Efter regn kommer sol

Dottern sussar sött i sin säng. Mamman njuter av en kopp kaffe med öppen balkongdörr så att lukten från den stora fabriken har en chans att krypa in i rummet.
Eftermiddagens åskskur är bortblåst och solens strålar silar sig ner på marken och vattnet utanför. Allt är som upplagt för en kvällspromenad. Men pappan jobbar och följdaktiligen bör jag stanna hemma.

I mitt huvud snurrar just nu många tankar på kommande veckas come back på arbetsmarknaden. Kan inte riktigt greppa det där med att ett års mammaledighet har nått sitt slut. Min och Klaras tid är liksom över. Så klart är den inte över men det är ändå liksom en era som är över. Våra promenader. Våra lekar. Våra fniss vid matbordet när hon lägger huvudet på sned och ler sitt charmigaste leende. Våra långsamma mornar när hon ligger bredvid mig i sängen och drar mig i håret med sina starka, starka små händer. Allt det där som har varit vårt kommer inte att vara på samma sätt. All tid som har funnits kommer inte längre att finnas. Det är inte utan att jag får en klump i halsen när jag tänker på det.
Men allt det här är så klart bara tankar. Det är tankar som går att tänka på vilket sätt man vill och det här sentimentala, sorgkantade sättet kanske inte är det bästa. Faktum kvarstår att jag inte kommer att jobba heltid. Det kommer fortfarande att finnas mycket tid till mys och lek, skratt och kramar. Visst kommer det att bli annorlunda men så är det ju alltid. Inget förblir som det alltid har varit, det kan man vara hyffsat säker på.
En annan sak man kan vara hyffsat säker på är att det blir bra i alla fall.