Julerus

Julen har passerat med relativt lugn och ro. Julafton i Piteå och sedan på juldagens morgon begav vi oss med fullpackad bil norrut till Gällivare. Under tre fullspäckade dagar hann vi umgås med Klaras farfar, farmor, faster och kusin samt några coola gälkagrabbar som också gärna ville titta på den "nya" familjemedlemmen.
Norr om polcirkeln låg snön djup och en tur till Dundrets café gjorde mig mer än måttligt sugen på lite skidåkning. Dock hade vi fått lämna skidorna hemma den här gången, till förmån för barnvagnen. Den tog vi dock med ut på promenad bland snödrivor och plogkarmar, bland snötyngda tallar och ett ofantligt stort lestadianmöte. Jag vet inte om jag någonsin har sett en livs levande lestadian och jag har då med all säkerhet aldrig, aldrig sett så många på en och samma gång. Lestadianflickorna såg ut som Laura Ingalls i Lilla huset på prärien och lestadianpojkarna hade vattenkammat hår och välsträckta skjortor. Åh vad jag hade velat titta in på deras stormöte för att få en liten vink om hur det hela fungerar...

På lördag ska Klara döpas. Det blir ingen stor tillställning och endast de närmaste kommer att närvara men ändå är det ju en del att stå i. Har bakat två kakor i dag och i morgon ska Tobbe ta tag i sin specialitet, drömmarna... Kakorna alltså.
I dag har vi varit i kyrkan för att träffa prästen. Han var världens gulligaste farbror och det kändes så bra. Jag är själv lite förbryllad över behovet av att döpa mitt barn. Jag är inte konfirmerad och även om jag var en flitig besökare på Kyrkans barntimme som liten så har jag väl aldrig sett mig själv som särskilt religiös. Men när Klara föddes kändes det liksom självklart. Vi ville markera hennes födelse på något sätt och det kändes lika naturligt som att man vill begrava någon som har dött. Det är som att vissa saker är för stora för att bara passera obemärkta och utan någon form av ceremoni.
Födelse, död, början, slut, oändlighet...

No more XQ's

För några veckor sedan testade jag, som jag tidigare berättat, det nikotinfria snuset xq's. Jag älskade det och njöt av varje sekund som det satt under min överläpp. Dock kunde jag ana att Klara liksom slutade sova. En tjej i min mammagrupp hade samma erfarenhet och berättade att det nog berodde på att snuset innehåller ginseng. Jag slutade med xq's och Klara fortsatte sova som innan den fantastiska uppfinningen kom in i mitt liv. För några dagar sedan damp ett litet paket ner i vår brevlåda. Det var Erica som skickat två dosor av det nya nikotinfria snuset xq's. Jag blev så glad, dels för gesten att skicka lilla mig en lite julklappa och sedan hade jag ju så klart också saknat den där känslan under läppen. När ingen såg stack jag upp en ljuvlig liten påse och njöt av känslan. I går när vi då äntligen tog oss i väg med bil och packnig hade jag ju en del dötid. Du vet, så där mycket dötid som man bara har när man sitter i baksätet i en bil, på väg norrut i soluppgången och med Morgonpasset skvalandes i bilradion. Så klart hann jag med några snusar då... Så, i går eftermiddag när Klara verkligen skulle ha sovit middag, hände verkligen ingenting. Vi niotiden, när Klara verkligen borde ha somnat för kvällen, hände fortfarande ingenting. Inte förrän kl. ett, efter timmars vaggande, gungande, sjungande och vankande, kunde hon somna. Och fortfarande då var det som om hela hennes lilla kropp ryckte av ginseng. Därför, mina vänner, blir det ingen mer xq's. Men Erica, tack i alla fall för paketet. Jag har älskat varje sekund!

I dag ska en sista hand läggas vid julklappandet. Down town Piteå, here we come!

Fast

Vi hade packat och planerat. Längtat, väntat och sett fram emot att få åka på jullov. Men så kom det något från skyarna som tillsammans med den iskalla marken blev underkylt regn. Det underkylda regnet skapade trafikkaos och efter att halva släkten ringt och varnat insåg vi att det kanske vore bäst att stanna i hemmets lugna vrå tills i morgon. Planerande som vi är hade vi hunnit tömma kylen på ätbara saker och med detta som ursäkt stapplade jag iväg till kvarterets egen pizzeria för att fixa lite middag och jag måste erkänna att kvällen blev riktigt mysig, även om den inte blev som vi hade tänkt oss.

Alltså, i morgon gör vi ett nytt försök. Skiter det sig igen hyr jag en häst med tillhörande släde. Det var bättre förr, när allt inte gick på gummi. Leve meden! Leve den!

Snön ligger vit på taken

I går när jag satt och fikade med mina favoritkolleger hemma hos Anna i hennes nya soffa, råkade jag snegla ut genom fönstret och till min stora förtjusning kunde jag se hur vita, fina flingor föll från himlen för att sedan landa mjukt och tryggt på marken. Än så länge håller kylan i sig och så länge den gör det är jag glad.
Och jag behöver glädje i dag. Ända sedan gymnasiet har jag med jämna mellanrum fått något sorts meck med ögat som gör att ögonlocket sväller upp, blir rött och kliar så innåt.... Jag ser jätteläskig ut. Ond och elak. Så klart har detta tillstånd drabbat mig så här lagom till julhelgen när jag helst av allt bara skulle vilja sitta och stråla som jungfru Maria i stallet, med sitt nyfödda barn. I stället ser jag ut som en av de spetälska. Och när jag nu ändå är inne på bibelmetaforer så kan jag bara hoppas att jag inte blir skickad till någon avlägsen ö i Medelhavet.
Nej, i stället ser jag fram emot att förhoppningsvis kunna åka till Piteå redan i kväll. Tobbe slutar kl. 17 och om vi är riktigt snabba och effektiva borde vi kunna pipa i väg utan att det blir allt för sent tycker jag.

Ska nu fortsätta tycka synd om mig själv och mitt öga. Stackars, stackars mig...

Det gnistrar!

Äntligen! Det har blivit lite kallt ute och jag börjar hysa lite hopp om att det kanske kan bli en vit jul. Här i Umeå är marken täckt av frost och det är ju i alla fall en början. Och i morgon kväll bär det av till Piteå och där är det förhoppningsvis ännu vitare.
I går fick jag ett vykort av Erica i Abisko. Åh så oändligt vackert. Sverige är verkligen vackert. Det gäller att komma ihåg det.

Klara sover fortfarande och det gör hon rätt i. Dagen har två julfika i sitt sköte. Först med mammagruppen och sedan hemma hos Anna från mitt älskade jobb. Det känns som att jag inte äter vanlig föda längre. Jag bara fikar och fikar och fikar, fikar, fikar, fikar lite mer...
I går kväll var Ida och Micke här! Micke nyss hemkommen från Irland och verkade rätt tacksam över det. Klaras ögon tindrade när hon fick se en ny kille i vårt hem. Tobbe är orolig för dotterns uppenbara intresse för män och hoppas att det snart går över.

Nu hör jag små ljud. Måste rusa!

Kalas!

Nä, vi hann inte med någon middag i går. Först var jag hos Jennie på världens mysigaste julfika. Har du inte testat förut så måste du snarast inhandla ädelost till dina pepparkakor! Hysteriskt gott.
Julfikat avlöstes av Tobbes födelsedagskalas. Hela lägenheten var full med blivande poliser. Fikat flödade, Klara hade klänning och gick från famn till famn och det var bara såå trevligt. Jag är så glad över att jag också får vara med, trots att jag inte är polis. Dom är så trevliga, allihopa!

I dag har dock sockerchocken slagit oss ordentligt. Pappa skulle stanna till här för lunch på väg mot Piteå och det fick liksom bli dagens projekt. Ja, och så min cykeltur till Ica Hedlunda då...
Nu ligger Klara och Tobbe och sover i soffan och helglugnet har verkligen infunnit sig.
Själv sitter jag och funderar på var vi ska bo, sen när vi bor i Piteå. Och hur ska det bli? Finns Afro power dance i Piteå? Ska jag sälja mina klättergrejer eller kan man klättra i Piteå? Spelar det någon roll eftersom jag inte har klättrat på typ ett år?
Pappa tog med sig våra slalomskidor nu när han åkte. Första prylarna som rör sig norrut. Flytten har startat.

Det blir väldigt nära till Kåbdalis när man bor i Piteå. Klockrent!

Födelsedag

En sprakande bra dag. Så känns det i dag.
Ända sedan Klara föddes har hon verkat vara en rätt kvällspigg typ. I början var det rätt charmigt och kul att hon var så pigg på kvällen. Det var så roligt att hon var sitt allra piggaste jag när båda Tobbe och jag var hemma. På senaste tiden har dock hennes kvällspigghet gått lite över styr. Vi har suttit här, hålögda och desperata och inte fått somna förrän vid tvåsnåret. Det har Klara verkat tycka vara en bra tid för insomning. Någonstans insåg vi att det är vi som måste hjälpa henne förstå att man mår bättre när man somnar lite tidigare. Dock är det på många sätt svårt att föra en rak kommunikation med någon som är drygt tre månader. I går kväll bestämde vi oss hur som helst för att peka med hela handen. Vi Klara i hennes lilla säng kring tio och så klart putade hennes lilla underläpp mer än någonsin och hon tycktes totalt oförstående inför denna nya rutin. Med jämna mellanrum fick vi lyfta upp henne eftersom hennes gråt skär allt för djupt i faders- och modershjärtat. Efter en stund noterade Tobbe att vår lilla postmoderna elektriska julgran fick henne att tystna och häpna. Vi slet raskt ut kontakten och flyttade mirakelgranen från fönstret till nattduksbordet, la Klara i hennes säng och inom 30 sekunder sov hon. Och sov och sov och sov och sov... Fram till 07.45!

Nu på morgonen har T fått frukost på sängen, eftersom han fyller 31 år!!! Och så har vi hunnit baka lite inför kalaset i kväll. Jag ska dessutom till Jennie på julfika så jag vet i ärlighetens namn inte om jag behöver någon vanlig mat i dag. Kommer i vilket fall som helst inte ha tid att äta någon.

Nu är det fredag! Njuuuut!

Tillåt mig presentera: Vår framtid!

Nu är det alltså klart. Det vi har diskuterat, ältat, ventilerat, debatterat och funderat över ända sedan Tobbe kom in på polisutbildningen. Var ska vi bo? Sen när allt är klart. Var ska vi leva våra liv? Den här veckan har varit något kaotisk och fylld av många tankar och funderingar och det har bokstavligen kännts som att vi stått vid ett stooort vägskäl i livet.

I måndags kväll ringde en snubbe från polismyndigheten i Västerbotten och erbjöd en tjänst i Lycksele. Först aspiranttjänst här i Umeå och sedan placering i Lycksele och därifrån skulle det tydligen gå att söka sig till Umeå igen inom 6-8 månader. Det kändes jätteskönt att vi skulle kunna vara kvar här i Umeå, där vi trivs så bra, och jag skulle kunna vara kvar på mitt jobb som jag älskar. Saken var biff.
Så i går, ringde Tobbe till polismyndigheten i Norrbotten, som vi i stort sett hade räknat bort eftersom det i princip verkade stå mellan Pajala eller Övertorneå. Inget ont om dessa två orter men du förstår vad jag menar... Men! Plötsligt blev han erbjuden aspiranttjänst i Piteå och slutplacering i Arvidsjaur och även därifrån skulle det inte ta särskilt lång tid att söka sig ut till kusten igen.

