Men nanting så härligt!

En vårvinterdag kan nog inte bli bättre än i dag. Ute på isen var bara solen och snön. Vinden var som bortblåst... Vi sparkade och kände strålarna värma för första gången på läääänge. Klara sov i sin låda och vid strandkanten skuttade två rådjur. Efter avslutad isvägsrunda blev vi helt enkelt tvungna att gå in. Det blev för mycket naturromantik och för bra helt enkelt.

Bästa B kom på eftermiddagskaffe och traktorn som skottade hela parkeringen blev en höjdare i sig.

Kvällskvisten har inneburit spaning på högvilt. Mer än så vågar jag inte berätta just nu. Stay tuned.

Från ax till limpa...

Årets första sportlovsdag har varit frisörbesök, långpromenad, kvantumhandling och bullbak.

Dessa bilder tillägnas särskilt morfarn som är på resande fot. En bild säger mer än tusen ord sägs det ju, men som en sammanfattning av de tvåtusen ord som finns inklämda i bilderna här ovanför så kan jag säga att här finns ett längtande barnbarn och väntande bullar.

Skynda, skynda!

I övrigt håller vi på att förbereda oss praktiskt och mentalt för sportlovets stora event: Abiskoresan!!

Torsdagskväll är också snäll

Lönesamtal är ju roliga tillställningar. I 20 minuter satt jag och berättade precis hur bra jag är på precis allt. Sen fick jag veta att lönepåslaget skickas till mig via mail. Hur väl jag sålde mig själv kommer alltså att visa sig inom en fjärran framtid.

Nu är polisen hemma och det är helg. Nåja, nästan i alla fall. Inte bara helg. Det är sportlov. Nästa vecka kommer jag att förvandlas till brunbrända, superhurtiga och chokladdrickande Soffan.
Nu är det dags att hoppa i säng efter en dag fylld av jobb, födelsedagsfika, krossat glas och frökenträff med tillhörande gofika.

Onsdagskvällen den bästa är

Jag gillar att titta på tv. Jag kan inte förneka att jag faktiskt gillar att sitta och dumglo på rörliga bilder i en dumburk. Dock är jag ganska kräsen. Jag tycker på allvar inte om att titta på film. På så sätt tror jag att jag lider av någon form av koncentrationsstörning för jag kan helt enkelt inte sitta stilla en hel långfilm. Detta är lite pinsamt att erkänna men jag erkänner ändå.
TV-serier är mer min melodi och på onsdagskvällarna får jag mitt lystmäte. Grey's. Jag bara älskar dem. Alla de emotionellt störda läkare som studsar omkring i Seattle och gör konstiga saker som får mig att vrida mig av ångest i soffan.

I Gällivare säger man titta tv. I Gällivare glömmer man prepositionen. Ytterst märkligt.

I morgon stundar lönesamtal. Jag gillar inte lönesamtal. Det här med individuell lönesättning är lite för obehagligt för mig. Vad sa jag om störning?

9A...

I åratal har vi fått följa dokumentärserier om än den ena, än den andra yrkesgruppen. Andra människors vardag på jobbet visar sig för oss där vi sitter uppkrupna under favoritfilten i favoritsoffan.
Sjukhuspersonalen, ambulansförarna, poliserna, kustbevakarna, bönderna, veterinärerna... You name it. Alla har de fått prestera framför kameralinsen och nu har då turen kommit till lärarna. Nu är skolans tur att visa hur det fungerar i verkligheten. För att gestalta verkligheten har ett gäng prisbelönta fröknar och magistrar hyrts in för att tämja en vild nia på en termin. På en termin ska denna niondeklass gå från underpresterande till topp tre i Sverige vad gäller resultat på de nationella proven i matte, engelska och svenska.

