Sista sjukdagen

I morgon har jag bestämt mig för att vara frisk. I alla fall ska jag enligt expertisen vara smittfri i morgon och kan bege mig ut i den stora, vida världen. Jag tror att jag nöjer mig med att åka till stugan, men som vi alla vet börjar varje världsomsegling med ett första årtag ut från stranden.

Den här dagen har, förutom gnällande, innehållit ett besök på Tippen (som vi har börjat kalla återvinningscentralen). Innan husköpet tillbringade jag inte alls så mycket tid där, men under de senaste månaderna har jag nog gått och blivit något av en stamkund. Jag gillar att åka dit. Jag diggar den störtsköna snubben som dirigerar vilsna själar till rätt kontainer och Klara älskar att sitta i baksätet och äta russin. Russinen hör till. En gång för en tvååring blir lätt tradition och nu kan vi inte nämna tippen utan att få "russinpaket" till svar.
Efter detta stora äventyr åkte pappan och dottern till stan och kom hem med en massa påsar varav en innehöll ett par väldans fina örhängen som jag länge önskat mig. Pappan och dottern åkte sedan vidare till badet längre ner på gatan och jag fortsatte att vara sjuk, titta på Oprah och Doktorn kan komma.
Tobbe befinner sig i kväll på stadens hotell och jag har ägnat en timme åt att söka en väldans bra låt på Spotify. Efter idogt sökande och vild fantasi hittade jag vad som visade sig vara Everlast. Nu diggar jag. Och älskar.
Och om exakt 33 minuter är jag frisk.
Godnatt!

Det för*****de gnället

Det kommer uppifrån och nerifrån, från höger och från vänster, från amatörtyckare och aktade journalister.
Gnället. Missnöjdheten. Pessimismen.
Själv är jag så arg att jag håller på att spricka och därför tar jag nu tillfället i akt att gnälla lite över gnället.
Både jag och min sambo innehar yrkesroller som är under ständig bevakning av alla. Och det är väl bra på så vis att verksamheten kvalitetssäkras och den kan kanske förbättras tack vare allmänhetens inblick. Men. Det finns ett stort men. Det är skillnad på granskning och gnäll.
I går blev jag som bekant illa tvungen att besöka stadens Vårdcentral. Här har vi den tredje av samhällets stöttepelare som många älskar att förtala. Vården. Spaltmeter efter spaltmeter skrivs om vårdens fel och brister, om långa väntetider och apotekets långa köer.
I går hade jag tid hos en sköterska kl. 14.30. Kl. 15.00 satt jag i bilen på väg hem och hade på 30 minuter hunnit bli undersökt, diagnostiserad, transporterad till apoteket och köpt den medicin som läkaren skrivit ut till mig. Allt gick på under 200 kr och jag mår bättre redan i dag. Jag skulle aldrig någonsin drömma om att gnälla över det otroligt effektiva system som mötte mig under gårdagen. Med detta inte sagt att det inte finns dagar när allt är kaos, när lab-prover blandas ihop eller avläses fel, när apotekaren har pms eller kommer direkt från en rökpaus. Sådana dagar finns och det suger, men vi kan inte ta oss rätten att döma ut hela det svenska vårdsystemet på grund av sugdagar.
På samma sätt kan jag tycka att det är ganska destruktivt att förtala den svenska poliskåren efter att en patrull i Piteå kört snabbt under utryckning för att stoppa en drograttfull trafikant. Ja, det går snabbt. Ja, det tjuter om däcken. Och ja, vi måste lita på att de utbildade poliserna vet vad de gör och har tagit rätt beslut utifrån rådande omständigheter.
Och skolan då? Ja, det var säkert bättre förr, med ordning och uppförande, men konungalängder, flora och fauna. Det var bättre förr, när magistern var högt aktad och respekterad i samhället. Eller?
Vem är det som har tryckt in allt gnäll i så många medborgare? Varför är det en dygd att se fan på väggen i så mycket som möjligt på en gång?
Varför får jag konstiga blickar när jag säger att jag trivs med mitt jobb, är nöjd med min lön, nöjd med vården och rättsväsendet?
För nog borde väl NÅGOT var helt åt helvete??
Jo. En sak.
Gnället.

Och om 11 minuter...

... är det dags...
didodidododidodadadidaaaaaaaaaaaaaadddddoooooooodiidooooooooooooo....

Fluss

Det är semester för hela familjen och det låter ju som en liten solskenshistoria om det inte hade varit för de elaka bacillerna som tagit min hals i besittning. Halsfluss är diagnosen och Kåvepeninet har redan börjat jobba på att vinna kampen mot de onda.

Annars är vädret vackert och det är ju skönt, även i feberdimmorna.