Oj vilken jobbig eftermiddag det blev. Allt bara vändes upp och ner. På några få timmar skulle vi alltså ta ett beslut som förändrar väldigt, väldigt mycket... Vi vägde för och emot, hit och dit, upp och ner och tillslut... Till slut bara infann sig den där känslan av vad som var rätt. Plötsligt satt vi här i varsin soffa, med varsin pizzakartong på bordet och hade tagit i hand på ett beslut som jag verkligen inte hade föreställt mig i förrgår:
I juni flyttar vi till Piteå! Vi flyttar till Piteå. Det känns fortfarande lite konstigt att säga. Det finns ingen plats på jorden som jag känner lika bra som Piteå och det finns nog heller ingen plats för vilken mitt hjärta bankar lika hårt. Dock är det snart sju år sedan jag flyttade därifrån. Sist jag bodde i Piteå var jag ett barn som bodde hemma och tjuvrökte ibland när ingen såg. Jag hade hål i näsan och ville jobba i Bryssel. Jag visste ingenting om vad som komma skulle. Det gör jag väl fortfarande inte. Allt jag vet just nu är att vi bor lite drygt fem månader till i Umeå. Sen drar vi norrut.

Jag kommer att sakna många saker med Umeå. Jobbet och vännerna så klart men man kommer på en massa andra konstiga saker också. Jag kommer att sakna älven, Mekka, Ica Kvantum, tjocka farbrorn som säljer bingolotter på stan, iksu, den jättesminkade tanten på make-up store, killarna på Bubblans kiosk... Man lämnar så mycket när man lämnar en hel stad. Men jag är övertygad om att det finns nya jaktmarker för oss att (åter)upptäcka i Norrbotten. Kära vänner, saknad familj och den älskade naturen.

Piteå, here we come! I hope you're ready for us!

Platt rumpa

Kan konstatera att rumpan blir platt när man fött barn. Vid närmare eftertanke kanske det inte alls har med barnafödandet att göra men platt är den. Inte alls särskilt charmigt. Hur motarbetar man en platt bakdel? Har jag alltid haft världens plattaste bak???

Jag när en tonåring vid min barm!

Man kan aldrig kontrollera en annan människas liv. Man kan inte bestämma vad en annan människa ska göra och förvänta sig någon respons. Inte ens om människan i fråga är jätte, jätteliten kan man göra det. Jag är en kontrollmänniska av rang och får nu vackert erfara hur livet kan te sig när man lever ihop med en liten människa som trots sin ringa ålder har en fantastisk förmåga att fatta egna beslut. I natt bestämde Klara att hon inte behövde somna förrän 02.00.
02.00 känns inte så jättesent om du står skakar rumpan på ett dansgolv och sippar på en färgglad drink, lyckligt medveten om att du kan dansa en timme till. 02.00 känns inte heller så jättesent om du sitter mitt i ett parti TP tillsammans med dina bästa vänner och VET att det är du som kommer att vinna eftersom du bara har en tårtbit kvar. 02.00 är absolut inte särskilt sent om du sitter vid havet, en sommarkväll i Norrland och tittar på solen som är på väg upp över horisonten.
Om du däremot har längtat efter att sova i två timmar men absolut inte kan, eftersom ditt älskade barn helst vill titta på julpynt, då kan 02.00 kännas som havets botten; Mörkt, kallt och väldigt ensamt.
Men nu är det morgon igen och vårt nattliga bärande känns långt bort och passé. Klara sover dock fortfarande gott trots att hennes föräldrar varit uppstigna i en timme och den ena har hunnit susa iväg till skolan. Hon är en tonåring, fast bara tre månader. Världens yngsta tonåring. Alltid på bra humör, så länge hon får som hon vill. Vad var det man kallade oss nu igen? Curlingföräldrar! Så var det.

Vi var på stan i går med Jenny och Edvard. Perfekt att handla julklappar en måndagseftermiddag. Affärerna var inte lika klaustrofobiskt sprängfyllda som de är på lördagar och jag fick inte lika många sura miner för att jag valt att ta med mig barnvagnen till stan. Jag hittade en väst som jag förälskade mig i. Plötsligt bara hängde den där, den enda som fanns kvar. Underbart snygg, på någon som är två storlekar större än jag. Jag provade den och när jag stod där framför spegeln intalade jag mig själv att den inte hängde så jättemycket. Bara lite... Och förresten är det ganska snyggt när den hänger. Den ser ut som en påse, men det är väl inte så farligt? Jag lade undan den underbara väste till i dag och så här med facit i hand är jag rätt glad att jag inte köpte den. Särskilt med tanke på att jag denna tid på året borde lägga mina surt förvärvade föräldrapenningar på julklappar och inte på kläder till mig själv som inte passar. Skärpning tjejen!

Snart kommer Jenny och Edvard hit igen. Dom sover hos lillebror Johan men anländer snart Väst på stan. Borde kanske kamma mig lite innan dess...

Snuuuus...

Det är förmiddag och Klara sover middag. Om man nu kan sova middag på förmiddagen det vill säga... Den här stunden på dagen måste jag se till att få saker och ting gjorda; duscha, plocka undan, bädda sängen och jo, blogga. Vet egentligen inte om det borde falla inom prioriteringsramen men det har liksom blivit ett begär. Kan inte låta bli. Måste få skriva.

Micke skrev för ett tag sedan om anledningen till varför han började blogga. Och varför bloggar jag? Jag tror att anledningarna är många. I flera år funderade jag på att skriva dagbok men då, på den tiden, kände jag av olika anledningar att mitt liv inte var riktigt som jag ville att det skulle vara. När jag sedan, för några år sedan, ändrade på sakerna som jag inte riktigt kände mig tillfreds med kände jag att mitt liv liksom var något som jag kunde stå för och därigenom sätta på print. Jag menar så klart inte att man bara ska blogga om man är riktigt, riktigt lycklig men för mig blev det så. Lite roligare helt enkelt...
Sen är det så klart så att jag skriver med en sorts spänd förhoppning om att någon ska läsa. Inte för att jag sprider budskap som kan förändra världen och inte för att jag vill tala om vilket läppglans som sitter bäst. Egentligen kan väl min blog anses vara hyffsat meningslös. Men om Fredrik Virtanen och Ebba von Sydow får flanera fritt i mediabruset så borde jag väl åtminstone få strutta omkring, lite så här i bakgrunden.

I går var det söndag och 2:a advent. Tobbe hade varit på julfest och Klara hade varit vaken till kl. 03.05... Av olika anledningar var vi alltså lite trötta. Vi hann dock med Gammlias julmarknad där vi stolpade omkring i geggan och tittade på julgrejer av olika slag. Trots det dystra vädret var det riktigt mysigt. Vi köpte glögg och pepparkakor och gick en sväng på bildmuséet i jakt på små julklappar.
I dag är det måndag och Jenny och Edvard kommer på besök. Med andra ord borde jag ta tag i allt det där som ska göras innan lillchefen vaknar.
Och förresten, på tal om begär, är jag så snussugen att jag snart börjar äta på mina händer. Nu är det snart ett år sedan jag slutade snusa men det verkar inte innebära att begäret går över. Ååå, om jag finge sätta en Rapé under min överläpp. En kopp kaffe och en Rapé... Sen. Någon gång i framtiden ska jag snusa igen. Jag vet att det inte är bra men ååååå om jag finge sätta en Rapé under min överläpp...

Proppmätt

I kväll är det tjejkväll. Tobbe är på klassjulfest och jag och Klara ska göra det bästa av den lördagskväll vi har framför oss. Just nu ligger dock den lilla tjejen i sin säng och den stora tjejen har just ätit alldeles för mycket mat och är därför lite slak.
I morse var det dags för Afro power dance igen. Åh vad det är roligt! Åh vad jag älskar steget Doctor Alban och ännu roligare är raggastöten.

Det sunkiga vädret har tyngt Umeå i flera dagar nu. Hoppas verkligen på bättring tills i morgon när vi tänkte gå på Gammlias julmarknad. Vi hoppas i kapp, Christer Fuglesang och jag. Är det förresten någon som ställer väckarklockan i kväll? För att kolla på Christer alltså. Jag tycker att den här rymdresan känns något krystad. Det verkar lite som att NASA har bestämt sig för att en gång för alla få tyst på den hysteriske skandinaven och därför har man gett honom det hedersamma uppdraget att fotografera norrskenet uppifrån. Helt ärligt alltså... Jag är ingen rymdfysiker, men någonting säger mig att ett norrsken uppifrån ser ut ungefär som ett norrsken ser ut nerifrån. Om det visar sig att jag har fel är jag den första att be om ursäkt för min dryga attityd. Jag kan bara inte låta bli att fundera på hur många munnar som hade kunnat mättas för den summa pengar som det kostar att turista i rymden i två veckor. Eller så är jag dum. Jag kanske helt enkelt är så dum att jag inte förstår hur stort det är att fota norrskenet uppifrån.

Be careful out there.

Sofia & Klara

Foto: Björn Wanhatalo

Han kom ihåg!

Lägeskoll

Hittade den här på en annan blog. Lite kul!

DAGENS VILL HA: Något att klä på mig till Klaras dop...
DAGENS KLÄDSEL: Vila-jeansen som jag ÄNTLIGEN kan ha!
DAGENS HÄNDELSE: Promenad med Åsa och Victoria och våra barnvagnar.
DAGENS LÅT: Måste väl bli Idol-Markus då. För sakens skull.
DAGENS PLANER: Baka saffranskaka som jag ska bjuda tjejerna i Tobbes klass på.
DAGENS SAKNAD: Mitt jobb, faktiskt...
DAGENS DUMMASTE: Hmm... Jag gör väl aldrig något dumt?
DAGENS SJUKA: Avundsjukan!
DAGENS DROG: Haha! Ett nytt nikotinfritt snus! Smakar jenka!
DAGENS ROLIGASTE: Min storebror Davids berättelse om sonen Björns magsjuka.
DAGENS FAVORIT: Gull-Klara, aka Elvis.
DAGENS KRAM: Kramade Tobbe innan han drog till skolan. Han luktade gott!
DAGENS PUSS: Man får många pussar när man har både man och barn!
DAGENS KÖP: Vete tusan vilket som är bättre, snus eller saffran?
DAGENS GODIS: Inget godis på veckodagarna!!
DAGENS HUMÖR: Bättre nu, efter en kopp kaffe och skitsnack med min storebror som också är föräldraledig och smått understimulerad.
DAGENS ORD: XQ'S

Om moderskap och kvinnoliv

Om jag i dag skulle skriva högskoleprovet skulle jag förmodligen sänka mitt resultat så till den milda grad att jag förmodligen skulle hamna på löpsedlarna. Om jag i dag skulle hålla en lektion för mina elever skulle jag vara tacksam om jag fick med mig rätt böcker och kunde stava till Buenos días, me llamo Sofia. Qué tal? Ja, i dagsläget är det faktiskt så att jag skulle känna mig nöjd om jag lyckades lösa Piteåtidningens barnkryss utan att fråga om hjälp med synonymen för papegoja.
Det är fruktansvärt! Min hjärna har förslappats totalt och är förmodligen degigare än min mage. Jag håller på att förvandlas till någon annan och jag vet inte om jag riktigt är med på den förvanlingen.
I går när jag och Klara var hemma hos Linda på fika och jag upptäckte att jag plötsligt befann mig i ett samtal om feminism, amning och moderskap och hörde mina ord, smattrandes på i 110, insåg att det är något som saknas i min nya vardag. Ordet stavas s-t-i-m-u-l-a-n-s.
Visst har jag hört talas om mammalediga som glömmer sitt eget telefonnummer och matar sig själva med eftermiddags-TV och kaffe latte. Nu till mitt stora bekymmer; håller jag på att bli likadan? I morse innan Tobbe åkte till skolan gick jag så långt som att tala om för honom att det känns som om jag vore instängd i en burka. Burkan kanske i detta fall kan ses som min egen lathet inför att ta tag i saker trots att jag dagligen umgås med en liten bebis.
Visst! Jag pratar med folk, ventilerar mina tankar till höger och vänster, som vanligt... Det nya är dock att för första gången sedan 6-årsåldern har jag ingen som helst användning för min intellektualitet. Ett helt liv av studier och några års arbete har gjort mig och min hjärna till bästa kompisar. Vi har behövt varandra och helt enkelt inte klarat oss utan varandra. I mammaledighetslivet klarar man sig hyffsat utan sitt intellekt och jag tror att min hjärna börjar känna sig utanför.
Stackars, stackars hjärnan!

