The end of an era

På jobbets julfest för några veckor sedan stod jag, i vanlig soffan-anda och orerade över något. Denna gång handlade det om snusandet och min kärlek till snuset. Jag knöt min näve och lovade mina medsnusande vänner att jag ska sluta någon gång. Jo, nästa gång jag blir gravid, då slutar jag för gott.
I förrgår slog det mig att jag endast hade ett fåtal små snuspåsar kvar i min dosa och började så smått fundera på det kanske var dags. Med den kommande prishöjningen i åtanke tog jag så ett aktivt beslut att inte köpa någon ny dosa. This is it. Det är över nu.
Jag är inte längre Soffan som snusar. Nu slipper jag planera var jag ska stanna på väg hem från jobbet för att köpa en dosa Rapé. Jag slipper springa till arbetsrummet mellan lektionerna för att hinna snabbsnusa innan det är dags för nästa lektion.
Jag slipper många saker.
Lätt kommer det säkert inte att bli, men jag ska göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra. Jo, jag ska lägga undan pengar också. Snuspengarna får bli en grundplåt till något annat roligt i stället.

Och förresten, jag är INTE gravid. Det här gör jag helt på egen hand.

Snusfria dagar: 2!

Julen som kom och drog vidare

Då sitter man här då. Julhelgens sista kväll har lagt sitt mörker över världen och själv sitter jag här några kilo tyngre, fylld av julmat, choklad och julmust.
Julaftonen firades med mor, far, äldsta systersonen Nisse och bror med familj. Och så Tobbe och Klara så klart! Tomten var snäll och gav mig nya och ursnygga täckbyxor, en smarrig parfym och ett par tjusiga örhängen som min svägerskas syster har gjort.

I natt vaknade jag (gräsänkan) av lilla dotterns ynkliga gråt. Hon låg där i sin säng, het som en kamin och med en ilsken hosta. Denna dag har därför gått i lugnet och vilans tecken och dessvärre missade vi födelsedagsmiddagen hos Erica. Dock hoppas jag på att kanske få komma och äta några gamla rester i morgon. Eller en kopp kaffe.
Nu återgår jag till Mannen i sjön och min twist-påse. Man tager helt enkelt vad man haver.

En kvar!

Nu är det nära... I morgon ska jag vara julfint klädd och gestalta en drunknande tomtenissa i lärarkårens julspel. Jag måste fila lite på själva dunknandet nu i kväll...

Eftermiddagens husvisning var bra. Huset var finfint men storstort. Jag sliter mitt hår och försöker tänka på allt jag kan tänka mig att man måste tänka på. För vad ska huset egentligen vara anpassat? För i dag? För om fem år? För om 30 år när alla våra barn har flyttat hemifrån och vi stapplar omkring med krumma ryggar och tunga hängbröst?
Mina tankar spinner runt, runt, runt och jag står stilla mitt i mina tankar och försöker få dem på plats.
Ursäkta mitt tjat och mitt surr och mitt eviga ältande.

En arbetsdag kvar! En!!!

Nedrans slask

Jag är en vinterälskare av rang. Jag bara älskar den vita snön och minusgrader är inget som skrämmer mig. Jag gillar skidåkning på längden och på tvären och jag njuter av att bara få gå omkring på den vita mattan av snö.
I morse när jag åkte till jobbet visade biltermometern 7 varma grader. Det här är inte vinter. Det här är inte jul.
Hur som helst är jag glad över att jag numera bor i den stad där julen ska firas. Förra året, när vi fortfarande var västerbottningar, blev vi stannandes i björkarnas stad ett dygn extra på grund av underkylt regn och blixthalka.

Veckans projekt är ytterligare en husvisning. Denna får jag fixa på egen hand eftersom Tobbe jobbar i lappmarkerna. Detta objekt ligger på rätt sida av stan och jag är som alltid väldigt förhoppningsfull. Jag borde kanske lugna ner mig lite men just nu är husjakten min stora hobby.

Tre arbetsdagar kvar! Tre! T-R-E! 3! III! Three! Trois! Tres!
*viftar på rumpan av glädje*

Väl utnyttjad helg

Fredag: Personalfest med världens bästa personal. En fest som innehöll allt som en fest ska innehålla: Fördrink, god mat, efterrätt, blodvite, en rejält vinglande kollega, många glada och inte lika vinglande typer, allsång, tjuvrök... You name it...

