Ännu en kärlek

I dag hämtade jag henne, på Preem på Västerslätt. En ihopfällbar, vit, sprajtans ny kärlek. Än så länge befinner vi oss fortfarande i lära känna-fasen. Jag försöker se alla hennes tillgångar och goda egenskaper och hon försöker visa sig från sin bästa sida med sitt välpolerade yttre. Hon spinner med silkesröst och tilltalar mig på alla sätt och vis.
Min nya telefon.

I dag lunchade jag och Klara med mammagruppen på Norrlandsoperan. Ojojojoj vilken god mat! Ojojojoj så mycket skit man kan snacka på en lunch när man veckan innan bara har suttit hemma i en dammig lägenhet med en febrig bebis. Hur som helst var det en toppenlunch.
I dag har Klara även fått en ny bilstol. En väldigt känd barnprylsaffär hade babykväll med kanonpriser på några kanonstolar. Tobbe var där och trängdes med fruktansvärt många andra giriga föräldrar och kom hem med en mycket snygg divan som den lilla donnan ska få glida fram i som en hertiginna.

Nu borde jag verkligen sova. Det är bara det att den lilla bruden vaknade för en stund sedan och var jätteledsen. Hon som aldrig nästan är ledsen och som aldrig nästan brukar vakna när hon väl har somnat. Är det här straffet för att vi haft det lite för enkelt? Är det nu vaknätterna börjar?
Tobbe går och bär henne i bärselen. Som tur är har han också en ny telefon att fippla med.
Nu ska jag också fippla.

Bye bye läggan

I dag på vägen hem från Öppna förskolan gick jag och Klara förbi hos hyresvärden för att säga upp lilla lägenheten. Nu var det gjort. 12.00 den 1 juni ska vi vara härirån. På Tobbes examensdag. Sommarens första dag.

Helgen har varit lugn och skön. I lördags var jag ensam hemma. Jag och min isländska deckare. Vi låg i soffan tillsammans och njöt av att det bara var vi två. Tobbe och Klara åkte iväg för att titta på innebandy och aldrig har jag varit så nöjd över mitt eget sällskap. Blir inte mycket av den varan nu för tiden...

Bra gjort Jihde

Jag har råkat se flera avsnitt av Peter Jihdes talkshow. Jag tycker att han är lite småmysig på ett folkligt innebandykillesätt. Jag har dock stört mig på hans frisyr. I flera månader har Peter gått omkring och sett ut som en legogubbe i håret. Du vet så där mjölkchokladsbrunt hår som ligger slickat strax nedanför öronen och sedan liksom utsvängt i topparna. Nu kan jag dock dra en lättnadens suck. Peter har klippt sig. Amen!

I kväll har jag varit på en rolig utflykt. Tillsammans med Malin, Malin och Nea åkte jag till Brännland där en tjej har bebisklädsaffär i sitt stora kök varje torsdagskväll. Många av kläderna såldes till halva priset så till en hyffsat billig penning fick Klara uppdatera sin garderob. Efter shoppingen bjöds det på kaffe och hembakta semlor i det stora köket. Vilken grej! Jag skulle kunna åka dit lite då och då, handla en body för en hundring och sedan dricka kaffe ur fina kaffekoppar, snusa och snacka skit med andra gulliga mammor.

Nu ska jag titta vidare på Peter och Helena Bergström, som hittils varken har snorat eller visat brösten.

Om man ändå hade en designblogg

Det är morgon. Solen strålar ute och det är snorkallt. Klara sover och jag sitter framför datorn och lyssnar på tystnaden. Den här tiden brukar jag vanligtvis lyssna på radioskvalet från p3 men i dag kände jag för tystnad och oj vad skönt det är. Ett gyllene ögonblick.

Jag har på sista tiden lyckats surfa in hos några olika tjejer som bloggar om inredning och design. Med generösa foton från sina egna hem bjuds det på inspiration för en törstande själ. Jag önskar att jag vore mer kreativ. Jag önskar jag skulle kunna göra om mitt hem på ett litet kick och förvandla det till en våt dröm för reportrarna på Plaza och Eller interiör. Jag önskar att jag hade ett öga för form och ett sinne för stil.
Jag är intresserad, det är jag verkligen. Men mina försök till trendkänslighet blir alltid mer eller mindre hemvävda i slutändan.
Om jag ändå hade en designblogg.

Om separationsångest

Sedan vi tog beslutet att bege oss norrut med hela flyttlasset har jag då och då drabbats av en viss ågren. Inte så att jag ångrar mig, absolut inte. Men visst funderar man över allt man ska lämna.
I dag ringde jag hyresvärden för att säga upp lägenheten. Den här lilla, fina lägenheten.
När jag flyttade in här hade jag ganska nyss träffat Tobbe. Jag flyttade från ett studentrum på Ålidhem och ägde en säng, en byrå, köksbord med tillhörande stolar och husgeråd av olika slag. Det känns inte alls särskilt längesedan och det är faktiskt inte så hemskt längesedan heller.
Nu, ganska precis två år senare, slåss vi med leksaker och puré. Sängen har blivit en dubbelsäng och det största av allt; i dubbelsängen ligger en liten tjej med svart och spretigt hår och bara ler.
Många gånger har jag vandrat längs gatorna häromkring. Jag har köpt snus på kiosken och pratat skit med grannarna.
Jag kan bara konstatera att jag är glad över att ha lite separationsångest. För visst är det bättre att flytta från en plats där man är lycklig än från en plats där man är olycklig? Det är ju faktiskt bara platsen man lämnar. Sinnesstämningen tar man med sig och det är den som är livet.

Krassligt

Äpplet faller tydligen inte alls långt ifrån päronträden...

