I dag. I morgon.

I dag har varit en arbetsdag. Lika så många andra arbetsdagar. När man tänker tillbaka i tiden är det lite intressant att konstatera att man egentligen inte kommer ihåg så många detaljer av de dagar som förflutit. En massa dagar har levts sedan jag började jobba men den ena dagen är den andra väldigt lik. I nuet, när dagen är här och nu, känns den alltid som det mest aktuella som någonsin hänt, men i imperfekt är alla dagar bara en soppa av dagar. En god soppa. Men dock en soppa.

I morgon är det fredag. Kort arbetsdag. Prommis till stan. Rituellt fika på Ekan och intagande av schlabang eller något annat sliskigt sött och gott.

Kvinnorna på mitt jobb (jag är också en kvinna även om det tar emot att säga kvinna i stället för tjej) har börjat med kjolfredag. Det är precis som det låter så att man på fredagar tar på sig en kjol. Problemet för mig denna vecka är att jag har haft kjol två dagar i rad. Kjolfredagen blir nu liksom inte lika kjolig. Kanske måste jag köpa mig en princessklänning... Eller så inte.

Tuttar, bröst och andra bra saker

På mornarna får jag en stunds meditation. I bilen på väg till mitt jobb som ligger 1,5 mil från hemmet lägger jag en Rapé under överläppen, njuter av ett höstvackert Norrbotten och lyssnar på radio. Jag lyssnar alltid på Morgonpasset på P3. Det har jag gjort ända sedan högstadiet, från Thomas Tengby, via Annika Lanz och diverse roliga typer fram till dagens helt ok programledare. Nåväl, i dag lyckades jag pricka in Barnradion och bytte därför till P4 där jag fick lyssna till en kvinna som intervjuades med anledning av de två badnymfer som hade förvisats från ett badhus i Uppsala efter att ha badat med tuttarna framme.
Top-less.
Halvnakna.
Kalla det vad du vill.
Syftet med denna handling var att visa samhället att kvinnor minsann också har rätt att bada med bar överkropp. Brösten är erogena zoner för båda könen och därför ska det inte vara någon skillnad. Kvinnor, så väl som män ska ha all rätt att vistas i det allmäna rummet utan tröja.
OK, jag kan köpa det tänket. På ett visst plan.
Samtalet fortsatte och den intervjuade kvinnan (vars namn jag pinsamt nog inte kan komma ihåg) menade att det är dags att avsexualisera den kvinnliga kroppen i allmänhet och brösten i synnerhet.
Efter detta uttalande sa hela min varelse emot. Jag vill fasiken inte få mina bröst avsexualiserade. Mina bröst har lidit nog av amning och allmän avmagring. Ska de nu dessutom behöva bli officiellt avsexualiserade? Nej. Nej. Nej. Det går jag inte med på. Och inte brösten heller.
Kroppen är ingen allmän egendom. Varken mannens eller kvinnans. Ingen kvinnas bröst är samhällets bröst och ingen manlig bakdel är kollektivets ägodel att smeka och klappa. Vi äger alla rättigheten till våra egna kroppar. Och med den rättigheten vill jag bejaka den lilla gnutta sensualitet som återstår.

Studs och hopp

En händelserik söndag börjar lida mot sitt slut.
I morse tog jag och Klara en morgonpromenad i den underbara höstsolen. Så här säger jag om alla årstider när de infinner sig, men nog är väl hösten ändå typ den bästa av alla årstider? Rent, vackert och friskt. På söndagsförmiddagar är man dessutom nästan alldeles ensam ute i det fria och därför vill jag nog påstå att söndagsförmiddagspromenader är något av det bästa med hösten.

