Utvecklingen

Jag åkte förbi huset en sväng för en stund sedan och fick se ett proffs in action. Taket håller på att skruvas upp, väggarna är gipsade och all el är dragen. I morgon läggs golvet. Inte det golv vi valt, utan ett annat, eftersom personen som skulle beställa golv inte gjorde det. I går var jag ganska arg över detta faktum, men idag känns det bra. Egentligen blir det här nog bättre, men visst blir man lite sårad när folk inte håller vad de lovar. Jaja. Shit happens och det är helt och hållet världsligt. Nu får vi bara hoppas att alla skåp, lådor och luckor har kommit med.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Kommer snart!

Jag vet att jag borde ha lagt in en bild eller två, men jag har bara inte hunnit fota. I går kom snickar-Lasse och påbörjade projektet och det ser redan bättre ut i köket. Valven är borta och väggarna har fått en ljusare ton tack vare gipsskivornas glans. Nästa steg är taket tror jag. Ett tak utan brunbetsade takbjälkar. Tänk dig! Sen kommer golvet. Ett mörkt golv som inte försöker se ut som klinker. Tänk dig det då!
Jag fotar när taket är på plats. OK?
I övrigt kan jag säga att det går väldigt bra att bo i kollektiv. Det är roligt att alltid ha en annan vuxen att prata med, även om denna vuxna är en pensionär med ett liv som får mitt eget att likna eremitens.
Nu ska jag vika tvätt i kollektivet. Återkommer!

Den nakna sanningen

Ja, här kommer det. Köket. Så här har vi det i dag. Den långa remsan på golvet är en tapetbit som Klara precis då höll på att pyssla med.

I dag har vi tömt alla skåp och kvar på bänken står två koppar, några glas, bröd och vällingpulver. På fredag ska allt det du ser på bilden bändas loss och köras till kökskyrkogården. Lite vemodigt är det allt för en sådan som jag, men jag gissar att det snabbt kommer att gå över. Jag delar även med mig av en bild som föreställer insidan av ett köksskåp. Jag skulle vilja veta vem som valde just den färgen och varför. Intressant val om du frågar mig.

Jag återkommer med uppdateringar. Var så säker. Kameran är laddad!

Att trotsa kylan

I dag kände jag att det fick vara nog. Man kan ju för tusan inte sitta inne och mögla i all evighet bara för att utomhustemperaturen spelar oss ett litet spratt. Därför fick den här dagen bli toksocial.
Efter dagis och lunch åkte vi till Maran och pratade, lekte och drack kaffe. Det finns så mycket att prata om ibland. Jobb, barn, män, hängbröst, resor, kommande fester, semestrar. Underbara härliga stunder att spara i minnesbanken.
Från Maran åkte vi vidare till Strömnäs där det bjöds på tacopaj och kladdkaka. Samma sak där. Hängmagar, frisyrer, kök, barn, klädhögar och sport. Minnesbanken fylls på.
Nu sitter jag här och har avnjutit ett avsnitt av Dansbanan i Täfteå. Västerbotten at its best.
I morgon åker jag till barberaren och blir av med mitt rufs. Som jag längtar!

Bitigt

I dag har det varit väldans kallt i vår lilla stad. Det är så kallt att det knarrar i hela gatan när en bil kör förbi här utanför.
I morse frågade jag Klara flera gånger om hon verkligen skulle till dagis i dag, eller om vi bara skulle vara hemma och mysa. Men hon är bestämd den unga damen och jag förstår henne, så här med facit i hand, eftersom resten av dagen blev en riktig innesittardag. På eftermiddagen fick jag hålla mig för skratt när hon kom studsande in i köket och sa:
-Mamma! Nu vet jag vad vi kan göra! Vi kan dammtorka!
Hur uttåkad är man då egentligen? I stället för dammtorkning slängde jag barnen i badkaret och på så sätt blev det lite roligt ändå.
Just ja! Det är ju alla hjärtans dag i dag. Jag är ju som bekant väldigt oromantisk, och eftersom min kärlek dessutom befinner sig på jobbet så lär det inte bli något häftigt firande här i huset. Om nu inte mannen i fråga slår på stort och överraskar. Något säger mig dock att det inte kommer att bli så. Vi är lite likadana på den fronten. Ett kärlekspar utan romantik, visst låter det vackert? Kanske man kan bjuda på ett nacksving eller två i stället. Det är mer min melodi.

