Bra lovstart

I går jobbade jag min sista dag innan sportlovet. Dagen blev som den tidigare delen av arbetsveckan. Tokhektisk. Mest för att jag vill känna mig helt ledig under resten av lovet.
På kvällen åkte jag till det här trevliga stället för att njuta av en helt otrolig måltid och det bästa av sällskap. Utanför fönstret föll jättemånga snöflingor ner på vår jord och började så sakteliga göra utetemperaturen något mer behaglig. Inne i köket brann ljusen och skratten ordentligt.
I helgen har vi Klaras farmor här på besök så i dag var ett stadsbesök en självklarhet. Det är inte utan att jag börjar snegla mot de där små, små kläderna på bebisavdelningen med en undran om man kanske skulle ta och köpa något.
Lilla, lilla pyret. Jag undrar ju så mycket vem du är.

Mellan jobb...

I dag har varit en sådan där dag som är fri från raster. Jag hade fyra minuter innan konferensen på eftermiddagen och de förgylldes av hembakt bröd och en liten kaka till efterrätt.
Nu sitter jag i hemmets lugna vrå efter att ha läst en märklig H.C Andersen-saga som jag aldrig läst förut. Herdinnan och Sotaren. Den hade många gemensamma drag med vissa scener ur Trainspottning. Klara somnade innan sagan var slut och det kanske säger en del. Jag har funderat lite på om H.C Andersen egentligen bara pumpade ur sig konstsagor för pengarnas skull. Många av hans berättelser har ju innehåll och djup, men den här, där en porslinskines varit trolovad med en skål potpurri. Jag är skeptisk...

Nej. Nu tar jag tag i uppsatshögen och tänker att jag kommer att vara tacksam när sportlovet kommer och jag bara har Hanbok i lexikografi att bry mig om. För visst känns Handbok i lexikografi som något som man verkligen bryr sig om?

Hårdkörning

En lång arbetsdag blev det här.
Jättelång.
Jättemånga utvecklingssamtal har gjort min hjärna jättetjorvig.
Jätteskönt att gå till sängs med Joyce Carol Oates. Hon tar sig jättemycket på något märkligt sätt.
Jättemyket sportlov snart. Jättehärligt.
Jättetrött.

Mycket med barn nu...

I lördags fick jag mig en semla hemma hos en god och skicklig vän och vi började prata om det här med barn.
Det är ju liksom lite spännande det här med att bli tvåbarnsförälder och jag funderar ganska mycket på vad skillnaden kommer att vara mellan en och två.
Mest ser jag rikedomen. Jag känner väl till den kärlek och stolthet som jag känner till och för Klara och jag kan inte för mitt liv begripa hur uppfylld jag kommer att vara när jag står här med två lika stora skatter. Sen tänker jag på när de två små liven ligger och sover på kvällen. Tänk att kunna gå från ett rum till ett annat och kika in på sina sovande barn. Lycka upphöjt i två liksom...
Men sen tänker jag på skuldkänslor också. Hur kommer det att kännas att inte längre bara vara Klaras mamma och att inte längre finnas till för bara hennes skull. Hur kommer hon att hantera känslorna av att dela oss med någon annan liten krabat som plötsligt bara dyker upp.
Nåväl. Det är väl bara till att fortsätta att fokusera på rikedomen. Att oroa sig för elände är sällan särskilt konstruktivt.

Det härliga i tillvaron just nu är i alla fall att trotsen har varit borta i flera veckor. Nästan i princip helt borta. Jag vet att jag säkerligen kommer att straffas omedelbart efter att jag avslutat denna mening, men då får det vara så. Det nya i treåringens värld är rollekar. I månader har vi blivit tilldelade karaktärer, allt från storebror till Supersnälla Silversara. Det är som om verklighetens glöms bort och ersätts av flygturer och fiktiva dagishämtningar. Kanske är det lättare att hålla humöret på topp i ett parallellt universum och kanske är det treåringens enda väg ut ur trotsen. Jag återkommer med fortsättningen av trotsföljetongen. Den är evig.

