Fin helg

Helgen har varit ganska lång känns det som. Kanske för att vi liksom fick en timme extra och kanske för att maken har varit ledig fredag, lördag och söndag.
I fredags blev det en tur till stan och fika på Krokodil. Vilket fika de har! Maranborna skulle äta sushi till middag och snälla som de är fick vi också vara med och därmed fick jag premiärsmaka stans nya sushiställe. Helt ok enligt mig, som kanske inte är någon sushiexpert, men smaklökar har jag ju i alla fall...
Lördagen inleddes på andra sidan älven och i badhuset som ligger där. Herman gjorde premiär som simmare och det gick hur bra som helst. Innan kvällen kom hann vi även med ett besök hos Edvard och co och direkt därifrån till mammas middagsbord och hemgjord pizza. Vissa dagar är helt enkelt lite bättre än andra.
I dag har vi lekt i lekpark och köpt snordyr åkpåse till vå dyrbara lillebror. Jag och Klara har varit på barndans, jag och Anna har promenerat, jag, Bea och Tobbe har kvällsdruckit kaffe. Vilken dag! Enda smolket i bägaren är väl snöns frånvaro. Höstmörkret skulle verkligen behöva en käftsmäll av ett gäng lapphandskar.
Snälla kung Bore! Kom nu!

Haha!

Inspirationen drabbade mig i går. Jag sitter således här, med en kopp kaffe och en helt ledig fredag och helg framför mig. Ibland blir man lite förvånad över sig själv och om du om du önskar veta något om de ord som fallit från Gustav Vasa, Gustav II Adolf eller Johan Ekeblad, hör av dig! Jag berättar mer än gärna!
Nu ska här tas i tu med dagen som visst tänker bjuda på både promenad och stadstur med flickan från landet.
Ha en bra dag!

Mystorsdag

Klara var på dagis i morse. Jag lämnade henne och Tobbe hämtade henne. När de kom hem sa han till mig:
- Det är ju höstlov nästa vecka, men fröken U*** sa att du nog har koll på vad som gäller då.
Oj... Klara själv hävdade att de på dagis nästa vecka har något som heter lov. För att undvika att göra bort mig på måndag blev jag tvungen att lyfta luren och ringa till fröken och fråga vad som gäller. Jo, barn till föräldralediga går på skolans läs- och lovschema. Det är helt ok för mig, eftersom jag faktiskt allt som oftast tycker att det är väldigt roligt att ha Klaran hemma, och särskilt nu när humöret är på topp mest hela tiden. Komsikt bara att det gått oss förbi, men tur att det uppmärksammandes.
På tal om på topp så har vi haft besök här i stugan i dag. Marran och hennes familj (en fjärdedel sovandes) kom hit och oj så roligt det var! Klara och jämnårige V lekte så att det stod härliga till och för egen del var det bara så roligt att dricka kaffe och surra bort flera timmar. Nu får det inte gå lika länge till nästa gång. Lova det! :-)
Framför oss ligger nu en helledig helg, för pappan alltså. Jag borde nog ta och färdigställa den sista examinationsuppgiften och det borde jag nog göra i morgon för att sedan bara slappa. Så gör vi. Upp i arla morgonstund för att få helg asap.
Glad kjolfredag!

Det blåser...

jättemycket och jag är ensam med barnen. Egentligen är jag inte så jätte, jättemörkrädd. Bara så där lite lagom. Så länge jag inte tänker på läskiga saker eller läbbiga filmer.
Nä, nu pratar vi om något annat. Jag hade ett redigt blogginlägg på g i dag, rörande barn och deras rätt att vara just barn. Nu blev det dock lite för sent för sådant, så jag nöjer mig med att berätta att dagens besiktning av båda barnen på BVC gick alldeles lysande. Klara var till en början något skeptisk till lappen som skulle sättas över det ena ögat innan synkollen, men efter lite lirkande gick hon med på att spöka ut sig. Jag skulle nog vilja påstå att hon ägde fyraårskontrollen.
Herman ville inte vara sämre, så när pappa T lade upp honom på skötbordet öppnade han med en vändning från rygg till mage, bara så där! Liksom för att visa att han var taggad och införstådd med vad som låg framför honom.
I övrigt inte mycket nytt. Fyraåringens humör fortsatt på topp och vi förstår fortfarande ingenting. Lika bra det kanske...
Nu drar jag mig mot bingen, samtidigt som fönsterrutorna vibrerar av vinden och regnet smattrar mot taket och höstmörkret är sitt allra mörkaste, mörka...