Lördag: Prommis till stan, 30-årskalas hos Emma, videokväll med bästa jobbarkompisen och glass.

Söndag: Utflykt till syster i Luleå med mamma och pappa i arla morgonstund. Underbar grötlunch och promenad i perfekt vinterväder.

Bra jobbat, eller hur?

Husjakten, del IV

Kvällen har tillbringats vid köksbordet med en provhög för händerna och betygsfunderingar snurrandes i huvudet. Nu är det färdigrättat och det känns som att det mesta har fallit på plats. Tack för det!
För dig som inte är lärare kan jag berätta att man KAN ligga sömnlös om natten för att man hemsöks av tankar kring eleven X och om denne verkligen har gjort sig förtjänt av ett MVG eller om det är rimligare med ett VG just nu. Ska eleven Y behålla sitt VG trots att hon egentligen inte visat de kunskaperna den här terminen?
Snart är det jullov. Prisa gudarna för jullovet!

Husjakten då? Jo, efter en andra visning av huset från förra veckan har vi bestämt oss för att inte slå till. Eller vi... Det var nog mest jag som inte kände det där klicket.
Jag har aldrig köpt ett hus tidigare men jag kan tänka mig att det ska kännas som när man träffar sin stora kärlek. Det ska klicka, plinga och bulta i hjärtat. Annars kan man vänta.
Vi sitter ju inte i sjön men det vore bara så roligt med ett eget hus...

Nytt liv

Bild: Wikipedia

Funderade först på att döpa inlägget till "Gräsänka" men vad fasen står det för egentligen. Vaddå gräs? Vaddå änka? Gräs som i braj eller gräs som i sådant som hästar och kossor äter? Vaddå änka? SÅ illa är det väl ändå inte. Det är ju bara den lilla detaljen att min man befinner sig långt, långt borta, i Lappland, där han numera knegar.

I dag är första dagen av denna nya era och jag får väl säga att denna första dag har gått ganska bra. I morgon kommer han hem igen vilket känns ännu bättre.

I ett års tid har jag vetat att det är så här det kommer att bli men jag har hela tiden kunnat skjuta det framför mig och förbereda mig lite i lönndom. Nu står vi här och framtiden har blivit verklighet. En verklighet som det bara är att ta tag och leva i på bästa möjliga sätt. Jag försöker intala mig själv att fokusera på häret och nuet och njuta av alla dagar. Inte lida av ensamheten, den tomma sängen, den (på kvällen) tysta lägenheten. Inte vara ledsen för att jag inte har någon att spontankrama när jag vill, spontanbrottas med när jag vill, spontanfika med när jag vill eller bara spontanprata med när jag vill.

Jag ska i stället vara glad över att jag har någon att ringa till precis när jag vill, någon att tänka på hur mycket jag vill, någon vars lukt sitter kvar i lakanen. Någon att älska, precis hela tiden.
Och så kommer han ju hem ganska ofta också...

Helg ljuva helg

En vecka kvar. En vecka.
Om en vecka är betygen spikade. Allt är rättat. Allt är tänkt. Allt är bra.
Visserligen är allt ganska bra just nu också. Men allt är inte riktigt rättat och tänkt.

I kväll äts det paj, dricks det vin, äts det chokladpraliner, snusas det snus och tittas det på Idol.
Vayamos Amanda. Vayamos.

Hustittandet är spännande men jag är lite hemlig.
Trevlig helg kära vänner!

Husjakten, del III

Vad kan jag säga mer att dagens objekt känns hett. Hetare än hett.
Ett lagom stort hus. Eller lagom... Huset är jättestort men med framtiden i åtanke så känns det alldeles lagom. Känslan där inne var den rätta och området är toppen.
Mer än så kan jag inte säga just nu. Mer än så vet jag väl egentligen inte själv just nu.
Mer än så kan jag inte säga om något just nu. Hela min varlese är uppfylld av kalkyler, uppvärmningssystem, treglasfönster och dräneringsfunderingar.

Vad gör man sen? När man har köpt sitt hus, fixat det som man vill ha det, landat och bestämt sig för att: -Här ska vi bo, i dag och resten av alla dagar. Vad tänker man då på? Vad pratar man då om?
Är det kanske den dagen man bestämmer sig för att börja spela golf? Är det den dagen man köper en husvagn för att ändå liksom vara på väg? Eller är det kanske den dagen man bara lutar sig tillbaka med en god bok, framför den öppna spisen i vardagsrummet, glad över att ha hittat hem?

