Biografi?

Herman har en bok vars baksida pryds av en spegel. Han älskar boken. Särskilt baksidan. Han sitter och ler mycket nöjt åt sin egen spegelbild. Snyggast i världen!
Här i huset är det sjukdom. Klara blev febrig i fredags kväll och sedan i går är febern borta, men den har blivit ersatt av sina kompisar Snuvan och Hostan. Innan hon somnade hällde jag i henne lite bricanyl och hoppas på en bra natt. Dock hör jag små hostningar från hennes lilla säng.
I dag har vi fått en härlig köksritning med tillhörande prislapp. Det känns ok. Det är dyrt, men ok.

Iskallt!

Jag ber om ursäkt för några dagars bortavaro. Jag har dock inte alls varit borta, bara hemma i lugn och ro. Jag kan inte skylla på att jag har pluggat heller. Lite har jag pluggat, men inte alls så att det stör. Jag har helt enkelt bara varit.
Det har dock hänt några underbart roliga saker omkring mig sedan sist. Två av mina bästaste vänner har gett glädje och glada tårar till världen genom att på torsdagskvällen förära värdlen med en liten Hilma och genom att skicka ut en bröllopsinbjudan med framtida fest att se fram emot. Tjoho så roligt alltihopa!
Nu går jag bara här och stampar rastlöst i väntan på att min fyraåriga pärla ska sluta hosta så att vi får åka och se skönheten på Strömnäs någon gång.
I dag borde jag faktiskt plugga. I alla fall borde jag gå till bibblan och beställa en bok. Om det bara inte hade varit så fruktat iskallt!

Språk, kök och äventyr

I går åkte vi på ett äventyr till det gigantiska möbelvaruhuset på gränsen till det östra grannlandet. Vi skulle känna på kök och det gjorde vi. Sedan råkade vi falla över en hel del andra saker också. Bara nödvändiga så klart.
Vi hade med oss båda barnen och jag var på förhand lite nervös för hur det skulle gå att hålla två ungar nöjda och lugna samtidigt som båda föräldrarna står och planerar ett kök. Med facit i hand kan jag säga att det gick alldeles lysande. Enda smolket i bägaren var sträckan Ersnäs-Piteå där Herman tyckte att enough is enough och det klandrar jag inte honom för.
I dag har varit pluggdag i Luleå. Sociolingvistiken tar vi tag i nu och hoppas att håva in ytterligare 7,5 poäng.
Nu närmar jag mig bingen och ser fram emot en lugn och skön helg med julpyntande och gardinsömnad. Jag kan ju egentligen inte sy, men jag har tänkt göra det ändå.

Utmanad!

Jag har blivit utmanad av Anna och känner mig väldigt smickrad. Därför kanstar jag mig in i det hela med vidöppen mun.

• 4 tv-program: Nordnytt (utan ironi), Så mycket bättre, Våra vänners liv, Ung och bortskämd. Jag måste få tillägga att jag har blivit dålig på tv. Förut så jag mycket, mycket mer och mer passionerat. Nu sitter jag mest och hänger framför det som råkar passera förbi. Eller! Så är det kanalerna som borde skärpa sig och visa bättre program.
• 4 saker jag har gjort i dag: Promenerat i en blekgrå vintermorgon, målat i en målarbok, sparkat, promenerat med en vän utan att frysa, trots kylan.
• 4 saker jag längtar efter: Ledig jul för hela familjen, en vår som troligtvis kommer att innebära ett nytt kök, att kunna ha alla mina kläder igen, en cool frisyr som inte bara ser ut som ett stort lurv eller en lång råttsvans.
• 4 saker på önskelistan: en ny mobiltelefon, joggingskor, promenadbyxor och många pussar av min älskling.
• 4 saker jag hatar: Oj. Vuxengnäll, otacksamhet, xenofobi och torra apelsiner.

