tisdag, maj 31, 2011

Raindrops keep falling on my head...

Men alltså vad det regnar. Och himmel vilken kall vår det här har varit! Med undantag för veckan i Valencia då. Och himmel så gammal jag måste börja vara med tanke på hur mycket väder jag snackar.
Vi pratade om det i går, jag och min man, hur gammal man känner sig när man hör orden: - Men nog är ju det här en härlig årstid komma ur den egna munnen. Jag känner mig även lite gammal ibland när jag tycker att det är ganska trevligt att vika tvätt eller torka bänken i köket riktigt blank och ren från smulor. Extra gammal känner jag mig när jag tittar på vissa valda delar av min kropp och konstaterar att dessa förmodligen aldrig kommer att bli som de en gång var. Nåja. Jag är ung i sinnet. Eller hur var det nu?

måndag, maj 30, 2011

Läsande, fräsande...

En helg har skuttat förbi, bara så där. Vi har ägnat oss åt sjösättning av liten båt, filmtittning och morsdagsfirande av både mig själv och min mamma.
I dag var det plötsligt måndag och dags att ta itu med uppsatsläsning inför onsdagens uppsatsventilering som i den bästa av världar innebär avslutning på denna tvåårsperiod av pluggande. Som jag längtar. Men jag kommer också att sakna texterna och orden. Jag kommer att sakna att sätta mig i bilen, bara jag, och brassa iväg längs E4an. Det är lite lyxigt faktiskt.
Tiden går så rysligt snabbt just nu. Om två veckor har jag, liksom alla andra lärare, bara ett sommarlov framför mig och sedan är det bara att gå tillbaka till jobbet som om ingenting har hänt. Jag kan säga att jag ibland under de senaste månaderna har smålängtat lite efter att börja jobba igen. Särskilt när jag har besökt min arbetsplats för att göra studier till den uppsats jag precis har avslutat. Det är då jag har saknat ungdomarna, glädjen och tugget i personalrummet. Men nu, när verkligheten kommer krypande, känns det plötsligt väldigt läskigt att jag ska lämna den här småbarnsbubblan och åka iväg till andra sidan älven varje morgon och sedan inte träffa mina småälsklingar förrän dagen börjar gå mot kväll.
Jag känner igen känslan. Det var precis likadant för snart fyra år sedan, när jag skulle lämna Klara i hennes pappas trygga händer. Jag grinade en hel kväll och en halv natt över den era som var förbi och den bebistid som inte skulle komma åter.
Nåja, precis som då, så vet jag att det blir bra i alla fall. Det blir inte som det har varit, men det blir bra. Dessutom ligger ett helt långt sommarlov mellan nu och sen. Om ändå bara sommarloven kunde vara lika långa som de var förr i tiden...

torsdag, maj 26, 2011

Brillor och kulturkrockar

I dag har vi varit lediga hela bunten. Nej. Det var en lögn. Klara har faktiskt varit på dagge för att komma ikapp lite efter sjukdomsdagarna.
För ett par veckor sedan, närmare bestämt när jag befann min vid Medelhavets strand, lyckades Herman kvadda sin fars glasögon till oigenkännlighet. Behovet av ett par nya är stort så i dag har fyra fräcka bågar lånats hem. Jag uttryckte mitt ogillande över ett par och Klara, som alltid står på sin fars sida, förklarade sakligt för mig att om jag nu inte gillade dem, så kunde jag ju helt enkelt strunta i att titta på hennes pappa. Sant. Lite tråkigt men sant.
Annars kommunicerar jag lite med Spanien och framtida elevkontakter där. Det är spännande det här med språk, kulturer, och humor. Jag har mailat lite med en människa som dessutom är man, för att göra kulturkrocken ännu lite mer komplicerad. Jag kan språket och tycker att jag också är rätt bekant med kulturen, men när det kommer till humor hamnar det ju inte bara på det kulturella planet utan också på det personliga. Jag, som har problem med att vara allvarlig och kanske till och med skämtar lite väl mycket ibland, har lite svårt att skriva ett helt mail utan minsta stänk av sarkasm eller ironi. Lägg till det att jag är svensk. Och kvinna. Återstår att se om vi får till stånd något utbyte.
Nu ska jag dra mig tillbaka med en enklare form av kulturellt utbyte. Jag och ett gäng människor på Star Street. Tack för den Marian Keyes!

