Flitiga Fian

Måndag i dag och slut på helg. I morgon alltså.
Denna helg har jag varit huslig som få. Jag har:
- Sytt nya gardiner till köket. Bild kommer efter att jag piffat till det hela med nya blommor. Besökte stadens blommigaste blomaffär i lördags och försäljaren fick mig mållös genom att säga följande ord: -Vi har lite ont om blommor just nu...
- Kokat lingonsylt.
- Städat, lekt, fikat, bakat födelsedagstårta till födelsedagssyster och firat samma fina syster.

I morse kände jag att allvaret närmade sig trots att måndagar är min lediga dag. Denna vecka firar jag och min bästa kollega B med att dra i gång utvecklingssamtalen. Klockan 9.30 i morse åkte jag därför till jobbet för att stöka undan lite annat tjafs som låg i högar på mitt skrivbord. Nu är jag alltså redo för vad som komma skall.

Nu har vi Klaras farfar på besök och jag ska återgå till socialiserandet framför elitserieslutspelet.
So long!

...

När jag diskade undan efter dagens gastronomiska orgasm (ABBAs fiskburgare med klyftpotatis som inte rekommenderas särskilt varmt av undertecknad) lyssnade jag samtidigt på radioskval där någon människa ombads beskriva sitt liv med sex ord. Denna uppmaning satte även fart på lilla jags tankar. Livet ja... Hur blev det egentligen? Eller nåja, hur har livet hittils blivit?
En sak som är säker är att livet på intet sätt ser ut som jag hade planerat det när jag stod med studentmössan i hand och redo att glufsa i mig av det smörgåsbord som vi kan kalla världen. Jag såg mig själv som en världsmedborgare med blicken höjd mot Europa och röven mot min hemstad. Jag skulle studera språk och förändra den europeiska unionen. Jag skulle tjäna stora pengar och bo i en vindsvåning i Bryssel eller annan valfri europeisk storstad. Jag skulle förmodligen ha en snygg karl från något sydeuropeiskt land. Den mannen skulle massera mina fötter med olivolja och ge mig barn med olivfärgad hy och stora bruna ögon.
Ibland skulle jag återvända till hemstaden, iklädd trendiga läderstövlar från Milano och förmodligen skulle jag röka smala cigaretter och dricka vin på vardagskvällarna. Min mamma skulle gå på konstföreningens årsmöte och berätta om Sofia som minsann lever det STORA livet, långt borta och klarar det SÅÅÅÅ bra.

Du som följer den här bloggen något så när regelbundet vet redan att livet inte riktigt blev så där som jag tänkte, i juni 1998. Jag studsade tillbaka till hemstaden. Förvisso efter några år i exil men vingarna bar inte längre än till Björkarnas stad och tillbaka. Rent karriärsmässigt så smäller väl språkfröken ganska högt men helt ärligt så var det många bananskal och latmaskar som förde mig till den byaskola som i dag är vad jag kallar jobbet.
Mitt liv lever jag tillsammans med en mörkhårig snygging som dock har rötterna på en betyldigt kallare plats än Toscana eller Toledo men det finns bergsplatåer i Malmberget också och han har gett mig det vackraste och underbaraste barn jag kan tänka mig.

Så här står jag nu, 28 år gammal och inget blev egentligen som jag tänkte mig. Eller jo, en sak, den viktigaste av alla; jag är oändligt nöjd och lycklig. Självklart sur, rufsig och glåmig allt som oftast, men ändå väldigt lycklig.

Påsk till slut

Så fick vi så några dagars skidåkning och påskäggsätning i relativt förkylningsfritt tillstånd.
Skidtur med bullar och kaffe, middag med storasyster och vin och påskkarameller som faktiskt smakade något.

Nu måste jag sova. I natt blev Klara spädis igen och var vaken en lååång stund. Nu ska här sovas igen och i natt blir det minsann ingen Lilla kanin och ingen Lasse Lus. Tro mig!

