Mindre än 100 dagar kvar

... till det beräknade förlossningsdatumet. Känner mig fortfarande inte så särskilt nervös, men jag återkommer säkert med vidare funderingar i det ämnet. Kanske håller jag på att bli som en man. Jag har fått för mig att män i allmänhet inte oroar sig särskilt mycket för det som komma skall. Det som sker, ja det sker ju liksom ändå och hur smärtsamt och traumatiskt det än må vara blir det då sannerligen inte enklare genom att man går och oroar sig i månader.

Det är ganska tidig morgon nu och jag har stigit upp för att baka en tårta till mammas födelsedagsfest i kväll. Har även passat på att betala räkningarna. Jag känner mig alltid så rik när jag har fått lön. En underbar känsla av att världen ligger framför mina fötter och att pengar då verkligen inte är något som jag någonsin kommer att behöva oroa mig för. Den här känslan brukar hålla i sig ungefär två dygn, fram till det ögonblick då det står klart för mig hur mycket av den feta lönechecken som egentligen återstår när diverse hyresvärdar, telefonbolag, studiestödsnämder och banker har fått sitt. Inom några sekunder är magin borta och världen blir grå. In kommer ångesten inför månaden som återstår fram till nästa löning och det dåliga samvetet för det allt för vidlyftiga leverne som förts under de två senaste dagarna. Oftast inser jag ganska snart att det även här gäller att anamma den manliga livssynen. Det som sker det sker. Än så länge har jag aldrig stått på bar backe i trasiga skor. Det är bara att hoppas att turen håller i sig...

Lapphål och jokkar

Midsommar är förbi och nu lackar det mot jul igen. Missförstå mig rätt, för jag är varken bitter eller pessimist. Jag bara konstaterar att så är fallet.
Midsommarhelgen gick i ett enda huj och innan jag visste ordet av var jag hemma igen. Men därimellan hann vi med en hel del vacker natur och en massa trevligt sällskap. Erica och Niklas bjöd på underbar mat och vår stuga med utsikt över Torne träsk och Lapporten gjorde inte precis saker och ting sämre. Midsommarvädret i Björkliden var väl som midsommarväder i allmänhet brukar vara; lite småkallt, lite snålblåst och en konstant förhoppning om att det ska vända och bli varmt igen. Det gjorde det aldrig. Inte under helgen. Nu däremot, nu verkar det som att solen har kommit för att stanna åtminstone en dag eller två. I alla fall om jag får tro mina trogna följeslagare på SVT morgon. Jag har lite svårt att somna om när Tobbe stiger upp för att gå till jobbet... Dagens dilemma blir att försöka hitta en sensuell bikini som fortfarande täcker över mina bongotrummor till bröst. Jag hittade en helt ok version förra veckan men med hänsyn till min egen stolthet kan jag inte säga mer än att den var blå. Storleken är för bisarr för att vara sann. Dock kvarstår det faktum att det är sommar och jag gillar att sola och bada. Moment 22 kallas det. Eller hur?

I morgon fyller min älskade mamma år. I går fixade jag en present som jag själv är mycket nöjd med. Så klart kan jag här inte närmare gå in på detaljer, men fortsättning följer, var så säker.

På grönbete

Befinner mig nu sedan några dagar i Piteå på grönbete. Här kommer jag att vanka omkring hela sommaren och jag måste säga att det känns fantastiskt bra! Tobbe jobbar och jag har semester och även om jag bara haft det i några dagar än så länge så kan jag nog redan säga att jag är otroligt nöjd med tillvaron. Mamma har inrett en egen liten studio till oss med dubbelsäng så att min växande kroppshydda kan få fritt spelrum och det är så fantastiskt skönt att ha tillgång till en trädgård . Det kanske är här uppe man borde bo ändå? Åhhh... Att det ska vara så svårt att känna vad man vill...

Snart är det avspark. Vi har precis kommit hem från en kvällspromenad till Ica, där vi laddat upp med lösviktsgodis. Nu är det upp till grabbarna att fixa resten. Kommer dom att greja det? Otroligt svårt att säga. Sveriges landslag är lika labilt som en gravid kvinna och därför vågar jag inte komma med några experttips. Om två timmar vet vi... För hoppningsvis...

Den blomstertid nu kommer...

Examen på Bräntbergsskolan i dag och jag måste säga att det blev en väldigt lyckad dag! Det var som om alla hade glömt sina misslyckade löneförhandlingar och nu bara gjorde allt för att dagen skulle bli så bra som möjligt för alla examensfina gullungar! Det bjöds på både smörgåstårta och princesstårta och stämningen var verkligen på topp.
Kvällen har tillbringats tillsammans med Jennie och vi har promenerat och ätit glass. Inne i stan var examensfirandet i full gång och vissa vinglade så klart mer än andra. På Rådhustorget spelade några av mina elever med sitt band och det är så roligt att se dem göra något som de verkligen brinner för. Det kändes så läckert att stan liksom var full av folk jag känner... Även om dom bara är 14 år så är det i alla fall något som gör att man liksom känner sig hemma i den stad man bor i. Det är sådana saker som gör beslutsångesten än större inför framtiden och var vi ska ta vägen. Det känns som att jag trivs bättre och bättre i den här stan ju längre jag bor här, och det är väl ganska naturligt och det är väl samma sak var man än bor. Funderingarna fortsätter. Förmodligen vet man innerst inne hela tiden vad man egentligen vill, det är bara lite svårt att komma sig själv tillräckligt nära för att kunna höra vad den där inre rösten egentligen säger. Om det blir riktigt, riktigt tyst kanske... Måste kanske ta en skogspromenad.
Men först lite tv.
Sov gott!