Jag tycker mig ana en viss sarkasm i mina egna ord men jag vet i ärlighetens namn inte om det är sarkasm eller bara en liten fnysning som säger *jaja, då får vi väl an se hur det blir med den saken då. Det känns ju lite tillrättalagt och med de där förutsättningarna skulle väl jag också kunna lyckas med precis allt i min pedagogiska gärning*.
Jo tack, så bitter och trångsynt kan jag faktiskt låta. Men jag kan även låta lite mer så här *att det är väl ändå roligt att skolan visas upp i media. Skolan som den faktiskt ser ut på många håll och faktiskt så är det lite skönt att se att prisbelönta lärare minsann har problem att få tyst i klassen också.*

Jag tycker att det ska bli roligt att följa 9A på den här resan. Tillrättalagt eller ej. För någon surtant är jag väl ändå inte...

Mera jobb!

Sedan jag började jobba efter mammaledigheten har jag jobbat deltid. 70% för att vara exakt. Det har varit alldeles, alldeles underbart att få lite extratid hemma med Klara och tid till att pusta ut efter jobb och andra måsten. Nu har Tobbe dock börjat vara delvis föräldraledig och i samma veva frågade min chef om jag var intresserad av att jobba mer. Timingen kunde inte ha varit bättre och uppdraget i sig hade inte kunnat vara roligare. Jag kommer att få uppleva undervisning i en helt ny form, med en helt annan färg och på ett helt annat sätt. Jag kan inte tänka mig ett mer spännande uppdrag just nu faktiskt. Jag kommer inte att jobba heltid och jag kommer fortfarande att ha kvar mina lediga måndagar men lite mer jobb blir det...

Annars håller vi som bäst på att förbereda sportlovsveckans trip till Lapportens förlovade land. Jag längtar så att jag kan spricka. Må solguden skina med sin stora närvaro under vecka 9. Jag ber på mina bara knän.

Resumé

Så var helgen åter förbi och jag kan se tillbaka på ett par dagar med lugn och ro men ändå ganska fyllda av roligheter. I fredags kom nämligen syster/svägerska/faster Carina och systerson/kusin Gustav på besök och vi har haft fullt upp hela helgen. Mest har vi ätit känns det som. Och så har vi fikat. Och shoppat. Ja, de som inte konsumtionsbantar har shoppat.
Klara har hänförts av sin kusin som, trots åldersskillnad, varit världens bästa lekkamrat och hjälpare.

I dag har Tobbe jobbat och när gästerna åkt tutade jag och Klara iväg till Maria och Glenn för att födelsedagskalasa och fika lite till.
I morgon börjar en ny vecka, fylld av en lite större tjänst på jobbet. Det du!

Huga

Människan som skriver dessa ord är förmodligen 3 kilo lättare och tre nyanser blekare än den människa som skriver här i vanliga fall.
Ja, som så många andra har jag drabbats av kräkan. Eller något annat. Kan också vara en Kvibille som jag avnjöt i förrgår kväll.
Jag vaknade natten till i går av en bekant känsla av små fötter som sparkade i magen. När jag efter en stund insåg att jag inte är särskilt gravid gick det sakta men säkert upp för mig vad som var i görningen. Resten av natten är historia och inte någon särskilt vacker sådan.
I går låg jag i sängen precis hela dagen. Tömd på kraft, energi och vilja. Jag bara låg och dagen kändes som ett sekel. Tobbe fick stanna hemma från jobbet eftersom jag på intet sätt kunde ta hand om det lilla barnet.
I morse vaknade jag och kände hunger, på livet och på mat. Nu har jag ätit både frukost och lunch och ute strålar solen över den kritvita snön.
Livet återvänder så sakteliga.
Gracias a la vida.

Surkärring, del II

För en vecka sedan i dag blev vi med garage. Jag bloggade och berättade om hur jag egentligen inte trivdes med min nya identitet som garageinnehavare och att varje utflykt med bil numer tvunget påbörjades med en lång, lång vandring till det fjärran garaget.
I morse lyfte jag luren och ringde till hyresvärden för att fråga om det möjligtvis gick att byta tillbaka. Hyresvärden kunde få det dumma garaget om vi fick tillbaka vår underbara p-ruta vid havskanten. Sagt och gjort! Utan uppsägningstid och krusiduller kunde jag några timmar senare ratta in Saaben på den bekanta plats nr. 43. Jag kände faktiskt på allvar lyckofjärilar i magen just då. Kalla mig knäpp om du vill men jag älskar ta mig tusan p-ruta nr. 43.

