Monday, Monday...

Veckan är påbörjad. Mina måndagar på jobbet är verkligen hiskeliga tillställningar. Fyra lektioner i rad med väldigt korta andningspauser mellan. Måndagströtta tonåringar som gör sitt bästa för att hänga med i adjektivets komparation och klädernas namn på utrikiska. Visst är de tappra de små liven?

Sitter nu i soffan med fötterna på den nyinköpta mattan och njuter av ljuset från de nyinköpta ljusstakarna. Tack farfar Stig!
Min puls har precis lagt sig efter att ha betalat månadens räkningar bestående av alla tapeter, all målarfärg, tapetklister och övrigt renoveringsmaterial. Dessutom har vi pungat ut för ett års villa/hemförsäkring och diverse flyttavgifter av telefon och bredband. Men vi har ju ett hus. Med bastu!
Mot bastun!

Bortblåsta blåsor

Höststormen har rullat in i vår lilla stad och det verkar, prisa gudarna, som att den har tagit höstblåsorna med sig. I dag har den unga damen ätit både korvar, makaroner, potatisar och fiskpinnar. Och ja, allt ovanstående i plural. Med näringen kom humöret tillbaka och vi har skrattat oss igenom hela eftermiddagen. Ja, nästan då... Tvåårshumöret är ju så klart kvar och leder till små sammanbrott några gånger i timmen, men det är ju helt i sin ordning...

Dessvärre verkar det som om höststormen även har blåst in en massa bus i detta annars ganska stillsamma län. Detta leder till att kärleken måste jobba över jättemånga timmar och gissningsvis sover jag redan när han kommer hem.

I ugnen ruvar nu en banankaka. Den väntar på att någon ska komma och hälsa på och hjälpa oss att äta upp den.

Lite mera hus...

Öppen spisen med tapeter och andra ägare...

Öppen spisen utan tapeter och lister (som ska sättas dit) och annan

inredning...

Denna bild är tagen från soffan där jag sitter och fördriver lördagskvällen. Det är alltså denna murstock jag skrubban ren från tapet. Alla sidor, förutom framsidan, var täckt av exklusiv strukturtapet som satt som ett gammalt klistermärke på den finfina stocken som nu är bara vit.

Hårt arbete ger resultat.

Kalas!

Prövning av födelsedagspresenter...

Prisa sockret!

Lördag i dag och eftersom kusin Aron i torsdags uppnådde den aktningsvärda åldern av 4 så blev just denna lördag en kalasdag. Efter en förmiddag fylld av allehanda hemmapyssel styrde vi kosan norrut, mot tårta och fiskdamm, mot renskavsmiddag, lek och trevligheter.
Tilläggas bör kanske att den senaste veckan kanske går till historien som lite tung. Klara har drabbats av en åkomma som tydligen kallas för Höstblåsor. Precis som det låter innebär det en massa blåsor. I munnen. Hon har varken sovit eller ätit. Vi föräldrar har ätit, men inte sovit särskilt mycket. I natt sov hon dock utan att vakna en endaste gång och på kalaset chockade hon med att äta två ballerinakex. Tack för sockret. Sockret kan tydligen få en tvååring att äta det mesta, även om det gör lite ont.
Tobbe jobbar helg i skogen. Och nej. Vi vet fortfarande inget om när han kan tänkas få börja jobba här nere i civilisationen. Tålamodet prövas. Men man får vara tacksam ändå för det som är. Sådant är livet. Och livet är ju trots allt rätt bra, trots höstblåsor och pendling...

Just nu: TV-kväll med Orup och Lena PH. Lite kul ändå. Gamla minnen och nya trudelutter...

Lunka på, lunka på...

Måndagskväll och *poff* så har veckan rivstarat igen. Den här helgen har verkligen susat förbi i ett hejdundrande tempo. Fredagskvällen avnjöt jag på egen hand med ett glas rött vin och min goda bok.
I lördags dundrade Tobbe hem från inlandet och på kvällen fick vi besök av våra kära stockholmsvänner med nytillskottet Isabella som så klart var söt som socker. Dessutom kom våra andra kära vänner från Fårösundets strand och kvällen bara sprang i väg.
I går fixade vi och donade och hängde upp några tavlor till. Det tar sig kan jag väl säga. Ett steg i taget. Ett dörrhandtag, en tavla, ett eluttag och en uppskruvad list. Ett steg i taget, som sagt.

Och vi trivs. Vi trivs verkligen jättebra i det här huset som för var dag känns mer och mer som vårt eget.

Helg!

Torsdagskväll och mannen överraskade med att komma hem en liten sväng innan fredagens nattpass. Om det ändå vore så väl att förflyttningen till Piteå kunde komma snart. Om den kunde komma någon gång mellan nu och nyårsafton skulle jag bli lycklig så in i Norden. Just nu kan jag inte ens föreställa mig hur det kommer att bli. Nu har snart 10 månader gått med långpendling och jag måste väl ändå medge att det går helt OK. Men jag tror att den känslan till mångt och mycket grundar sig i att jag vet att det inte kommer att vara för evigt, att det finns ett slut. Frustrerande är dock att inte veta var slutet ligger och var målet är. Men! Under tiden får jag väl glädja mig åt att vi inte sliter på varandra och att det kan vara romantiskt att säga hej då. Man får helt enkelt göra så, man får se det goda i det onda.

