Vilka dagar!

I dag har varit en sådan där lugn och skön dag. I alla fall för mig. Jag har legat på gräset och tittat på det här...

Samtidigt i vagnen gjorde Herman så här...

Klara, som verkar vara den som fått de konstnärliga generna som hoppade över mig, gjorde det här...

Och Tobbe som äntligen hade vädergudarna på sin sida på sin lediga dag har gjort en otroligt jobb med bron. Snart kan vi köpa lite snygga krukor och ställa dit...

Och i går var det midsommarfirande hos oss. Huset fullt med bästa människorna och godaste maten. Här har vi en bild på treåringarna som verkligen firade. Här en stunds midsommarlego.

Syskonkärlek

I arla morgonstund låg lillebror på sitt täcke (visst är det snyggt??!! Mina kolleger har producerat det!) och storasyster sprang i väg till sitt rum och kom sedan tillbaka med inte bara en, utan två visböcker. Sedan satte hon sig på golvet och letade frenetiskt efter texten till Små grodorna. Inte för att jag vet vad hon skulle med texten till, men en stund senare satt hon och tog i från tårna när hon sjöng för sin lillebror.
Återstoden av dagen har jag tillbringat på en solig altan med härligt sällskap och god mat. Jag har dessutom fått lite egentid på Kvantum och i dagsläget är det något man får vara mycket glad för. Midsommarmaten är således inhandlad och nu håller vi tummarna för att Pohlmans efterträdare har rätt i sitt siande om vackert midsommarväder. Det hör ju inte precis till vanligheterna.

Sköna ledigdagar

I söndags, efter en lång lekdag med både kalaslek och vattenpölslek samt ett antal trotsutbrott, hände det här. Klara har aldrig varit en tjej som velat somna i famnen, inte ens när hon var mycket yngre än vad hon är i dag. Men då, mitt i ett argil som handlade om att bananen var skalad på fel sätt, då somnade on i min famn och jag fick njuta av det en liten stund och försökte tänka att trotsen kanske ändå för med sig något bra...
Helgen som har regnat bort har dock varit en mycket bra helg för oss. Brobygget fick vila och det fick väl kanske vi också, tillsammans med Viktoria och Daniel.
I dag har jag och Klara (och en sovande Herman) festat loss hemma hos en av Klaras dagiskompisar och nu sover den stora tjejen samtidigt som den lille killen tycker att jag ska ägna mig lite åt honom. Så nu gör jag det!

Hårt jobb

Att vara storasyster är ett tufft jobb. Tuttar tappas, blöjor ska bytas och revir ska markeras... Man undrar lite försiktigt hur det egentligen känns att få ett syskon. Klara har flera gånger sagt till mig att:

- Det känns då bra att vara storasyster, mamma.

Hur de orden ska tydas vet jag inte riktigt, men man får väl helt enkelt ta det som hon säger det. Som sanning.

Annars rullar livet på. Min frånvaro här på bloggen beror väl mest på tidsbrist. De kvällar som jag tidigare tillbringat här har nu ersatts av mys med lillebror som verkar se till att lägga sitt vakenpass på kvällen, precis när storastyster har somnat. Det kanske känns lugnast så.

Regn i dag igen. I går var jag dock väldigt glad för regnet som gav mig all anledning att hänga i Stockholm mer eller mindre hela dagen.

Nu kallar mammaplikten. Vi ses!

Vägning

På mindre än en vecka har Herman ökat nästan ett halvt kilo i vikt. Oj. Då tänker man ju att han kanske skulle kunna dra ner lite på det här med ätandet, men det verkar inte bli så. Sedan vägningen i morse har han ätit varannan timme. Det är verkligen tur att man har får vara ledig och ägna sig helhjärtat åt amningen. Något annat hade liksom inte gått.
Dagen i dag har alltså varit amning, amning, amning och en prommis på morgonen. Tobbe och Klara har filat på brobygget och på kvällskvisten fick vi finbesök från andra sidan Djupviken. Stortjejerna har lekt och syntes helt enkelt inte till.
I dag är den sista av de tio pappadagarna förbrukade och i morgon börjar således allvaret. Jag laddar upp med lättlagad lunch och en fylld fruktskål. Inget lågt blodsocker ska få komma i vägen för den första dagen i skarpt läge.
Sov gott!