Efter lunch åkte jag och Klara med mamma och pappa till Luleå för att gå på treårskalas. Kusin Aron har hunnit bli TRE år. Bra jobbat sötnos!
På vägen hem tog jag och min kära mor ett spontant beslut att tillbringa kvällen på stadens kulturkafé som i kväll bjöd på klezmerkonsert. Pappa erbjöd sina tjänster som leg. barnvakt och saken var biff.
Det är så härligt med musik. Du som av olika anledningar känner mig lite bättre vet redan att jag är en sucker för folkmusik och helt ärligt tror jag att klezmer slår det mesta. Så glatt mitt i all melankoli och så rikt på toner och variation. Det känns som om golvet och väggarna svänger. Alla ler och stompar med fötter och händer. Skratt blandas med tårar som rinner längs glansiga kinder. En skitbra musikkväll. Och än en gång måste jag ge en eloge till min nya hemstad. Det ordnas evenemang och i vått och torrt. Lättillgängligt och till rätt pris.
Jag älskar.

Tobbe har jobbat hela helgen. Ta mig tusan hela helgen. Jag saknar honom. Men snart kommer han hem. Tur!

Tomt

I går läste jag ut Luftslottet som sprängdes. Det har tagit sin lilla tid. Kvällarna som yrkesarbetande är något mer utpumpade än förr, när jag kunde ligga i sängen och läsa hur länge som helst. Nu blir det några sidor innan ögonen faller igen av sig själva. Men nu är den slut och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Måste hitta en ny litterär kärlek.
Tobbe jobbar och jag har tittat på Klassfesten. En tragikomisk berättelse som får mig att tänka tillbaka på min egen högstadietid som var relativt friktionsfri. Dessutom tänker jag på mitt jobb och mina elever. Många har så mycket att tänka på. Så mycket som inte rör böjning av verb i presens, perfekt och futurum. Trivialt, banalt och blodigt allvar. Omöjligt för vuxenvärlden att förstå och begripa.
Efter det rutinmässiga besöket på Ekbergs i dag kan jag konstatera att staden blommar. Några nya affärer och vips kommer folk från när och fjärran för att strosa. Som förr. På Lundbergs skors tid.

The temple

Under arbetsdagen har mina tankar stundom flygit iväg till stadens centrum. Till glitter och glamour, till latte och nya strumpor, till rulltrappor och skoaffärer.
Efter lunch erkände min kvinnliga kollega K att hon tagit bilen in till stan för att kolla läget.
Min manlige kollega R förstod inte syftet.
Själv har jag gnolat på den egenhändigt komponerade trudelutten "Galleria, gallera, galleria, gallera..."
SAABen förde mig hem i ett rasande tempo och efter att ha bearbetat resten av familjen begav vi oss iväg. Iväg till den nya världen i vår lilla småstad. Det förefaller vara det största som hänt bygden sedan Linné angjorde bryggan i Öjebyn för ganska många år sedan. Den nya gallerian.
Jag har svårt att finna ord för att beskriva denna tilldragelse. En vanlig blåvardag. De flesta brukar nog befinna sig på sina arbetsplatser och i bästa fall glupa i sig en sur kopp kaffe i fikarummet. Inte i dag. I dag var det fest. I dag verkar det som att alla regler hade slutat gälla. I dag skulle man ställa upp för staden och stilla sin nyfikenhet. Jag var där. Många, många bekanta var där. Till och med min manlige kollega R var där.
Jag gillar själva tänket. När något händer, då jäklar är det bara att ställa upp. Intresserad eller ej. Spelar ingen roll. Alltid kan man hitta något skoj i det hela.
Jag tror att jag måste gå dit i morgon igen.

Lång dag

Heldag på jobbet.
Middag med lilla älsklingen och mamma och pappa.
Kvällslek och välling.
Femina och Grey´s.
Oh what a day!

Hur gör de där småbarnsföräldrarna egentligen?