Ett foto...

I förrgår kväll satt jag och valde ut foton som ska skickas till framkallning. Vi har inte framkallat foton sedan augusti förra året och alltså finns det bilder i den nya framkallningsmappen som visar mig och hur jag såg ut innan jag blev gravid med Herman. Jag ser inte ut så längre.

Sedan mitten på juli har jag jobbat med att bli smalare och det har väl gått bra. 8 kg har runnit av min kropp och det är väl vackert så. Men på senaste tiden, och kanske framför allt sedan bröllopsdagen, har jag liksom tappat gnistan lite. Inte så att jag frossat socker och legat stilla dagarna i ända, men jag har slutat köra hårt.

Men nu jäklar! Nu ska här köras hårt! 8 kg till ska bort! Nu har jag sagt det! Ingen återvändo. Inga ursäkter. Jag är en kvinna med karaktär och nu ska den användas. I den bästa av världar svarar kroppen bra på min nya behandling (hård men rättvis) så att jag snart kan stoltsera med intressanta siffror här på bloggen. I den bästa av världar. Inshallah!

Snö igen!

I morse blev vi väl ungefär lika lyckliga, jag och min lilltjej. För att kunna bo på den här platsen där vi bor är det nästan en nödvändighet med snö på marken under vinterhalvåret. Annars blir det helt enkelt för mörkt.
Jag och Herman har hunnit gå med storasyster till dagis och efteråt tog vi en härlig prommis för att insupa snölukten ordentligt.
I eftermiddag väntar som sagt en tur till universitetet. Jag ska väl kanske förbereda mig för det nu. Läsa? Nä, sminka mig.

Lediga måndagen

I dag blev det plötsligt måndag. Men den här måndagen var både pappan och dottern lediga och då blev det liksom inte måndag utan snarare någon sorts hybridlördag.
Vi passade på att ta med oss en påse morötter till hästarna och en rygga packad med choklad och kaffe till oss själva och spatserade iväg till Grisan. Det gäller att passa på att lukta på skogen nu innan den förseglas av is och frost.
I dag har jag varit fru i en månad. Det har gått bra. Jag är fortfarande fixerad av min ring och jag trodde verkligen inte att jag var så besatt av guld och ädla stenar. Men jag är väl inte mer än människa...
I morgon väntar en tur till universitetet och jag hoppas att jag är förberedd. Hur som helst så är det roligt med en utflykt och att få klä upp sig lite. Det är sådant som uppskattas när man är hemma-mamma.

Helg med gott slut

Den här bilden fastnade i mammas kamera under Hermans dop, strax efter vårt bröllop. Den föreställer Klara och hennes nära, kära vän Edvard mitt under dopakten. Fina va?
Ännu en underbar helg ligger bakom oss. I går var jag och Klara på badhuset med Edvard och Hugo med föräldrar. Resten av dagen gick i umgängets tecken för både barn och vuxna. Det är så roligt när det plingar på dörren och glada besökare trillar in, väntade som oväntade.
I dag har varit en härligt solig och mysig dag som avslutades med lammiddag hos mamma för mig och barnen och arbete för mannen.
Jag sitter i soffan och tänker att det kanske skulle vara en bra grej att jobba lite med den sista examinationsuppgiften till detta första moment av Svenska B. Men jag tror att jag gör det i morgon i stället. I morgon är nog en bättre dag för skolarbete. I morgon kommer jag att utföra underverk. Jag återkommer med resultatet. Allvarligt. Du kanske gärna skulle vilja läsa min sematiska och lexografiska analys av Gustav Vasas brev till sonen på Öland. Visst skulle du det?

Kan det vara sant?