Resten av den lediga måndagen har ägnats åt sparkning på isen, via stan och hem till mamma där vi åt räkmackor och semlor.
Jag kan tala om att sparklåda är så rätt just nu. Inte för att jag har sett så många andra än sparklådor än vår egen men den har fått så många kommentarer av gamla som unga. Vill du vara rätt i vårvintern? Lägg dig i en sparklåda!

På tal om lediga måndagar så får vi se om jag får ha dem kvar. I morgon får jag veta om min tjänst kommer att utökas med ett ganska häftigt uppdrag eller ej. Beror lite på kommunens ekonomi som vanligt... Jag lär återkomma om saken.
Sov gott, vem du än är...

Helgens ända

När jag nu sitter här och knapprar på tangentbordet kan jag samtidigt höra plingandet från min nya ring som åkt hela vägen från Jokkmokk och landat på mitt högra långfinger. Jag borde fota den men för att kunna gå och lägga mig i rimlig tid får jag i stället ge en målande beskrivning av denna vackra skapelse i lappsilver och prydd med sådana där små ringar som plinkar så fint på lappskedarna också. I bland kan det nästan vara värt att vara ensamma mamman för en helg...

Klaras och min helg har gått i lugnet och mysets tecken. I går städade vi och gick en promead i grådiset tillsammans med mamma och pappa. Vi läste Totte, Pingvin och Knacka på fördmodligen mer än 10 gånger var och sedan åt vi middag och jag njöt av lördagskvällen med ett glas vin framför schlagern. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag orkar inte ens tycka så mycket mer än att det är ok underhållning. Jag begär varken mer eller mindre, lättroad som jag är.

I morse svängde mamma och pappa förbi här med sparkar och sparklåda och jag och Klaran följde med på en tur runt halva Fårön. Isabanan är nu plogad, men inte hela vägen runt. Fantasktiskt vad jag älskar den där isvägen. Jag skulle nästan kunna påstå att det var värt att säga upp sig från ett fast jobb i Umeå bara på grund av denna lilla bana. Den är livskvalitet och jag hoppas att kommunen förstår det. Men det tror jag att de gör...
Plättlunch, provrättning, kvällspromenad och så Nip/Tuck med glass gör denna söndagen till ett bra avlut på en rakt av mysig helg.

Och mitt köpstopp? Går bra! Denna helg har jag inte spenderat ett öre, förutom en reflexväst som jag köpte på Coop för 49 kr. Men det är ju ungefär som med cykelhjälm. Vore idiotiskt att vara utan. Fast jag har ingen cykelhjälm...

Hon sa att hon skulle gå till dagis...

...men vi fick krossa hennes drömmar genom att säga att dagis är stängt och fröken Berit är hemma...

Det var bara att packa upp filten ur väskan och somna i den egna sängen.

Fräcka fredag!

Nåja, så väldigt fräck kanske inte denna fredag är men visst är det väl en klämmig rubrik i alla fall?
Jag och Klara har ätit soppmiddag med mamma och pappa. Tobbe jobbar i Jokkmokk i helgen eftersom det där är festligheter i kvadrat och kubik som ni säkert känner till.

Just nu är det Lantz i P4 på tv!! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag ÄLSKAR den kvinnan! Jag tror att vi skulle bli riktigt bra kompisar hon och jag... Undrar om hon tror detsamma...

Överlevde...

...denna dag gjorde jag.
Späckad av tonårsbråk, verbböjningar, exotiska djur, fallossymboler och moccarutor blev det en bra dag att lägga till handlingarna. Ja, alltså en bra dag.
I kväll är det tvättstuga och avklarade kvällspromenad i vräksnö. Snö som vräker ner.
Nu hoppar jag i säng.
Sov gott kära du!