Så har jag tänkt många gånger när jag sett tappra kolleger rusa från jobbet med andan i halsen för att hinna till dagis, fritids eller för att finnas hemma. De kommer ofta lite sent till morgonmötet. Ibland lite rufsiga i håret och ofta med andan i halsen. De sitter sällan särskilt långa stunder i personalrummet utan prioriterar att röja undan och komprimera sitt arbete.
Innan jag blev en mamma kunde jag komma hem från jobbet och lägga mig i soffan och fundera på hur i hela friden man fixade livet som förälder och knegare. Jag undrade över när dessa stackars satar hann med sitt liv.
I dag har varit en sådan dag. En dag med andan i halsen. En sådan dag som jag tänkte på då.
Vaknade - åt frukost - Tobbe åkte till jobbet (pussade hej då) - skjutsade Klara till mormor och morfar - åkte bil till jobbet (avkoppling) - jobbade - åkte bil till mormor och morfar (avkoppling) - åkte till Ica - mötte Tobbe och handlade - åkte hem - lagade middag - plockade undan - tvättstuga (inklusive en tur till Ewa för att hämta skål på utflykt) - slappning framför tvn.
En normal dag. En bra, vanlig dag.
Och livet, det är nog allt det där och lite till.

Om hösten

Jag har faktiskt aldrig, trots ett flertal lägenheter, haft en balkong. Jag har alltid drömt om hur häftigt det skulle kännas att ha en dörr rätt ut i friheten. En direktlänk till omvärlden. Att slippa ta sig genom trapphus och förbi pratsamma grannar.

Nu har jag två balkonger. Detta plötsliga välstånd har fått mig att inse charmen med trädgårdspyssel. OK, trädgård kanske är att ta i men allt det där med jord under naglarna du vet...

I går tog jag itu med sommarblommorna som jag inte längre hade tid och ork att ge särskilt mycket kärlek. Jag smusslade iväg dem till den intilliggande skogen och ställde i samma veva undan balkongmöbler och de snygga mattorna som under sommaren har dolt det iskalla betonggolvet.

I dag var det lediga måndagens dag och trots det minst sagt pissiga vädret åkte jag iväg för att köpa höstväxter och en tjusig lykta för att fylla det tomrum som uppstod efter gårdagens bärsärkargång. Jag är så nöjd med resultatet. Ytterst nöjd. Nu väntar jag bara på lite besök som kan välkomnas av härligheten.

Måndagseftermiddagen blev en fikastund hos Åsa i hennes urtjusiga lägenhet i stan. Åsa har en fantastisk fåtölj med öron stående i hörnet i hallen. Där brukar hon sitta och läsa böcker. Jag tror att jag måste åka hem till Åsa med min bok. Tänk att få vara ensam med en bok. Bara för en kort stund. I den skönaste fåtöljen.

Igen

Jag gillar Susanna Kallur.
Gillar är ett svagt ord.
Jag nästan älskar henne.
Älskar är ett starkt ord.
Men jag diggar henne skarpt.
Hon är söt och glad.
Kallur är bra.

Helgen har gått

Och den har gått fort.
Fredagseftermiddagen blev en orgie i shopping. Totalt oplanerat. Passerade ett skyltfönster som var dekorerat med en klänning som jag blev tvungen att beskåda på närmare håll. Ut ur affären kom jag sen med klänningen som dessutom fått sällskap av en tröja och en svart kofta.
Det är hösten. Jag skyller allt på hösten. Dessutom tackar jag mitt sunda förnuft för att jag inte gick loss på de svarta stövlar jag sprang på lite senare. Den som spar hon har. I alla fall lite mer.
Lördagen förflöt i relativ stillhet och förberedelse inför kvällens middag. Jenny, Lars och Edvard rullade in och vi hade så mysigt så. De yngsta festdeltagarna knoppade in och gav oss äldre lite tid till vin och skitsnack.

I dag har varit en underbar höstdag men långprommis och lunch och kaffe med mormor och morfar och moster Cilla som hedrar rivieran med sin närvaro.
Nu laddar jag mest för en bra morgondag. En bra ledig måndag.