Borde...

Alldeles snart, om bara några dagar, är det dags att tömma köket på allt. Precis allt. Just nu känns det uppdraget som något helt och hållet omöjligt. Vissa saker är rätt enkla. Glas, bestick, skålar och kastruller får husera i skåp på andra håll i huset. Maten i skafferiet får bo i lådor i vardagsrummet i väntan på sin nya bostad. Inte så farligt kan tyckas. Kruxet ligger i skåpet from hell. Skåpet där vi sätter allt som inte har någon annan naturlig plats. Skåpet är gigantiskt och inrymmer gamla nappflaskor, matlådor, tomma barnmatsburkar, vaser, servetter, gammalt godis, påskägg, plastflaskor som man kan ha mjölk i om man ska på utflykt och vill ha mjölk till kaffet, presentkort, kontanter som olika familjemedlemmar cashat in vid diverse bemärkelsedagar och högtider, en amningspump, plastburkar för bröstmjölk från Barn 4 i Umeå, pennor som Klara inte får rita med, ljusstakar... Jag kan fortsätta, men du har nog redan tröttnat. Jag är helt och hållet medveten om att just detta skåp verkligen behöver tömmas och jag lovar, jag lovar och svär, att det nya köket aldrig ska få ett skåp av denna karaktär. I det nya köket ska det vara ordning och reda hela vägen. Inga pappershögar ska byggas på bänken och inga smulor ska ligga där och gro. Hör mitt ord och tro mig!
Helgen har varit lugn och fin. Min man har varit förkyld, med allt vad det kan innebära. Jag och Klaran åkte till badhuset i går och det kan man kalla lördagsnöje. Det är så härligt att umgås med en fyraåring som är helt omedveten om tid, stress eller måsten. I bastun efter badet satt hon, sin vana trogen, med sin plastburk fylld av fruktbitar och tuggade noga varenda lite bit. Jag började fundera över vad klockan var och om det kanske ändå inte var dags att börja röra på sig. Så slog det mig att vi var absolut lediga. Inte en tid hade vi att passa och då var det väl bara att passa på att njuta av det och anpassa mig till fyraåringens mindfulness, andas in och andas ut och njuta av bastuvärmen. Man kan lära sig en väldig massa av de små liven. Det är väldigt tur att de inte vet om det ibland...
Resten av lördagen blev semmelmys vid brasan, promenad med Bea med efterföljande mello-häng.
Nu ska här röjas lite leksaker. Lillbrorsan börjar ta plats. Bokstavligt talat. Hela vardagsrummet är fyllt av fina saker som är goda att tugga på.

Resultatet

Ja du. Jag förstår att du i det närmaste har legat sömnlös, vridit och vänt dig i sängen för att få veta om jag lyckats vända på livet. Om jag hittat nyckeln till den ultimata samvaron och hur detta i så fall gick till.
Så här blev det: Jag åkte till simhallen och simmade många härliga längder, bastade en lång, härlig stund och kom hem och var alldeles varm i kropp och själ. Barnen sov och mannen satt i soffan och tittade på en film. Efter en stund ringde en försäkringsförsäljare och ville att vi skulle byta försäkringsbolag. Efter 30 minuter i telefon insåg försäkringsförsäljaren att han inte kunde fightas med våra nuvarande försäkringsbolag.
När jag så återvände till soffan hade filmen rullat på en bra stund och eftersom den dessutom föreföll vara jätteläskig såg jag inte en sekund av den.
Kanske är det så enkelt att man njuter av livet ändå. Att man kanske tar tillvara på kärleken så där utan att märka det. Kanske behöver det inte vara så komlicerat. Kanske är det väldigt enkelt. Att bara kasta en snusdosa...