Bad hairday?

Långsam morgon...

Klara somnade 00.30 i går och sov till 8.50. Den trenden har nu hållit i sig i två veckor. Jag påstår inte att det kommer att vara så för all framtid men vi är oändligt tacksamma för varje natt vi får sova utan matuppehåll.
Nu sover hon sin förmiddagslur och jag har hunnit duscha, fixa fejs och hår och om en stund ska vi gå i väg till Linda från jobbet och fika.

Vädret är fortfarande jämngrått. När ska vi få någon snö egentligen? Borde man kanske flytta norr om polcirkeln för att få en vit jul? Jag blir snart vansinnig av att inte kunna vara ute ordentligt. Och vem vill ha att göra med en vansinnig Sofia?

Nu: Annika Lantz

Hittade nyss den här gladskiten i sovrummet.

Har dessutom rensat vattenlåset i handfatet. Bläääääääääää!!!

Vi är fotomodeller!

Sitter framför datorn med en av de nya Filippa K-muggarna fylld med ljummet kaffe och försöker smälta den senaste halvtimmens aktivitet. För några veckor sedan blev jag intervjuad av Lärarnas tidning för en artikel om ett mentorskapsprojekt som jag var med i när jag var nyexad. Denna intervju skulle leda till en artikel och så klart skulle jag också bli fotograferad och i dag var det tid för detta äventyr. En svarbuskig fotograf från Vittangi har fått mig och Klara att posera på alla möjliga sätt och le ur alla möjliga vinklar. Klara med sin yviga tuppkam och jag med min nya frisyr som jag försöker hålla lika fin som den var när jag kom från frissan. Kändes faktiskt otroligt kul att vårt lilla vardagsrum för en stund förvandlades till fotostudio. Det hottade upp den i övrigt väldigt grå och regniga måndagen ordentligt. Jag lyckades även få den trevlige fotografen att gå med på att maila mig några bilder när allt är klart. Bara han inte glömmer...

I lördags när jag var på iksu och Afro power dance kom jag på en sak i samband med min låtsasvärld. Jo, det är nämligen så, att aldrig tar sig min låtsasvärld så stora proportioner som när jag tränar aerobic. Direkt flyttas jag från det dammiga golvet och svettiga atmosfären, genom tid och rum, och landar mjukt på Broadway där jag så klart har en mycket framträdande roll i någon av de publikfriande musikalerna. Min dallriga postgrossess-mage förvandlas till en nätt tvättbräda täckt av små svettpärlor som glimmar i skenet av de varma spotlightsen.
Hoppas att mina vänner vill fortsätta vara mina vänner och att min familj vill fortsätta erkänna mig som medlem, även trots detta.

Over and out, catch ya later!

I form

Sitter här nyduschad och nylunchad. Började dagen med ett iksu-pass i Afro power dance tillsammans med några av brudarna i Tobbes klass. Oj så roligt det var! Har inte varit på något pass sedan någon gång i början av min graviditet så det kändes som världens berfrielse att stå där igen. Och vilket pass sedan! Barfota, svängades på rumpan och kastandes med armarna. Ett underbart sätt att börja dagen på helt enkelt.
Det är alltid lite nervöst att lämna hemmet och ta med sig Klaras mat. Vi hade dock plockat fram lite djupfryst bröstmjölk som stod redo för det ögonblick hon skulle bli hungrig. Men här sitter jag nu och har varit hemma i en timme och Klara sover fortfarande och visar inget större intresse av att vilja äta...

Återstår på dagens agenda gör fika på stan och tacos till middag. Säkert en massa annat också, men som Lena så klokt påpekade är det helt enkelt skönare att inte veta!

På nålar

Nu har Tobbe haft sin sista intervju, den med Västerbotten och jag vet ingenting! Han hade seminarium direkt efter intervjun. Inte för att jag tror att dom har sagt; "Varsågod Thorbjörn, här får du ett jobb av oss, i Umeå precis som du ville. Vi har dessutom lagt in en liten löneförmån i form av en fin lya vid älven." Nej, så jäkla dum är inte ens jag, men det är bara det att det känns som att hela mitt liv är på väg att formas om och detta allt på grund av en kille från Gällivare som jag råkade springa ihop med en sen kväll på Corona. Lite galet på ett sätt det här med samboskapet och kärleken. Vem vet var jag hade befunnit mig i dag om jag inte alls hade gått på Corona den där kvällen. Älvsbyn, Salto eller Amsterdam? Fast på något konstigt sätt, om man nu ska tro på det här med ödet, vilket jag inte vet om jag gör, men i alla fall så borde då ju då vara så att Salto aldrig var ett alternativ eftersom det inte blev så. Vad jag menar är; är det alltid meningen att saker ska vara precis så som dom blev? I så fall behöver man ju aldrig ångra saker som man inte gjorde, eftersom det ändå inte var meningen.

OK, där fick du lite hjärngymnastik! Och allt detta bara för att jag har lite ångest för min framtid, som till mångt och mycket ligger i någon annans händer, inte i mina egna, inte i Tobbes heller för den delen. Min framtid ligger i Rikspolisstyrelsens händer!! Hur jäkla bra känns det då???
Nä, nu måste jag kamma håret innan den runda lilla dottern vaknar. Ha en underbar fredag där ute! Själv ska jag luncha på stan.

Bland ovikt tvätt

Gårdagen var alldeles för händelserik för att något skulle hinna skrivas. Mammagruppsfika, besök på jobbet och fika där, tvätt, mat... Låter inte så blodigt så här dagen efter med det kändes svettigt, jag lovar.
Nu sitter jag här dagen efter bland tvätt som vi till hälften hunnit vika och resten ligger kvar i en sådan där megastor ikea-påse. Ska ta itu med det snart. Ska luncha med Ida på stan så bara jag är färdig innan dess så är det ingen fara.

Sen är det ju det här med framtiden också... Tobbe har gjort två av tre anställningsintervjuer och det ser väl rätt bra ut. Nu återstår bara den sista, med Västerbottens polismyndighet och sedan behöver vi förhoppningsvis inte vänta så länge på ett besked. Det ska bli så skönt att bara få veta vad man har framför sig. Att kunna ställa in sig mentalt liksom.

Klubbkväll på Åhléns i kväll! Jag känner att det är i kväll det kommer att ske. Min överkastjakt kommer att nå sin kulmen och troligtvis kan vi i kväll luta oss tillbaka i ett smakfullare, lite vackrare hem.

Nu ska jag ägna mig åt lite tvättvikande och framtidsbryderier.

I låtsasvärlden

Har kommit hem från dagens prommis med Viktoria och barnvagnarna. I dag gick vi runt Bölesholmarna som är två små öar som ligger vackert mitt i Umeälven. Solen strålar trött från himlen och det känns nästan som vår. Klara ligger forfarande och sover och jag har avnjuit en kopp kaffe med kanel som Ewa tipsade om. Det är så gott så man behöver inget gott på sidan om. Jag försöker börja ett nytt liv. Igen...
Till kaffet har jag även avnjutit ett nummer av Femina som jag tog med från mamma. Har läst om Linn Ullman och hennes skrivande och en underbart rolig krönika av chefredaktören Lisbeth Lundahl. Hon skriver om sina låtsasvärldar och jag kände igen mig så otroligt mycket Det fungerar ungefär så här:
När jag ibland känner att min egen vardag ter sig lite grå och tråkig brukar jag låtsas att jag är någon annan eller någon annanstans. När jag sitter här och skriver på min enkla lilla blog som jag egentligen inte vet om någon läser kan jag t. ex. i stället få för mig att jag skriver för New York Post och att min lägenhet egenligen ligger på en mysig gata mitt på Manhattan i stället för i ett fult tegelhus Väst på stan.
När jag är ute och drar barnvagnen längs grusvägen nere vid älven och känner mig lite väl mainstream kan jag i stället låtsas att jag går längs jokken i Abisko (hos Erica) med fjällen som tornar upp sig bakom mig och den fantastiska vyn av Lapporten framför mig.
Det kanske är högt spel att verkligen erkänna dessa fantasier... Eller så är det något som alla gör. Jag frågade Tobbe som hävdar att han bara lever i den verkliga världen, men jag vet inte om det är sant. Själv har jag hållit på så här så länge jag kan minnas. När jag var liten var jag ofta same och den grå Citroënen var egentligen en rensläde. Min rosa täckjacka var en vacker liten kolt och jag jojkade ständigt.
Vet inte om det hanlar om verklighetsflykt, barnasinne eller bara allt för mycket fritid. Kanske är jag helt sjuk i huvudet. Oj. Tänk om jag är knäpp!

Allt och ingenting

Klara och kusin Isak slappar hos mormor!

Det är ungefär vad helgen har bestått av. Vädret har gjort att vi tagit det så lugnt, så lugnt. Eller, ja, så lugnt som man nu kan ta det med en två- och en fyraåring i huset. Har ju så klart också varit på Edvards dop som var en fantastisk mysig tillställning! Vi har dessutom flanerat på stan och fikat på Ekbergs två gånger.

För första gången på länge kunde jag träffa mina älskade vänner igen och jag inser hur mycket jag saknar dem. I går kom Erica och Jenny förbi och drack lite kaffe och åt köpeslussebullar. Det var så himla skoj att få träffas igen och varje gång vi ses förbannar jag mig själv för att det inte blir oftare. Men vad gör man när de människor som finns så nära ens hjärta befinner sig så långt bort...?
I bland undrar jag i mitt stilla sinne om det inte var bättre på 1800-talet, när alternativet att flytta bort från sina hemtrakter tedde sig allt för vidlyftigt. Tänk, om jag bott kvar på Djupviken och hade min mest avlägsna vän i Bertnäs... Om jag hade bott i ett litet rött hus med mamma och pappa i en stuga på tomten och syster och bror i granngårdarna. Det kanske inte var fullt lika idylliskt som jag här får det att låta men det irriterar mig något att alla ska bo så långt bort.

Har ju glömt att berätta om mitt nya hår!!! Fick ett presentkort på frisseri på min födelsedag och innan vi åkte till Piteå hann jag genomgå metamorfosen. Åh vad jag känner mig fiiin. Skillnaden är brutal och det är så skönt att se ut som mig själv och inte som Ronja Rövardotter. Jag älskar Ronja men jag vill inte ha hennes frisyr. Inte längre, inte nu när jag slipper.

I dag har solen kommit åter och det är dags för promenad med Viktoria och Lisa. Leve solen!

P.I.P - Plötsligt i Piteå

Då var man här. Tillbaka på brottsplatsen för dop, fika på Ekan och en massa mat.
Härligt!

Klara ska även få besöka sjukhusapoteket och alla tanterna där. Oh så mysigt.

Åh vilken dag!!

Ja... Vad säger man en dag när man väcks med frukost på sängen, tända ljus och en hes mansstämma som viskar "ja må hon leva, ja må hon leva...". Ute är det fortfarande mörkt när jag sitter vid köksbordet och river det prassliga papperet av paketet, precis som det alltid har varit den 21 november på morgonen.

Min mamma har alltid haft den otroliga förmågan att göra varje födelsedag speciell. Hela dagen har känts magisk och som om den är bara min. Bara, bara min! Det är alltså hennes fel/förtjänst att jag har blivit så här. Och hon är förresten likadan som jag. Varje år, den 28 juni, när hon själv fyller år ordnar hon en riktig fest för vänner och familj, med mat och vin och om man har tur även lite fransk nationalsång. Jag tycker att det är så bra! Många i hennes ålder har slutat fylla år. Men inte mamma och just därför åldras hon inte heller. Hon är fortfarande en blond tiger, min mamma.