Denna värld

Blogg-världen alltså.
Min relation till bloggandet är ganska intressant och jag gissar att det är samma sak för många av er andra. Jag har skrivit om detta förut men blir liksom inte klok på det. Därav ältandet.
Jag har bloggat rätt länge nu. I början bara för mig själv, sedan även för familjen och särskilt sedan Klara föddes. Då blev plötsligt min blogg intressant för några fler. Efter att jag satt en besöksräknare på bloggen har jag börjat inse att det måste vara fler som läser. Fler än jag känner till. Fler än de närmsta släktingarna och bästa polarna. Men vilka??? Det får jag aldrig veta och det är väl privilegiet man har som anonym blogg-läsare. Att bara segla omkring bland människors liv och snudda vid deras tankevärld för en kort sekund.
Jag ser bloggen som en sorts dagbok. Ett sätt för mig själv att reflektera över mitt liv och vardagliga händelser. Ett sätt för mig att minnas tankar och känslor från förr. Självklart är det även ett sätt för mig att dela med mig. Det läskiga är att jag aldrig vet till vem.
Jag är en anonym blogg-läsare även jag. Hos vissa lämnar jag kommentarer, men det handlar oftast om människor som jag känner personligen, på riktigt - i den riktiga världen. Många bloggar läser jag och gillar men min blyghet hindrar mig från att klampa in och kommentera. Känns som att jag inte har där att göra.
Själv blir jag outsägligt glad av kommentarer i min blogg. Ju fler desto bättre och förmodligen är det likadant för er andra som bloggar. Man vill ha feed-back, även om det bara handlar om tre små ord, eller fyra. Man vill höra att man syns.
Jag ska nog börja kommentera mera. Hos främlingar också. Ja, det ska jag!

Sen undrar jag över om man är bloggare även i den verkliga världen. Ibland ser jag människor på stan vars bloggar jag läser. Varje gång blir jag lika ställd. Vet h*n att jag läser? Läser h*n min? Ska man hälsa? Ska man titta bort? Är blogg-världen hemlig eller är den en del av den vanliga världen vi lever i? Hur länkar man samman två så totalt olika världar, där den ena är full av känslor och öppenhet och den andra något mera dämpad och lågmäld?
Någon?

Blus och väst

Det var dagens klädsel. Elever på dagen och föräldrar på kvällen. Föräldramöte alltså. När jag träffar föräldrar vill jag vara proper. Vill inge respekt och sända signaler om att jag är på allvar. Eller snarare att det jag gör är på allvar. Hoppas att jag lyckades.

Kvällarna är verkligen mörka nu. Kolsvarta. Men mysiga. Känner att det vore skoj med nya lampor. Och nya skor. Nya byxor. Ny frisyr.
Vad är det med hösten? Jag vill ha, vill ha, vill ha.

Alltså...

Jag måste bara få berätta vad som hände under den tidigare omskrivna promenaden. Jag hade inte mer än svängt ut på gångvägen här utanför och pluggat in Lasse Winnerbäck i öronen när jag möttes av en frejdig kvinna, med hund - utan stavar, som hejade så där glatt och trevligt. Människor gör så i den här staden. Kommer man gåendes längs en väg och möter en annan glad flanör är oddsen mycket stora att man hälsar på varandra helt enkelt. En trevlig grej som jag uppskattar i den här lilla staden där jag nu bor. Det skapar liksom trygghet.

En stund senare, när jag kommit en bit längre bort, passerade jag en liten kille som var ute och övningscyklade på gatan med sin mamma och pappa. -Så fint, tänkte jag. Så fint att hela familjen är ute tillsammans och delar sonens cykeltränande. Precis när jag gick förbi dem stannade pappan till och halade fram snabeln för att göra nummer ett i diket.
Idyllen kändes plötsligt inte lika mysig. Men vad är det man säger? If you got to go, you got to go...

Prommis or not?