Vad gäller bebben i magen så läste jag någonstans att den dygnsrytm som bebisen har just nu förmodligen kommer att följa den ut i den verkliga världen. Det innebär att vi förmodligen aldrig kommer att sova. Sommaren kommer att bli lång, ljus och sömnlös.

Myshelg

Fiii tusan vilken iskall helg det här har varit. I går morse när vi vaknade och tittade på termometern stod det klart att planen med lite längdskidor inte skulle hålla. I stället hoppade vi in i bilen och begav oss till andra sidan älven och det lilla badhuset. 27 kalla grader ute och bikiniväder inne. Helt klart vad själen behövde.
Efter bad, bastu och fruktstund bar det hemåt igen och sedan vidare till ett riktigt äventyr framför linsen. Eller heter det bakom linsen?
Så kom den här dagen som liksom bara måste vara den kallaste sedan vinterkriget. Tobbe har jobbat natt och jag och Klara har verkligen bara varit. Just därför är jag så tacksam för det här vädret. Med undantag för ett kort besök i pulkbacken har vi bara varit inne och pysslat. Jag har kunnat bocka av en massa saker som jag tänkt göra i månader. Jag har skrivit in recept i min receptbok. Jag har strukit skrynkliga gardiner och så har vi spelat spel.
Middag har vi ätit hos Glenn och Maria och jag kan lugnt säga att helgen har gjort mig utvilad inför den sista arbetsveckan innan sportlovet. Vad händer med tiden egentligen?

Färdigt!

Den här helgen har verkligen varit sanslöst vacker. Solen har ginstrat in snön och människor har sett så lyckliga ut när de har spatserat förbi på gatan utanför våra fönster. Själva har vi varit instängda i tapeternas våld. Inte mycket frisk luft har andats och inte många intryck utifrån har insupits. Men nu är det klart. Det nya sovrummet är helt klart för inflyttning. Det enda vi behöver göra är att bära upp våra sängar och fixa en snygg gardin.

Helgen har liksom bara flugit förbi. Fredagskväll tillsammans med eleverna och en massa, massa mat. Lördag med tapeter och lördagskväll med underbar middag hos Jenny och Lars. Vi vuxna åt mat och pratade och hamnade slutligen framför melodifestivalen samtidigt som de unga tu 3-åringarna lekte tills de somnade i varandras armar framför en jättebra film.
I dag har vi som sagt tapetserat färdigt, skruvat tillbaka allt som tidigare skruvats bort och dessutom har vi förärats flera trevliga besök från alla håll och kanter.

Jag väntar med foton tills rummet är inrett. Det känns inte riktigt rättvist mot tapeterna annars...
Nu är det godnatt.

Galendagen

I morse när jag vaknade steg jag för ovanlighetens roll upp direkt när väckaren ringde. Jag visste nämligen att den här dagen skulle bli lite galen.
Dagislämning, arbetsdag, barnmorskebesök och sedan direkt därifrån till universitetet för kurs. Nu har jag hämtat Klara hos mamma eftersom Tobbe jobbar kväll och sitter här och laddar för att baka en jätte, jättestor kladdkaka inför morgondagens fredagskväll med eleverna. Vi ska äta tacos och kladdkaka helt enkelt.

Barnmorskan ja. Det var vägning i dag och jag ställde mig på vågen samtidigt som jag kände att mina kinder började pulsera och anta en röd nyans. Jag jublade dock lite när vågen visade två kilo mindre än förra veckans vägning hos Maria och Glenn. Barnmorskan var dock inte lika imponerad och talade om för mig att min viktökning inte fick fortsätta i samma tempo under resten av graviditeten. Jag försökte förklara att det faktiskt är bra att ha lite extra inför amningen.
Och nej. Det är ingen Karelin heller. Bebisen verkar vara precis normalstor.
Det finns tydligen inga ursäker alls...