Jag ska heller aldrig sluta fylla år.

Sweet sunday

I två nätter nu har Klara sovit som en liten prinsessa. Detta får mig att på dagarna känna mig som en stor prinsessa. Oj vad sömn är skönt. Och så underskattat! Tänk om jag för två år sedan skulle ha haft vett att uppskatta åtta timmars sömn. Tänk om jag då hade vetat...

Jag luktar ute. Det luktar så gott! Jag och Klara har varit ute på en sjuhelsikes promenad. Tobbe pluggar inför morgondagens tenta och vi bara går. Och går och går...

Känner mig lite pirrig i kroppen. I dag är det dan före dan före dan... Före min födelsedag! Jag vet att min ålder nu borde ha nått den gräns när man inte längre har någon rätt att längta till sin födelsedag men jag kan inte hjälpa det! Jag tycker att känslan är precis lika speciell som när jag fyllde åtta eller nio. Jag undrar om jag är lite ego. Som om jag inte redan visste...

En nervsträckning senare...

Regnet fullkomligt vräker i dag. Vägarna är täckta av blankis alternativt småsjöar. Trots detta har jag hunnit med att stolpa runt Haga med Klara i vagnen. Jag har kommit på att en promenad nästan är ett måste för att hon ska sova ordentligt i två timmar. Genom fönstret ser allt så hiskeligt grått ut men när man väl tar sig ut, i regnkläder och vattentäta kängor så är det inte så farligt trots allt. I alla fall inte när man har kommit in och tagit en varm dusch. Mmmm...

I går kom så vår hussjukgymnast hit. Ida klämde och kände och gjorde en nervsträckning. Jag vet inte riktigt vad det är, men det gjorde inte ont och det var tydligen ett bra tecken. Något med ett ligament som är som en muskel i ryggraden. Tror det var så det var...

Nu är det dags för lunch innan Klara vaknar. Fort!

Sjukstugan på Skolgatan.

I går var verkligen en seg dag. Så seg att inget fanns att skriva. Inget fanns att säga.
I dag har jag dock fått perspektiv på saker och ting. Tobbe låg och flämtade i 39 graders feber hela dagen. Jag kände mig stel som ett järnspett och försökte så gott som det gick hålla modet uppe. Klara var förmodligen fullkomligt uttråkad och sov bort större delen av dagen.
Till slut fick jag nog av missären och masade i snigeltempo fram genom västra staden och kom till slut in till stan. Väl där upprymdes jag av någon form av pysselande och när jag en stund senare kom hem igen, till en lägenhet som ångade av feber och paracetamol, kunde jag stolt hänga upp ett nytt tyg på ena väggen i vardagsrummet och en liten tavla på en annan av vardagsrummets fyra väggar. På det lilla stringbordet som pappa har gjort i slöjden ställde jag en ny liten underbar ljuslykta från Indiska och ovanför sängen i sovrummet hängde jag ett annat nytt tyg. Och Klara och Tobbe bara sov...

I dag är det torsdag och Klara ligger och snackar i sitt babygym. Tobbe hoppade ur sängen och kände sig hyffsat frisk. Min rygg mjunar mer och mer och i eftermiddag kommer min privata sjukgymnast Ida hit för att dricka lite kaffe och kolla lite på min svankregion.

Som ett led i mitt nya liv som inredare blev jag nyss tvungen att ringa till min lilla mamma och ändra min önskning inför födelsedagen. Nej, jag vill inte längre ha nya skinnstövlar. Skinnstövlar som funkar har jag redan. Vad jag behöver är ett nytt överkast. Eller hur? Och kanske nya snygga kuddar att lägga på överkastet.
Erica! Hjälp! Snart kanske jag är en Mrs. Stewart i alla fall.

Nu måste jag kolla runt efter det perfekta, lagom coola överkastet. Eller är det urnördigt med överkast?

Take that!

När jag var tonåring gillade jag inte pojkband. Min kompis Lena hade tapetserat sitt rum och hela skolbänken med bilder av NKOTB. Hon åkte till Stockholm för att gå på konsert, hon var förblindad av kärlek till Joey. Själv lyssnade jag i hemlighet på Euskefeurat och Norrlåtar. Jordan, Joey, Danny, Donny (har jag glömt någon) var förvisso snyggare än Ronny, men dom kändes inte riktigt äkta. Fler pojkband kom och gick men jag blev aldrig så där rabiat förälskad i något av dem. Sen kom grungen och flanellskjortorna. Vi lyssnade på Kurt Cobain och svettades i Christinaskolans cafeteria där vi satt klädda i lagar på lager av ylle och flanell. Hur dum får man bli? Ur träslöjdens förråd hade jag plockat några decimeter skinnsnöre som på ett ytterst genomtänkt sätt lindats runt halsen i försök att få det att se ut som något som var gjort i förbifarten... Men jag var nog aldrig någon riktigt grungare heller. De killar i Piteå som var klädda i flanell och hade lortigt hår var faktiskt skitiga på riktigt och luktade mopedbensin... Nä, då föredrog jag de där sportkillarna som luktade Farenheit eller AXE. Oj... när man tänker efter var tonårstiden verkligen kantad av både dubbelmoral och vägsökande. Men det är väl också det som är meningen. Hur hamnade jag här egentligen? Det började ju med pojkband! Vad jag egentligen skulle komma fram till var att jag i går blev lite småförälskad igen. Mitt i ryggskadan kollade jag lite på fotbollsgalan när Take that plötsligt gjorde entré i rutan. Döm om min förvåning eftersom jag inte hade en aning om att dom hade slagit sina påsar ihop igen. Jag satt där och upptäckte att jag smålog för mig själv och tillika insåg jag att jag hade fallit för ett pojkband. För Take that. Att dom har gått och blivit gubbar men fortsätter att stå på rad med varsin mick och sjunga i stämmor störde mig inte alls. Hjälp! Hur gammal är jag egentligen? Eller hur ung? Förstår du vad jag menar? Är jag en tonåring som gillar ett gubband eller en kärring som fattat tycke för ett pojkband? Jag vet faktiskt inte själv...

Pang!!!!

I går kväll, som så många andra kvällar, pratade jag med min syster i telefon. Vi pratade om allt och ingenting, som alltid. Klara låg bredvid mig på soffan och blev efter en stund lite trött på det. Jag lyfte upp henne, nöp fast telefonen under hakan, reste mig ur soffan på ett väldigt oergonomiskt sätt och plötsligt bara sprättade det till i ryggen. Jag gissade att det var något som inte riktigt var som det skulle vara och mycket riktigt blev det inte precis bättre under kvällen och i morse när vi steg upp var min rygg lika stel som ett isblock. Gissar att det är detta som kallas ryggskott, även om det kanske är en mild variant. Nåja, skönt är det inte!

Gårdagens gråväder utnyttjade vi rätt bra. Jag och Klara gick i väg till Viktoria och lilla Lisa där vi blev bjudna på ett mycket gott fika och trevliga små samtal.
Den här dagen blir nog ytterst lugn. Hade planerat en massa saker; promenad med Viktoria, fika hos Anna... Ja, du hör ju. Nu blir det i stället jag, Klara och en paj rygg. Tur att vi har Annika Lantz. Jag älskar henne! Jag vill vara hennes kompis!

Grått på vägen, grått i luften, måndag...

Det är tur att man är en rätt glad fis när vädret är som det är i dag. Jag och Klara har varit på BVC och nu väger hon prick 5 kg!
Sitter och funderar på om man borde gå ur på en promenad men vädret är verkligen ingen höjdare. Problemet är att jag HATAR att sitta inne hela dagarna. Jag känner hur jag blir blek och fet på nolltid liksom. Jag får väl sitta och vela här i soffan en stund till... Kaffebryggaren står och puttrar i köket och snart är det dags för dagens första kopp och en liten pepparkaka. Liten och liten... Ja, men det känns bättre om jag använder just det adjektivet för att beskriva de kakor jag äter. Det känns liksom bättre då.

Helgen har varit underbar med mamma, storebror och lilla Tove här på besök. Tyvärr blev kusin Tove förkyld och med det vädret som varit i helgen har man inte precis haft någon större lust att vara ute på äventyr. Men allt det där spelade faktiskt inte så stor roll. Det har varit så mysigt att bara umgås i lugn och ro.

I går badade jag och Klara. Det var sååå roligt!

In, ut...

...ungerfär så har dagen i dag varit. Morgonpromenad längs älven, in igen för lunch, ut för fika på stan med Jessica, in igen för middag, ut för fika hos Viktoria och Patrik, in igen för lite iordningsställande av lägenheten inför morgondagens storfrämmande. Storerbror David och Klaras tjejkusin Tove kommer på besök ända från Malmö och det ska bli sååå roligt!! Det är så tråkigt när människor man tycker om bor alldeles för långt bort. Malmö ligger väldigt långt bort.

På söndag är det farsdag. Egentligen kanske farsdag är ungefär som Alla hjärtans dag, lite sökt och meningslöst. Dock kan jag inte låta bli att tycka att det är ganska stort, med min älsklings första farsdag. Kan dock inte avslöja något här för risken finns ju att festföremålet läser...

Ska nu försöka mata Klara till sömns. Lilla nattsuddaren...

Faktiskt supermamma och utmaning #3

I dag känner jag ett visst behov av att skryta. Jag vet inte om det är moderskapet som gjorde det eller om jag helt enkelt är en ovanligt effektiv kvinna, men i går bakade kopiösa mängder fikabröd. En sats kanelbullar och en sats falska potatisbakelser. Det är fantastiskt vad man kan hitta på internet. Jag googlade "potatisbakelser" och hittade en hemsida som innehöll en jäkla massa kakrecept. En kvinna någonstans i Sverige hade samlat sina favoritrecept och lagt ut på nätet. Om jag blunder kan jag se den kvinnan framför mig. Hon är så där som jag önskar att jag kommer att vara när jag är sisådär 70 år. Lagom rund, vithårig, stora hängbröst och skrynkliga armar, ett hus som är varmt och ombonat och alltid luktar nybakat fika. OK, vi får väl se om jag lyckas fullfölja denna dröm men hur som helst gjorde jag i går ett tappert försök till uppvärmning inför min ålders höst. Lite tidigt kan tyckas men det är som med knipövningar; ju mer man håller på desto bättre blir slutresultatet.
Så, till min pappa vill jag säga att nu finns här bulla!! Han gillar liksom bulla min pappa. Bulla. Haha. Det var ju så man inte fick säga!

I dag åt vi gröt till middag. Mannagrynsgröt. Det var jag som hade gjort den och eftersom jag inte är så hemskt tålmodig utan snarare en ganska ivrig person, särskilt när jag är hungrig, lyckades jag göra gröten tjeckrutt (reservation för felstavning). Vad kan det tänkas betyda? Se det som rappakalja. Våga ha fel!

En mammaledig bloggares bekännelser

I dag är det två månader sedan Klara föddes. Även om det känns som att hon alltid har funnits med mig så har tiden gått så fruktansvärt fort. Det är svårt att beskriva. Det är som att det var förutbestämt att det var just hon som skulle komma. Som om hon liksom har gått vid min sida hela livet.

I två månader har jag varit borta från mitt ganska så fartfyllda jobb. I början kände jag mig alldeles vilsen i mitt eget hem och i så klart också i rollen som mamma. Dagarna bara gick och jag tyckte inte att jag gjorde någonting. Jag vågade inte lämna Klara så all tid gick åt till att mata henne eller vänta på att hon skulle vakna så att jag skulle kunna mata henne igen. Hormonerna gjorde att jag grät och skrattade om vartannat utan egentlig anledning. Jag kan väl inte påstå att jag i dag har gått och blivit värsta supermorsan men nog känns det ändå som att jag har lärt mig en del.