Torsdagskväll ja! Den bästa av kvällar. I morgon jobbar jag till 12.30 och sedan är det lugn och ro. Eller nä... Men i alla fall är jag lektionsfri.

Nej tack, det är bra.

Orden hoppar ut ur lillans mun just nu och frasen ovan är det senaste. Ett naturligt svar på frågan "Vill du ha en till smörgås?" -Nej tack, det är bra. Artigheten kommer självklart från hemmet. Sådan mor/far, sådan dotter.

Nu kommer här några bilder från det nya hemmet. Jag vill betona att vi ännu inget gjort åt trevnaden. Varken tavlor, gardiner eller mysbelysning finns på plats. Just nu har jag svårt att förstå när vi ska hinna med den biten. Det känns som att vi går om varandra hela tiden och att boka in en dagstrip till IKEA när vi båda är lediga verkar vara en omöjlighet. Nåväl, vi har restan av våra liv på oss så lagom till pensionsdagen borde vi väl ha fått lite trevligt i alla fall. Här kommer i alla fall några före- och efterbilder. Förebilderna kommer från mäklaren och är alltså bilder av hur huset såg ut när de förra ägarna bodde här. Efterbilderna är mina egna och är tänkta att föreställa ungefär samma motiv som förebilderna.

Hallen:

Sovrummet:

Jag fotade vardagsrummet också men det såg verkligen ökentrist ut så jag återkommer med piffade bilder senare...
I skrivandets stund skulle jag egentligen ha målat källarens militärgröna tapet men färgen var slut så jag hamnade här i stället. Men det var ju tur i oturen kan man säga.

I övrigt intet nytt. Jag älskar mitt jobb, men det var kanske inte så nytt...

Stök, bök och lite slipdamm

I dag har Tobbe och Klara varit lediga och åkte med mamma och pappa till stugan för att dra upp båt nr. 1. När jag kom hem från jobbet var huset således tomt och jag drog på mig målarjeansen som numer är mer vita än denimblå... Jag har nu målat färdigt murstocken och nu väntar den bara på lister och de små tapetremsorna som ska sitta närmast den nu vitmålade skönheten.
Det kändes som ännu ett steg i färdigställandet när jag fick bära ut täckpappen som legat på golvet allt för länge nu... Fortfarande sitter inga tavlor på väggarna och vi ligger back några lampor och gardiner. Jag tror att jag måste sy. Sömnad är verkligen inte min starka sida. Till skillnad från många kreativa kvinnor i bloggvärlden är jag dystextilier. Från den dagen man själv fick välja slöjdform i skolan valde jag träslöjd, varje termin. Delvis på grund av att alla killar valde träslöjd och det lockade ju på sitt sätt, men även för att jag helt enkelt hade mer talang för träbitar än för stuvbitar. Konsekvensen är ju så klart att jag varken kan sy fast en knapp eller skapa fina saker till hemmet på egen hand. Men som tur är så har jag en mamma som kan ganska mycket och kanske, kanske kan hon guida mig. Igen.

I kväll är vi lediga. TVn är påslagen och jag surfar och bloggar. Lite vardag igen. Ja tack.

Vi lever!

Ursäkta min slöhet och brist på intressanta blogginlägg. Jag är liksom uppfylld av tusen och en andra saker som ska göras. Nu börjar inflyttningens etapp ett dock vara avklarad. Tror jag. Några tapetbitar ska fortfarande limmas upp i hallen och murstocken ska fortfarande målas vit (efter att jag har tillbringat en veckas kvällstimmar med att gnugga bort den tapet som någon tidigare ägare valt att smacka upp på detta ej så tapetvänliga ställe). Tavlor ska sättas upp och saker och ting ska ställas på rätt plats. Jag inser att allt detta mycket väl kan ta en livstid att avsluta men en bit på vägen bör man väl kunna komma i alla fall.
Dessutom ska skorsstenen få en "hatt" och hängrännorna ska riktas om. Dessa två åtgärder får väl klassas som mindre roliga men mer viktiga.
Ja. Ett något förvirrat inlägg som bottnar i min förvirrade hjärna blev det här... Summan av kardemumman är att allt är toppen, om än väldigt stökigt. Jag trivs kanon på nya jobbet och eleverna är de bästa man kan tänka sig.
Klara har fyllt två år och det firade vi med ett storfräsarkalas i lördags, efter att ha sopat bort de värsta slipdammet och röjt undan alla verktyg från köksbänken.

Jag återkommer snart igen. Kanske med mer ordning. Kanske med bilder.
Puss!