I dag är det vardag igen.
Klara på dagis och jag på jobbet.
Jag måste ändå säga att det kändes väldigt roligt att vara tillbaka bland tonåringarna igen. Och bland arbetskamraterna. Världens finaste.
När jag på eftermiddagen travade in på dagis för att hämta Klara visade det sig att dagis i dag var delvis bemannat av en vikarie i 60-årsåldern. Jag tog henne i hand och presenterade mig varpå hon frågade om jag var Klaras mamma eller storasyster!
Vad säger man? Det ryckte i mina mungipor och någonstans blev jag förolämpad och smickrad på samma gång.
Den stackars vikarien avslutade det samtalet med orden: Ja nu för tiden vet man ju aldrig...
Det hade kanske varit värre om hon frågat om jag var Klaras mormor. Eller morfar.
5 kommentarer:
Jag som trodde att det var förr i tiden mammorna var unga. Ta det som en komplmang. Nu när jag har fyllt trettio har jag börjat uppskatta ålderskomlimnger, tantigt nog.
Verkar som om jag borde adoptera en tonåring då för att inte bli tagen för mitt framtida barns mormor... illa... 30 och omamma som man är ;)
Jag ser att jag borde lära mig stava till ordet KOMPLIMANG, (stavas det väl, nu blev jag osäker) .
Instämmer med Emma. Nu när man fyllt trettio är det tom nästan kul att visa leg på systemet. OK det händer inte speciellt ofta. Men det händer.
emma: Haha! Jo, jag uppskattar lite faktiskt. Jag är ju snart 30.
B: Nä.. Det är väl snarare så att om du hade skaffat barn typ innan i dag så hade du blivit tagen för storasyster. Nu är allt lugnt.
Åsa: Leg på systemet får mig att jubla! Man har blivit knäpp!
Skicka en kommentar