En dramatisk storasyster och en happygolucky lillebror.

I går var en ganska trotsig dag. En sådan där dag när jag tänkte att "grrrrrrrrrrrrrrr det här går mig på nerverna!!!!" Ungefär så tänkte jag, och så lite mer.
I dag däremot, har för första gången sedan jag vet inte när, tvåårsåldern kanske, varit helt jävla (ursäkta) konfliktfri. Helt. Vi fattar ingenting. Vid middagen, när 10 timmar gått sedan fyraåringen vaknade för dagen, blev jag tvungen att på engelska vända mig till maken:
- Who is she?
- I dont't know, but she just switched off the TV because she wanted to help me in the kitchen...
Vi häpnar och hoppas på att kanske få uppleva en sådan här dag någon mer gång. Inshallah.

Det är en härlig fredag i dag. Vi har dammsugit och trevlat till huset lite inför helgen och efter lunch tog jag den glada dottern med mig till det stora byggvaruhuset för att lämna in köksmåtten. Därefter tog vi en tur på stan för att uppgradera flickebarnets garderob lite.
Efter en festlig fredagsmiddag bestående av grillkorv och pommes tog jag mig en kylslagen prommis i den mörka oktoberkvällen. Mitt i min runda stötte jag på en gammal bekant från jag vet inte när och vi promenerade resten av vägen tillsammans. En häftig grej så här på fredagskvällen, att slumpen fick välja sällskap. Supertrevligt var det i alla fall.
Nu ska vi ta oss en bit brie och päron. Visst är det väl ändå fredag?
Puss och trevlig lördag!

Gänghäng

I dag har jag och mina barn umgåtts med Klaras dagiskompisar med mammor och syskon. Elva barn och fem mammor. Det du! Det har producerats en hel den i den här delen av stan under de senaste åren. Underbart trevligt har det varit, för både stora och små.
Jag har precis kommit hem från en kylig prommis och ska nu grotta ner mig i soffan med en skål vindruvor och låtsassnusar. Nu ska vi se vad nya Robinson går för.
Kjol i morgon va?

Ikapp

Kanske har du (om du fortfarande läser min lilla blogg) tröttnat på mitt tjat om att ta det lugnt, om att inte stressa, om att känna in vardagen och supa in det som är här och nu. Om så är fallet så får du helt enkelt klicka vidare till någon av de fina bloggarna i länklistan till höger. Nu.
Jag skulle bara vilja utvärdera de senaste veckornas nya tänk och beteende. Jag har verkligen koncentrerat mig på att inte hela tiden vara på väg. Inte gå en prommis bara för att något ska hända. Inte gå en sväng på stan bara för att jag inte vill sitta och göra ingenting. Hur har det gått?
Jo tack, det har gått bra. Jag har upptäckt att vårt nästan 300 kvadratmeter stora hus inrymmer en hel del aktiviteter för en kvinna i sina bästa år och framför allt för en tjej i fyraårsåldern. Hon har mått bra av att softa, klippa, spela spel, rita, klistra och göra ingenting särskilt. Ingenting särskiltandet verkar ge inspiration till otroliga lekar och fantasiäventyr och det är väl det bästa kvittot på att det är bättre så här.
Nu ska du inte bli förvånad om vi stöter på varandra ute i den verkliga världen också. Det är inte så att jag har husarrest. Absolut inte! Inte heller är jag sinnessjuk. Absolut inte. Jag bara chillar lite.
Nu är Klara på dagis och jag ska ta tag i lite brevkorrespondens mellan Gustav II och Ebba Brahe. Det du! Vilken dag va?

Just nu!

Myser vi med Bolibompa och tända ljus.

Tidigare i dag hände något underbart. Vi hade ett fantastiskt möte med en köksplanerare. Hej inspiration!

