Vad händer med vinden? Var kommer den ifrån? Mitt hår visar sig INTE från sin bästa sida tillsammans med styv kuling. Jag har alldeles tillräckligt med volym som det är. Snälla vinden, jag behöver inte mer.
Efter dagens jobbdag åkte jag och Klara med mormorn för att köpa kryddor och grönt till hennes trädgård. I bilen på väg hem satt tvååringen tyst och funderade en stund varpå hon frågade:
- Visst är jag och Tove och Björn (hennes kusiner i Malmö) små?
- Jo, det kan man väl säga att ni är...
- Varför är vi små?
Ja. Ofta blir man ställd och märkligt nog helt utan bra svar. Visst är det underbart hur sådana här frågor kan uppkomma? Plötsligt inser den vuxna mamman att ingenting är självklart och tur är väl det. Världen är liksom alltid redo att omforma sig.
I kväll har jag avverkat ett svettigt pass på Grisan. Jag inbillar mig att det går lite snabbare för varje gång. Jag kanske borde börja ta tid. Men njutningen förtas liksom lite då. Utan tidtagning kan jag alltid låtsas att jag är den snabbaste bruden i stan. I fantasin är allt möjligt.
På torsdag får vi väl se precis hur snabb jag är. Då ska det vårrusas.
Och nej. Fortfarande inget nytt på jobbfronten. Jag gissar att kommunens alla personaladministratörer sitter på sina kontor och lägger stora pussel just nu. Alla bitar ska roteras och vändas på.
Dagens bästa springlåt: Over the Hills. Då blev jag snabb.
2 kommentarer:
Det verkar vara segt för många att få veta något om hösten...inte kul!
Therese: Ja. Segt är ordet. Men det löser sig. Det är min grundinställning i alla fall... :-)
Skicka en kommentar