Den första semesterdagen

Jag och Klara har nu fått sommarlov och Tobbe lyckades, på något mirakulöst sätt, vara så tyst i morse att både jag och Klara sov till 8.15. Sedan dess har dagen rasat fram med besök på nya dagiset (eller förskolan), trevligt lunchbesök av mamman och barnen från andra sidan älven, inhandling och plantering av sommarens blomster och sedan en försmak av morgondagen med sillmiddag.
Nu sitter jag här med en bondbränna som heter duga efter att ha tillbringat större delen av eftermiddagen på en stol i gassande solsken. Som ackompanjemang till bondbrännan sitter jag och funderar på det här med The Matrix. Två kvällar i rad har vårt vardagsrum fyllts av dessa svartklädda varelser vars öde jag egentligen aldrig orkat fördjupa mig i. Men jag verkar vara den enda. Måste man älska The Matrix? Och än värre; vad händer om man inte älskar The Matrix? Och sist men inte minst, vad fan är The Matrix egentligen???

Leva och uppleva

I dag har jag flyttat in på mitt nya jobb. Jag fick mig ett trevligt skrivbord med fönsterplats och dessutom hann jag med att ta i med hårdhandskarna och skjuta skarpt, trots att jag inte riktigt börjat än. Känslan är bra och jag längtar jättemycket efter att få börja jobba. Jag hade lätt klarat mig utan sommarlovet men jag får väl helt enkelt bita ihop och härda ut.
Jag har dessutom hunnit bli avtackad från mitt nuvarande jobb, tvätta kläder och sängkläder och dammsuga ett lätt dammigt hem.
Dagens upplevda besvikelse är att Röjardagen tydligen inföll just i dag. På en tisdag. Min mamma som är pensionär hade fyndat en massa. Konservativ som jag är tycker jag ju att Röjardagen bör infalla på en fredag, precis som den alltid har gjort. Nu har jag ju förlorat en massa pengar på att inte fynda. Visst är det så det fungerar?

Urlakad och uppfylld

I går var studenternas dag. Vi andra var mest åskådare som fick chansen att njuta av deras lycka och dela deras glädje. Strax efter 12 sprang de ut genom dörrarna för att inte återvända mer. En dag att minnas. Varje år.

Kvällen tillbringade jag tillsammans med de några av de finaste sakerna som hänt mig under det här året. Vi åt, drack och pratade som om orden aldrig tog slut. Jag hade nog kunnat sitta kvar där än om det inte vore för Tjejjoggen. Jag kan säga så här, att jag, när jag vaknade i morse, inte kände mig riktigt i form för någon tjejjogg. Jag hade helt enkelt gårdagskvällen i kroppen lite mer än jag hade önskat.
Men. Jag är envis, och den envisheten drog mig de 5 kilometrarna runt den vackra byn och jag kom i mål på en tid som jag är ganska nöjd med, med tanke på omständigheterna.
Så nu sitter jag här och känner mig slutkörd och manglad samtidigt som jag är alldeles glad över hur trevligt jag hade i går.

Nu är det mycket möjligt att jag snart somnar i soffan. På återseende.

Dagen efter...

I dag har jag bara tänkt och tänkt på enbart en sak. Nästan...
Mitt jobb! Det blir bara roligare och roligare ju mer jag tänker på det. Under tiden i Umeå, när jag hade mitt jobb och tog den saken för given, visste jag inte hur värdefullt det var. Nu vet jag och det gör mig så tacksam över allt det här.
Jag kommer att jobba på en högstadieskola här i stan och jag vet redan en del om stället. Det är lite av en dröm som gått i uppfyllelse. Jag har hoppats och hoppats men aldrig vågat tro på allvar att jobbet skulle bli mitt. Nu vill jag liksom bara börja. Nu! OK, jag får väl stå ut med ett sommarlov först, men det kliar i fingrarna kan jag säga.

Den här dagen är inte bara dagen efter så klart, för väldigt många är det också dagen före den stora, stora dagen. Studentdagen. Dagen när livet börjar.
Jag har gjort en tårta och pyntat ett klassrum. Nu står vi redo att ta emot de vitklädda och lagom berusade ungdomar som har allt att vinna. Grattis till er!

Studs, hopp och tjoho!

Jag har fått ett jobb. Ett eget jobb. Inte vikarie för någon. Inte vid ett skrivbord som måste rensas vid läsårets slut.
Ett eget. Alldeles, alldeles eget.
Tillsvidareanställning.
Tills vidare.
Skål!

I denna ljuva blomstertid...