Till dig som längtar...

...efter ditt barnbarn, syskonbarn eller efter Klara helt enkelt.
Och till er alla vill jag rikta en vädjan om att inte tänka allt för mycket på klädhögen som syns lite vagt i bildens högra kant. Denna klädhög är ganska konstant där i sin fåtölj. Fåtöljen är ett arvegods som jag själv gillar skarpt men som min mamma ofta kommenterar och undrar när jag ska avyttra. Men! Utan fåtöljen hade klädhögen legat på golvet och hur kul hade det varit egentligen?

I dag har jag hämtat mitt nya körkort. Inte för att jag slarvat, tappat, eller supit bort det förra. Helt enkelt bara för att det gamla hade blivit för gammalt. Det har alltså hunnit gå tio år sedan jag stod där utanför körskolan, mitt i den smällkalla vintern, men en liten lapp i min hand. En liten lapp som intygade att jag var en fullfjädrad bilförare. Sedan den dagen har jag älskat att köra bil. Du kanske tycker att älskar är ett starkt ord och må så vara. Men jag gör det.
Det anmärkningsvärda med det nya körkortet är att jag nu, svart på vitt, kan se att de tio år som förflutit sedan den där magiska dagen har satt sina spår. Jag känner mig inte äldre. Tycker inte att jag ser särskilt mycket äldre ut. Men när 97 års upplaga av Soffan läggs bredvid 07:an så är det ganska uppenbart.
Men det är väl så det ska vara. Hade ju faktiskt varit konstigt annars...
Så njut i stället av uppföljaren här ovan. Hon står sig i alla lägen.

Den första adventen

Årets första advent har varit precis så adventig som man vill att en första advent ska vara. Snön har fallit från himlen i sakta mak och inne i vår lägenhet har lukten av saffran legat tung.
Pappan i familjen har jobbat och jag hade så klart planerat att föreviga Klaras första lussebullbak när vi var mitt i det. Men med händerna ihopkladdade av gul deg och mjöl över hela tröjan så får det helt enkelt bli en bild av de färdig bullarna i stället. Ibland hinner man inte med. Så enkelt är det bara...

I går julpyntades hemmet från golv till tak. Eller nåja. Julpyntades gjorde det i alla fall.

Jag har köpt en ny och fin glasboll fylld med små lysdioder som pryder köksfönstret på ett fantastiskt sätt.

Och så tomten... Egentligen är jag ingen tomtemänniska men den här darlingen från sent 70-tal kan jag bara inte säga nej till. Jag fick honom av några bekanta till mamma och pappa när jag var nyfödd. Gulltomte!

Bättre förr

I brist på annat har jag nu ägnat ett stund till att läsa mina egna gamla bloggar. Läste om sista månaden i Umeå, om flyttstök och farväl, om tankar och funderingar. Läste med öppen mun i förvåningen över hur utomordentligt tomt mitt skrivande har blivit. Mitt liv är inte tomt, inte på något sätt, men mitt skrivande har förvandlats till tomma ord.

Jag tänker tillbaka på det sista året i Umeå. Mammaledighetsåret. Året när kalenderns sidor var tomma men livet, hjärtat och hjärnan så fyllda av känslor och tankar. Jag tänker tillbaka på de dagliga barnvagnspromenaderna längs Umeälvens strand då jag i huvudet skrev minst en novell varje dag och då jag hade eoner av tid till mitt förfogande för att fundera över livets stora frågor. Och små.

I dag, när livet är fyllt av så mycket annat, räcker tiden inte till för allt funderande. Eller funderande existerar ju så klart alltid men dagens funderande är liksom beordrat från högre ort. Jag är ålagd att fundera på lektionsplaneringar, prov, betygsvarningar och föräldrasamtal. Jag är ålagd att fundera över vilken tid jag måste åka från jobbet för att hinna hämta Klara på dagis på utsatt tid.

Det känns som att jag inom loppet av sex månader har blivit akutvuxen och lever i tron att jag måste prestera på vuxenvis.
Skärpning lilla Soffan. Gitta från din hybris och fundera hur mycket du vill!
Eller hur?