• 4 som jag utmanar: Frida, Marran, Jennie och Anna

Födelsedagshelgen

Den här helgen har varit fest, nästan rätt igenom. Vi började i fredags när fina vännerna från andra sidan Djupviken kom på besök. Vi åt middag och jag fick dessutom ett drygt glas vin. Underbart. Underbart är ordet.
I går var dagen för dagen. Födelsedagen. Vi firade med fika och trevligt sällskap.
I dag är dagen. Födelsedagen. Jag har fått presenter och frukost på sängen. Även i dag har jag firat med fika och trevligt sällskap.
Helgen har dessutom innehållit en viktig milstolpe. Herman har köpt det här med välling. Tror vi. I kväll drog han i sig 160 ml. Är det godkänt? Om man är väldigt gullig kan väl 160 ml räknas som godkänt? Visst?
Nu ska jag fortsätta fylla år en liten stund till.

Så sant som det är sagt!

Om man får klappa sig själv lite på axeln så måste jag få göra det nu. Jag satt och läste igenom gamla bloggtexter från förr, från tiden då jag fortfarande tydligen hade tid att tänka flera tankar efter varandra och sedan dessutom sätta dessa tankar på pränt. Jag hade just flyttat tillbaka till hemstaden efter några års bortavaro. Då, i lägenheten vid vattnet, knåpade jag ihop dessa rader och det tåls väl att upprepas. Att det är det lilla som oftast är det stora, för att inte säga det största. Just nu är det dagislämningar, amningsstunder och fredagsmys som är det stora i mitt liv. Jag andas djupt och njuter av tokiga idéer sprungna ur en fyraårings fantasi och kladdig gröt i ett mjukt bebishår. Jag känner mig tacksam över att få bo på en plats som erbjuder knarrig snö utanför den egna ytterdörren och vänliga leenden från bekanta ansikten. Jag är tacksam för så många fina vänner, gamla och nya, som dagligen förgyller min tillvaro och till skillnad från livet för två år sedan kan jag glädjas åt ett jobb som är mitt alldeles egna som jag ser fram emot att få komma tillbaka till när tiden är mogen.

Just nu känner jag mig inte så jättetacksam över att TV3 visar Spiderman, men man får helt enkelt ta det onda med det goda. Och slå över till Idol när maken tittar åt ett annat håll.

Vem är du?

Jag sitter och tittar på besöksstatistiken för min lilla blogg och häpnar.
Jag ger dig härmed chansen att ge dig till känna. Du behöver inte säga vad du heter eller var du bor. Berätta bara hur du hittade hit. Jag skulle bli så saligt glad över en, endaste liten kommentar från just dig. Kom igen! Göm dig inte!

Baka, baka liten kaka

Sitter med morgonkaffet i handen. Tanken är att jag ska ägna förmiddagen åt bakande. Två sorter är planen. Om alla medspelare sköter sig så borde det inte vara några problem alls. Det borde gå. Den ena medspelaren är på dagis och den andra sover.
Jag måste bara berätta om en graviditet. Inte min egen så klart. Det får vara bra för ett tag. Men en av mina närmaste vänner, Jenny, är jättegravid och jag får lägga band på mig själv för att inte ringa henne tre gånger om dagen för att fråga om hon har några känningar. Dessutom är det en hel vecka kvar och jag vill inte stressa någon bebis. Men visst vore det roligt om den kunde komma snart. Kanske på söndag. Då skulle jag bli så glad så. Jag vill inte stressa dig lilla du, men kan du inte ta och komma ut nu!!!

Fulltecknat blev tomt

När jag i går tittade fram mot denna dag såg den väldigt fulltecknad ut. Morgonen skulle bli städtid, eftermiddagen skulle bli umgängestid hemma hos Klaras dagiskompis och kvällen skulle bli studietid i grannstaden. När dagen så grydde visade det sig att sak efter sak försvann från listan. Städandet blev av, men umgänget uteblev på grund av sjukdom och studietiden uteblev på grund av felskrivet schema. Detta öppnade nya dörrar och på kvällskvisten hamnade jag med Maria på ett klädparty i byn strax söder om älven. Även om jag inte köpte några snygga barnkläder så hade jag en väldigt trevlig stund med människor jag aldrig träffat förut. Det är på något sätt inspirerande med nya människor, även om man inte gör några större djupdykningar i varandras liv så är det liksom nyttigt med nytt. Märk väl, inget fel alls på de människor jag redan känner. Tvärt om! Ni är bäst!
Det tvättas mycket i det här huset just nu. Hermans ätande är helt klart en stor anledning till detta. Varje gång jag slänger hans bodys i tvättmaskinen tänker jag att det nog är puréätande bebisar som är en av de stora bovarna bakom övergödningen. Tänk så mycket närig som bara spolas ut i avloppen.
Nu sitter jag här, i ett nystädat hem, och njuter av att helgen kommer smygande. Visst hör du hur den tassar framåt?

