Husjakten, del VI

Två husvisningar på en kväll.
Hus I är pyttelitet men fantastiskt mysigt, gulligt och hemtrevligt.
Hus II är jättestort, större och störst.

Just nu lutar det åt att hus I är för litet och hus II är för stort.
Ibland undrar jag om vi är ovanligt kräsna. Kräsen är ett fult ord. Man kan kalla oss för finsmakare.

Ja, återigen fredag i morgon. Frågan är bara om man kan ha kjol i snöstorm...
Klart man kan!

Arbete, arbete, arbete...

Onsdag. Vad mer kan jag säga?
När jag kommer från jobbet på onsdagskvällarna känns det alltid som att jag varit borta i flera veckor.
Många gånger känns det väldigt lagom att jobba 70%. Många gånger som i kväll.
Sov gott!

Min mamma...

...har aldrig konsumtionsbantat. Hon är nog snarare typen som konsumtionsfrossar. Har alltid gjort, kommer nog alltid att göra.
I dag berättade hon hur som helst om sin nya vinterjacka. Jag antydde att hon kanske har några jackor sedan tidigare och frågade samtidigt om hon inte läst min blogg.
-Ja, svarade mamma, men det var efter att jag köpt jackan.
Jaha. Men då är det ju ingen fara!

Att köpa utan att låta sig köpas

Det snackas mycket nu. Det snackas om konsumtion. Man ska tänka efter före och allt det där...
När jag slutade snusa i julas slog det mig att jag nästan aldrig behövde ta upp plånboken längre. Helt klart går det mindre pengar som ickesnusande. Ingen kan säga något annat. Någonstans där under jullovet, inspirerad av många andra, kom jag på att jag skulle skaffa mig en ny hobby. Jag har alltid varit den där människan som tillbringat många lördagar på stan. Inte främst för att shoppa, utan med intentionen att ta en fika, träffa lite folk och fördriva lite tid i största allmänhet. Ganska ofta har det dock hänt att jag kommit hem med en påse eller två, fylld av saker jag absolut inte behövt men som av den ena eller andra anledningen känts nödvändiga vid det specifika tillfället.
Efteråt har jag alltid känt mig nöjd. Jag har känt att jag gjort något med dagen. Jag har kommit ut, fått nya intryck och en kopp kaffe.
Men, så var det detta snackande då. Jag har läst spaltmeter om människor som bara bestämt sig för att inte handla annat än mat och trosor. Människor som hittat en annan mening med livet och lärt sig njuta av annat.
Jag bestämde mig också. Inte på något stort allvar, utan mest bara för att testa och se hur mycket eller lite jag egentligen behöver. Nu har snart en månad gått och jag måste säga att det inte alls är särskilt svårt. Det gäller bara att hålla sig borta från affärerna.
Faktum är att jag på lördagarna har fått en väldans massa intryck av att bara kasta snöklumpar med Klara ute på gården eller äta kakor hemma hos goda vänner.
Den ekonomiska biten är ju en bonus den med. Just nu är det bara ICA-kortet som går varmt, för äta bör man...

Älskade värld

Jag måste bara få säga att ljusets återkomst till vår hemisfär gör livet så fantastiskt gott att leva. I morse efter frukosten såg naturen utanför fönstret så där härligt bleklila ut. Jag måste bara få dela med mig av den synen.

Bild 1 föreställer Klara i full fart med att odla sitt största intresse; diskandet. Hon diskar sig fördärvad. Hennes händer ser numera ut som ett par gamla arbetarnävar men hon låter sig inte hindras av det. Hon diskar glatt vidare, med stort allvar och tungan rätt i mun.

Denna helg har varit en lugn tillställning men besök av svärmor från Gällivare, fika på stan och trevliga middagar.

I dag har Klara köpt sig en äkta Snow racer som kommer att gå varm i morgon. Var så säker!

Huslös

Den här veckan började med en husvisning till. Den fortsatte med en budgivning och med ett oköp. När det kom till kritan var det inte huset med H. Å vilken lättnad när vi väl insett det.

Nu står vi här igen. På ruta ett. Men i en fin lägenhet som jag inte har någon brådska att lämna.
Och snön ligger vit på taken.
Och i morgon är det fredag.
Nästa vecka ska jag blogga bättre.

Man borde blogga...

Jag borde verkligen skriva en lång harang om livsöden och livets goda.
Jag borde skriva om den vackra vinterdagen som ligger bakom oss och om de två toscakakorna som jag i dag har bakat. En blev äcklig, en blev god.
Jag borde berätta om våra husfunderingar och möten med banken.
Men det finns inte tid till det just nu.
Jag ska visst jobba i morgon och det borde gå före...
Puss!