onsdag, maj 25, 2011

Kameralös

Bilden här intill, föreställande Klara i en iskall snöhög, känns måhända något inaktuell just nu när träden grönskar och ängarna varje dag fylls av nyutslagna blommor. Det vore kanske på sin plats att byta ut den mot något mer aktuellt, men när jag kom hem från Spanien vägrade kameran att fortsätta. Kanske fick den en chock efter att ha vant sig vid medelhavsvindar och ett vackert språk. Nu befinner den sig på någon okänd plats tillsammans med sin laddare och vi hoppas innerligt att någon kan åtgärda felet eller kanske i bästa fall, ge oss en ny kamera.
Nu har barnen blivit friska. Enda minnet från sjukdomarna är lite snor som gör sig påmint med jämna mellanrum, men det tar jag så gärna. Vi firande tillfrisknandet med en prommis till Coop som dock utvecklade sig till en lite shoppingrunda och när vi kom hem var Klaran både ett par skor och lite kläder rikare.
I övrigt är det väldigt lugnt här på gatan. Ibland undrar jag om det verkligen bor någon i de inkringliggande husen. Eller jo. Det vet jag ju att det gör, men särskilt mycket grannsamkväm finns det inte. Kanske är det vi som är så otrevliga att ingen egentligen vill ha något med oss att göra...

tisdag, maj 24, 2011

En dag till...

Lite bättre aptit hos den stora. Kanske lite mera ork hos den lille. Men det blir nog ändå ännu en dag i vara-hemma-och-sjuk-världen. Med undantag för en tur till affären och bibblan, men då får snorkråkorna stanna i bilen.
Har jag glömt att berätta om mitt knä kanske? Sedan 4 kubik ved bars upp för trappan i november har mitt knä strejkat. Det har sakta blivit bättre i takt med att jag har stretchat och övat men aldrig så där riktigt perfekt. Inte förrän jag för några veckor sedan stötte ihop med en gammal bekant som också är sjukgymnast. Mellan bokhyllorna på bibblan visade hon mig en lårövning som nog skulle göra susen för mit ömmande knä. Sedan dess har jag legat på golvet och lyft mitt högerben otaliga gånger och i takt med att någon lite muskel har vuxit sig större har det onda försvunnit helt och hållet. Nu kan jag promenera hur långt jag vill utan att känna minsta lilla smärta och jag kan säga att livet har kommit åter. Rörelsen har saknats i mitt liv under vintern och det går nog inte att med ord beskriva hur fruktansvärt skönt det är att vara tillbaka efter nio månaders graviditet, följd av sex månaders överviktighet och sedan ytterligare sex månaders knäsvaghet. Oj som jag ska njuta av att vara igång igen. Löpningen får vänta ett bra tag. Just nu räcker det med att bara promenera i oändlighet.
Nu ska jag snyta ett barn eller två.

måndag, maj 23, 2011

Snorigt och febrigt

I dag är det ganska lugnt här i huset. Båda barnen har åkt dit på förkylning med tillhörande feber. Hela helgen har gått i samma tecken så med undantag för fredagskvällens personalfest, där jag och maken tillbringade kvällen, har helgen varit en mycket lugn tillställning.
I går hasade vi runt i trädgården där vi tog fram utemöbler, hängde tvätt och mellan trötthet och sjukdom hoppade vi faktiskt också lite studsmatta.
Den största baksidan med sjuka barn är, i alla fall hemma hos oss, den svikande aptiten. Klara äter inte mycket i friskt tillstånd heller, men med lite feber i kroppen är kaloriintaget verkligen minimalt. Det spelar liksom ingen roll vad som erbjuds. Allt är lika ointressant. Nåja. Hon dricker i alla fall och det är ju alltid något.
Nu ska vi ägna dagen åt att krya på oss. Vi vill ju ut i sommaren!