De första veckorna kände jag mig på något sätt understimulerad. All fart och fläkt var som bortblåst och plötsligt kastades jag hem från BB och landade i den grå soffan i vardagsrummet, en bebis i famnen och två mjölkstinna bröst hängades från överkroppen. Det var som om någon sa: - Varsågod Sofia. Ta den här bebisen och fixa det.

Men i takt med tidens gång har jag liksom vant mig vid lugnet och ron. Jag känner mig inte längre understimulerad trots att jag och Klara på dagarna har en ganska lugn tillvaro. Det intressanta är att jag liksom, på ett bättre sätt än tidigare, kan se det underbara och fina i alla småsaker som sker. Vinden som blåser och krusar Umeälvens vatten, den fantastiska vagnen som rullar så lätt, det utsökta kaffet i köket på förmiddagen, den vita snön i björkarna utanför fönstret. Framför allt får jag njuta av alla små saker som Klara gör. Hennes små leenden som kommer allt oftare, hennes små händer som krafsar på min tröja, hennes små gurglanden som upphetsade föräldrar snabbt tolkar som joller...
Allt det här tror jag delvis att jag har bloggen att tacka för. Tack vare mina tappra försök till dagboksskrivande har jag liksom öppnat ögonen för vardagen. Först nu tror jag att jag har kommit på att det är därför jag bloggar. För att kunna se mitt eget liv liksom. Och jag måste få säga att jag gillar det jag ser!

Ett vitt äventyr

I natt kom det äntligen lite ordentligt med snö. Jag vaknade någon gång vid tresnåret av att plogbilen körde förbi i en rasande fart.

När vi på förmiddagen kom ut i snön kändes staden som en oskuld. Allt var vitt och det var nästan som att jag skämdes över att jag trampade i allt det vita. Den känslan gick efter en stund över till en mindre ilska över plogbilsfrånvaron längs strandpromenaden.

Vi knallade iväg till IKSU där vi kollade på basket. Det var den första seriösa basketmatchen jag har bevittnat och jag kände mig som ett ganska stort frågetecken. Vi passade även på att inviga sportcentrets nya cafeteria tillsammans med Ante, Mårten och Per. Kaffet kunde väl ha smakat bättre men vad fasen! Det har ju snöat!

I går pratade jag med min fina systerson Isak, fyra år. Han hade varit på Halloween-fest hos en flicka från dagis. "Hon är stor. Hon är fem år och jag är bara fyra." Berättade Isak stolt. När jag frågade vad han hade gjort på festen svarade han "Vi lekte Ett, två, tre ost". Detta är ett nytt dialektalt dilemma. Jag fattade rätt snabbt att det måste vara samma lek som i min barndom hette "Ett, två, tre rött ljus". Jag börjar undra om vi från Piteå är något av språkliga freaks. Ju mer jag lever och ju mer jag får se, desto mer förstår jag att hela världen står enad och Piteå och piteborna väljer hela tiden egna kringelikrokar. Jag tycker att detta är ett rätt häftigt fenomen. Men visst är det väl så att det heter Ett, två, tre rött ljus? Vem fan skulle stanna för en ost???

Klara är fortfarande krasslig. Hon sover och kraxar, om vartannat. Jag gissar att sovandet är ett led i hennes tillfrisknande, för att orka slå ihjäl alla små baciller.

Utmaning #2

I bästa Fredde Lindström-anda vill jag nu inbjuda till nästa dialektala utmaning. Jag vet inte om det är jag som är körd i skallen eller om detta ord verkligen är ett lokalt påfund.

Skrana. Vad kan det tänkas vara? Vinnaren, meddelas återigen så snart som möjligt.
Detta med dialekter är en fas jag går igenom. Snart kommer något annat. Jag lovar!

På tal om dialekter

Nu är det fredag kväll och vi har kollat på Idol. Klara sitter i pappas famn i sin röd- och vitrandiga pyjamas som hon fått av sin farmor.
Vi har ätit glass och jag måste medge att vi har det rätt mysigt.

På tal om dialekter så måste jag i kväll få uppmärksamma ett fenomen som är rätt intressant. Man kan ju tycka att Norrbotten borde vara ett ganska homogent dialektalt område där vi alla låter ungefär likadant. OK, jag kallar mig fortfarande för norrbottning även om jag numer kanske borde titulera mig västerbottningen. Jo, Norrbotten var det. Just nu vet jag inget roligare än att håna Gällivarespråket. Tobbe är ganska bra på svenska, men ibland kan jag inte hålla tillbaka. Några exempel:

- I Gällivare tittar man inte på TV, man kollar TV.
- I Gällivare flyttar man inte boken till bokhyllan, man för boken till hyllan.
- I Gällivare är man inte i huset som man bor i, man är i huset vars man bor.

Jag vet att man i Malmfälten anses prata rikssvenska. Vad säger Svenska akademien om ovan givna exempel?
Detta påpekas med all kärlek och några droppar ironi. Visst är det väl störtskönt med dialekter. Jag älskar dem! Kom gärna med fler häftiga exempel! Från när och fjärran!

Dagens dialektfråga: I Umetrakten firar man i slutet av augusti stugsista. Vad kan det tänkas vara tro? Vinnaren meddelas så snart som möjligt.

Freeedag! Och gäsp.

Klaras lilla förkylning håller i sig. Jag undrar hur det är när man är fökyld för första gången. I natt har hon varit vaken en hel del. Gråtit, hostat, rosslat, nyst. Till slut somnade hon ganska gott i vår säng. Nu ligger hon och ser hur pigg ut som helst. Hon hostar och nyser, men är ändå ganska nöjd. Fy så hemskt med snor när man inte vet vad det är...

I går gick vi en prommis med Jennie längs den vackra Umeälven. Älven är för Umeå vad Fårösundet är för Piteå. Vatten är liksom livgivande och rogivande på samma gång. Älskar älven. Vår lilla promenad avslutades på Schmäck med varm choklad och bulle. På svenska heter det bulle. I Piteå heter det bulla. Jag har lite svårt att säga rätt. När vi var i Stockholm i våras och skulle gå och fika beställde jag kaffe och bulla. Oj vad servitrisen såg idiotförklarande ut. Som man säger på högstadiet: Orka bry sig!

Kaffe. Behöver kaffe.

Sitter i soffan och skriver. Datorn på låren och en sovande dotter på bröstet. Hon har blivit förkyld stackarn. Jag misstänkte att detta skulle ske. Dels är det höst och alla medier fullkomligt skriker om förkylningar vilket gör en hypokondrisk småbarnsmorsa fett nervös. I måndags kom Tobbe hem från skolan och kände sig krasslig. Det var liksom bara att vänta. Har inhandlat små näsdroppar med koksaltlösning på apoteket och det var jag tacksam för i natt när det lilla flickebarnet andades som en överviktig karl i övre medelåldern. Hon verkar dock inte lida av sitt tillstånd. Hon gråter bara när jag försöker operera ut saker ur hennes näsa, och vem skulle inte göra det?
Tobbe är en orolig pappa och sa i morse att vi skulle ringa BVC. -"För att berätta att Klara är snuvig?" frågade jag... Jag lät lite dryg, och sen såg jag att han var riktigt orolig... Stackars Klara och stackars Klaras pappa. Jag har dåligt samvete.

Jag behöver en kopp kaffe. Och jag behöver ställa in mina frukostgrejer i kylskåpet. Dessutom har posten kommit och jag är så nyfiken. Jag bara är sådan...
Men jag har så många saker i famnen. Vet inte riktigt var jag ska börja.

I farfars kostym

När Klara föddes hade vi lite problem med att klä henne. Alla kläder var för stora och även storlek 46 hängde som påsar på henne. Det var hemskt och jag längtade så mycket efter att hon skulle lägga på sig lite hull, ju mer ju bättre. I dag är hon åtta veckor och och har växt i nästan alla kläder hon fått i present. På sin åttaveckorsdag har hon på sig kläder som hennes farfar skickade i ett paket när hon var som lättast. Då tänkte jag att kläderna skulle bli lagom till hennes femårsdag... Men nu, bara några veckor senare, sitter de som en schmäck!!! Tack farfar!

I dag har det varit kallt i Umeå. Snön knarrar under fötterna och efter promenaden var både jag och Klara lite rosiga om kinderna. Det är så härligt! Det är då man känner att man lever!

Kusin vitamin och gullpojkar

Vi har besök av Klaras farmor, faster och kusin Gustav. Klara har verkligen fattat tycke för sin kusin. Hon skrattar åt honom hela tiden och blir lugn när han håller henne. Precis som på bilden...

I dag har vi varit på stan och fikat en god macka på Klaras favvofik News. Umeå visar sig verkligen inte från sin bästa sida... Snön viner kring husen och blåsten gör den mest välkammade frisyr till ett veritabelt inferno.

När vi kommit hem från stan knackade det på dörren. Döm om min förvåning när jag öppnade dörren och möttes av fem killar från min åtta på jobbet. Dom skulle komma förbi och säga hej och titta på Klara. Dessutom hävdade dom att det också handlade lite om att få fina betyg i nian, när jag är tillbaka. Jag blev så glad, så glad. Oj vilka fina elever jag har. Saknar dem mycket när de visar sig från den sidan...

En trött höstsol...

Solen den här tiden på året ser alltid lite sömnig ut. Som om det egentligen är alldeles för jobbigt att kravla sig över horisonten. Ja, den kommer ju inte så högt heller.
Jag kände mig ungefär som en höstsol i morse när Klara vaknade 06.50. Men jag skuttade upp i alla fall för att amma henne och för att starta dagen. Allt för att få en hyffsat tidig kväll i dag igen. Vi får väl se vår teori fungerar.

I går såg vi en dokumentär om poliser i södra Lappland. Tänk om vi hamnar där! I Storuman. Det vore något det.

Tidigt, tidigare, tidigast...

I går bestämde vi, i egenskap av Klaras föräldrar, att vi ska försöka ändra på hennes dygnsrytm lite. I går kväll var hon pigg som en mört, klarvaken, mellan kl åtta och två, mitt i natten. Jag surfade lite på nätet och fick lära mig att det är viktigt att se till att barnets dag börjar tidigt på morgonen för att man ska få till lite tidigare kvällar. Det är tydligen inte helt ovanligt med extremt kvällspigga bebisar.
Hur som haver, jag steg upp för att amma Klara. Klockradion visade 07.40 och vi skuttade upp tillsammans för att BÖRJA DAGEN. Döm om min förvåning när det visade sig att man tydligen skulle ställa om klockan i dag... Det var alltså inte bara tidigt. Det var ännu tidigare. Nu börjar jag piggna till. Påsarna runt mina ögon har dragit ihop sig lite och jag funderar faktiskt på att koka lite kaffe. Nu är det dag!!! Dagen har börjat!!!

Det var en gång en kärlek...

Jag var kanske tre år. Min storebror lyssnade på hårdrock och min storasyster på progg. Jag måste någonstans ha insett att lyssna på musik, det är något man bör göra.
Dom fanns i LP-stället under den stora, fina stereon i vardagsrummet. Tre stycken stora, runda, svarta kakor fyllda av det bästa jag visste. Fyllda av arbetarkultur och klasskamp. Fyllda av Euskefeurat.
I stället för att mima till Herreys, Carola eller något av de musikalternativ som på den tiden kanske kändes lite mer mainstream, drog jag undan möblerna i vardagsrummet och skapade en scen, satte på Ägge borte katta och sedan bara rockade jag. Jag hyste en dröm om att bli bandets egen dansös. Vilket jäkla band har någonsin haft dansös? (red. anm.) Jag kunde bara inte få nog av musiken.
Mamma och pappa har i efterhand berättat om hur de fick köra runt hela Pite älvdal, från en konsert till en annan, för att försöka stilla min hunger efter politisk folkmusik. Vissa spelningar kommer jag själv ihåg. En gång, på IOGT i Piteå, kom jag riktigt i extas. Jag hade på mig ett par små lapptofflor, sådana där med näbb, och såg väl allmänt proggtidstypisk ut. Jag minns hur jag stod längst fram vid scenen och hoppade och skrek: Ronny är bäst, Ronny är bäst, Ronny är bäst!!!
Jag kanske inte behöver förklara att resten av publiken på IOGT i Piteå, den där vinterkvällen på det tidiga 80-talet, satt lugnt på sina stolar och försökte njuta av skönsången.

