...men inte lika trist som det låter. Klara har åkt på en släng av feber igen. Gissar att det är en tand som spökar. I kombination med febern forsar mängder av dregel ur hennes mun och hon gnager på allt som kommer i hennes väg. Trots denna åkomma tog vi i morse bilen och tuffade iväg till Luleå för att hälsa på världens bästa syster och världens bästa systerbarn. Vi har gjort i stort sett ingenting. En liten promenad och kopiösa mängder kaffe och en väldans massa prat. Men det är så jag vill ha det och det är en av de absoluta fördelarna med att bo här. Nära till kära.
Nu kikar vi på TV och har även ägnat en del av kvällen till att brottas med dottern i sängen. Hon som brukade somna så fint har kommit på att om hon ställer sig upp kan hon lobba tutten ner på golvet och någon av de snälla föräldrarna kommer genast in och tar upp tutten, lägger ner dottern och klappar henne på kinden. Detta tycker dottern är så roligt att hon gärna gör det igen, och igen och igen och igen. Det hela slutar med att någon av föräldrarna sitter vid hennes säng och håller i henne lagom länge för att hon ska känna att hon egentligen är trött och kan stänga sina små gluggar.
Vi säger att detta är en fas. Ett utvecklingssprång som måste genomlevas. Vi säger så för det känns lättare då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar