kvar där och lyfter allt på något sätt. Tobbe åkte iväg för att jobba kring 22 och vi andra tände ljus och satt kvar på balkongen till alldeles nyss när de unga tu cyklade hemåt.

Nu ska jag förgylla den renbäddade sängen med min uppenbarelse. Sov gott!

Me, myself and I

Ett gäng frågor skickades till mig från Malin i Umeå. This is me:

1. När gick du upp idag? Klockan 8.

2. Diamanter eller pärlor? Äger ingen diamant men nog vore det trevligt att ha en. Diamant alltså. Jag vet exakt var jag skulle ha den.

3. Senaste filmen du såg på bio? Oj. Förra sommaren någon gång. Pirates kanske. Gick den förra sommaren?

4. Favorit-TV- program? Grey's. Och Morden i Midsomer.

5. Vad åt du till frukost? Kaffe och två mackor. Inget att skryta över precis...

6. Vad är ditt mellannamn? Kerstin Emma

7. Vad är din favoritmat? Svårt att välja. Gillar allt.

8. Vilken mat gillar du inte? Ärtsoppa är väl det enda jag kommer på så här på rak arm.

9. Favoritchips? Hmm... Är egentligen ingen chipsfanatiker men Sourcream and onion funkar alltid.

10. Vilken är din favorit-CD för tillfället? Har en Three Doors Down i bilen som jag ylar till. Den är gammal men jag älskar den mycket just nu.

11. Vilken bil kör du? SAAB 9-3

12. Favoritmacka? Älskar mackor. En enkel klassiker som limpa med smör och ost är inte dumt.

13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte med? Människor som tar sig själv på allt för stort allvar blir outhärdliga i längden.

14. Vilka är dina favoritkläder? Jeans. Jag har ett sjukt förhållande till jeans.

15. Om du fick åka vart du ville på semester? Sydspanien. Eller en snöig, nypistad fjällbrant.

16. Favoritklädmärke? Har snöat in på Vila. Min grej liksom.

17. Var vill du dra dig tillbaka? My home is where my heart is.

18. Favorittid på dagen? Kvällen. När vattnet utanför blänker i solnedgången och jag har en kopp kaffe i handen. Klara sover och allt är lugnt. Fast morgonen är också bra. När Klara nyss har vaknat och man får hämta henne från hennes säng. Hon är rufsig i håret och laddad för en ny dag.

19. Var är du född? Piteå BB

20. Vilken är din favoritsport att se på? Fotboll.

21. Coca Cola eller Pepsi? Varken eller.

22. Fotboll eller ishockey? Fotboll.

23. Är du en morronmänniska eller nattuggla? Lite både och. Konstigt men sant.

24. Pedikyr eller manikyr? Pedikyr. Fast det blir oftare manikyr eftersom händerna är lättare att komma åt.

25. Några spännande nyheter att berätta för oss? Njä... Jag skar mig i pekfingret i dag när jag skulle skära en paprika. Räknas det?

26. Vad ville du bli när du var liten? Lärare eller frisör.

27. Bästa barndomsminnet? Att åka med mamma och pappa på utflykter. Som sladdis fick jag följa med på det mesta. På gott och ont. Mest gott.

28 Varit i Afrika? Nope.

29. Nånsin rullat in nån i toapapper? Ingen mänsklig varelse i alla fall.

30. Varit med om en bilolycka? Nej.

31. Favoritdag i veckan? Torsdag.

32. Favoritrestaurang? Bryggargatan i Piteå. Dock blir det inte så ofta längre.

33. Favoritblommor? Tulpaner och pelargoner.

34. Favorit-snabbmatsrestaurang? Big Boy.

35. Äger du en cykel? Ja, den bästa!