Ja, det är sånt som jag sitter och tänker på så här på aftonkvisten.
Höstluften utanför dörren kommer att kännas underbar mot kinden. Trevliga tanter kommer att heja glatt där de stegar fram med sina stavar. Jag borde ta en prommis.
Inne i hemmet glittrar ljus på soffbordet. Kalastårtan som blev över lockar i kylskåpet och den gullige sambon ligger i soffan. Kanske borde jag stanna hemma.

Dagens lediga dag firades på stadens öppna förskola. Vi var inte ensamma om att ha knallat dit. Huset gungade av glada barn. Sångstunden var oändligt uppskattad av den unga Klara som dansade efter bästa förmåga. Sittandes, gungandes.
På eftermiddagskvisten ringde förskolläraren som ska skola in oss på dagis. Hon lät snäll och mjuk och go. Tack för det. Mitt mammahjärta behövde det.

Nä, nu ska jag ta mig tusan ta en prommis. Viva hösten!

Manad och utmanad

Den nyblivna har utmanat mig.
Åtta kalla fakta om mig själv.

1. Den största sanningen är att jag nog egentligen inte behöver rada upp 8 punkter för att blotta mig själv. Jag är nämligen expert på att blotta mig så fort tillfälle ges. I mötet med nya människor är jag oftast alldeles för snabb med att muddra vederbörande på information om dennes person och lika snabb är jag på att tömma mina egna fickor för att visa vem jag är, hur jag är och hur jag tänker.

2. Jag har ytterst livlig fantasi. Ibland undrar jag om jag har blivit så mycket äldre än 8 år. Mina tankar går ständigt i spinn. Jag leker både i framtiden och i nuet. Jag fantiserar om hur mitt liv kommer att vara i morgon, om ett år eller 20. Jag "leker" att vi åker på bilsemester nästa sommar eller på skidsemester till franska alperna. Jag fantiserar om nya kläder och en annan bil, frisyrer och muskler.

3. Jag har mål i mun. På ont och gott. Tystlåtna och svåra typer kan nog se mig som ett störande inslag i den lugna tillvaron. För egen del har nog min verbala förmåga mest varit mig till gagn. Mina betyg har oftast varit bra. I ärlighetens namn har de nog varit lite bättre än vad jag kanske förtjänat men tack vare mitt tungvrickande har jag övertygat mången lärare om att jag har koll på allt och lite till. Flera gånger har jag suttit i anställningsintervjuer och hört mig själv säga saker som hjärnan kanske inte alltid varit med på. Tror att jag kanske har hjärnan i munnen på något sätt... Kort sagt, jag pratar mig genom livet.

4. Jag är egentligen en man. Jag har många kvinnliga attribut; bröst, livmoder, äggstockar, långt hår och sminkade ögon. Jag går på damtoaletter och föredrar vin framför öl. Men på många sätt känner jag mig mer som man än kvinna. Detta uttalande bär så klart med sig ganska många fördomar, men om du står ut med det ska jag förklara hur jag menar. Jag är rakt på sak och kräver rak kommunikation. Jag älskar att kolla på sport, snusa, svära och dra sexskämt. När jag tidigare i sommar åkte till IKEA med mina bästaste vänner fick jag höra att jag var precis som deras pojkvänner; rusade genom butiken, totalt fokuserad på de saker som stod skrivna på min lista. Jag blir gaaalen av att kräla omkring och titta på småsaker som jag inte behöver. Ger mig inget liksom...
Jag gillar att brottas, så där grabbigt du vet... Ingen av mina polare har samma böjelse men som tur var har jag en kille som också är kille och honom kan jag brottas med och göra nacksving på.

5. Jag (precis som den nyblivna) är en språkfacist. Jag går igång på att prata utrikiska i alla former och så fort jag får chansen kommer jag att plugga ett nytt språk. På något sätt kan man förändra sin identitet genom att behärska ett annat språk. Det är som teater. Man får vara en annan, om än bara för en kort sekund. Lingvistik, fonetik och grammatik talar till mig som små karameller. Det är konst. Att tala, skriva och kommunicera är som att måla eller sjunga. Det är kreativt och bra för själen.

