Sitter i soffan med datorn på låren och slösurfar. Samtidigt som jag slösurfar gluttar jag lite på tvn som står på. Jag tittar på Cops på kanal 6. Jag brukar göra det. Jag vet att det är lite småsjukt och vrickat men jag tycker om det. Hur normalt är det?
När jag kommer hem från jobbet är jag oftast ganska snabb med att slå på datorn. Jag kollar mailen, bloggen och Familjeliv. Familjeliv är ett ganska sjukt community som främst vänder sig till gravida och småbarnsföräldrar. Jag tycker att det är lite perverst och många av människorna som hänger runt där verkar rent ut sagt blåsta. Men jag gillar det. Hur normalt är det? Tilläggas bör att mina kära mammavänner i Umeå var människor som jag hookat upp med via detta forum så självklart finns det inget ont som inte har något gott med sig.
Jag tänker oftast på mig själv som lite småsmart. Jag tycker att jag är rätt allmänbildad och har koll på läget. Jag tycker att jag har god smak och sunda värderingar. Ovanstående påståenden skulle dock kunna bevisa att jag lurar mig själv. Egentligen är jag nog lite white trash, lite ytlig och lite blåst. Jag försöker vara finkulturell men allt oftare kommer jag på mig själv med aktiviteter som pekar mot att den finkulturella fröken Soffan är en bluff.
Hon som läser Garcia Lorca och citerar Pablo Neruda överröstas allt oftare av hon som mest läser deckare och drar skämt från Sällskapsresan. Hon som dricker rött vin och går på föreläsningar med latinamerikanska författare (vars namn hon i dag inte kommer ihåg) hamnar i skymundan av hon som dricker vatten och shoppar snygga barnkläder. Hon som bränner amerikanska flaggor och predikar om världens orättvisor har oftast häcken full med att utröna vem som kastade ett sudd i någons huvud och övertyga ystra tonåringar om vikten av att räcka upp handen innan man säger något.
Vad var det som hände? Lite intressant är det. Kanske inte för dig. Förmodligen inte alls. Men för mig är det lite roligt att tänka på hur saker och ting har blivit och hur man hamnade här.
Någonstans känns det som att jag lever i nuet nu. Jag inser min litenhet och trivs med den. Jag vet att jag inte kan göra så jättemycket åt Mr. Bush och hans utrikespolitik. Jag vet att ingen blir impad av vad jag läser eller inte läser. Ingen bryr sig om vad jag tycker och inte tycker. Dom jag tycker om tycker om mig för att jag är jag. Inte för så mycket annat. Så skönt!
3 kommentarer:
Det känns ofta som att du beskriver mitt liv och inte ditt. Om du förstår hur jag menar. Vi måste befinna oss i rätt så lika stadier av våra fantastiska liv du och jag. Bara det liksom. Fascinerande!
Jag har gett mig själv familjelivsförbud ett tag. Vill inte slösa bort mina fina kvällar på att läsa om folks problem hit och dit. Det är lätt att man fastnar och tiden rinner iväg. Håller med om att många framstår som GANSKA puckade. Jag brukar även tänka, lite snobbigt; lär er stava!
Nybliven: Men det är väl underbart! Frågan är om vi har blivit klokare med åren eller tvärt om. Hur är det med det egentligen?
emma: Hej igen!! Eller hur!! Och inte blir det bättre av att man är lärare. Jag sitter med rödpennan framför datorn och gör små markeringar. : ) Dock har jag inte din karaktär. Förbudet känns långt borta...
Skicka en kommentar