Det började vid lunchtid när hon älgade upp för den branta, branta backen i direktsändning. Gunde skuttade bredvid och peppade för allt vad han var värd.
Jag satt i soffan och tårarna trillade sakta nedför min kind.
En stund senare, när hela lilla familjen satt vid köksbordet och drack kaffe/mjölk och lyssnade på radions nyheter, hände det igen. Charlotte Kallas pappa hade rest hela vägen från Tärendö i djupaste Tornedalen till Val Di Fiemme för att vara på plats när dottern kanske skulle vinna Tour de Ski. Jag grät.
Nu i kväll satt jag klistrad framför Sportspegeln och fick än en gång se Kallas jättekliv i motlutet och än en gång fick jag höra hennes jätteglada röst när hon plötsligt, bland alla funktionärer och journalister fick se sin alldeles egen pappa. Än en gång tårades mina ögon och svämmade över.
Själva handlingen i sig är väl något som varje pappa skulle göra för sin dotter om han hade möjlighet. Kanske är det just det som får mig att gråta fyra gånger på en dag, för en och samma guldmedalj. Pappor och mammor som gör allt.
Älskade mammor och älskade pappor, ni gör allt så bra.
2 kommentarer:
Nu gråter jag också en skvätt.
Åsa: Hormonerna. Jag skyller på hormonerna...
Skicka en kommentar