En stjärna på slottet

I början var jag något skeptisk till det här med Stjärnorna på slottet. Jag valde att inte titta eftersom jag utgick ifrån att det mest bara var smörja ändå. En ordentligt lyft Britt Ekland tillsammans med en åldersnojig Arja Saijonmaa och tre mer eller mindre gubbsjuka farbröder med hängbuk.

Men! Jag måste få rätta mig själv för egentligen är det ju snillerikt. För det första var ingen av stjärnorna egentligen som jag hade tänkt mig dem från början och för det andra så gillar jag upplägget med att en stjärna får stå i centrum en hel dag.

Jag är en person som har ganska lätt för att få saker och ting till att handla om mig. Jag pratar mycket och högt och jag är rädd att jag ibland pratar så mycket att ingen annan hörs. Jag försöker konstant dämpa mig men det är bara så svårt.

I min omgivning finns det så många fina människor med så mycket bra att säga och ibland är jag rädd att jag missar dessa sköna själar bara genom att själv bröla alldeles för mycket.

Tänk så fiffigt det vore om vi alla kunde få vara Stjärnor för en dag, blotta oss totalt och sedan äta en hejdundrandes festmåltid och gråta i varandras armar... Eller är det bara folket på Dramaten som gör så? Jag vet inte...

Husjakten, del V

Nu har jag rullat ihop mig i soffan i avklippta mjukisbrallor och favvofleecen. En snus på det här och kvällen hade varit fulländad. Men ingen snus blir det.
Kvällen har bjudit på två (!) husvisningar. Ett av husen är det hus som jag tittade på utan Tobbe innan jul. Nu tittade vi tillsammans. And we like.
Det andra huset ligger på andra sidan stan i ett mycket trevligt område. Men det trevliga området är nog det enda som känns rätt med det huset. Inte för oss helst enkelt.

Nu ska vi bara fundera och vrida och vända på allt och lite till.

I morgon är det fredag. Igen!! Känns som att jag alldeles nyss skrev just precis denna mening. Men ja. Det är fredag i morgon!

Jo. Arbetsdag.

Somnade i går med blött hår. Vaknade i morse med frisyr som en vildvuxen buske. Allt det där kändes ok. Jag skulle få en lugn morgon, en hemmadag med Klara. I går kväll handlade jag frukt och blodpudding för att vi skulle kunna mysa på riktigt.
Tobbe väckte Klara för att se hur hon mådde. Flickbarnet studsade upp ur sängen. Efter att ha tempat henne fyra gånger med två olika termometrar var det bara att konstatera att ungen var frisk.
Snabbt som vinden fick hårbusken tyglas av en gummisnodd. Frukosten fick tryckas ned i svalget med knytnäven och med oknutna skor snavade vi till bilen, hela familjen med tandkrämskladd i mungiporna.
När jag så kom till jobbet hade jag hunnit landa i det faktum att jag faktiskt skulle arbeta och jag måste säga att jag såg mitt arbete ur ett annat perspektiv. Man saknar inte kon förrän båset är tomt..." och precis så var det. Relationen till min arbetsdag blev mer passionerad efter att ha riskerat att förlora den.
Tro nu inte att jag har passionerade relationer till alla mina arbetsdagar. Absolut inte. Oftast är alla arbetsdagar mest en grå gröt av dagar. Men kanske borde man varje dag tänka som så, att det ändå är fantastiskt att man har ett jobb att gå till, att man ändå har arbetskamrater att prata med och små elever att skratta åt eller med.

Klara hämtades hos mormorn och morfarn som varit älskvärda nog att befria henne från ett vikariebemannat dagis något tidigare än vanligt. Hon har ingen feber men humöret är galet. Vår lilla solstråle skriker och svär, morrar och fräser utan att vi förstår vad som är galet. Gissningsvis en tand. Det brukar vara en tand...

Svängigt...

I går var det kallt, krispigt och underbart. Vi promenerade till stan, hela familjen. Vi köpte semlor som vi fikade med min mamma och tant Karin. Klara lekte, tjoade och skrattade.

I dag är det tö. När jag lämnade Klara på dagis grät hon. När jag hämtade henne hade hon feberblanka ögon och kort stubin.

Dagens dummaste idé måste dock vara min snilleblixt att nu på kvällskvisten promenera in till stan för att köpa förnödenheter inför morgondagens VAB.
Promenera på blankis är aldrig kul. Promenera nästan en mil på blankis är inte i närheten av kul. Promenera nästan en mil på blankis med en ryggsäck full av matvaror är ren och skär idioti.
Jag är en idiot. Ibland.

Ute snöar. Himmel grå. Vara inne. Hitta på!