Lugn

Under förra veckan kände jag mig lätt stressad över sonens märkliga nattvanor. Jag tyckte att han borde sova längre och äta mindre. Men så började jag tänka om. Han är ju bara en bebis och vem vet om jag kommer att få några fler bebisar i mitt liv. Amningen må låsa fast bebisen vid sin mor men helt ärligt är det ungefär precis så jag vill ha det och dessutom ammar den här ungen mest på kvällarna och nätterna så om jag känner för en rast ifrån bebisbubblan för en stund så kan jag absolut ta en sådan på dagtid och lämna matandet till barnafadern.
Jag gissar att det var en släng av stressen som fick mig att tro att det var viktigt att Herman skulle sluta äta på nätterna. Men vad stressar vi med det för? I dag har jag varit på jobbet och fyllt i ledighetsansökan för vårterminen så i värsta fall kan jag nattamma till augusti 2011.
På tal om mitt besök på jobbet så kom det över mig igen det här med mitt underbara jobb. Och jag VET att jag tycker att det är extra underbart bara för att jag vet att jag inte behöver jobba igen förrän i augusti nästa år men ändå. Jag älskar de där ungarna! Tonårsbarnen som svajar förbi, som trots sin hormoniella orkeslöshet är så fnittriga och stundvis överlyckliga över småsaker. Det är en ynnest att få ha det här jobbet som jag har och jag hoppas och tror att jag alltid ska känna samma stolthet över att vara lärare.
På väg från arbetet stannade vi kvar på den sidan av älven och fick både kaffe och en härlig prommis hos maranborna.
I morgon väntar BVC-besök för lillebror samtidigt som storasyster får återvända till dagis efter en dryg veckas sjukfrånvaro. Men oj så mysigt det har varit att ha henne hemma!

Bra helg!

Tobbe skulle äntligen vara ledig hela helgen och jag hade tusen förslag på saker vi skulle kunna göra och platser vi skulle kunna åka till. Jag är väl något rastlös och inte blir det bättre efter en vecka hemma med sjuka barn.
Min make är inte alls särskilt rastlös, utan kan likt en guldfisk gladeligen cirkulera en hel helg i sitt eget hem. Och ungefär sådan har helgen varit. Men det löste sig i alla fall för den rastlösa kvinnosjälen som bor i min kropp, och som dessutom försöker träna sig i ingetgörning. När jag kring lunch på lördagen höll på att börja vibrera ringde telefonen lägligt och vi fick härligt fikafrämmande från Berget. Lördagskvällen firade Herman med att bli lite febrig och mycket grinig. HAN! Han som aldrig gråter blev lagom till tacopajen drabbad av något som inte var särskilt angenämt för någon. Natten blev lite si och så men nu verkar han vara sitt gamla vanliga glada jag igen.
I dag har varit en ganska vanlig söndag med dans för den fortfarande ganska sköra storasystern och härlig kvällsprommis för mig. Nu sitter jag i soffan och har avnjutit nybakad ciabatta som mamma svängde förbi med. Snacka om lyx!

Fredag it is!

• Snoret forsar inte längre ut storasysters näsa.
• Jag har dammsugit och skurat, både hus och mig själv.
• Mannen och dottern har åkt iväg för att storhandla.
• Sonen sover ute i vagnen.
• Mannen är ledig hela helgen.
• Fredagskjolen på, så klart. (Dock efter att dottern sagt till sin pappa: -Alltså pappa, mamma klär ju aldrig på sig...)

Det finns mycket att känna sig nöjd över i dag, så nu kör vi!

Ännu en dag...

Ännu en dag i hemmavarandet tecken. I dag var dock febern nästan borta och i feberns ställe gled trotsen in och gjorde sig bekväm i huset igen. Dock i en något mildare form än vanligt.
I övrigt har jag under dagen kommit på att vi nog behöver ett nytt soffbord. Eller ett gammalt. En sextiotalsbord i ek eller teak, smalt och smäckert med någon sorts hylla under där man kan förvara målarböcker och pusssel. Denna dagens insikt gjorde att jag stoppade in barnen i bilen och körde till Kupan där jag hoppades att bordet med stort B skulle stå och vänta på mig, för en spottstyvel. Det gjordet inte bordet. Däremot konstaterade Klara att den fantastiskt fula trämodellen av en brunn, som hon spanade in förra gången vi var där, stod kvar på sin plats. Hade jag haft 30 kronor i kontanter hade hon fått mästerverket. Nu hade jag dessvärre inte det. Frågan är bara var man förvarar en 30*30 cm stor modell av en brunn. Jag skulle så innerligt gärna vilja se den i sitt förra hem.
Den här veckan har bjudit på hemskt få promenader. Och jag som har ett mål. Men i morgon får jag gå. Gå i mål.