Jag lever

Efter en påskhelg som inleddes med en jättemysig middag på skärtorsdagskvällen men fortsatte med en lååååååååångfredag med 40 graders feber, en dängförkyld lördag, söndag och måndag så måste jag ändå erkänna att jag är ganska nöjd med helgen.
Ensamstående, som jag var i fredags när helvetet bröt ut, ringde jag till pappa för att berätta att jag och Klara inte skulle kunna göra dem sällskap i stugan. Jag behövde sitta stilla och helst ville jag att Klara skulle göra detsamma. En stund senare ringde pappa upp igen för att berätta att han och mamma skulle åka hem från stugan för att ta flickebarnet och låta mig sitta stilla i lugn och ro.
Sedan kommer jag inte ihåg så mycket av fredagen. Jag slumrade, åt tabletter, drack vatten, slumrade, sprayade nässpray och drack mer vatten. I bland ringde telefonen och någon frågade hur jag mådde. Jag väste något med min svullna röst och sedan drömde jag en feberdröm till, ackompanjerad av Törnfåglarna. Jag kommer ihåg att jag vaknade med svidande, rinnande ögon och tänkte att slutet var kommet.
Men så kom lördagen och febern var bortsoven. I stor saknad av det älskade flickebarnet slängde jag mig i bilen och åkte för att hämta henne. Hon hade så klart inte saknat mig särskilt mycket men jag behövde ändå krama henne och fick dessutom frukost som min mamma gjort.
Resten av helgen har jag suttit vid köksbordet i stugan i Luleå skärgård. Jag har suttit väldigt stilla och glatts åt att vara vid liv. Min familja har påskat omkring mig och jag har påskat genom att äta godis och se ut som ett påskris i håret. Jag har inte åkte skidor, inte en milimeter och jag har inte fått en endaste liten solstråle på min kind. Detta känns så klart lite bittert men jag gläds åt att vara lärare och såledeles ledig en vecka till.
Nu blir det sängen och hemkomne mannen.

Febermatt utan röst...

Jag är lite sjuk i dag också. Jag blir svettig av att resa mig ur soffan och jag hörs inte riktigt när jag pratar. Eller i alla fall låter jag inte som jag brukar låta.
I mitt jobb är det ganska botten att inte höras men det får gå. I dag har jag i ärligthetens namn inte haft så mycket vettigt att säga.

När jag kom hem såg jag upptäckte jag en knöl under täcket i min säng och där låg minsann ett påskägg. Tobbe åker till vidderna i morgon för att arbeta hela påsken så jag förärades med karameller redan i dag.

I morgon är det skärtorsdag och det firar jag med att arbeta hela långa dagen. Men sen... Sen är det jäklar i mig lov.

Feberfrossa och skidåkning

Efter en natt av feberdrömmar och frossa varvat med svettningar blev det slutligen morgon och dags att bege sig till jobbet, med hjälp av Ipren och mycket vilja. I dag var det nämligen dags för terminens friluftsdag och en dags betald skidåkning.
Det är faktiskt snudd på otroligt hur kroppen kan göra sig redo och ställa sig i givakt mer eller mindre på order. Jag pallade faktiskt med att åka hela, långa dagen med undantag för obligatorisk fikapaus i glada arbetsvänners lag.
I en nysnöad och välpistad backe är det faktiskt lätt att krya på sig.
Nu är det dock dags att krypa till kojs för att hjälpa gammelkroppen ytterligare lite på vägen...

Extreme Sofa makeover

Livet har i största allmänhet en förmåga att få mig att fundera över saker och ting och i dag har flera saker fått mig att fundera över mitt utseende.
När man arbetar med ungdomar får man med stigande ålder allt oftare känna sig påsig, hängig och slapp. Efter att ha ammat en hungrig dotter i sju månader kan jag bara konstatera att det var längesedan jag såg min egen klyfta. Du vet precis vilken klyfta jag pratar om och förut hade jag den men nu är det spårlöst försvunnen. Det spelar inte längre någon roll vad jag tar på mig, hur rakryggat jag står eller hur kallt det är ute. Den finns helt enkelt inte längre.
Kanske skulle jag kunna ana den om jag hängde knäveck i ett par romerska ringar, men jag tror att den då mer skulle likna Twin towers... Eller Lille Skutts öron...
Klyftan är en svunnen tid. Borta!
Förut, när jag hade en klyfta kunde jag ibland drömma om att bli av med den och att jag då skulle se slank ut på något sätt. Lite så där som Twiggy gjorde liksom... OK, nu är jag där, med en nätt barm men med en buk som liksom förtar slankheten. I alla fall är jag då rakt ingen Twiggy.

Denna kväll som gräsänka inleddes med Så ska det låta där en av deltagarna inspirerade mig med sin frisyr. Här sitter nu brunett-Soffan i soffan och drömmer sig bort till en blond page.
En blond page som förmodligen inte skulle gnistra som förebildens och som förmodligen inte heller skulle ligga så där fint och rakt...