6. Om jag vill kan jag få mig själv att gråta genom att sjunga. Inte för att jag sjunger vackert, absolut inte! Jag har faktiskt ingen aning om varför det blir så här. Snudd på perverst är det i alla fall. Störst effekt blir det dessutom om jag jojkar. Inte för att jag kan jojka. Inte alls. Men jag kan i alla fall låtsasjojka och då jäklar, då forsar tårarna.

7. Jag är en jäkel på att köra båt. Halvt uppvuxen på sjön lärde jag mig tidigt att behärska detta fantastiska fordon och kunde själv upptäcka öar och skär i den underbara skärgården utanför Luleå. Knopar, oljeblandad bensin och brytpinnar är liksom min melodi.

8. Människor är något som jag gillar. Det finns hemskt få som irriterar mig och jag inbillar mig att jag är ganska fördomsfri. Vad man än sett, hört eller trott visar det sig alltid i slutändan att de allra flesta är som man vill att de ska vara: glada, trevliga och sympatiska. Kanske är det jag som är naiv, men det spelar egentligen ingen roll, för det är ju vad jag själv tänker som är av vikt.

Jag vill be följande bloggare göra som jag, blotta dig: emma, ewa, micke och niklas (eller erica, hur blev det med det där egentligen???).

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Fikadagar

Torsdag: två födelsedagskalas där det ena följde direkt efter det andra.

Fredag: Samkväm med trevligaste jobbarkompisarna.

Lördag (i dag): Födelsedagskalas nr. 3.

Mycket fika blir det. Och dagens motion som jag hade planerat i form av en prommis till stadens centrum verkar inte bli av. Skyarna har öppnat sig och ur skyarna faller regn i sådana mängder att jag allvarligt börjar fundera på om jag kanske skulle bygga mig en ark. För säkerthets skull...

I stället för prommis bjuder jag på några bilder från den stora dagen för att Erica (och alla andra) ska få se.
Av sin mormor och morfar fick Klara ett par skor som hon har väldigt svårt att glömma. Hon vill ha dem på sig. Hela tiden! Hon gråter när vi tar av dem.
För övrigt kan jag konstatera att det är lönsamt att bli ett år. Hade man själv blivit hälften så firad hade livet varit sött. OK, livet är ganska sött, men det hade varit ännu sötare.
Nu ska här plockas inför eftermiddagens kalas. Golvet är täckt av en bondgård och små djur. Får som bräker och en lada som spelar "Old Mc Donald".
Det här blev ju ett helsikes roligt blogg-inlägg. Det går till historien. Over and out.

Dan före dan

För ett år sedan satt jag i vår lilla lägenhet i Umeå och rättade diagnostiska prov. Jag och Tobbe hade gått en prommis in till stan och druckit kaffe på Café Station. Jag kände ingenting och anade ännu mindre. Dagen därpå skulle jag åka till jobbet för att försöka styra upp den sjua som jag just hade startat terminen med. Jag hade massor att göra under de två jobbveckor som låg framför mig.

Jag gick och la mig och hade svårt att sova. Tobbe tittade på tv och jag var irriterad över att han aldrig kom och la sig bredvid mig. Men somnade gjorde jag men bara för att vakna några timmar senare av att det sa PLOPP. Jag studsade upp ur sängen och småskrek till Tobbe att JAG TROR ATT VATTNET HAR GÅTT!!! Logiskt tänkande som han är satte han sig förvirrat upp i sängen, kliade sig i håret och sa: -Men du kanske har kissat på dig... Efter att ha konstaterat att så inte var fallet ringde jag till förlossningen. Barnmorskan på andra sidan luren pratade med lugn stämma och bedyrade att vi lugnt kunde stanna hemma i flera timmar. Förstföderska som jag var. Jag duschade, klädde på mig och sminkade (!!!) mig. Var detta plötsliga infall av fåfänga kom ifrån vet jag inte, men på något sätt ville jag vara fin inför det största som någonsin hänt mig.