En nyponros!

Vissa presterar ju bättre under press, och det verkar som om min son är en av dem. Med hotet om flaskan färskit i minne sov han som en stock och åt bara 1 ½ gång under natten. Bra jobbat Herman. Nu fortsätter vi i samma stil.

Är jag förvånad?

Nej, inte så särskilt faktiskt. Det är så typiskt mina ungar att vara något skeptiska till sådana här nymodigheter. Mat på flaska??? Vem har kommit på sådana tokigheter?
Herman ligger alltså i sängen och flaskan står här. Orörd.
Jaha. Hur gör vi nu då?
Det är nu jag måste vara hård. Säga nej. Inte ge vika för en darrande underläpp mitt i natten. Jag ska vara stark. Jag ska säga nej.
Jag återkommer.

Det är roligt i dag...

på Kwarngattun. Du ser väl de febermatta ögonen bakom kudden?

Vi tittar på Saltkråkan och jag har överdoserat kaffe. Så är det i dag.

Bebisfasoner!

Herman har ända sedan han föddes sovit ganska bra på natten. Han har ätit som tusan på dagarna men på natten har han mest snusat och ätit någon enstaka gång. Fram tills för någon vecka sedan. Då blev det plötsligt två gånger. Sedan tre gånger och i natt har pojken ätit ungefär en gång varje timme. Något är lurt. Jag vet inte säkert, men det känns som att bebisen kanske vaknar för att han är hungrig och att jag inte längre har det som krävs i min egen kropp. För att kanske råda bot på problemet har jag i dag tagit ett stort steg. Jag vandrade iväg till affären för att köpa ersättning. En portion till att börja med och sedan får vi se. Nu ska ungen sova. Vi trodde att en tallrik gröt innan sängdags kanske skulle räcka och att man sedan kunde fylla på lite med amning. Nu återstår att se om natten som kommer blir bättre. Jag återkommer med uppdatering i morgon. Kanske är jag då en nyponros som sovit åtta ljuva timmar i sträck. Kanske inte alls. Håll tummarna är du snäll!
Sjukdomen har fortfarande vårt hem i besittning. Jag anar dock en förbättring. I dag åt det sjuka barnet lunch. Det gjorde hon inte i går.
På återseende! Tjing!

VAB

Förvisso heter det inte VAB när man redan är föräldraledig, men fenomenet är lite detsamma. Vi har haft en mycket stilla dag och det är något som passar både det febersjuka flickebarnet och mamman, som går på aktivitetsdiet. Vi har byggt pussel och tittat på film. Ungefär så. Och när eftermiddagsfebern blev som hetast satte jag mig i bilen för att åka norrut och lära mig lite mer om språkhistoria. Kanske gjorde jag det. Något lärde jag mig i alla fall.
Dagen blev plötsligt smått historisk eftersom det var första gången jag befann mig så långt ifrån Herman. Han har nämligen blivit en fena på att äta både gröt och puré och därför vågade jag åka till universitetet utan honom. Det är märkligt egentligen. Under hela hans existens, från skapelsen räknat, har vi cirkulerat i en radie av några få meter från varandra. Med undantag för en prommmis på egen hand då och då, har jag haft honom på replängds avstånd. Men nu börjas det. Nu ska visst navelsträngen börja tänjas ut. Det är, som många vet, lite bitterljuvt. I mina mörka stunder kan jag se puréätandet som ett första steg mot en egen lägenhet. I mina mer ihopskärpta stunder ser jag det helt och hållet som en naturlig utveckling och gläds över gossebarnets matglädje.
Men sådant är väl livet. Stort och smått mäts och vägs och blir stort och smått beroende på vem det är som mäter och väger. Visst förstår du hur jag menar?