Ta tillvara på tiden

Nu under föräldraledigheten försöker jag verkligen njuta av varenda ögonblick tillsammans med barnen. Jag försöker känna varje stund av närhet och tillsammanstid och jag lagrar dem någonstans i känslominnet för att spara till de dagar när de blivit stora och inte längre vill bygga pussel eller kramas med mamman lika mycket. Jag gör det för att jag vet hur snabbt ett år kan gå. Hur snabbt ett litet barn blir ett större barn. Jag blev särskilt påmind om detta för några dagar sedan när jag pratade med mamma, som berättade om hennes väninna H, vars son precis flyttat hemifrån, nästan 100 mil bort. H hade sagt, att om hon hade vetat hur det skulle komma att kännas den dagen när han inte längre fanns i huset, skulle hon ha tillbringat varenda sekund med honom under de 19 år som gått sedan han föddes. Nu är ju detta en fullkomlig omöjlighet och omöjligare blir det ju äldre barnen blir, men jag kan förstå känslan.
I går kväll slog mig en annan sak. Något annat som man borde ta tillvara på. Min man, som ofta jobbar på kvällarna, har den här veckan bara jobbat dagpass. Detta har gjort att vi har kunnat umgås på kvällarna, precis som vanliga människor gör. Har vi gjort det då? Nja. Det beror väl lite på hur man ser det. Vi har suttit i varsin soffa, framför tvn. Ibland har vi mumlat något till varandra om att byta kanal eller att den andra har usel tv-smak. Vi har bjudit varandra på snus, men eftersom det är roligt att kasta saker har vi inte ens behövt röra i varandra, eftersom det går precis lika bra att kasta en snusdosa de futtiga två meter som skiljer den ena soffan från den andra. Så ser de flesta kvällar ut när vi är lediga tillsammans och jag gissar att det är på ungefär samma sätt hemma hos dig. Eller?
Det jag försöker komma fram till är att jag slogs av tanken att man borde utnyttja tiden lite bättre. Man borde känna ögonblicken lite mer och uppskatta sin kära lite mer. Men hur? Jag kan ju drömma om ett glas vin vid matbordet, om tända ljus och långa samtal om livet och meningen med det. Jag kan fantisera om den där massageoljan som står i badrumsskåpet och borde användas till något konkret. Massage alltså. Jag kan visualisera hur de gröna väggarna i källaren förvandlas till vita dito när vi står där och fnissar och målar varandra lite lekfullt på kinderna. Allt känns dock ganska märkligt och overkligt.
I kväll blir det nya tag. Ingen ska ligga och mumla i någon soffa här. Frågan är bara VAD vi ska göra i stället. Jag återkommer med uppdatering på den fronten. Spännande va?

Vad är vad?

I går åkte jag till och från universitetet. Det är alltid något av en mysstund tycker jag. Det är liksom en av de få stunder här i livet just nu, när jag faktiskt får vara alldeles helt och hållet on my own. Jag gillar sällskap, men ibland är det ohyggligt skönt att sitta i bilen, lyssna på radio och snusa i sin ensamhet.
Hemresan i går blev något av en höjdare eftersom P3 bjöd på Sugerplum Fairy-Viktor och hans musikguide. Hans grej var att spela låtar som vi älskar, men inte vågar stå för att vi älskar. Jag har absolut ingen relation till Sugerplum Fairy och än mindre till denne Viktor, men hans guilty pleasure-låtar visade sig vara ungefär just som mina egna. Under denna stund längs E4:an fick jag mig också en liten tankestund kring vad som egentligen är bra och vackert. Jag har redan i flera sammanhang konstaterat att det är de lite fula killarna som är de riktigt snygga. Eller hur? Ett hem blir inte vackert med allt för många vackra prylar, utan de lite udda prylarna som sticker ut.
Jag vill påstå att det är lite samma sak med musik och kultur i stort. I Sverige har vi väl ingen kulturkanon i ordets rätt bemärkelse, men visst finns det både musik och litteratur som man bör gilla om man vill vara något. Ändå går vi alla och bär på hemliga låtar som vi älskar att rocka till, när ingen ser eller i berusat tillstånd. Jag vill härmed tacka Viktor för att han gav mig 40 härliga minuter i bilen och för att han spelade låtar som jag kunde skrika med i. Tack.
En liknande grej hände i lördags när vi låg längs 45:an och kvällen var sen. Mörkret var totalt och barnen snarkade i varsin bilstol. Där och då dök Clabbe upp i radion och spelade eurodisco från 90-talet och hela min varelse fylldes av glädje.
Kanske håller jag på att bli lite galen. Och det kan vara så att jag aldrig kommer att våga gå ut med exakt vilka låtar det handlar om men det må så vara. Jag känner mig ändå ganska nöjd över att konstatera att det bästa för oss alla är om vi får välja vår egen kanon. Don efter person. Tydligen är jag eurodisco.

