I går var studenternas dag. Vi andra var mest åskådare som fick chansen att njuta av deras lycka och dela deras glädje. Strax efter 12 sprang de ut genom dörrarna för att inte återvända mer. En dag att minnas. Varje år.
Kvällen tillbringade jag tillsammans med de några av de finaste sakerna som hänt mig under det här året. Vi åt, drack och pratade som om orden aldrig tog slut. Jag hade nog kunnat sitta kvar där än om det inte vore för Tjejjoggen. Jag kan säga så här, att jag, när jag vaknade i morse, inte kände mig riktigt i form för någon tjejjogg. Jag hade helt enkelt gårdagskvällen i kroppen lite mer än jag hade önskat.
Men. Jag är envis, och den envisheten drog mig de 5 kilometrarna runt den vackra byn och jag kom i mål på en tid som jag är ganska nöjd med, med tanke på omständigheterna.
Så nu sitter jag här och känner mig slutkörd och manglad samtidigt som jag är alldeles glad över hur trevligt jag hade i går.
Nu är det mycket möjligt att jag snart somnar i soffan. På återseende.
3 kommentarer:
Helt otroligt att du orkade springa! Duktigt!
...och tack igen för att ni kom igår!
Jag är imponerad över joggen. My God! Jag har haft nog stora problem att hinna jaga efter ettåringen. Ses på måndag.
Anna och M: Jag är väl lite yngre helt enkelt. Jag tål det mesta. Hahahahaha!!!
Skicka en kommentar