36. På vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort? Ingenstans. Gillar inte krediter.

37. Läggdags? Runt 23 brukar jag sikta på. Dock blir det ofta senare.

38. Senaste personen du delade en middag med? Klara och Tobbe.

39. Vad lyssnar du till just nu? Sportspegeln från rummet intill.

40. Favoritfärg? Vitt är en enkel och bra färg, dock ej så praktisk. Lila är härligt svulstig.

41. Hur många tatueringar har du? Inte en endaste liten prick.

Tugg, smask, smack, mums

Någon äter av min tid. Den försvinner liksom utan att jag själv hinner konsumera den. Den går upp i rök utan att jag hinner se röken av den. Allt är mycket mystiskt.
Innan vi flyttade norrut, dit där man vet vem som är släkt med vem och var stigarna går. Ja, innan den 1 juni hade jag mycket klart för mig vad jag skulle pyssla med här uppe i norr. Jag hade bestämt vem jag skulle träffa och vem jag skulle umgås med. Jag var rädd att dagarna skulle kännas långa och att jag skulle behöva skaffa mig en hobby för att inte känna mig hopplöst uppgiven inför det faktum att jag skulle bo i en småstad.
Döm om min förvåning när det knappt finns tid till att andas och att hinna träffa alla fina människor som jag drömt om, ja det är bara att fortsätta drömma.
På mornarna vaknar jag och har oftast inget särskilt planerat men det är som om saker och ting bara sker ändå, helt oplanerat. Promenader längs vattnet och utflykter i skogen svävar fortfarande omkring i utopihimlen och väntar på att få bli besannade. Utflykter till mysiga hembygdsgårdar, hemmagjord saft och nybakta bullar är fortfarande oupplevt. Sega dagar på stranden kommer jag ihåg från förra sommaren men i år har det liksom inte blivit av. En dagsutflykt till Umeå för att hälsa på alla fina vänner har heller inte hunnits med.
Frågan som jag ställer mig är huruvida jag verkligen är så jäkla upptagen eller om det snarare är så att jag har svårt att få min hängiga bakdel ur vagnen. Funderar starkt på att göra en lista med saker som borde göras och ses och sedan bocka av, en efter en. Låter jag hysterisk? Må så vara, men faktum är att endast en månad av ledig tid återstår och jag tror att det är detta som ger mig prestationsångest. Bör jag skärpa mig för att uppleva lite mer, lite oftare och lite snabbare?

I vilket fall som helst har i dag varit en kul dag. Klara har kommit ut ur värsta feberdimmorna och vi vågade oss på en prommis till stan. Som vanligt föll jag över en gammal bekant och sedan blev det spontanfika med Jenny och Maria på en uteservering. Prommis hem igen. Pannkaka och sen var även denna dag förbrukad.
Förbrukad. Konsumerad. Av mig eller av tidsätaren? Vem är den där tidsätaren egentligen? Är det någon annan som har träffat på honom? Eller henne...

Grått och febrigt

...men inte lika trist som det låter. Klara har åkt på en släng av feber igen. Gissar att det är en tand som spökar. I kombination med febern forsar mängder av dregel ur hennes mun och hon gnager på allt som kommer i hennes väg. Trots denna åkomma tog vi i morse bilen och tuffade iväg till Luleå för att hälsa på världens bästa syster och världens bästa systerbarn. Vi har gjort i stort sett ingenting. En liten promenad och kopiösa mängder kaffe och en väldans massa prat. Men det är så jag vill ha det och det är en av de absoluta fördelarna med att bo här. Nära till kära.

Nu kikar vi på TV och har även ägnat en del av kvällen till att brottas med dottern i sängen. Hon som brukade somna så fint har kommit på att om hon ställer sig upp kan hon lobba tutten ner på golvet och någon av de snälla föräldrarna kommer genast in och tar upp tutten, lägger ner dottern och klappar henne på kinden. Detta tycker dottern är så roligt att hon gärna gör det igen, och igen och igen och igen. Det hela slutar med att någon av föräldrarna sitter vid hennes säng och håller i henne lagom länge för att hon ska känna att hon egentligen är trött och kan stänga sina små gluggar.
Vi säger att detta är en fas. Ett utvecklingssprång som måste genomlevas. Vi säger så för det känns lättare då.

Sommardagar

Ja. Sommardagar lämnar inte mycket tid över till torrsurfande och bloggande. Och det är väl så det ska vara.

Förra veckans värmebölja tillbringade vi i stugan i Luleå skärgård. Sol, bad, mat, bastu, svalka på bryggan och gamla tidningar på utedasset. Underbart. Men underbart är kort och plötsligt kom regnet och rusket. Lusten att slänga sig i plurret från bryggan försvinner och längtan efter en deckare i soffan kryper fram.

I går trotsade vi dock regnet och rusket och åkte ut till mitt i ingenstans där Jenny och Lars har ett litet sommarhus där vi åt middag och sov över. En promenad till grannarna och deras två fem veckor gamla kattungar gjorde inte vistelsen sämre. Hur kan något vara så gulligt??

I dag har läggan fått sig en välförtjänt genomgång. Vackervädret inbjuder verkligen inte till städning och råttorna under sängen såg verkligen övergödda ut.

Tobbe testar stadens innebandylag. Spela eller inte? Det är frågan. Trodde för ett tag att min tid som spelarfru var över. Inte för att jag lider av den titeln. Det tar lite tid från annat. Det är ju bara så...

Nu ska jag bita i en ny deckare. Har två stekheta som ligger på köksbordet och väntar. Återkommer med ett utlåtande senare.

Glad söndag på dig!