Vårdar barn

Febern har varit något mildare i dag, men aptiten saknas hos den ena och tänder och halsont plågar den andre. Mysigt har vi haft i alla fall, med film, lite plugg och trevligt besök av pluggkompisen från Luleå. När min snusdosa började eka tom på eftermiddagen kom mamma hit och jag fick mig en liten prommis till stan för inköp av en rund, blå dosa. På vägen hem från stan slank jag in på en butik för att leta lämpligt plagg för det stundande bröllopet i mars. Jag hittade inget lämpligt för just det tillfället men väl en kofta som formligen skrek mitt namn. Jag vände kallt på klacken och gick därifrån, men jag hör den fortfarande ropa genom stadens tomma gator. Jag vet att man kan straffas för sådant beteende. Störande av allmän ordning tror jag att det kallas. Därför är det nog bäst att jag återvänder i morgon och tar koftan med mig hem. Det vore så onödigt om den fina koftan hamnade i klammeri med rättvisan.

Men oj!

Flera obloggade dagar har runnit iväg sedan sist. Höjdpunkten under dessa dagar får sägas vara helgens trip norröver. I fredags brände vi upp till Gällivare för att träffa väldigt många släktingar på ganska kort tid. Men jag måste säga att vi gjorde ett väldigt bra jobb och roligt att hade vi under varenda en av de späckade timmarna. I lördags packade vi ihop oss och efter diverse kvarglömda saker, blöjbyten och tankning tog vi oss iväg till Jokkmokk och marknaden. Det var en ganska kall februaridag i Jokkmokk men tack vare en väldigt gästvänlig kvinna, tillika mamma till en av våra vänner, fick vi både värme, kaffe och underbar mat mellan varven. Handla gjorde jag också. Ett underbart tennarmband och två tavlor. Allt till ett ganska bra pris. Ganska bra.
När vi kom hem sent i går kväll hade vi två febriga barn sovandes i baksätet. Herman har varit het som en kamin hela dagen och Klara har varit lagom feberspak.
Andra nyheter värda att nämnas är att världens bästa snickare har varit här i dag och rekat inför köksmonteringen. Om två veckor är det tänkt att det ska smälla. Håll för öronen. I dag har jag dessutom, i stället för att plugga, provat mina mini-jeans och håll i hatten, de passar! Jag blev således mycket, mycket nöjd. Tilläggas bör dock att Klara fortfarande tror att jag har en bebis i magen med jämna mellanrum. Men, men... Än är det långt till den 14 maj.

Sol!

När jag på förmiddagen gick till dagis för att hämta Klaran blev det så uppenbart. Vårevintern är på intågande. OK. Jag vet. Det är bara februari och knappt det, men solen strålar kommer lite högra uppifrån och snön gnistrar lite mer än vad den gjorde för bara två veckor sedan. Ljuva liv! Till lunchen fick vi besök av bästa Jenny som hade med sig Hilma och en bukett tulpaner. Så fina! Och så fint gjort. En bukett kan verkligen göra hela dagen.
Efter lunchen tog vi en liten prommis ner till isvägen. Det om något ger vårkänslor.
I övrigt knogar jag på med min norska. Det är vackert med norska med boken är väl sådär. Den är skriven utan skiljetecken. Need I say more?