Gåendet

I morse på väg till jobbet lovade jag mig själv att försöka bli lite mer fysiskt aktiv de dagar när Tobbe inte är i Jauret. Sedan jag började jobba, i augusti, kan jag av naturliga skäl inte röra mig lika mycket som under mammaledigheten. Jag försöker promenera några dagar varje vecka men jag skulle önska att det blev mer regelbundet och främst för att jag mår så bra av motion. Kroppen blir glad och framför allt blir människan Soffan glad.
I kväll har jag då följdaktligen hasat runt halva stan i snöglopp och hårda vindar. Och det var så underbart. Det finns faktiskt inga dåliga väder. Jag är helt sann när jag yppar dessa ord. Håna mig gärna och kalla mig för äckelpräktig men jag vidhåller.
Övrig ledig tid har denna dag ägnats till att färdigställa morgondagens fika som JAG ska servera hela personalen på den lilla, stora skolan där jag jobbar. Jag har handlat och bakat och strött kokos över moccarutor.
Må det nu räcka. Må de svultna lärarna hålla till godo med det som bjuds och må jag hinna skiva gurkor och paprikor innan värsta anstormingen...
Som du hör, en stor dag i morgon...

Surkärring

För lite drygt 28 år sedan föddes jag. Jag är alltså inte alls så väldigt gammal. Man skulle nog kunna beskriva mig som en ung kvinna. I alla fall är det så jag tänker på mig själv. Ung, flexibel och öppen i sinnet.
Jag tycker att jag har lätt för att anpassa mig till nya saker och förändringar.
Men faktum är att jag verkar vara en ganska bekväm människa som lätt fastnar i gamla mönster och trivs bäst under min korkek, där jag kan lukta på blommorna.
I dag fick vi nycklarna till det garage som vi köat för att få ända sedan vi flyttade hit till Piteå. Fram till i dag har vi haft bilen parkerad på en vanlig parkeringsplats med motorvärmarestolpe. Denna fantastiska lilla parkering ligger precis utanför vårt vardagsrumsfönster så när man ville kunde man kika ut genom fönstret för att försäkra sig om att den röda pärlan stod kvar på sin plats. Men i dag har pärlan flyttat, till ett garage långt bort. Till ett garage med en dörr som är svår att öppna och till ett garage som är lite tjorvigt att köra in i.
Min sambo säger att det är bra för pärlan att bo i ett garage. Jag tycker att det var bättre förr. Jag längtar till i går, när den stod alldeles här utanför.
Med allt detta i åtanke kan man ju fundera över om vi (ok, jag) någonsin kommer att hitta ett hus som är lika fint som det hem vi har i dag.
Jag menar, varför ska man byta när man förmodligen redan har det bästa?

Hej då älskade helg!

Söndag kväll och jag har precis avnjutit en skål glass framför favoritserien som började om i kväll. Nip/Tuck har det mesta som krävs för att det ska kännas så där lagom skruvat och nytänkande. Skönt att killarna är tillbaka. Jag hade faktiskt saknat dem.
Tobbe har varit ledig hela helgen och vi har kunnat göra vanliga helgsaker tillsammans, alla tre. I fredags åt vi pizza och jag drack ett glas vin. Min bästa kollega B kom förbi och drack kaffe. Vi pratade och kunde alla resmål i På spåret.
I går åkte jag med mamma till stan. Egentligen bara för att handla mat till kvällens middag men så råkade vi av en händelse slinka in på en av stadens lockande affärer och vips hade jag gjort ett avbrott i mitt köpstopp. En liten, liten klänning/tunika för nästan inga pengar alls låg plötsligt i en påse som satt ihop med min hand. Efter handling, pulkåkning, snöbollskastning och matlagning kom de bebisväntande middagsgästerna G och M och förgyllde vår kväll.
I dag var det så söndag och vi har tittat på det lilla, lilla huset en gång till. Dock känns det lite för litet, trots sin uppenbara charm och lockande estetiska skönhet.
Än en gång går vi vidare mot nya hus. En av stadens fastighetsmäklare berättade att det ligger många objekt i pipelinen nu... Mäklarspråk alltså... Det slår det mesta.