It's back!

Tick tack säger jag, som har fått mitt kamerabatteri tillbaka. Jag önskar att jag kunde bjuda på en något mer nervkittlande bild, men det här är ungefär hur min dag har varit i dag. En frustrerad ettåring som ännu inte lärt sig gå, men som ändå tar sig fram fortare än blixten. Mellan varven tar han sig tid att hänga i mina byxor, förmodligen med en önskan om att få bli upplyft för en kram eller två. Och visst får han det. Han är svår att motstå den här lillkillen.

I dag är dagen när vi officiellt säger att Klara har lärt sig cykla utan stödhjul. Vi har sprungit fram och tillbaka längs gatan i några veckor nu och efter att hon i dag klarat hela sträckan på egen hand så kan man väl ändå säga att hon kan cykla? Visst är det lite vingligt och visst känns det lite i föräldrahjärtat att släppa taget om den där pinnen, men jag gissar att det är en del av det hela. Att släppa taget lite i taget liksom, även om det är med hjärtat i halsgropen.

Promenerat har jag också gjort i kväll, och mitt i den ljuva sommarkvällen kände jag att tiden var kommen för några löpsteg. Mest bara för att se vad mitt lilla knä skulle säga om det hela. Jag sprang ingen jättesträcka och inte alls särskilt snabbt, men mitt knä sa ingenting och det gläder mig kan jag säga.

Nu ska jag återgå till Tom Hanks på flygplatsen. Som vanligt har jag glömt hur filmen slutar så jag kan se den med stor behållning igen och igen och igen...

Premiärdoppat

Efter flera dagars kippande efter andan kunde vi äntligen dra iväg till stugan och havet i går. Det var precis vad som behövdes. Livet är ljuvt när man kan doppa sig i det blå när andan faller på och äta middag på altanen endast iförd bikini. Jag vet inte när det hände senast och att vi dessutom bara hunnit till den 12 juni gör det hela smått otroligt.
I dag behöver ingen flämta i värmen och i ärlighetens namn känns det lite skönt att kunna vädra igenom huset ordentligt.
Nu väntar bara en liten vecka och sedan går maken på en lång sommarledighet. Planerna för denna sommar är inte många, men i slutet av juli ska vi under avslappnade former fira bröllopet och jag håller på att mentalt förbereda mig för den tillställningen redan nu.
Sov gott!

Bildtorka

I dag fick jag ett sms från El-giganten som glatt meddelade att min produkt skulle finnas att hämta i butiken. Jag avbröt allt, kastade in ungarna i den stekheta bilen och åkte iväg. 10 minuter senare satt vi i bilen på väg hem. Med kamera. Utan batteri. Jo, man hade lyckats konstatera att det var batteriet som var ur funktion, men i stället för att skicka ett nytt batteri med kameran så kommer ett nytt batteri att skickas hem till oss. Någon gång. Jag hoppas att det blir snart. Det hade varit trevligt att föreviga dessa första magiska sommardagar, fyllda av glass och härliga stunder ute på gården. Jag är inte bitter. Jag bara konstaterar att det hade varit trevligt.
I morse skickade jag in den slutgiltiga versionen av uppsatsen och nu känner jag mig så ledig så ledig. Jag tackar ödmjukast för det underbara väder som dräller över oss och jag hoppas innerligt att det kan fortsätta så här ett bra tag framöver. Gärna tre månader ungefär.
Vi hänger mest ute på gården. Klara hoppar studsmatta och Herman övar envist med sin lära gå-vagn. Han verkar lida av någon sorts fobi för gräs och denna motiverar honom att gå. Allt för att slippa sitta i det stickiga och killiga gräset.

Nämen nu är det ju juni!

I förrgår åkte jag till det ganska stora universitetet i norr för att opponera och bli opponerad på. Allt gick bra och nu har jag fixat till det sista och sitter och funderar på huruvida jag ska skicka in hela faderullan eller suga på karamellen några dagar till.
Från universitetet styrde jag kosan mot stugan vid havet där resten av min lilla familj redan väntade på mig. Där har vi nu tillbringat två dagar med att rusta inför vad som förhoppningsvis kommer att bli en solig och härlig sommar. Det mesta har gått som på räls och även det som inte gjorde det visade sig bli något av ett spännande äventyr i alla fall. I går skulle jag och maken nämligen sjösätta båt nummer två, som har haft sin vintervila på ett båtsläp under ett träd. T backade släpet ner i vattnet och jag stod bredvid som en god mor och skulle se till så att båtskrället fick en så trevlig resa som möjligt ner i det kalla havet. När så skrovet fick vatten under sin barm stod jag där med ett rep i handen för att den inte skulle smita iväg från oss. Det visade sig dock ganska snabbt att karbinhaken, som skulle svetsa samman båt med rep, hade gått sönder och båten gav sig således iväg på ett eget äventyr rätt ut i viken. Kvar på stranden stod jag med repet och försökte räkna ut hur jag skulle lösa situationen. Det kan vara modersinstinkten som efter två sekunder fick mig att springa rakt ut i det bruna, dyiga vattnet för att rädda plastbåten från en tillvaro på drift i samhället. Jag drog henne iland och plaskade upp på stranden, iklädd en svag puff av gyttja och rutten fisk.
I dag har jag badat och känner mig lite renare.
Trevlig helg kära vänner! Och vänta med första doppet. Det är inte riktigt tillräckligt varmt än...