La vida

I går kväll gick jag en kvällspromenad. När jag lämnade hemmet var allt som vanligt. När jag kom hem hade dock Klara utvecklat väldigt ont i örat och grät utan slut. Efter samtal med akuten tyckte sköterskan att vi skulle svänga förbi så att farbror doktorn fick sig en titt i det onda örat. Tobbe bar (en smula stressad) ut flickebarnet i bilen och så susade de iväg mot sjukhuset. Kanske 15 minuter senare ringde min telefon och på andra sidan luren kvittarade den nyss gallskrikande Klaran att hon inte hade någon öroninflammation utan bara var lite röd i det ena örat.
Min man hade börjat ana oråd redan i bilen eftersom hon plötsligt tystnat och glatt konstaterat att det nog kändes lite bättre.
270 kr senare seglade hon in i hallen igen, mäkta stolt över att ha överlevt läkarbesöket. Älskade gullunge! Nu håller vi tummarna för att rodnaden i örat fortsätter vara just bara en rodnad.
Just nu bygger hon tåg av gamla skokartonger så att gossedjuren ska ha något att åka i.
Tåg är bra.

Married life

Sitter här och tänker att jag kanske borde berätta lite om livet som gift. Jag har ju levt det i två veckor nu. Och som det gifta livet leker!
Skillnaden syns tydligaste när jag i olika sammanhang hänvisar till Tobbe, typ så här:

• I telefonen med en snubbe på Tele2, där Tobbe förra hösten tecknade ett avtal med Canal+ Sport. En meningslös kanal som kostar en massa pengar. I ett obevakat ögonblick tjuvringde jag dit för att fråga ur jäkla lång bindningstid abonemanget egentligen har. Snubben på Tele2 frågar vem som står på abonemanget. Jag svarar: -Min man.
• I samtal med en pappa på dagis. Vi pratar om den omdebatterade 15-timmarsförändringen, och jag får tillfälle att prata om "min mans oregelbundna arbetstider".
• I mina statusuppdateringar på Fejjan kan ett visst missbruk av ordet "make" noteras.

I övrigt kan jag tycka att jag ibland känner en lätt smärta i nacken efter att ha tittat ner på den nya ringen allt för många gånger på ett oergonomiskt sätt, liksom utan att lyfta handen. Jag går dessutom fortfarande i väntans tider eftersom ingen statlig myndighet tycks ha uppmärksammat mitt nya efternamn. Svärmor skickade dock ett kort, adresserat Herr och Fru E. Det är jag tacksam för. Det känns lite som att jag behöver träna på att vara mitt nya jag. Rent namnmässigt sett alltså.

Allvarligt talat så känns det lite mysigt att vi alla heter samma nu.

Och som Shakespeare sa; A Rose, by any other name, would smell as sweet.

Just det!

Det blev en dag i dag också...

Och vem hade väl trott något annat?

Den senaste tiden har i den här familjen inneburit väldigt tidiga mornar. Det är fyraåringen som studsar upp någon gång strax innan 06 och kanske är det också därför som hennes humör inte riktigt bär henne genom hela dagen. Eller så är det bara trotsen som kommit på återbesök. Denna trots, denna trots. Ett samtalsämne som aldrig sinar för småbarnsföräldrar som jag. I dag har dock varit en väldigt bra dag, rent trotsmässigt. Ända fram till middagen. För att göra en lång historia kort så vägrade Klara äta den äckliga maten och storgrät av hunger och trötthet. Hennes lillebror storgrät samtidigt av hunger och jag satt ensam vid matbordet, med en gallskrikande unge på varje ben.
Det är vid sådana tillfällen det gäller att bara kliva ur sin kropp och se det hela utifrån. Utifrån ser det riktigt komiskt ut. Utifrån ser det ut som något som skulle platsa i America's Funniest Homevideos, som i princip inte är komiskt, men ändå kanske lite, ibland...
Nu sover i alla fall båda skrikhalsarna och låter inte fullt lika mycket. Jag tittar på TV och lär mig hur singelkillar gör när de försöker snärja en ensam mamma.