Efter uppvaknandet i morse och insikten om att snön låg tung på taken, på vägen och på alla gungorna samt att den även virvlade omkring i luften, blev denna dag en innedag. Dock inte desto mindre fylld av hitta på.

Förmiddagen: Jag och Jenny drack kaffe i köket samtidigt som Edvard och Klara gjorde något i Klaras rum. Vad de riktigt gjorde vet vi inte men du kan själv se på bilden att det var något ytterst kreativt.

Eftermiddagen: Jag och C drack kaffe i köket samtidigt som våra småtjejer gjorde golvet osäkert.

När dagen nu summeras kan jag konstatera att jag har druckit fyra koppar kaffe i två olika sällskap. Jag har ätit sex sockerkaksbitar med och utan sällskap. Jag har tuggat flera tuggummin men inte tagit en enda snus. Jag är faktiskt duktig på att inte snusa. Är jag inte det?

Snart kommer pappan hem från en helg i arbetets tecken. Tack för det!

Ett jobb

Jag gillar verkligen mitt jobb. Jag gillar att vara lärare och att umgås med tonåringar dagarna i ända håller verkligen hjärnan i trim.
Vissa ungar är så klart av den sort som man helst skulle vilja låsa in i läromedelsförrådet och låta dem stanna där fram till påsklovet. Vissa säger just ingenting och man undrar vad som egentligen pågår innanför deras osäkra och sökande ögon. Några är bara sådana där klockrena människor som kommer att bli fantastiska vuxna om några år.
Det som alla dessa ungdomar har gemensamt är förmågan att överraska. Plötsligt glimmar det till i latmaskens ögon och han säger något som är så otroligt klokt att du inte på långa vägar hade kunnat komma på det själv. Plötsligt infinner sig skolk-Pelle på din lektion och det visar sig att han faktiskt kan en hel del. I alla fall finns det hopp om liv...

Jag ska precis skicka in min uppsägning från tjänsten i Umeå. På ett sätt känns det fullkomligt idiotiskt att säga upp sig från ett jobb utan att ha en annan fast tjänst. Men vad gör man inte för att få bo i Piteå? Mitt nuvarande vikariat går ut i augusti. Fram tills dess är jag säker. Men sen... Håll alla era tummar för att kommunen behöver en ärtig spanskafröken med bra hälsa som nästan aldrig är sjuk och som alltid försöker göra sitt bästa. Jag vill verkligen inte jobba med något annat.
Håll tummarna kära du!
Och ha en trevlig helg!

Hmmm...

Mina dagar denna vecka går mest ut på att arbeta ganska mycket och försöka att inte tänka på snus.
Dessutom försöker jag att inte äta lika mycket som jag skulle vilja äta. Att sluta snusa känns på många sätt precis som att vara gravid. Hungern är det värsta. Jag skulle kunna äta hela tiden och just nu är jag glad om jag bara äter halva tiden. Men det har blivit bättre. Jag tror att jag kommer att klara det här ganska bra. I dag har jag varit snusfri i två veckor.
I morgon är det fredag. Ljuva kjolfredag!

En ungdom?

I dag är det vardag igen.
Klara på dagis och jag på jobbet.
Jag måste ändå säga att det kändes väldigt roligt att vara tillbaka bland tonåringarna igen. Och bland arbetskamraterna. Världens finaste.

När jag på eftermiddagen travade in på dagis för att hämta Klara visade det sig att dagis i dag var delvis bemannat av en vikarie i 60-årsåldern. Jag tog henne i hand och presenterade mig varpå hon frågade om jag var Klaras mamma eller storasyster!
Vad säger man? Det ryckte i mina mungipor och någonstans blev jag förolämpad och smickrad på samma gång.
Den stackars vikarien avslutade det samtalet med orden: Ja nu för tiden vet man ju aldrig...

Det hade kanske varit värre om hon frågat om jag var Klaras mormor. Eller morfar.

Vi kan kalla henne Kalla

Det började vid lunchtid när hon älgade upp för den branta, branta backen i direktsändning. Gunde skuttade bredvid och peppade för allt vad han var värd.
Jag satt i soffan och tårarna trillade sakta nedför min kind.
En stund senare, när hela lilla familjen satt vid köksbordet och drack kaffe/mjölk och lyssnade på radions nyheter, hände det igen. Charlotte Kallas pappa hade rest hela vägen från Tärendö i djupaste Tornedalen till Val Di Fiemme för att vara på plats när dottern kanske skulle vinna Tour de Ski. Jag grät.
Nu i kväll satt jag klistrad framför Sportspegeln och fick än en gång se Kallas jättekliv i motlutet och än en gång fick jag höra hennes jätteglada röst när hon plötsligt, bland alla funktionärer och journalister fick se sin alldeles egen pappa. Än en gång tårades mina ögon och svämmade över.
Själva handlingen i sig är väl något som varje pappa skulle göra för sin dotter om han hade möjlighet. Kanske är det just det som får mig att gråta fyra gånger på en dag, för en och samma guldmedalj. Pappor och mammor som gör allt.
Älskade mammor och älskade pappor, ni gör allt så bra.