Tjoho!

I går kom ett mail till mig. Ett mail som jag kisade lite när jag öppnade eftersom jag visste att det skulle innehålla mitt betyg på det första av fyra moment i Svenska B. Jag är nu en väldigt lättad människa som kan gå vidare till moment två. Sociolingvistik. Även om du kanske inte tror det så är sociolingvistik superintressant, så det ser jag verkligen fram emot.
Inledningen på den här veckan har varit väldigt lugn och skön. Klara har varit på dagis och i går eftermiddag bjöd vi in oss själva på fika i Maran. I dag har jag och barnen bara varit hemma och skrotat och jag blir så förvånad över att jag tycker att det är så härligt. Vi läser böcker, pysslar och jag dricker kaffe och bara trivs. Jag känner mig inte det minsta stressad och det är så skönt. Jag ska fortsätta med den här inställningen resten av mitt liv.
Fortsättningen av veckan ser ut att bli något mer social och någonstans mitt i socialiserandet måste jag klämma in lite bakande. Till helgen vankas det kalas!

En far som inte vill fara

I morse tassade jag och Klaran upp och gjorde kaffe och skrev ett kort till det fina paketet som vi gömt i en garderob. Vi har den bästa av pappor i den här familjen och det kan väl vara värt att fira, eller hur?
Jag hade en vision om att morgondagen kanske skulle kunna tillbringas på IKEA för att ta en liten titt i deras köksavdelning för att få lite ytterligare inspiration för den stundande renoveringen. Fadern i fråga kände sig dock inte mentalt förberedd för detta event utan hävdar att en dag nästa vecka skulle passa mycket bättre. Han har svårt att förklara varför, men hävdar att han måste förbereda sig lite bättre. Hallå!
Tur för honom att det är farsdag i dag och att jag är så väldigt snäll och förstående.
Vi lägger en helg bakom oss som har varit ganska soft och avkopplande. Avkoppling är liksom något som vi behöver i den här familjen just nu. Lillebror Herman har väldigt stora krav på nattätning och även om alla i hans omgivning anser att han ser ganska stor och välmående ut så verkar han själv tycka att han verkligen måste bunkra. Han är väldigt bestämd och det är svårt att på nätterna få honom på andra tankar. Jag suckar och matar. Vad skulle man annars göra?

Stora killen

Här har vi farfarsbesök och efter ha väntat hela förmiddagen var Klara mer än glad när farfar äntligen svängde in på infarten efter lunch. Sedan dess har han fått jobba hårt med läsning och lek.
Vi har mest hållit oss inne i dag på grund av feber och förkylning hos storasystern. Jag och Herman har dock varit på BVC för 6-månaderskontroll med läkarbesök. Det hela gick väldigt snabbt då pojken i fråga sköter det mesta på bästa sätt. Han har dock blivit väldigt skeptisk mot främlingar och när läkaren började dra i hans snopp och trycka på hans pung fick han nog och gallskrek. Paketet var i ordning och han gick igenom utan minsta anmärkning.
I morgon kjolfredag som jag trodde att vi skulle ha tillsammans, hela familjen. Men inte. Jobbet kallar och jag börjar känna mig mer och mer som den stackars Mrs. Barnaby. Kanske jag också borde börja jobba med välgörenhet och delta i pajbakartävlingar.

Snöstorm!

Det är bara en tom dosa, fylld med ris. Bästa barnskallran!