Den här lilla snyggingen...

har drabbats av förkylning. Jag vet inte om det är hans manliga könstillhörighet eller om det bara är hans person, men jag inbillar mig att han överdriver lite. Han är på bra humör och glad som vanligt, under förutsättning att han får ligga nära min barm. Han sover hur gott som helst om natten, så länge någon av föräldrarna erbjuder sin bringa.

Men han är alldeles, alldeles underbar vår lillebror. Håret är så mjukt, så mjukt och kinderna så mjuka att krama. Det är en ren ära att få vara hans madrass.

Till vänster om underbara brorsan ser du en skymt av kaklet i vårt kök. Ta en ordentlig titt, det kan bli den sista!

Lekande lätt

Som du ser har det här varit en gungande dag. Om du vill känna livet i dig kan jag verkligen rekommendera gungan i lekparken vid kullarna på Djupviken.

Herman testade hoppgungan som jag vill minnas att Klara älskade. Jag är inte säker på att lillebror är fullt lika imponerad, men det kanske kommer med tiden. Med tiden hoppas jag även att gossebarnet ska återgå till att sova på natten, precis som han har gjort under vissa delar av sitt snart fem månader långa liv. Just nu vaknar han varannan timma och det är väl osäkert om han är hungrig eller bara allmänt sällskapssjuk. När man har en storasyster som sover i rummet bredvid är man inte så sugen på att vänta ut gråten heller. Det känns helt enkelt som den enklaste lösningen att bara trycka in ett bröst i den gråtande munnen. Vi experimenterar vidare och hoppas att det snart vänder.

Torsdag i morgon och vips är det snart helg igen. Vad kan den ha i sitt sköte tro?

Älska bloggen

Jag måste ändå bara få hylla det skrivna ordet. Det som skrivs har en större tendens att gå i uppfyllelse. Efter gårdagens lilla sammanbrott i text har jag ägnat dagen åt att ta vara på varje ögonblick.
Klara har varit ledig från dagis och Tobbe hade en ledig förmiddag så vi tog en lång, blåsig och härlig prommis på morgonen.
Just nu är det eftermiddag och Klara bygger lego och Herman ligger i sitt gym och gnager på en groda. Jag sitter framför datorn och dricker kaffe. Jag gör inget annat. Jo. Jag bloggar.
Så jäkla skönt!

Det var bättre förr

Jag har ägnat en liten stund av i kväll åt att läsa min blogg från vintern -07, när Klara var lika liten och glad som Herman är nu. Det är intressant att läsa om hur livet var då och hur vi fördrev de mammalediga dagarna på Skolgatan.

Vi promenerade mycket, jag och min dotter. Eller, alltså jag promenerade samtidigt som hon oftast sov gott i vagnen. Under promenaderna hann jag fundera så mycket. Jag hann liksom känna livet i mig och njuta av det ordentligt.

Nu vet jag inte riktigt vad jag gör med tiden. Eller snarare kanske det handlar om vad tiden gör med mig, men på något makabert sätt så känns det som om jag ofta har bråttom någonstans! Hur idiotiskt låter inte det? Bråttom?? Jag är ju för tusan ledig och kommer att vara det ett bra tag till.

Jag tror att det är dags att skärpa till sig. Det är dags att skita i att bädda sängen. Ingen går väl ändå upp till vårt sovrum under dagarna. Det är också dags att försöka se vad som är rimligt. Hur mycket jag än vill det så är det svårt att hinna städa, plugga och promenera under de tre timmar som Klara är på dagis. Promnera räcker. Välmåendet först - alla gånger!

Sen var det ju det här med där jag började. Bloggandet. Jag önskar att jag kan börja måla med orden igen. Vackra promenader vid vattnet kanske kan ge mig lite färg.

Och så klart...

Foto: Anna Bergström

Vi måste ju kanske också ta en titt på dopkillen och hans fina storasyster.

Fler bilder

Duktiga, duktiga Anna, som inte bara är lärare utan också fotograf, har tagit dessa bilder från vår bröllopsdag.

Jag har konstaterat att min mun är sned. Eller så är det resten av jag som är sned...

Men det bjuder jag på.