Verkligheten förblir. Med twin towers-barm, modelleramage och brunbuskigt barr. Sånt e livet.

Turbostäd

Torsdagar är bra städdagar. Jag skulle vilja att vi alltid städade på torsdagar men när jag i går sa till min sambo att jag önskade mig städdag varje torsdag hävdade han med bestämdhet att fredagar är bättre. Aldrig i livet! När fredagen kommer ska allt redan vara bäddat för helg. Man ska kunna komma hem från jobbet, klämma i sig en god middag och sedan bara smälla av i soffan. Ja, precis så vill jag att en fredag ska vara.
I dag har vi i alla fall städat. Läggan luktar Vim och min själ har fått vila. I morgon får min kropp det också. I morgon kommer helgen.

I kväll har jag stavgått och husfunderat. Just nu finns det 50 hus till salu i denna stad. Med undantag för förra veckan när vi vara nere på 40 hus så gissar jag att det inte har varit så här ont om bostäder sedan 1700-talet när Häggholmen var överbefolkad och man koloniserade Norrmalm...
En stor del av min tid går åt till att fundera på hus. Under mina promenader värderar jag varje kåk och funderar över huruvida jag skulle kunna tänka mig att bo i just det huset. Det hemska är att jag är så fruktansvärt kräsen. Många hus är jättefina, men för oss att bo i?
Och när ska folk ha vett att flytta från sina hus? Jag menar, 50 hus till salu? Kom igen nu folket. Lämna lite plats va!

Gravid som Rachel Green

Undrar hur det känns att vara höggravid och ändå se ut som Rachel Green. Jag kan omöjligt veta. När jag var gravid gick jag upp 17 kilo och mina överarmar var som små stockar och mitt ansikte saknade liksom konturer.

Tobbe jobbar (tacka gudarna för denna höjdare) i Piteå under denna vecka och det skänker en viss regelbundenhet till mitt liv. Vi har gjort en veckomatsedel och det är sååå gott att äta mat som är lite genomtänkt. Korv och pannkaka i all ära men panerad rödspätta och mumsig råkostsallad känns liksom bättre för både kroppen och själen. Om man nu vill hålla sig i Rachel Green-form inför sommaren...

Nu drar jag ut på kvällspromenad med käraste J:et. Slaskigt jag vet, men jag har Gore -Tex-membran!!!

För övrigt kan jag tillägga att kvällens inlägg skrevs framför Vänner.

Underbara slappardag

Det är faktiskt alldeles fantastiskt att ha förmånen att vara föräldraledig en dag varje vecka. Att vara ledig på en vardag tar på något sätt bort pressen från själva ledigheten. Jag är en ganska rastlös själ och lördagar och söndagar blir ofta mest ett race för att hinna göra så mycket som möjligt av den lediga dagen. Mådagarna är lugnare, softare och alldeles, alldeles underbara.

Planen var att baka en kaka. Det blev inte så men det gör ingenting alls. OK, det hade varit underbart gott med en kaka men det blev en promenad i grådiset i stället.

Musik eller gnissel?

Under mina år i grundskolan spelade jag fiol. Vecka ut och vecka in släpade jag fiollådan till skolan och under högstadieåren försökte jag nog dölja den lite när jag passerade de snygga killarna i nian...

Jag spelar fortfarande ibland och till min stora glädje älskar Klara mitt gnid på stråkarna. Jag är medveten om att detta förmodligen kommer att gå över om bara några år men jag njuter så länge av att vara en musiker att se upp till.

I dag laddade jag dock hem (helt olagligt, jag vet) lite Åsa Jinder och plötsligt kom jag på hur vackert det är med nyckelharpa. Hur svårt kan det vara att spela nyckelharpa egentligen? Problemet är bara hur man kommer över en bra harpa till ett bra pris...

På tal om musik så kan jag berätta om elpianot som Klara fick i julklapp av sin farfar. Klara älskar sitt piano och klinkar glatt och skapar sina egna melodier. Allt fint och bra och så. Men det roligaste med detta piano är att pappan i familjen klinkar ännu gladare och skapar sina egna melodier även han. Han är som besatt. Som Näcken med fiolen ungefär. Och aldrig slutar han spela.

Nu tänker jag gå och lägga mig. Till tonerna av ett elpiano och en galen pianist.