Euskefeurat var kanske bara en ungdomskärlek... Men för ett år sedan fick jag träffa den igen. Min kärlek alltså. Oj vad fint det var!

He jär så mötje falitå
he jär så mötje bedrövLitatt
biln han ha sköreå axla före ur leå
katta hon ha sterneå
stögon bronne ne

Det var den. Min kärlek.

Hon är så söt när hon sover

Jo det är hon verkligen. Inget är nog så fridfullt som ett barn som sover. Mjuka, söta andetag. Osannolika ställningar i en mjuk och rund liten kropp.
Jag undrar när den lilla tösen har tänkt äta. Vidare undrar jag även om hon kommer att sova i natt. Det är så mycket man inte vet men så mycket man kommer att få veta. En av de stora tjusningarna i livet.

Har hittat en låt med min barndomsidol #1 och en annan skönsjungande ung man från norrbotten. Så skönt att ränderna aldrig går ur. Någon gång ska jag berätta om min kärlek till Ronny. Någon gång när tiden känns rätt.

I stormens öga

Hela dagen. Hela jäkla dagen har jag hasat omkring i mjukisbyxor och väntat på att stormen ska sätta igång. Jag hade liksom bestämt att i dag är det storm och jag behöver inte prestera något. Men stormhelsiket kom ju aldrig så jag skurade badrummet, även UNDER badkaret. Ush! Sedan har jag även dammtorkat hela lägenheten och nu återstår dammsugandet som jag lämnar åt min partner...
Jamen stormen då? Jo, efter att hela dagen ha idiotförklarar SMHI, Tone och Per med håret har jag nu fått svar på tal och en knäpp på näsan. Det är nog storm nu. Jo. Det är nog det...
Jag sitter ensam hemma med Klara sovandes på soffan. Tobbe jobbar natt med polisen och jag avundas honom INTE i kväll. Vad gör poliserna i snöstormen? Kan inte tänka mig att så vilda kids är ute och svirar på stan. Och gör dom det så blåser dom väl bort förresten... Får poliser köra plogbil? Eller är det kanske i stormen som polisen tar fram sin kaffemugg och sin syltmunk?
Nä. Nu ska jag lägga upp fötterna i soffan och titta ut på stormen. Den är rätt mysig så här från insidan av lägenheten.

Romantik...

Måste bara berätta om resultatet av mitt idoga arbete med att föra in romantiken i vårt hem.
Tobbe skulle jobba till 22 och som den planerande kvinna jag är satt jag i soffan 21.45, alla ljusen var tända, fruktsalladen var färdig och i mitt bröst hoppade hjärtat av skräckblandad förtjusning. Klockan gick. 22.05, 22.20, 22.30, 22.45... Då plingade telefonen; "Jag sitter fast med en husrannsakan. Kommer så fort vi är tillbaka på stationen..." Någon gång kring halv tolv rullade han in genom dörren. Alla mina tankar på romantik var som bortblåsta och överraskningsmomentet kändes liksom inte liksa häftigt längre. Tobbe blev så klart jätteglad över fruktsalladen och jag var lika glad över att få lyssna på berättelserna om kvällen i den civila polisbilen medan ljusen sakta brann vidare på soffbordet.
Kanske är jag inte gjord för romatik. Det vill sig liksom inte... Eller var det kanske romantiskt det var? Min man "nästan polisen" kom hem, tända ljus, fina samtal... Är det romantik? Kan det vara så att min bild av romantik egentligen bara hör hemma i tantsnuskromaner??? Är jag en vrickad romantiker???
Hjälp mig någon som kan romantik!

Underbara arbete!

Aldrig är väl ens jobb så fantastiskt som när man är ledig. I dag hälsade jag på mina kolleger och hann även med att träffa några elever. Dagens höjdpunkt var när en av mina buspojkar kom hoppande emot mig med öppna armar och ett brett leende på armarna. Jag ville nästan gråta. Mitt roliga arbetslag hade köpt världens finaste present! Ett underbart armband från Pilgrim. Jag bara älskar det. Det är jag.
Klara gjorde så klart succé! På tal om min dotter så väger hon nu 4470 g. Stor!

Snart kommer Tobbe hem från en kväll med Umepolisen. I dag skulle dom haffa kids. Hoppas att det inte är mina elever. Mina elever är änglar!
Jag har gjort fruktsallad och tänt ljus. Detta i syfta att arbeta på mitt sinne för romantik. Jag har en bild av mig själv som 100% oromantisk och i ärlighetens namn är rosromantik något som nästan skrämmer mig. Dock har jag insett att det kanske är trevligt för den man lever med om man försöker bjuda till lite ibland. Det dröjer länge innan jag strör rosenblad över sängen, men fruktsallad och tända ljus är väl i alla fall en början...

Alltså...

Det är inte så att jag har lite att göra. Jag skyller på min amningshjärna. Varje dag tänker jag på en massa saker som jag ska göra med min blog. Mest handlar det om sådant jag vill skriva, sådant jag måste få ur mig... Dock är det ju så att släkt och vänner i landets alla hörn vill ha sin beskärda del av bilder. Mest handlar det om bilder av Klara. Här kommer då. För att tysta publiken.

Familjefoto

Vårt första ordentliga familjefoto. Fotat hos fotograf, publicerat i flera av landets ledande dagstidningar.

Bastu och en mandarin

I går var en underbar söndag. Hela familjen åkte till IKSU där Tobbe och Klara tittade på innebandy och jag gick och tränade. Cyklade 25 minuter och sedan en stund i gymet. I dag är jag lite öm i armar och ben men så oändligt skönt det känns! Passet avslutades med en bastu och en mandarin. Jag satt där, helt själv i bastun, med balsam i håret och bara omslöts av den underbara värmen. Den stunden av total ensamhet var så underbar. Så underbar.

I dag har jag och Klara varit i Holmsund och hälsat på Linda och lille Nils. Jag var mycket glad över att få återse Katten Jansson. En sådan fin liten katt! Holmsund är förresten ett jättefint ställe. Lunch, kaffe och fruktsallad. Mysigt när regnet öser utanför.

I morgon är det barnvagnsfika igen. Hoppas att det slutar regna till dess... Vill så gärna hinna med en prommis också.

Snickarbyxor och snöflingor...

Jag och Klara har precis kommit in från en riktig långpromenad. När vi vaknade i morse föll vita snöflingor sakta från himlen och efter en snabb frukost gav i oss ut för att njuta av det lilla flickebarnets första snö. Dock var snöfallet inte så där romantiskt som jag hade hoppats. Det blåser och marken är blöt. Men ute har vi varit och det känns jäkligt skönt så här i efterhand.

I går tog jag på Klara ett par snickarbyxor. Det fick mig att komma i håg en sak från min egen barndom. Det är inte mycket man kommer ihåg från när man var riktigt liten men jag har några minnen som liksom har etsat sig fast. Jag brukade snickra med pappa. Eller snickra och snickra. Vi satt i garaget hemma i Piteå eller i uthuset på Halsön. Jag satt där med en träbit och en liten kniv i mina små händer och pappa instruerade; - Tälj bort ifrån kroppen.
Jag har däremot inga minnen av att jag någonsin producerade något. Jag bara täljde och täljde tills träbiten var helt och hållet försvunnen. Det var nog bara så mysigt att sitta där med pappa och pyssla på. Det var helt enkelt inte resultatet av det jag skapade som var det viktiga, det var processen på vägen dit som räknades. Det är väl precis som livet självt. Det spelar absolut ingen roll vad man gör, bara man trivs när man gör det!
Det är så häftigt det här med föräldrar, det har jag kommit på nu när jag själv har blivit en. Respekten för och kärleken till mina egna föräldrar har liksom blivit så mycket större sedan Klara föddes. Nu vet jag hur mycket man älskar sina barn och det gör mig liksom så känslosam inför relationen till mina egna föräldrar. Dessutom tror jag att jag har världens bästa mamma och pappa. Det känns skönt.

En body med snigliga armar!

Åååhhh!! I går kväll hade vi glädjen av att ha Per på besök. Han hade för ett dygn lämnat suset och duset i Stockholm för att hedra vår lilla stad och vår lilla familj med ett besök. Och gissa vad han hade med sig! Jo, snigelbody, snigelstrumpor och ett par matchande brallor. Klara är så glad så glad. Tant Fia och farbror Per har en fantastisk smak!

Sitter och funderar över min kropps renhet. Tänk va. Inget vin och inget snus. Inte på väldigt länge. Micke Persbrandt har fått mig att hänge mina begär till snuskopian Unico. Det är inte the real thing, men den sitter under läppen och det känns skönt. Om Freddan nu ska höja skatten på snus, drabbar det då även Unico? Vad återstår då? Jag kanske får börja med napp... Men snart blir väl det snordyrt också. Men vad gör man inte för att kunna sänka inkomstskatten?

Snart är det dags igen förresten. Veckans andra barnvagnsfika. I dag bär det iväg till stan och det ska bli skönt att se lite folk.

Några bilder på Klara. Klaras pappa diggar apotekets reklamjingel för förkylningstider. Så gör även Klara. Titta vad koncentrerad hon är!

Prison break

Känner att jag vill säga något om den nya regeringen. Jag vet att det här med politik kan vara lite känsligt att diskutera, som pengar ungefär... I fallet med den nya blå regeringen så handlar det ju faktiskt både om politik och om pengar. Dubbelt så känsligt alltså.
Utan att trampa på allt för många tår måste jag bara få påpeka att det är lite småkomiskt att hela regeringen snart sitter bakom lås och bom. Vilken fantastiskt rolig dokusåpa det skulle kunna bli av det hela! Tänk dig Anders Borg med en ritning av Kumla-anstalten tatuerad över sin taniga rygg med det burriga hårsvallet som lök på laxen. En stirrig Lars Leijonborg springer omkring med en avhuggen hand och Maude, den kvinnliga läkaren tar alldeles för mycket droger för att kunna hantera skammen.
Vad händer om alla ministrar försvinner egentligen? Fungerar det som i brännboll när innelaget blir utebrända? Då får utelaget en jävla massa poäng! Undrar just hur opinionssiffrorna ser ut just nu.
I hate to say I told you so...