torsdag, maj 19, 2011

Grått

Det ösregnar i dag. På förskolans dag. Inte så roligt för förskolan. Inte så roligt för någon egentligen. Även Herman tycks påverkad av gråvädret och har ägnat förmiddagen åt att bryta ihop på golvet med jämna mellanrum. Nu tar han sig en återställare i sängen och laddar inför eftermiddagens ettårsbesiktning på BVC. Två sprutor väntar och jag är innerligt glad över att han inte anar något om vad som väntar.
Det ska visst klarna till kvällen och då väntar skogsprommis med två vänner och ett återuppstått knä. Det du!

onsdag, maj 18, 2011

Teknikens under

Efter veckan i Spanien har jag suttit och knåpat ihop ett bildspel, med text och musik. Nöjd och stolt tog jag spelet på en sticka och drog i morse till jobbet för att visa upp härligheten för eleverna. Det gick som det alltid går för lärare när det handlar om teknik. Åt skogen! Tydligen hade jag sparat bildspelet i ett felaktigt format och därför kunde det inte visas. Varför sparas det inte automatiskt på rätt sätt undrar jag. Jag lär få fortsätta undra.
I övrigt har dagen varit top of the pops. Eftermiddagen bjöd på fikafrämmande i form av Jenny och Lena och när 4-åringarna byggde en robot i garaget kunde vi andra plöja väsentligheter vid köksbordet.
Kvällen har jag tillbringat på stadens enda kvällsöppna café tillsammans med tre underbara mammor. Tre timmar fyllda av det mesta mellan himmel och jord.
Tack för den här dagen!

tisdag, maj 17, 2011

Hard work

De senaste veckorna har lillbrorsan skaffat sig tidiga morgonvanor. Jobbigt i början, men nu när jag har börjat vänja mig försöker jag se fördelarna. Man hinner med en hel del på morgonen. I morse klippte jag t.ex. Klaras lugg. Dessutom behöver man inte stressa för att hinna till dagis klockan åtta utan kan promenera i lagom tempo för att hinna titta på både kottar och katter.
Planer för dagen? Inga alls! Det var inte i går... Just nu sitter brorsan på golvet och jobbar hårt med ett gäng klossar. Hard work som sagt.
Published with Blogger-droid v1.6.8

söndag, maj 15, 2011

Så mycket tid

14 maj 2010: mörk skönhet.

14 maj 2011: lika skön, men blond.



Så mycket tid har runnit förbi sedan jag senast satt här och skrev. Eller nä. Jag har suttit här och skrivit, men inte i bloggform. Jag har skrivit uppsats. För två minuter sedan skickade jag in vad jag hoppas är slutversionen av min uppsats och jag hoppas att jag snart kan fira att jag har sommarlov.

Annat som har hänt sedan sist är att jag tillbringat en vecka i Spanien tillsammans med mina elever. Tobbe tog över rodret här hemma i samma veva som jag stämplade in som arbetande igen. Veckan förflöt utan minsta problem och nu sitter jag här något mera solbränd och några erfarenheter rikare efter att ha sett otroligt mycket intressant, pratat massor av spanska och badat vid Medelhavets strand.

Två dagar efter min hemkomst, närmare bestämt i går, var det på dagen ett år sedan vi förälskade oss i det lilla russinet Herman. Det händer grejer när man är en liten kille kring ettårsstrecket och numera kan han både stå och gå. Det senare gör han dock bara om han har något stadigt att hålla sig i, men visst går det framåt. Glad är han fortfarande mest hela tiden, även om livets motgångar ibland gör att man måste bryta ihop i en hög på golvet.

Sådant är livet just nu. Ganska ljuvt.