Insikt

I dag satt jag på jobbet, djupt försjunken i jobbtankar, när jag plötsligt kom till insikt.
Jag är gravid!!! Och som en rak konsekvens av detta ska ungen ut! Samma väg som sist!
Fram tills i dag har jag levt i någon sorts romantisk, det välsignadetillståndetbubbla och tänkt att jag är lite lätt rund om magen och så plötsligt kommer vi att ha en skär bebis i huset.
Känslan i dag fick mig att inse att det inte är så det går till. Däremellan kommer en massa blod, stygn och skrik.

Men snart har vi en bebis hos oss. Snart har vi en bebis. Snart har vi en bebis.

Och i slutändan är det väl vad som räknas.
Smärta går över.
Kärlek är evig.

As we speak

Just nu är det ganska dammigt i vårt nya sovrum. Dessutom är det väldigt förunderligt när man tänker på hur det här huset måste ha sett ut i mitten av 70-talet. I varje rum som vi har tapetserat, inklusive hallen, så har en vinröd tapet framträtt. Så även i detta rum. 70-talet måste ha varit en galen period. Och folk måste ha blivit galna av att ha så mycket vinrött kring sig.
I övrigt har det här varit en bra tisdag och jag har hunnit med otroliga mängder arbete på jobbet. Klara har en trotspaus och sitter vid bordet och äter med oss. Detta till skillnad från de senaste veckornas bråkmiddagar som hon tillbringat mer under bordet än på stolen. Skönt!
Nu ska jag gå och tvaga mina slipdammiga armar (och resten av kroppen också). I morgon väntar en långlång arbetsdag och jag drömmer om en hamburgare till middag. Kanske han som fixar maten läser det här. Kanske, kanske...

Måndag igen

Varje måndag när jag kommer till jobbet är det någon som utbrister något om min mage; att den blivit stor, dess eventuella flick- eller pojkform och att det börjar bli trångt därinne nu. Nu går jag in i v. 27 och det är klart att det är 13 veckor kvar (hoppas vi) och magen lär ju inte bli smidigare, men mn får ta det för vad det är. En rätt underbar och häftig upplevelse som dessutom inte varar för evigt.

Efter jobbet hr jag promenerat med en väldigt klok kvinna och sedan har vi börjat så smått med det nya sovrummet som nu är tömt på skrotmöbler och jag har börjat slipa lite. Slipdamm är inte kul, men detso roligare blir det sen, när allt är slipat och klätt i nya tapeter.

I dag har jag förresten tagit tid på min hunger. Jag åt middag och blev proppmätt. Sedan dröjde det 25(!!!) minuter innan jag blev hungrig igen... Ja. Jag suckar bara...

Nä alltså....

Jag blir aldrig mätt. Det går inte. Ja, jag kan känna mättnad i några minuter om jag ätit riktigt, riktigt mycket, men sedan är jag strax hungrig igen.
Eller så är det så att jag inte kan sluta tänka på mat. Hunger är inte rätt ord. Sug kanske passar bättre.
Vem kan stoppa mig?

Pinsamt bildbevis

I dag kom den ljuva solen på allvar och efter att ha insett faktum klädde jag och Klara på oss ordentligt och sparkade tillsammans med mormodern ner på isen och testade den nya varianten av isväg. Underbart, underbart, underbart. Jag har sagt det förr och jag kan säga det igen. Bara närheten till isen på vintern gör att flytten från Umeå till Piteå känns så rätt.

På eftermiddagen lekte Klara ute på gården och förfasades plötsligt över att ha fastnat med ena benet i den djupa snön. Som den ömma moder jag är kröp jag genom den djupa snön för att rädda henne och just när jag kommit fram kom hon loss helt själv och plötsligt var det jag som satt fast. Ordentligt. Som en skalbagge på rygg låg jag där och var inte säker på att jag någonsin skulle komma loss igen. Genom fönstret så jag en sambo med hånflin och kamera. Det är just det ögonblicket du kan se på bilden ovan och dessutom kan fotot ses som ett bildbevis på gårdagens inlägg. Tunga saker sjunker snabbare. Så är det bara.