När en timme hade förflutit med allt kraftigare värkar ringde jag förlossningen igen. Vältalig som jag är försökte jag beskriva att det gjorde rätt jävla ont. Den lugna barnmorskan förklarade pedagogiskt att det var i sin ordning. Det ska göra ont.

Efter ytterligare en halvtimme var jag färdig med att vara hemma. Känslan av att något var på väg att krypa ut ur mig var alldeles för stark för att inte ta på allvar och i hög men laglig hastighet brummade vi upp till Norrlands Universitetssjukhus.

Den lugna barnmorskan såg något besviken ut när vi ringde på förlossningens dörrklocka.

-Jaha, ni kom i alla fall?

Efter att ha undersökt mig och konstaterat att jag var helt öppen var hon inte längre lika förvånad utan ställde mig vid en gåstol och lotsade in oss i ett förlossningsrum. Jag fick en lustgasmask i min hand och sen var det bara att sätta igång. Hela förlossningen var över på tre timmar och det starkaste minnet från de timmarna är känslan av att vara konstant hög på lustgas och lyckan över att befinna sig så fruktansvärt nära den egna kroppen. Jag och kroppen var ett och samarbetade på ett övernaturligt sätt. Kroppen sa vad jag skulle göra och jag följde varje impuls. Jag frågade barnmorskan flera gånger om det verkligen inte skulle göra mer ont. Många krystvärkar och en sugklocka senare kom så magiska ögonblicket kl. 8.37, när den svarthåriga skönheten visade sig för världen. Den stunden stod tiden helt stilla.

Och sedan den stunden har världen inte varit densamma. Sedan den stunden har världen blivit bättre och vackrare. Den har blivit så självklar och säker. Den har blivit fulländad.

Världens bäste kille och pappa beskrev allt så perfekt då. Hans första, och hittils enda, framträndande i blogg-världen finns att läsa här. Han borde skriva oftare.

Detta med fjortisar

Rubriken ovan är inte menat som något negativt. Inte som en tung suck. Inte som gnäll. Det är mina egna arbetskompisar det handlar om.
Som högstadielärare får man se och höra många roliga saker på en dag. Man får allt som oftast tänka till ordentligt och man får se till att vara en diplomat av rang. När man jobbar med fjortisar finns det inget som heter långtråkigt eller rutin. Hjärnan hinner aldrig kalka igen. Det är bra. Toppen.
Men det är annorlunda att jobba när man är mamma. Förr i tiden, innan Klara, kunde jag ofta vara kvar på jobbet lite längre. För att fixa det där lilla extra. För att ställa morgondagen till rätta. För att få ro i själen. Men nu, i det nya livet, när dagen når sitt slut och det är dags att stämpla ut, då jäklar går jag hem.
Lönen jag får när jag kommer hem i form av två knubbiga armar som sträcks upp mot mig och en liten mun som säger mama, mama känns så oändligt mycket viktigare än lönen som i slutet av månaden trillar in på bankkontot. Väl hemma så känns det verkligen som att jag är hemma. Förr hade jag alltid elever och provresultat surrandes omkring i hjärnkontoret men nu när jag sätter mig i bilen och kör hemåt är det som att trycka på av-knappen. Oändligt skönt. Och i ärlighetens namn tror jag inte att jag är en sämre lärare nu än förr. Kanske är jag mer effektiv. Kanske sitter jag inte lika länge i personalrummet. Kanske slösurfar jag inte på jobbet. Kanske...