Snösnösnö

Jag gillar verkligen vintern. Jag älskar att vara ute i kylan i lagom mycket kläder och lyssna till snöns knarr under skorna. Jag älskar att känna vinterkölden bita i mina kinder och jag älskar lukten av ren snö.
I dag tror jag dock att det blev lite för mycket av det goda. Snön virvlade runt på gården och när jag vid tiodraget tittade ut genom fönstret och ut över sundet här utanför fick jag se några skridskoåkare som tappert älgade fram över isen. Ganska snabbt blev skridskoåkarna allt fler och många av dem hade på allvar svårt att stå upp på grund av den hårda vinden. Varför allt detta ståhej då? Jo, i dag var det nämligen dags för det här. Oj vad jag njöt av stugvärmen och kaffet. Oj vad jag var glad över att inte alls behöva befinna mig utomhus. Tobbe och Klara ägnade en stor del av förmiddagen till att titta ut på både skridskoåkare, skotrar och kissekatter. Det finns så mycket att se. Världen är helt enkelt full av sevärdheter.

På eftermiddagen fick vi dock slita oss från värmen här inne för att åka till residensstaden där min äldsta systerson blev firad med pompa och ståt då han i dagarna nämligen lämnar tonåren bakom sig och fyller 20! Jag tror det inte fast jag vet att det är sant. Detta var dock inte helgens första kalas eftersom gårdagskvällen bjöd på 29-årskalas hos Jenny och Lars med bastu, middag och melodifestival.
Och i fredags firade jag helgen med en after work med mitt work.

Vilken helg va? Och snart börjar finalen med Nip/Tuck.
Och så Luleå så klart! Så skönt att slippa kvalserien. Så fantastiskt skönt!!

Hur blev det plötsligt torsdag?

Nyss var det helg och jag befann mig på skidor bland fjälltopparna. Nu sitter jag i soffan, lite lagom jobbtrött, och inväntar veckans sista arbetsdag. Det har varit en småtuff arbetsvecka. Det känns som att våren har börjat nästla sig in i många av tonårskropparna på skolan där jag jobbar. Det spritter och sprätter och sitts inte alltid så stilla... Man prövas som vuxen. Oj vad man prövas ibland.

I morgon är det fredag och helgen omsluter oss alla som en mjuk, tung och värmade filt. Ett glas rött och några godisar.

Ha en fin fredag kära du!

Bara en liten...

...sen kvällblogg efter en lång, hård arbetsonsdag som blev en trevlig, trevlig onsdagskväll med middag hos mormodern och sedan kaffe och Grey's med B.
Nu är sovstassen på och ögonlocken något tyngda. Nu återstår bara att önska er en god natt och en trevlig morgondag samt att ringa älsklingen och önska honom detsamma.
Vad vore kärleken utan mobiltelefoner?
Puss!

Åter från bergen

Sportlovsresan påbörjades på torsdagskvällen när vi styrde kosan mot Gällivare där vi hann umgås lite med släkten innan turen fortsatte mot Abisko. Varje gång när vi åker E10:an från Kiruna och vidare in bland fjällen slås jag av tanken att det här är fan inte sant. Det är svårt att föreställa sig något så vackert, så fulländat och perfekt, så rent och så orört. Med det finns där och helt fritt att utforska.

På fredagen utforskade vi dock inte så jättemycket mer än skidslipen i Björkis och mat- och vinbeståndet hos E och N.

På lördagsmorgonen åkte vi västerut för att åka nedför. Med en liten Klara får man lära sig att turas om. Tobbe fick börja åka och jag och Klara promenerade omkring bland vackerheterna i solgasset. Efter lunch och halvlek var det min tur och med fantastiska backar och underbart sällskap var det lätt att glömma att termometern säkert kröp en bra bit under 15-gradersstrecket på topparna. Mjau säger jag bara. Mjau!

På kvällskvisten njöt vi av världens godaste middag i världens bästa sällskap och jag och E fick oss till och med en sväng i baren när män och barn hade krypit till sängs.

Innan hemfärden på söndagseftermiddagen hann vi med en topptur med linbanan och kaffe med bulle tillsammans med en utsikt som trots viss dimma vred om hela bröstkorgen. Mjau igen.

På väg mot kusten stannade vi återigen i Gällivare för ytterligare lite familjesamvaro och vips var hela sportlovet förbi. Men vilket lov sedan!

Två och en halv vecka. Sedan lovar jag igen!

Och förresten! Efter budgivning på storviltet så kan jag meddela att vi fortfarande är huslösa. Snyft!