Jag är verkligen värdelös på blommor. Bortsett från tulpan, maskros, solros, smörblomma och kanske blåklocka, kan jag urskilja väldigt få grödor. I skogen går det bra. Träd kan jag. Och mossa. Och bär. Buskar går ungefär lika dåligt som blommor, så länge det inte handlar om bärbuskar. Sådant som jag kan äta kan jag namnge.
Men! Det är så vackert när det blommar. Just nu är klockan 23.24 och jag sitter vid fönstret och ser solen stråla upp över horisonten. Trädgårdens buskar skimrar i grönt och de små röda blommorna lyser upp, trots sin litenhet.
Jag har ingen aning om vad buskarna heter, varken i för- eller efternamn, men de lyser upp min vardag och det är jag evigt tacksam för. Och dessutom kan nog inte buskarna namnge mig heller, så vi är liksom kvitt.

På jobbfronten intet nytt, förutom det jag redan visste igår, men det kan jag inte säga än. Kanske i morgon. Men, som sagt, den tålmodige får is i magen.

Ännu en jogg

Bea har peppat mig än en gång. På lördag kör vi Tjejjoggen i Sjulsmark. Jag är peppad till tusen. Snudd på risk för att bli överpeppad. Ungefär som Kim i lördags, och det gick ju inte så där jättebra.
Förutom straffmissen har helgen varit bra. Vädret har varit dåligt och loppisen vi tänkte besöka hade visst lagt märke till att den 6 juni var en röd dag så pengarna vi tjänade på att inte gå på loppis spenderade vi i stället på Skeppets lekland. Ett toppenställe helt klart!

Den här måndagen kommer nog att gå till historien som en av de mer turbulenta i mitt liv. Nu snackar vi jobb. Och än en gång, precis som i november, står jag och väljer mellan två tjänster, med olika förtjänster. Kanske vet jag mer i morgon. Kanske kommer saker och ting att falla på plats utan att jag själv måste lägga den fällande domen med rädsla för att sedan ångra mig bittert. Kanske kan jag få en gnutta ro i själen. Jag återkommer helt enkelt med detaljer i morgon.
Nu ska jag efterjoggduscha och krypa i säng med min Binchy.
Hasta mañana!

Vilken grej, vilken grej, vilken supergrej!

Nybadad, varm i hjärtat och i själen. Genomhärlig i hela kroppen.
Jag har alltid varit en sådan där hobbyjoggare som tagit fram de slitna dojorna när elljusspåret torkat upp på våren och sedan har jag sprungit mer eller mindre regelbundet men aldrig så där mycket som man kanske borde. Jag har aldrig brytt mig om att ta tid eller knäcka rekord. Jag har sprungit för att det är skönt.
Men så för några veckor sedan fick jag det där smset av Bea, som sa att jag skulle springa Vårruset den 4 juni. Jag blev smått smårädd och tog fram skorna och kutade några gånger i den fina skogen på Grisberget. Det har gått bra.
Och så kom plötsligt den där 4 juni och det var dags att springa. Sen blev jag frälst. Jag tog inte tid. Jag knäckte nog inga rekord. Jag bara sprang. Och njöt. Varenda sekund av den vackra och blåsiga knappa halvtimmen njöt jag.
Nu blir det nya skor. Sanna mina ord.

Urblåst

Vad händer med vinden? Var kommer den ifrån? Mitt hår visar sig INTE från sin bästa sida tillsammans med styv kuling. Jag har alldeles tillräckligt med volym som det är. Snälla vinden, jag behöver inte mer.
Efter dagens jobbdag åkte jag och Klara med mormorn för att köpa kryddor och grönt till hennes trädgård. I bilen på väg hem satt tvååringen tyst och funderade en stund varpå hon frågade:
- Visst är jag och Tove och Björn (hennes kusiner i Malmö) små?
- Jo, det kan man väl säga att ni är...
- Varför är vi små?

Ja. Ofta blir man ställd och märkligt nog helt utan bra svar. Visst är det underbart hur sådana här frågor kan uppkomma? Plötsligt inser den vuxna mamman att ingenting är självklart och tur är väl det. Världen är liksom alltid redo att omforma sig.

I kväll har jag avverkat ett svettigt pass på Grisan. Jag inbillar mig att det går lite snabbare för varje gång. Jag kanske borde börja ta tid. Men njutningen förtas liksom lite då. Utan tidtagning kan jag alltid låtsas att jag är den snabbaste bruden i stan. I fantasin är allt möjligt.
På torsdag får vi väl se precis hur snabb jag är. Då ska det vårrusas.

Och nej. Fortfarande inget nytt på jobbfronten. Jag gissar att kommunens alla personaladministratörer sitter på sina kontor och lägger stora pussel just nu. Alla bitar ska roteras och vändas på.

Dagens bästa springlåt: Over the Hills. Då blev jag snabb.