Fredagskväll

I dag har jag verkligen haft en lugn och fridfull dag.
På morgonkvisten när Tobbe storstädade lägenheten gick jag och Klara till lekparken för att gunga. Och gunga. Gunga. Och gunga.
När vi satt där på varsin gunga spankulerade en äldre dam förbi på vägen med stavar i händerna och rosiga kinder. Hon berättade om sin egen dotter och hur hon var när hon var i Klaras ålder.
På väg in till den nystädade lägenheten träffade jag en mamma i min egen ålder som bor i huset bredvid vårt. Jag vet inte riktigt vad hon heter men vi kan kalla henne för Trevliga mamman. Hennes sambo kallar vi Trevliga pappan, helt enkelt bara för att de är så trevliga.
Hur som helst, dessa två möten gjorde hela min dag. Två små snabba samtal som egentligen inte handlade om något speciellt, men som ändå ger en sådan trygghet.
Dagen fortsatte med ett besök av Tobbes jobbarkompis och hans gravida sambo. Den gravida sambon är lärare, precis som jag är, i precis samma ämnen som jag är. Behöver jag säga att vi hade en del att prata om?

Nu har Tobbe åkt västerut och kommer åter efter nattpasset på söndag. Jag njuter av ett glas vin, utan snus. Åtta dagar i dag. Åtta.

När man inte snusar måste man sysselsätta sig med annat

Jag drog mig lite för att publicera dessa bilder. Klädkammaren är inte den del av vårt hem som jag är mest stolt över. Men visst blev det väl ändå lite skillnad?

Lite jullov kvar...

Tidig kväll i snussugets nävar. Just nu vore det verkligen jätte, jättegott med en snus. En vecka i dag. Jag kämpar vidare och lider i det tysta, med munnen full av choklad. Choklad hjälper. Lite.

För två veckor sedan kändes det som att jag hade en ocean av tid framför mig till bara avkoppling och hemmamys. Denna ocean visade sig snabbt vara ett litet träsk av tid som snabbt rann iväg och nu återstår bara en vanlig liten helg. En vanlig liten helg som jag hoppas fylls av vit pudersnö och kanske förgylls av en liten skidtur. Tänk om man ändå fick åka lite skidor...

Gegga

Sitter och pustar ut i soffan efter kvällens något läskiga utmaning.
Jag har rensat handfatets vattenlås. Gegga. Det är allt jag har att säga. Och blä.

Dagen i övrigt har precis som många andra dagar under jullovet fyllts av typiska jullovsaktiviteter. Långpromenad med sovande barn i barnvagnen följd av fika på stan med bästaste vännerna. Denna, ibland något sovande, småstad är så här i juletider överfull av jullovsfirare från både när och fjärran som trängs och slåss om fikens åtråvärda sittplatser. Med vassa armbågar får man hålla sig framme för att få några droppar av det svarta guldet.
I dag är den sjätte dagen som kaffet intas utan snus. Visst är jag sugen. Jag är sjukt snussugen. Gissningsvis blir det bättre. Jag hoppas verkligen att det blir bättre.
Men det är januari nu. Och visst verkar det som att dagarna är lite ljusare och luften lite lättare att andas?

Gott nytt 2008!

Jag borde kanske, precis som så många andra, ögna igenom det år som gått och reflektera något över dess innehåll.
2007 har varit ett bra år. Ett riktigt bra år faktiskt.

Här följer ett axplock av året som gått:
-Klara har vuxit och blivit en ganska världsvan dam med sina 16 månader på nacken. Tänk att under ett och samma år lära sig så otroligt många grejer; rulla, sitta, krypa, stå, dansa, gå och verbal kommunikation (nåja, nästan i alla fall).
-Flyttlasset som gick norrut i slutet av maj och förde mig hem till barndomens fina Piteå. Efter en hel, lång vår fylld av ångest blandat med glädje kan jag nu med facit i hand känna mig riktigt nöjd över det stora beslutet att flytta.
-Glädjen över att få ett jobb där jag trivs och förmånen att jobba med människor som jag gillar.
-Närheten till min älskade familj tack vare flytten. Storebror bor fortfarande för långt bort men alla de övriga finns på fikaavstånd.
-Skräcken i min kropp när pappa ringde och berättade om mammas hjärtinfarkt. Tack lilla mamma för att du blev bra igen!

Nu vill jag bara passa på att önska alla ett fint 2008!
Ta det lugnt där ute.