Bloggerskan från Ensamheten...

När man är ensam tar allt dubbelt så lång tid och således försvinner tiden.
När man är ensam tröttnar man på sina egna tankar som försvinner i rännstenen, för ingen finns där att dela dem med.
När man är ensam kan man få äta hemmagjord risgrynsgröt till middag.
Risgrynsgröt som inte alls smakar som mammas.
Risgrynsgröt som är torr.
När man är ensam längtar man efter att kramas.
När man är ensam känns gruset på golvet så oändligt mycket mer besvärande.

Lite så är det, här i ensamheten.
Samtidigt kan det vara lite mysigt. I alla fall när jag vet att jag i morgon får sätta mig i bilen och åka norrut och träffa min lilla polis och min familj och mina vänner. Jag packar, ställer i ordning, diskar... Nä, det gör jag för fasen inte alls, men snart ska jag göra det.
Måste göra mig av med den torra risgrynsgröten. Mamma måste lära mig att koka risgrynsgröt. Det är så mycket hon måste lära mig, min mamma...
Hela livet.

Nu: packa, ställa i ordning, diska...
Jo, eller hur?

Med fanan i topp!

I dag firar vi moder Svea. Jag kan inte påstå att jag sysslar med något större firande under pompa och ståt men jag kan i alla fall konstatera att Sverige kan vara så otroligt vackert. Bilden ovan togs i förrgår kväll/natt vid älven, bara en bit från vårt hus. Kameran skulle kunnat ha gjort ett bättre jobb med ljuset, men i alla fall. Det är så vackert...
Bild nr. två föreställer ett gäng fåglar som gjort vårt köksfönster till ett riktigt hängställe. Det hela började någon gång i oktober när vi hängde ut en talgboll för att rädda de små kräken undan kung Bore. Intresset för denna talgboll har dock varit lika svalt som vintern själv och inte förrän förra veckan, i början av juni, blev bollen uppmärksammad på allvar. Men då gick det undan. Bollen var borta på 48 timmar och vi hängde snabbt ut en ny och snart är även denna boll borta... Vad har vi för ansvar jämtemot djuren? Är det rätt att mata ihjäl dem? Jag är faktiskt rädd att några av sparvarna utvecklat en allvarlig form av bulimi och nu undrar jag om det är mitt ansvar att rädda dem? Jag har väl aldrig precis varit någon djurrättsaktivist och därför känner jag mig nu lite ställd... Jag tar tacksamt i mot råd i alla former.
Dagens firande då? Ja, vi funderar på att spatsera in till stan för att avnjuta en nationaldagsbakelse. Egentligen inte mest för att fira, utan mer för att det är en legitim ursäkt för att fika. Vi får se hur det går. I kväll åker Tobbe norrut för att börja sitt sommarjobb hos polisen. Jag blir lämnad kvar. Jag och Humbert!

Inte lika stor som jag trodde...

Under ungefär en veckas tid har jag gått omkring och känt mig höggravid och inte riktigt vetat hur jag ska klara mig när magen blir större. Jag tycker att det har blivit svårt att resa sig ur soffan, att böja sig för att plocka upp saker o.s.v. Efter att min kära storebror för några dagar sedan bad mig fota magen har vi nu gjort det och döm om min förvåning när magen inte är större än så här.
Jag undrar om detta innebär att jag får ta och snöra på mig löparpjucksen igen. Jag har inte längre någon rätt att gnälla över mitt tillstånd och min osmidighet. Ingen rätt att tycka synd om mig själv. Får nöja mig med att bara vara...

Snart ska vi grilla. Det är söndag och jag håller på att koka potatis till en potatissallad.
Tidigare under dagen cyklade vi in till stan för att köpa samiskt bröd på marknaden som i flera dagar har förpestat centrala Umeå. Till vår stora förvåning visade det sig att hela marknaden packat ihop sig och åkt till Sävar. Till en ny marknad. Marknadsbesöket byttes då snabbt ut mot en fika på Schmäck. Tur att man är flexibel.

Häggen

I flera dagar nu har jag tänkt gå ut på äventyr för att plocka in några häggkvistar och ställa dem i en vas på bordet. Nu när sommaren äntligen kommit skulle det vara trevligt att ta med sig den in för att utnyttja härligheterna till max. I flera dagar har ingenting hänt. Inga häggkvistar på vårt bord... Förrän nu. Lördag kväll 23.30. Jag och Tobbe smög ut på parkeringen och tog lite av den stackars häggen som står inklämd mellan en massa bredaxlade rönnar på gränsen till grannens tomt.
Nu står dom här på köksbordet och sprider sin underbara doft omkring sig. Precis som nytvättade lakan som fått hänga ute i sommarbrisen. Eller som nybakada bullar en regnig höstdag. Det luktar ju så gott...

I dag har jag promenerat till Ida på Ålidhem. Fantastiskt vad stort Umeå är. Jag är väl medveten om Ålidhems position på kartan. Ungefär exakt på andra sidan stan härifrån sett. Dock tänker man inte så när man bara ska ut och gå en sväng. Bara till Ida, för att säga hej då och ta en kaffe. När jag kom hem igen många timmar senare kändes promenaden i benen. Och i magen. Den här bebisen kommer inte att börja med multisport de närmaste åren, det kan jag lova. När jag rör mig onödigt mycket känner jag hur den spjärnar och slår där inne... En annan lustig iaktagelse är vad som händer så fort jag äter något. Då är det som att den smeker insidan av min mage på ett ömsint sätt, som för att säga att jag gör något bra och jag är en bra mamma... Vet inte om det är bebisen eller mitt eget undermedvetna. Eller så är de två namn för samma sak.