Det är bäst att jag skriver snabbt som attan eftersom jag är relativt övertygad om att någon av telningarna snart kommer att vakna. Herman lider av allmänt pirr i kroppen och Klara lider av förkylning, feber ochont i kinden (!). Den senare av åkommorna förstår jag inte riktigt, men det var vad hon hysteriskt skrek när hon vaknade till i feberyrseln för en timme sedan.


I dag har snön bokstavligt talat vräkt ner på vår jord. Det är otroligt mysigt och jag och barnen har (delvis på grund av sjukdomen) befunnis oss i husarrest. Eller OK. Jag gjorde en äventyrlig utflykt till tandhygienisten i morse. Hon tilldelade mig ett stycke hål och några stycken tandstenar. Hålet skall om två veckor repareras hos en portugisisk tandläkare. Jag planerar att prata spanska. Vad gör man inte för att hålla sig på banan även under mammaledigheten.


Eftermiddagen har vi ägnat åt att baka bullar. 80 stycken ljuva tingestar som jag och min dotter har kavlat och rullat samtidigt som sonen snällt satt i sin matstol och tittade på.


I morgon väntar läkarbesök för han som snart blir ett halvår och storasyster får fokusera på att bli frisk. Hon längtar så efter att åka pulka.

Välkommen in, välkommen in...

Det är fullt förståeligt om läsare av denna blogg, samt mina vänner på Fejjan, tycker att jag har snöat in något på mina barn. Man kan ju undra hur det kan komma sig, förutom att de är mitt hjärtas liv och glädje. När jag tidigare i kväll satt och tittade mig omkring i vardagsrummet stod det liksom klart för mig. De är överallt. Barnen och deras saker. Här följer några ocensurerade bilder av hur det ser ut i ett småbarnshem i Piteå, en kväll i november. Och note! Det ser fortfarande likadant ut, eftersom kvällen har gått åt till att söva än den ena, än den andra ungen. Först 22.45 behagade den yngste somna in. Något har tjuvgett honom speed. Jag garanterar!

Soffbordet: Mamma Mu-bok, två plastburkar innehållande pappersremsor som Klara klippt till för att använda som soppa, en stycke pensel (kan ha använts som omrörare i soppan.

I ett hörn av vardagsrummet ligger denna stackare, vind för våg.

Framför öppna spisen har Herman sitt tillhåll. Snyggt täcke va?

Fotpallen har blivit Halloween-festaffär (???). Nyckelpigan ligger där om man plötsligt skulle känna för lite kuddbus, vilket händer ofta i en 4-årig kropp.

På matbordet ligger en massa pyssel kvar sedan eftermiddagen. Här kan vi även se ett stycke bebisleksak samt ett stycke IKEAs haklappar i frotté.

På köksbänken, ovanpå köksritningarna, har vi varje småbarnshems måste. Miniderm & kortison.

På köksbänken, bredvid tuberna: En liten plastsoldat, redo för strid.

Så här ser mitt hem ut på kvällskvisten. Hej inredningsmagasin!

Tantknä

Efter gårdagens vedbärande var det något som gav vika i mitt redan lite onda knä. Nu går benet knappt att böja och något säger mig att det är klokast att ta det lugnt ett tag. Inte för att jag på något sätt elitidrottar för tillfället... Min amatörläkare till man pratar om ledband.
Jag njuter så mycket av att vara hemma just nu. Barnen är så himla härliga, på helt olika sätt så klart. Herman är bara glad och jollrar, alltid med minst två fingrar i munnen. Han vänder sig hela tiden från rygg till mage men har verkligen inte riktigt koll på hur man kommer tillbaka till ryggläget igen och detta lilla dilemma är väl egentligen det enda som får honom på dåligt humör.
Klara säger fantastiska saker hela tiden. Hon är självsäker och litar verkligen på det mesta som hon själv säger och gör. Att däremot ta ett tips från coachen är inte alltid populärt. Hon ber om hjälp när hon vill ha den, men hon vill inte gärna bli hjälpt i onödan. Jag ser så otroligt mycket av mig själv i denna flicka. Fast hon är sötare så klart!
Nu väntar en kille på mig i sängen. En liten, liten kille.