Ja, men fjortisarna då? För att återgå till ämnet så måste jag få återge en liten grej som hände i dag när jag och Klara tog en liten eftermiddagsprommis med den nya vagnen. Ett tiotal meter framför oss gick tre tjejer i pubertal ålder och råmade "And aiiiiiiaiiiiaiiiaiii will always love youuuoouououuuu..." Dom lät som brunstiga klövdjur på grönbete och dom höll på i en mindre evighet. Klara pekade på de tre damerna med sitt ständigt pekande lilla pekfinger. Hon tittade upp på mig med en blick som sa ungefär -Vad i hela h..vete håller de där tonårsdjuren på med mamma? Jag försökte vara diplomatmamman och förklarade att flickorna sjöng en liten sång. Sen tänkte jag tyst för mig själv att ettåringar är rätt kloka. I jämförelse med...

Keep up the good work!

En av de bästa bloggarna jag känner, min dragare numero uno i blogg-världen ventilerar sina funderingar över sin blogg och dess vara eller inte vara. Jag uppmanar härmed till ett kollektivt halleluja över denna blogg och alla våra bloggar, for better for worse, for richer for poorer, in sickness and in health... För det är ju så det är. Inte alla dagar känner man för att lösa världsproblem. Inte alla dagar har man tänkt en tanke som man bara MÅSTE dela med sig av.
Vissa dagar vill man bara skriva. Och om någon sen vill läsa så är det väl fint och bra på alla sätt. Hur tradigt det än kan bli vissa dagar.
Kör hårt! Du äger!

Måndag

Jag menar inte att tjata. Men jag har varit ledig i dag. Eller ledig och ledig. Egentligen har jag varit i arbetsläger, fast hemma.
Dagen började i lugn och ro med ett barnvagnsinköp. Den barnvagn vi har haft ända fram till nu är världens bästa på alla sätt och vis. Men den är kanske inte världens smidigaste att fälla ihop och lyfta in och ut ur bilen. Nu är detta problem ur världen eftersom vi har blivit stolta ägare till en kompletterande, något smidigare variant av kärra. Den gamla trotjänaren har på intet sätt spelat ut sin roll. Den kommer bara inte att få följa med i bilen lika ofta som förr. Det är allt.
Arbetslägret då? Efter lunch satte jag igång med att vara mora. På tre timmar bakade jag 40 kanelbullar och 8 blåbärskakor. Köket var stundtals ett inferno av mjölpuffar, degkladd, pärlsocker och geggiga bakplåtspapper. Men efteråt. Oj. Vilken känsla av välmående.
Och här måste bakas i parti och minut. På torsdag är det storkalas. Ettårskalas! Och som min mammas vän Birgit sa: -Ettårsdagen firas väl hårdare än femtioårsdagen? You bet!

Raspen

Jag är sjuuuk. Inget allvarligt dock. Lite raspig i halsen och klen i kroppen. Skör liksom.
I morse försökte jag trots detta och ett hiskeligt regnväder få igång min käre sambo och dra iväg honom och dottern på någon form av äventyr. Min käre sambo tittade mig ömt i ögonen och sa; -Allvarligt. Kan vi aldrig ta det lugnt och bara vara hemma och läsa böcker?
Motvilligt gick jag med på denna deal och en stund senare slocknade jag i soffan framför Cajsa och Blanca Vlasic. Jag vet inte varför jag alltid måste vara på väg mot något eller uträtta något konkret, något av värde. För att jag är kvinna? För att jag är svensk? För att jag är lutheran? OK, det där med lutheran kanske jag inte är så särskilt aktivt men det kanske formar en mer än vad man förstår. Jag vet inte!

Dock har denna dag gungat på i hemmets lugna vrå. Många koppar te för den onda halsen och många vändor med lära-gå-vagnen för den lilla tösen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
En skål glass till tv-sporten och sen Sopranos.
Fick nyss ett sms. Jag älskar att få sms och skuttar alltid i hög fart mot telefonen. Denna gång var det väl inte fullt lika kul som det ibland är: Hej S. Vill bara påminna dig om din tid hos oss i morgon. Vänliga hälsningar/ Folktandvården.
Just ja...