En stortjej och en fåfäng morsa

Först en STOR nyhet! Lilla Klara är inte så liten längre. Hon har nu sprungit förbi 4-kilosstrecket men jobbar så klart vidare uppåt.
Det är med fåfänga då? Jo, jag har funderat... Jag har nog alltid varit en ganska fåfäng varelse. Kläder, hår och smink är något som väcker mitt intresse. Jag erkänner det utan att hymla och även om jag vet att det låter både ytligt och töntigt. När jag började närma mig förlossning och moderskap tänkte jag på något sätt att den böjelsen skulle försvinna och att jag skulle nöja mig med att hasa omkring hemma i mjukisbrallor, utan smink och med två långa flätor hängades längs med mina kinder. Tänk Liv Ullman i Nybyggarna. Jag skulle stå hemma och baka bröd samtidigt som mjölken rann ur mina bröst och varje kväll skulle maten stå på bordet när min älskade man entrade lägenheten.
Döm om min förvåning när jag ganska snart efter förlossningen började slita och dra i mina gamla jeans och tappert kämpa för att dra dem över mina dallriga lår. I samma veva drog jag på mig en tight t-shirt bara för att se om den gick över magen. De långa flätorna förblev en fantasi. En stund innan jag i dag skulle rulla i väg Klara till BVC fann jag mig själv framför spegeln med plattången i handen för att fixa lite... Precis innan vi slank ut genom lägenhetsdörren hann jag även sätta lite läppglans på läpparna och jag kände mig som en jävligt fräsh nybliven moder. Dock resulterade detta i att Klaras tutte, efter att ha blivit rengjord av mammas mun, tydligen råkade få lite hallonrött läppglans på sig och när jag lade henne på vågen inför ögonen på den snälla barnsköterskan hade det lilla flickebarnet en hallonrosa ring runt sin lilla mun...
Har min fåfänga gjort mig till en dålig mor? Hjälp!! Borde jag bli mer Liv Ullman och mindre våp?
I lördags sprang jag och Tobbe in på P.O.P för att köpa ett par vantar till Klara. När jag smög omkring inne i butiken och kände på alla fina bodys och den lilla jeansklänningen med ficka på bröstet insåg jag att jag inte bara har dyra vanor när det gäller min egen ekipering. Jag ville ha allt! Endast det bästa är gott nog för min lilla flicka och även om jag innan hon föddes tänkte att jag minsann inte skulle falla för det där som många andra har gjort... Tyg som tyg. Kläder som kläder. Men nu tar jag tillbaka allt. Jag är en sucker och jag erkänner min ytliga svaghet.
Snart kommer barnbidraget och då ska Klara få en body med sniglar.

Skördetröskan

När jag gick på lågstadiet hade jag en bästis som hette Linda. Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå varför vi kallade varandra bästisar för de enda bestående minnen jag har av vår vänskap utgörs av bråk, osämja och rent av slagsmål. Hur som helst, vi umgicks en hel del och intill Lindas hus fanns en liten skog (ok, en samling träd) och i den lilla skogen stod en övergiven gammal sönderrostad skördetröska. Den stod där, precis som om bonden gått in från sitt dagsverke för att äta middag och sedan helt och hållet glömt bort att han skulle fortsätta skörda. Kanske blev han sjuk, kanske emigrerade han till Portugal... Det där gamla skelettet var i alla fall en jättebra lekplats och mitt första möte med en skördetröska.
Detta för mig osökt in på min frånvaro från blogvärlden. Vår dator blev en skördetröska. En kväll för en dryg vecka sedan lät den plötsligt inte längre som en dator utan mer som ett jordbruksredskap. Ja, som en skördetröska. Tack vare god hjälp har vi nu en ny hårddisk och datorn spinner som en katt!
Jag sitter här med min dotter på magen i bärselen och nu ska vi tillsammans ta och baka lite scones. Ida kommer på besök och vad passar bättre en söndagseftermiddag än nybakta scones och en kopp te?
Återkommer med mer info från mitt vidlyftiga liv. Ville bara avhandla det där med skördetröskan. Undrar om den står kvar... Någon som vet?

Dagen som blev natt

Jag har ända sedan Klara föddes försökt hitta någon sorts mönster i hennes tillvaro. Vi går och väntar på att hon ska hitta sin dygnsrytm. Eller ja, OK... Vi väntar på att hon ska anpassa sig till vår dygnsrytm. Just nu beter hon sig ungefär som om hon just hade kommit hem från Australien och led av jordens jet-lag. Det kanske är så förresten... Tänk om bebisar kommer från Australien! Det där med storken kanske är bullshit. Vilken grej. Borde jag kanske få nobelpriset i medicin. För sent i år, men kanske nästa...

Efter att ha levt rövare större delen av natten har Klara i alla fall sovit mycket gott nu på dagen. Nu börjar det dock bli kväll, alltså morgon där hon kommer ifrån och hon är således piggare än någonsin.
Några bilder för att illustrera Klaras dag (natt).

Tillbaka i vardagen...

Helgen passerade i ett litet nafs och nu sitter vi här i Umeå igen. Tiden bara rusar iväg. Varje timme, varje sekund. Jag hinner inte med. Nu är det redan måndag eftermiddag och nyss var det söndag kväll. Galet. Helt galet!
Helgen har i alla fall varit väldigt mysig. Klara har hunnit presentera sig för en massa nya människor; Erica, Niklas, Sofi, Jenny och Edvard. Edvard är Klaras bästa kompis. Det har jag liksom redan bestämt. Deras första möte var dock ganska lugnt. Edvard sov mest och Klara tittade åt andra hållet. Men det kommer...
I lördags hann vi med ett fika på Ekbergs innan Klaras farmor kom på besök från den kalla nord. Mötet var väldigt uppskattat från bägge håll!

Nu är det som sagt måndag igen och vi ska gå ut på promenad. Först är det dock någon som måste äta... Hon gillar att äta.

När hjärnan pulsar i djupsnö...

Mitt nattsömn har väl varit si så där under den gångna natten. Bebisar kan vara väldigt bestämda med sina rutiner; ätning och sovning måste tydligen ske på exakt det sätt som bebisen själv tycker vara lämpligast. Även om jag som mor tycker mig vara äldre och förståndigare än den snart 4 veckor gamla bebisen... Nu sitter jag i alla fall framför datorn. Tom blick, hålögd och med hjärnan i strömsparläge. Den lillla gullungen ligger i sitt täcke och sover så gott, så gott...
Som vanligt när jag ska resa bort är jag alldeles för uppspelt för att kunna koppla av och somna om. Det är bara att glömma. OK, jag vet att det bara handlar om en helg i Piteå och ordet resfeber kanske är lite väl starkt för sammanhanget men för mig känns även en sådan resa som ett jorden runt-äventyr. Så har det alltid varit. Jag har förmågan att trissa upp saker och ting till sin spets på ett ganska intressant sätt. Om äventyren sedan motsvarar mina förväntningar är alltid lite svårt att avgöra men det känns som att det kvittar. Jag får liksom två resor till priset av en. Först resan som pågår innanför pannbenet några dagar innan själva resan tar sin början och sen kommer då själva resan. Man skulle kanske kunna säga att jag är väldigt ekonomisk med mina upplevelser. Två för en...
Mitt liv är en sloggytrosa. Eller, ja... två...

En UNG nattsuddare...

Hela kvällen har jag suttit och väntat på att få gå och lägga mig. I morgon förmiddag åker vi till Piteå och jag hade hoppats få sova ordentligt i natt så att jag orkar med hela dagen med socialiserande. Min dotter har sovit hela dagen. Cafébesöket passerade förbi relativt obemärkt och Klara vaknade enbart för att äta och somnade relativt omgående igen.
Kring åtta åkte Tobbe iväg till Hörnefors för innebandyträning. Sedan dess har lilltjejen varit vaken, ätit två gånger och jag kan fortfarande (22.42) inte se några som helst tecken på att hon någonsin har tänkt somna. Hon sprattlar med både händer och fötter och hennes små ögon rör sig snabbt, som för att hon vill hinna upptäcka så mycket som möjligt under sin vakna tid.
Men vi har haft en trevlig kväll, Klara och jag.
I morgon bär det som sagt av norrut. Klaras första semester. Stort!

Tillbax i mina jeans!!!

Dagen i dag handlar om vikt. Både uppåt och nedåt.
Klaras besök på BVC medförde det glädjande beskedet att hon nu passerat 3-kilosgränsen och blivit 50 cm lång! En stor tjej! I alla fall känns det så för oss...
Utanför Klaras undersökningsrum finns en våg för mammor. Även den medförde ett glädjande besked, fast åt andra hållet. Jag har dessutom i dag kommit i mina favvo-jeans. Mina mjuka, sköna, snygga Nudies. Lite tightare än vanligt, men knappen går att stänga och om knappen går att stänga så passar jeansen.
Nu har Tobbe varit och hämtat bilen från verkstan. Numer har vi en SAAB utan buckla på dörren!
Tobbe har match i kväll och jag sitter och väntar på hans klasskompisar Erika och Malin som ska komma hit och träffa Klara! Jag har bakat hallonmuffins och nu ska jag sätta på kaffet.

Jag ville bara berätta det där om jeansen. Älska jeans!!!

En liten badbrud

Man ska inte bada för ofta när man är liten... En gång i veckan räcker. I dag var det dags för veckans bad. Det är så häftigt att se hur Klara måste vara van vid att vistas i vatten. Hon bara lutar sig tillbaka och njuter och sprattlar lite nätt med fötterna. Även om hon inte kan le ser det nästan ut som att hon ler när hon badar. Hon ler nog inombords...

I dag har vi för första gången varit på "barnvagnsfika". Sådant som man ler åt när man inte har någon bebis. Sådant som gör att man överlever när man haren bebis. Mycket trevligt! Så klart mycket barnprat, men det kanske är det som är meningen. Man måste få utlopp för sina hormoner helt enkelt.

Nu ligger Klara och sover i sin egen säng. Det går bättre än i går när jag började gråta för att vi lämnat henne så ensam, så sårbar... Hormoner... Jag simmar i ett hav av hormoner!

Alla dessa hormoner...

Jag har aldrig varit mamma förut... Nu har jag varit mamma i drygt två veckor och förändringen är som du förstår ganska stor. Det första ord jag vill använda för att beskriva det nya tillståndet är kärlek. Att så totalt bara älska en annan människa, en människa som du egentligen inte borde hunnit lära känna, är en ganska obeskrivbar känsla. Men det är så självklart! Självklart och underbart.
En annan stor förändring i mitt liv är den ofantliga mängd hormoner som har tagit min kropp i besittning. Sedan Klara föddes har jag gråtit, i alla fall en gång varje dag. I bland gråter jag flera gånger, det beror lite på vad vi pysslar med. I början grät jag mest hela tiden. Blotta tanken på att jag och min älskade Tobbe hade fått ett barn tillsammans framkallade översvämning i tårkanalerna. Nu gråter jag när jag kramar Tobbe. Jag vet inte varför. Jag har blivit lite mer dramatisk känns det som.
I förrgår började jag gråta när jag hade ställt fram maten på köksbordet. Vi hade lagat kycklingwok och nudlar och Tobbe frågade mig om vi inte skulle blanda ihop nudlarna med kycklingen. Då började jag gråta.
I bland när Tobbe åker hemifrån, till skolan eller innebandyträning, ja, då börjar jag också gråta. En känsla av total övergivenhet faller över mig och jag börjar fundera över kvinnans tunga ok att bära. Jag gråter...
I går kväll satt jag och bläddrade i en bok som vi fick av distriktssköterskan på BVC. Leva med barn heter den och det första kapitlet handlade om de känslor man som nybliven mamma kan känna när man kommer hem från BB och ska klara allt själv.
"Det är så MYCKET att få ett barn. Det uppfyller en så helt. Det är något som händer inom en som betyder så mycket mer än det som syns utifrån, än det som har med det praktiska att göra. Man kan ibland känna sig lite ensam i den här upplevelsen som om ingen annan riktigt förstår den... (...)"
Dessa rader satte precis ord på allt det jag känner och så klart började jag gråta. Det är inte ledsna tårar som faller. Det handlar mer om att kroppen och själen är så fulla av känslor så att det liksom svämmar över.

I dag har Klara varit på BVC och vägt sig för första gången. Nu väger hon mer än hon någonsin har vägt och det är så skönt att hon går stadigt uppåt! Från BVC drog vi vagnen till stan för några små ärenden och lunch på Wayne's. Sedan gick vi en långpromenad i höstsolen och njöt och åt choklad. Fyra timmar efter vi lämnat hemmet kom vi hem igen och både jag och Tobbe var nog ganska glada och nöjda över vår dag och vår föräldraprestation. Det känns så skönt att vi kan ha med Klara i vår vardag och att det fungerar så bra! I alla fall gör det det än så länge...
Här är också några fotografier som gestaltar dagen på ett bra sätt. En jättebra dag, utan gråt - än så länge...