Måndag i morgon och en ny arbetsvecka breder ut sina vingar. Vi tar det dag för dag, eller vad tycker du?

Stooor

Tidigare i veckan åkte vi på en liten utflykt till Glenn och Maria. Inget ovanligt med det. På deras toalett finns en våg och eftersom vi i det här huset inte har någon våg passade jag på att väga mig när vi var där.
...
Ja. Du förstår säkert vad som hände. Jag skrattade. Kanske inte så mycket av glädje som av chock och förvåning. Fast förvånad kanske man inte kan vara när man under de senaste fem månaderna inte har gjort annat än ätit.
Det är ungefär 13 veckor kvar innan min inneboende beräknas lämna min mage och jag kan inte låta bli att undra hur mycket jag kommer att väga den dagen.
Men jag tar det med ro. Vem vet när jag får förmånen att vara gravid nästa gång. Kanske blir det fler gånger under detta liv, eller så får jag vänta tills jag reinkarnerats som sjöhästpappa eller något annat spännande.
En tröstande vän sa i dag, att det kanske bara är en jätte, jättestor bebis. Ungefär som Karelin. Och då är det ju faktiskt inte så konstigt att jag redan gått upp superdupermycket. Vi kör på det. På Karelin.

Annars har jag i dag fixat tapeter till nästa helgs sovrumstapetsering och sovrumsflytt. Elller fixat och fixat... Jag har lånat hem tre kataloger och sedan har vi bestämt vilken vi ska köra på.

Snopet

Glädjen efter tentabeskedet i måndags har förbytts till uppladdning inför nästa moment och i dag efter min sista lektion hällde jag i mig en kopp kaffe för att ladda inför bilfärden till Luleå och kvällens föreläsning. Då ringde telefonen och det var min lärare som berättade att hon tyvärr var tvungen att ställa in dagens lektion. Småsnopet, javisst, men oj vad jag hann göra saker på jobbet när jag inte behövde stressa iväg till residensstaden.

Jag sitter nu i soffan med den nya, fina datorn och reflekterar över mitt jobb. I morgon har jag medarbetarsamtal och det kan ju ses som jobbigt och nervöst, men man kan också se det som ett tillfälle att reflektera lite extra över vad det egentligen är man gör på dagarna och vad det är som är lite extra bra med det.
Jag kan inte annat än vara nöjd med mitt jobb. Jag tror faktiskt inte att jag skulle vilja ändra på något. Jag känner mig dagligen utmanad, på en precis lagom nivå och om man bortser från det ganska tighta schemat måste nog läraryrket anses vara väldigt fritt.

Nu ska jag fortsätta njuta av denna kväll, som plötsligt blev alldeles ledig.

Jaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!

Ja, jag lät ungefär som Hans som vann Robinson när jag i dag öppnade mailet som talade om för mig att jag klarat min grammatik/fonetik-tenta. Eller inte bara klarat, jag fick dessutom VG!
Den här känslan av lättnad är helt obetalbar. Jag bara går omkring och känner mig tokledig och det tänker jag fortsätta med tills på torsdag när nästa kursmoment börjar. Det är märkligt det här med arbetsbelastning. Nu känns det så skönt att bara ha jobbet att tänka på. Inget att plugga, inget att skriva, inget att läsa in. Bara det vanliga jobbet och det känns liksom lugnt. Helt lugnt. I vanliga fall, när jag inte pluggar, finns det alltid något i jobbet som känns lite som en extra börda. Det kan vara en klass, en grupp eller något extra på sidan om. I år är det plugget som är det där lilla orosmolnen. Det är liksom märkligt att människan alltid vill ha en liten dos helvete i sitt liv. Har man inget så där konkret och absolut helvete så löser det sig alltid ändå och något som är relativt rimligt helvetiskt lägger sig som ett litet moln ovanpå allt annat, bara för att allt inte ska vara perfekt.

Nu ska jag ta mig ett bad för att kroppen ska få en chans att återhämta sig efter den semla som jag har firat tentaresultatet med. Måndagar kan verkligen vara bradagar!