Å så grant

I dag var Tobbes första semesterdag och rent vädermässigt har han nog valt rätt vecka att semestra på. Solen har stekt och vindarna har varit ljumma. Vi tog en trip till stan där T har inhandlat sin nya hoj och Klara har fått både en cykelsits och en hjälm. Självklart blev vi på eftermiddagen tvungna att testa de nya prylarna så vi gav oss ut på cykeltur. Av en ren slump hamnade vi hos Jenny och Lars där vi blev bjudna på middag. En rykande färsk och mycket god köttfärspaj med sallad och ett glas öl till. Vad mer kan man begära?
När vi cyklade längs vattnet sa jag till Tobbe: Men siii du så vackert Norrbotten är! Han höll så klart med men menade att det finns andra vackra platser också. Att Västkusten också är rätt vackert så här års. Det fick mig att komma ihåg sommaren för två år sedan när vi bilade till Malmö tur och retur. På returen stannade vi och tältade en natt vid Tylösand. På morgonen åt vi frukost på stranden och havet spred ut sig framför oss. Det tog liksom aldrig slut. Både åt vänster och höger löpte sandstranden iväg långt, långt. Ja, du kan ju själv tänka dig. Tylösand är ju rätt känt som Sveriges mesta och bästa havsbad. Dock kunde jag inte hindra mig själv när orden bara ploppade ur min mun:
-Mmm, no är de ju fint. Men no tro ja att Havsbade (läs Piteå Havsbad) är större. Å no sku ja villa påstå att sanden där ä bättre. Å vattne är då fan varmare i Pite å...
I samma ögonblick som jag yttrade dessa ord insåg jag hur fruktansvärt det lät. Men det är ju liksom bara så. Skönhet är rätt subjektivt. Även om jag oftast tycker att mina åsikter är rätt objektiva. Ofta, men kanske inte alltid...

Dagen efter i går

Tröttheten har min kropp i besittning. Vi kämpar mot varandra i en kamp som hela tiden står och väger.
Gårdagen var en minst sagt hektisk dag. Klara vaknade med feber och mamma skulle ha sitt 65-årskalas. Febern till trots blev dagen alldeles perfekt. En fantastisk lunchbuffé och en massa trevliga människor gjorde att tiden bara försvann. Vi åkte hem och jag hann andas in och ut några gånger innan det var dags att sätta sig på cykeln och bege sig till nästa event: En klassisk tjejfest hos Jenny på Strömnäs. Upplägget var detsamma som sist det begav sig (vilket var väldigt längesedan): Ett gäng ytterst pratglada och fantastiska tjejer, vitt vin, godis, chips och åtskilliga Göteborgs Rapé portion. Kvällen flög i väg och ett bra tag efter midnatt cyklade vi i samlad trupp in till stan. Vi var inte de enda som tagit detta beslut. I stort sett varje kvadratdecimeter av stadens hak var fyllda med glada typer och till slut hamnade vi på det ställe där vi hängde när vi var 18. Allt var detsamma förutom att vi har blivit tanter och att de övriga besökarna till viss del bestod av mina gamla elever. Mycket läskigt på alla sätt och vis. När klockan slagit två hade folket dragit sig tillbaka från stadens stadshotell och på ett mycket listigt sätt smet jag förbi vakterna och slapp betala de 50 kronor som i just det ögonblicket kändes som alldeles för mycket pengar. Efter många Hej!, Vad gör du nu?, Hur är det i Brasilien/Stockholm/Piteå? cyklade jag så hem i sommarnatten. Cykelvägen från stan hem till vår lya är kanske den vackraste på den här sidan om ekvatorn och så där mitt i natten när allt är stilla och soluppgången färgar himlen i turkost och rosa, ja just då kändes allt så bra.
Nästan lika bra kändes det när Klara vaknade fyra timmar senare. Tobbe blev blixtinkallad på jobb så jag har levt den här söndagen som vilken söndag som helst. Pigg och glad och otrött. Så här på kvällskvisten känns det dock lite tyngre.
Dagen har även bjudit på stadens traditionella kyrkmarknad. När Tobbe slutat jobba åkte vi dit, köpte samiskt, urgott bröd och fikade med mamma och pappa i en lummig innergård mellan några små kyrkstugor.

Kan kort konstatera, så här dagen efter i går, att det är trevligt med fest, vin och samtal som aldrig tar slut. Det är härligt att ventilera förlossningar, sugklockor, gardiner med kinesiska tecken och gula tapeter med konstiga mönster. Det är störtskönt att frossa i karra och chips, att sminka sig med darrig hand och att hysteriskt skrattande cykla till stan på olydiga ben. Det är kul att träffa gamla bekanta och surra en stund. Det är som förr men ändå inte. Hela tiden tänker jag för mig själv: -Jag har en bebis, bara så att ni vet! Så det så!