Mänsklig samvaro!

Kvällen har tillbringats i ytterst trevligt sällskap av Tobbes klasskompisar. De kom hit och tog med sig yttervärlden och present till både Klara och hennes föräldrar. Med yttervärlden menar jag att det var så otroligt kul att träffa människor från världen utanför.
Klara hedrade gästerna med att vara vaken en stor del av kvällen till allas stora förtjusning.
I morgon blir Tobbe pappa på riktigt. Vi ska gå till socialkontoret för att göra en faderskapsbekräftelse. Det måste man göra när man skaffar barn utan att vara gifta. Lite bakåtsträvande kan tyckas... Nåja. Det är bara att le, vara glad och skriva på.

Efter kvällens besök är Klara lite trött...

Free! At last!

Nu har vi blivit utskrivna från Barn 4 och livet i frihet kan börja! Klaras vikt har ökat rätt rejält de senaste dagarna och även om hon ännu inte nått sin födelsevikt så pekar kurvan stadigt uppåt. Hon har fått smak på det här med ätandet och det är så väldigt skönt. Jag gissar att det är en moders ständiga oro. Det är helt enkelt bara att vänja sig.
Nu sitter vi här och det känns som att man kan slappna av på ett helt annat sätt nu än tidigare. Ingen mer gulsot, inga fler nätter på sjukhuset, inga händer som blir nariga av sprit. Nu får vi vara hemma och ta allt i vår egen takt. Det är vi värda!

Hemma!

Fortfarande bara på permis, men i alla fall... I går när vi vaknade på sjukhuset var Klaras värden så pass bra att det bara var att åka hem igen! Hennes mormor och morfar kom på besök och nu myser vi bara på i hemmets lugna vrå.
I morgon bär det iväg igen för nya prover. Det känns som att man börjar avdramatisera det här med sjukhus och Barn 4 så smått... Jag får inte längre ångest och tårar i ögonen när jag känner lukten av rengöringssprit och hör ljuden av syrgasmasker som pumpar... Pumpar i oändlighet.
Nu är jag mest bara tacksam för att vi i Sverige har en sådan bra vård, med så professionell personal och så bra koll. Jag är så tacksam för att vår lilla tjej får den hjälp hon behöver för att må bra! I morgon är det val och då ska jag se till att vi får behålla allt det här fina.
Välj rätt väg! Välj den röda vägen!

På äventyr

I dag har Klara gjort vad man skulle kunna kalla premiär i ofentligheten. Det hela började med att vi bara skulle ta en promenad till stadshuset där jag skulle lämna några papper till lönekontoret. Vädret var strålande och vårt föräldrasjälvförtroende steg för varje steg vi tog med den fina vagnen och vips hade vi gått in till stan, handlat en body till Klara på Åhléns, köpt kaffe och muffins som vi avnjöt i Rådhusparket och sedan gick vi en lång, underbar promenad längs älven. Oj vad det gick bra! Det kändes verkligen stort. Som att vi utmanade oss själva till max! När man har en lite bebis är det verkligen baby steps som gäller...

I morgon bitti bär det i väg till NUS igen för nya prover. Hoppas att allt är bra. Hoppas vi slipper sova på sjukhuset mer. Det är ju så mysigt att vara hemma!

En gul liten brud...

Efter att i lördags ha kommit hem från BB fick vi i förrgår, söndag, återvända för att ta ett blodprov för att kolla om lilla Klara möjligen hade gulsot. Just så visade det sig vara och därför har vi nu tillbringat ännu en natt på Norrlands universitetssjukhus. I går morse var dock värdena förbättrade och vi fick komma hem på permis. I morse var det dags igen för nya prov och efter att ha tillbringat hela förmiddagen i ett väntrum på Barn 4 fick vi veta att värdena såg helt ok ut och det var bara att åka hem och fortsätta permisen till på torsdag när vi ska tillbaka igen för nya prover. Det tär på nerverna, även om det handlar om en liten struntsak egentligen. Miljön på sjukhuset är inte precis den man helst skulle välja för att lära känns sin nya lilla bebis. Nu vill vi bara vara hemma och mysa, fika och kanske lalla runt i kvarteret med vagnen. Det har vi testat i dag för första gången. Succé!! Både Klara och hennes föräldrar är mycket nöjda med inköpet! Den rullar så säkert på gatorna.

Här kommer i alla fall lite fler bilder på Klara Sofia Ebermark.

Så kom hon då...

Natten mot onsdag 6/9 var vår dotter alldeles för nyfiken på världen utanför och talade om för mamma att nu är det dags... det gjordes genom att dra ut proppen och släppa ut vattnet! Förlossningen var en relativt lugn tillställning som Sofia får berätta om själv vid ett senare tillfälle..

Hej förresten! Det är jag som är sambon Tobbe.
Det jag kan återge från den änden av förlossningen jag bevittnade är att Sofia var fantastisk och enormt samlad och fokuserad under hela tiden... fast hon trippade på lustgasen.

När så vår lilla ängel, Klara som hon heter, lämnade mammas mage var jag alldeles övertygad om att hela världen står helt stilla just nu.
Förmodligen gjorde den inte det.
Valkampanjerna pågick nog i samma tempo som dagen innan. Sossarna använde nog fortfarande Fp:s snedsteg som slagträ. Fotbollslandslaget laddade nog fortfarande för kvällens
EM-kvalmatch utan Zlatan, Chippen och Mellberg. Älgjägarna satt nog fortfarande på sina pass och John Slettvoll funderade nog fortfarande på hur han skulle kommentera sitt avhopp från hockeyklubben Bolzano.
Men min värld stod stilla.
Klockan 08.38 fanns det bara tre personer som rörde sig... Sofia, jag och denna underbara lilla människa som tog sina första andetag under sin väl tilltagna kalufs.
Så såg min värld ut då.

Det är svårt att ta in att vi verkligen har en vacker, underbar och supersöt dotter nu, men den enorma stolthet jag känner är absolut äkta, precis som med den stora lyckan!
Sofia och Klara är fortfarande kvar på BB och jag saknar dem så att det gör ont.. Helst av allt vill jag bara ligga där tillsammans med dem och lyssna, titta och lukta på Klara. Klara har sovit på mitt bröst några gånger nu, och att känna hennes närhet är något av det största jag varit med om...
Hur kan man älska någon, som inte ens funnits bland oss i 48 timmar, så mycket??

Jag antar att det är en av de många ologiska saker man upptäcker under den långa resa som utgör föräldraskapet...

En måndag kvar...

I dag har jag jobbat min näst sista måndag. En måndag kvar. Känns bra! Dessutom har det visat sig att mitt måndagsschema inte är så överjävligt som jag först trodde. Hektiskt men inte överjävligt. Har jobbat i kväll också. Föräldramöte. Jättefina föräldrar som verkligen månar om sina barn och deras skolgång. Känns på många sätt tråkigt att inte hinna jobba mer med klassen innan jag blir ledig. Allt verkar flyta så bra, även om det finns små problem...

I går var Tobbe jättebakis på grund av ett allt för vidlyftigt partajande på lördagskvällen. Vi var ute och gick på lika villkor. Han bakis - jag höggravid. Vi gick förbi Dragonfältet, ett nytt bostadsområde alldeles i närheten. Oj vilka fina bostadsrätter! Tänk om man kunde få bo i en sådan... Någon gång... Dyrt - men inte som i Stockholm. Ja, som du märker funderar jag vidare över detta ständiga dilemma. Aldrig, aldrig tar det slut...

Nu är det dags att sova. Puss!

Dödssynd: frosseri

Gravid kvinna. Ensam en lördagskväll. Gör kvinnan något konstruktivt med denna tid som skulle kunna ses som en skänk från ovan? Nej! Den gravida kvinnan köper pizza, trocadero och en godispåse. Med denna rekvisita trcker hon upp sig själv mot soffans ryggstöd och fördriver tiden med att äta, glo och flämta, i den ordningen. Ätandet gör det svårt att andas och därav flämtandet. Gloendet riktas mot tvn och skulle självklart kunna ersättas av någon annan slags aktivitet av det mer sociala slaget men så här är det och det är skönt.
Mörkret har sänkt sig utanför fönstret och sommaren känns mer och mer avlägsen även om dagarna fortfarande är väldigt varma. Det är mer sommarlivet som känns avlägset. Dagarna när jag och Jenny satt på Gläntan i var sin brassestol och drack kaffe och läste deckare. Kvällarna med promenader hemma på Djupviken när det fortfarande var så varmt att man började svettas av minsta lilla ansträngning. Tiden går och det är väl på något sätt det man vill att den ska göra. I alla fall har jag ända sedan jag blev gravid bara väntat på att tiden ska gå framåt för att jag till slut ska få träffa den lille filuren som är vårt barn. Nu närmar sig den dagen med stormsteg och det som så länge känts så overkligt börjar te sig mer och mer verkligt. Fortfarande är det helt omöjligt att leva sig in i den situation som vi snart kommer att befinna oss i men det är väl lite meningen också...

Nu ska jag fortsätta att njuta av min hemmakväll. Tobbe är ute och svirar. Det kan han gott unna sig, han som kan...

Ny kamera!!

Jag har varit lite seg på det här med bilder. Först var anledningen att vi hade en sådan dålig kamera. Nu har situationen förändrats totalt. Vi har köpt världens bästa kamera och jag har helt enkelt inte hunnit fördjupa mig i alla finesser och fördelar. Men här kommer nu en visuell presentation av mitt liv som det ter sig i dag. Jag hoppas kunna fortsätta på den banan. Jag ska försöka bli en ivrig fotograf! Efter att ha besökt stället där vi inhandlade denna fantastiska manick har jag börjat förstå att det här med fotografi är något som attraherar en viss typ av människa. Får se om jag blir en sådan... Dom ser ut ungefär som ornitologer vid en första anblick och jag är inte säker på att det är den vägen jag kommer att vandra... Nåja. Vi får helt enkelt se.

Gårdagens fika är nästan lite för stort för att avhandla så här på fredagskvällen när jag är lite trött och märkt av en lång arbetsvecka. Men låt mig som en cliff hanger säga så här: Håll i dig! Snart kommer en jucy berättelse om något som jag bara trodde fanns på film...

Tyngre...

Snart är det bara två veckor kvar av arbetslivet. Det låter som att jag ska gå i pension och så är ju inte riktigt fallet. Hur som helst så känns det faktiskt rätt skönt att det inte är mer än två veckor. Det känns som att min kropp blir tyngre för varje minut som går och mina ben måste kämpa allt hårdare för att föra hyddan framåt. Jag klagar inte. Min graviditet är nog smärtfriare än de flesta men så mycket kan jag säga att jag är inte spänstig som en fjäder...

I morgon ska jag inträda i något stort. Jag ska gå och fika med några andra gravida kvinnor. Jag fick ett mail från en tjej som var med i vår föräldragrupp och hon frågade om jag hade lust att följa med och ta en fika. Det är dumt att tacka nej när man kan tacka ja och man får väl helt enkelt se det som ett socialt experiment. Antingen får man lida i några timmar eller så kanske man kan hitta trevliga människor i samma situation som jag själv. Fortsättning följer.

En bebis!

Jenny och Lars har fått en bebis. En pojke. En liten kille med rött hår. Jättesöt.
Det är allt jag för tillfället vet. Jag hoppas att Jenny vid tillfälle kan närma sig en telefon så att jag kan få lite mer konkret information. Inget är väl som väntans tider.
Nu är det dags att piffa till sig lite och åka till stan. Åka och åka... Man behöver ju faktiskt inte åka när man redan bor down town.