onsdag, april 06, 2011

Nämen vad hände med våren?

I går var en härligt solig vårdag. Dessvärre hann jag inte njuta särskilt mycket av solen eftersom tusen andra saker stod på agendan. Som tur var handlade det mest om väldigt trevliga saker, så solstrålarna får jag ta igen en annan dag. Bland annat hann jag med att:

  • åka till byggaffären för att lämna tillbaka en låda kakel och en låda golv.

  • mata barn.

  • dejta maken på banken.

  • återbörda maken till jobbet, där jag samtidigt passade på att göra ett nytt pass, inför maj månads spanienäventyr.

  • få eftermiddagsbesök av Bea som hade med sig ett foto av mig och min man, från vår bröllopsdag, inramat i den finaste av ramar.

  • få middagsgäster i form av Lena, Jenny och Erica.

  • somna i sängen efter en härlig lässtund.
I dag visar sig våren från en annan sida. Snön vräker ner och hittils i dag har jag mest jagat lillebrorsan som forsat fram mellan sladdar och lampor. Nu sover han, utmattad av bus och jag tänker att jag kanske borde ta en dusch, om jag skulle råka hamna ute bland folk senare i dag. Ja. Det måste jag nog göra. För min egen skull om inte annat. Ha en härligt snöig dag!

tisdag, april 05, 2011

En offentlig ursäkt!

En ursäkt som mest riktar sig till mina barn, som jag hoppas i framtiden kommer att ha glädje av denna läsning. Ett dokument över en barndom och ett föräldraskap. Bloggandet ligger för närvarande på något sorts strömsparläge. Uppsatsskrivande och livsnjutandet går före och på något sätt är det så mycket enklare att uppdatera sin status på Fejjan. Tråkigare, latare och inte så fantasifullt, men enklare. Livet springer vidare här på Kvarngatan. Vi njuter av köket och tränar på cykling. Klara är införstådd med att sommaren som kommer är sommaren när stödhjulen kommer att ryka. Än så länge njuter hon dock av att ha dem där och snabbt går det. Herman kryper omkring och drar i ALLT. Lampsladdar och gardiner lever ett farligt liv och flyttar vi på en farlig sak hittar han raskt något annat att dra i. Nu är det dags för dagishämtning. Jag ville bara tala om att vi lever och mår, så det förslår.