Riva broar och bygga nya

I höstas tog vi bort ett gäng buskar som växte längs husväggen på framsidan. Det är fint med buskar men du vet hur det är när det blir för många. Då ser man liksom inte skogen för alla träden. Planen var att anlägga en stenrabatt längs samma husvägg och det skulle vi ta tag i nu i vår.
När buskarna var väck insåg vi hur fult det var med en bajsbrun hussockel och så gjorde vi slag i saken och målade sockeln svart i stället. När sockeln var svart kom vi på hur jäkla taskig vår bro (entrétrapp heter det visst på svenska) ser ut så vi bestämde oss för att bygga en ny. Det började vi med i dag. Eller bygga och bygga... Riva och projektera för den nya i alla fall.
Tänk hur ett litet projekt genast får ringar på vattnet och leder vidare till en massa annat kul.
I morgon är det vägning på BVC. För Herman alltså. Och vet du!! Nu kan jag knäppa alla knappar i Tobbes jeans!

Den här killen...

låg på ett täcke på golvet i sina lånade kläder och hans mamma tänkte att det kunde vara tags att fota lite och dela med sig här på bloggen. Och rätta mig om jag har fel, men ser det inte lite ut som att han ler? Kan vara tack vare det trevliga sällskapet eller så killade det bara lite i magen...
I dag har staden firat den årliga Röjardagen och jag, mina barn och deras mormor stod på plats när butikerna öppnade klockan tio. Detta visade sig vara mycket lönsamt och jag gick hem igen en väst, två linnen, en scarf och en väska rikare och endast 240 kronor fattigare. Det kallar jag en bra affär.
Eftermiddagen har vi tillbringat på Maran där det bjöds på underbart fika. Herman passade på att bajsa ner den trevliga värdinnan, skötbordet och sina egna kläder. Därav de lånade kläderna. Jag överdriver inte när jag säger att killar sormar mer än tjejer. Det är ett faktum.

Tillbakablickar

En av de roligaste sakerna med bloggen är att kunna gå tillbaka i tiden och läsa om svunna dagar. Jag satt nyss och läste mig tillbaka i tiden till de dagar i september 2006 när Klara var lika livserfaren som Herman är nu. En sak som chockerar mig är att jag tre veckor efter Klaras födelse kunde komma i mina Superslim Jim från Nudie. Jeans alltså. Jättetighta. De jeansen lever inte längre och det gör inte heller drömmen om att komma i mina egna jeans. Jag testade i morse och nej. Inte en chans.
Jag kan däremot nästan stänga alla knappar i de jeans jag lånat av Tobbe.

Pigg!

Jag säger inte att det är så här det kommer att förbli eller att det på något sätt är något som jag kommer att ta för givet, men i natt har Herman vaknat endast en gång. Så det så! Välsignade unge!

Jag tänker att...

Ja, vad tänker jag egentligen? Som ammande kvinna är det ibland lite svårt att själv veta vad man tänker, vad man nyss tänkte eller vad man tänker att man ska tänka. Det är liksom gröt i hjärnan och detta i kombination med sömnbrist och soliga dagar som inbjuder till utevistelse gör att jag tänker att jag ska blogga men hinner inte riktigt med.
Kortfattat kan jag väl säga som så, att allt går bra även om det går väldigt, väldigt snabbt. Herman äter, sover och bajsar. Klara sköter, leker och kramas. Vi föräldrar är glada över att kunna bjuda våra små på mat och omvårdnad. Resten prioriteras bort och så får det väl vara så länge det behövs. Missförstå mig rätt. Vi gör roliga saker, vi promenerar och äter goda saker, men vi har inte byggt något bro och inte renoverat något kök. Och tur är väl det!