Ljus och brasor

Om jag inte hade haft så ont i mina gamla ben så skulle jag ha visat dig en bild av det stora vedberget som vi har byggt i dag, jag, Klara och min mamma. Många kubik blev det. Nu kan vi elda som galningar resten av vintern och vi har inlett ordentligt. Brasan går varm.

Helgen i övrigt har varit skön. Vi har tänt ljus för nära och kära som inte längre finns med oss, i den här världen. Klara passade på att bjuda min mormor (som lämnade jorden 1997) på Hermans kalas. I maj. Så ingen ska bli förvånad om Margit Berg svävar in här och förväntar sig en bit tårta.

En av de bättre sakerna med den här helgen har nog ändå varit snön. Vi har testat madrassen och det gick bra de första tre åken, innan pudret hade givit vika och det gröna gräset stack upp lite för mycket. Men det var härligt att känna farten och snösprutet på kinderna.
Nu ska jag prata lite med min man och kolla vad han har gjort i helgen. Ja si dessa arbetstider...

Äggstockning

I veckan har vi som vanligt besökt affären några vändor. En gång var det jag. Sen var det Tobbe. Vad Tobbe inte visste när han köpte 15 ägg var att jag redan hade köpt 15 ägg. Därför har det bakats muffins, stekts ägg, kokats ägg och därför blev kvällens middag pannkaka. Ingen är missnöjd över det. Pannkaka är enligt mig en delikatess.
I dag har varit ännu en dag i höstlovsnirvana. En mysig morgon följd av besök av min fina arbetskamrat Maria och hennes två leksugna barn. Barnen gick upp i rök (i lekmolnet alltså) och jag kunde i lugn och ro bli uppdaterad på vad som hänt sedan sist i den verklighet jag vanligtvis tillbringar mina vardagar i. Kul!
Jag har nu skickat in mina två examinationsuppgifter till kursen och även om jag kanske inte är toknöjd så är det så skönt att vara av med dem och känna att jag inte kan göra något mer. Nu ska jag inte tänka så mycket på det svenska språket på två veckor.

Sådana här dagar får mig att fundera lite på det här med dagis. Jag tycker att det är så härligt att ta det lugnt, att ta dagen som den kommer och slippa traska iväg med en ibland ganska sur och tvär fyraåring. Det känns som att hennes humör är så mycket jämnare när dagen inte blir fylld av så många uppbrott och anpassningar till nya världar.
Samtidigt tycker jag att det kan vara bra för henne, det här med det sociala samspelet och kontinuiteten i gruppen.

Slutligen vill jag bara tillägga att jag tycker att herr Styrman får väldigt mycket mediatid. Är han verkligen så intressant?

Just nu!

Han är ingen hårding, min son. Kvällen har sett ut så här:
19.30: Klara & Herman somnar ungefär samtidigt.
20.25: Herman vaknar och pipgråter i sin säng. Jag går dit och lyfter upp.
20.27: Soffan lägger en sovande Herman i sängen.
20.30: Herman vaknar och pipgråter i sin säng. Jag går dit och lyfter upp.
20.32: Soffan lägger en sovande Herman i sängen.
20.35: Herman vaknar och pipgråter i sin säng. Jag går dit och lyfter upp, tar med mig Herman till soffan och ammar. Herman somnar gott.
20.45: Soffan lägger en sovande Herman i sin säng.
20.50: Herman vaknar och pipgråter i sin säng. Jag går dit och lyfter upp.
Nu sitter vi så här. Det får väl vara så då. Han är ju bara en bebis. En väldigt söt bebis. Han måste nog få vara med sin mamma i kväll.
Min fina lillkille!

Grabbkväll och annat

Denna scen utspelade sig i vardagsrummet i söndags när det var Sportspegeln på TV. Sport är bra, för stora och små!
Här leker livet vidare. Moment ett av fyra av Svenska språket B är avklarat och nu njuter jag av lite ledighet innan nästa moment drar igång.
Nu sitter jag och tittar på dejtande bönder och gläds åt dagens vägning som innebär att det går åt rätt håll! Jag är nöjd! Nu befinner jag mig på mitt eget tiotal. Jag börjar nästan känna igen mig.