Klara lider av sitt livs första feber. Eller lider och lider. Hon tar det hela med ro. Det är nog mest jag som lider. Jag har tidigare beskyllt Tobbe för att vara blödig när det gäller hennes sjukdomar men det har visat sig att jag inte är så stenhård jag heller.

Eftersom Klara är krasslig har det blivit hemskt få aktiviteter för mig.

Så ja... Vad mer finns det att säga? Jag har funderat en hel del över hur det enkla livet som svenssonfamilj roar mig. Jag älskar det!

Men nu vaknade Klarisen så mer om det en annan gång.

Rock'n Roll

För några veckor sedan fick Klara en hoppgunga. Vi har inte hunnit testa den så mycket men i dag tog vi ett ordentligt pass. Jäklar så kul det var!

Dagen i övrigt har varit lugn och fin. Livet i sin enkelhet är mycket fint. Så är det bara.

Myslördag

I dag har varit en riktigt fin dag. Tobbe är i Piteå och spelar match så jag och Klara har klarat oss själva men dock med lunchbesök av Edvard, Jenny och Lars som är i stan för att gå på 40-årsståhej. Med sig från Piteå hade dom dagsfärska blåbärsbakelser från Ekbergs! Hur gulliga får man vara egentligen?
När besöket hade åkt tog jag och Klara en prommis i snöfallet. Nu har vi ätit middag och den yngre varianten ligger och sover sött i sin säng. Jag har njutit av mitt pinfärska nummer av Femina och halva tidningen ligger fortfarande oläst bredvid mig i soffan.
Snart kommer Tobbe hem och jag längtar efter honom. Dock kan jag konstatera att det här har varit en riktig myslördag.

Nostalgi

Förmiddagarna med Klara är verkligen ett äventyr. Hon brukar vakna kring 8 och då är hon pigg som en häst på grönbete. Hon sprattlar, tjuter, skrattar och fiser. Man blir faktiskt ganska snabbt pigg av ett sådant uppvaknande. Sedan äter hon frukost, tvättar sig och klär på sig och sedan leker vi en stund. Plötsligt blir Klara trött igen efter att ha vakat i typ 2 timmar. Då är det bara att stoppa tutten i munnen och lägga den röda filten över hennes ansikte och snart sover hon gott igen. I 30 minuter. Dessa 30 minuter kan jag disponera som jag vill. Oftast duschar jag, klär på mig och sminkar mig fort som attans för att vara fit for fight när hon vaknar igen. När hon vaknar är det dags för lunch och sedan är det hög tid att ta tag i dagens äventyr. Dagens äventyr kan vara allt från pomenad, Öppna föris eller fik på stan. Men när vi lämnar lägenheten så där kring 12-snåret ser här verkligen helt galet ut. Ska fota någon dag. Men om vi säger så här; Gudrun, släng dig i väggen.
Dagens äventyr var Ålidhems Öppna förskola. Jag skulle träffa Malin och Malin där 13.40 och när vi strax innan 13 stängde igen lägenhetsdörren låg smulorna tätt på diskbänken. På köksbordet stod tre tomma puréburkar. Sängen var obäddad och på golvet i vardagsrummet låg väldigt många leksaker huller om buller.
Med hjälp av Lars Winnerbäck i Mp3n försökte jag glömma röran under vår promenad till mina gamla jaktmarker på Ålidhem. Och det gick så bra så.
Jag bodde på Ålidhem under hela min studietid och även om det är ett studentgetto från 70-talet så har området absolut sin charm.
Det var där jag bodde när jag först kom till Umeå som ung, dum och nyfiken. På Ålidhem har jag druckit billigt rödvin och rökt Marlboro lights. På Ålidhem har jag kämpat med tentor och ätit falafel. På Ålidhem har jag rökt vattenpipa och lekt utbytesstudent. På Ålidhem hittade jag nog mig själv och på Ålidhem träffade jag mitt livs stora kärlek.
Snacka om nostalgi.
På Öppna förskolan fick Klara göra ett gipstryck av sin lilla hand.
Också ett minne som består.

Surfia

Vi bor i ett ganska litet flerfamiljshus. När man bor i ett så litet hus innebär det att man har en relativt liten soptunna också. Eller liten och liten. Soptunnan är väl helt enkelt anpassad efter husets behov.
När vi för några veckor sedan var på väg ut på promenad fann vi soptunnan full av pappkartonger. Oihopvikta pappkartonger. Plötsligt stod vi där, två relativt unga människor, och vek ihop pappkartonger i ren och skär ilska över att vuxna människor kan vara så oansvariga.
När jag i går, återigen på väg ut på promenad, skulle slänga ytterligare en soppåse upptäcker jag att den gröna tunnan är full. Och vad berodde detta på? Jo, något stort klantarsle hade lagt sin trasiga DAMMSUGARE i en ofantligt stor DAMMSUGARKARTONG i vår nätta gröna tunna.
Vid middagsbordet i kväll satt jag och Tobbe, två relativt unga människor, och taggade varandra i hur idiotiskt det faktiskt är att fylla den lilla gröna tunnan med en hel dammsugare.
Plöstsligt hör jag mig själv säga orden:
- Jag ska fan skriva en lapp!
Och så var det klart. Jag har blivit en surkärring.
Med stöd av min sambo skrev jag en lapp som faktiskt blev ganska trevlig. Jag tog ett fint papper och skrev med silverpenna. I slutet av mitt meddelande ritade jag en glad sol och skrev "Ha en bra dag!"

Nu sitter jag här och har lite ångest och undrar om jag kommer att våga gå ut ur lägenheten igen. Någonsin. Samtidigt är jag lite stolt över mig själv. Dessutom borde jag ha fått ett plus i boken. Om nu någon håller koll på det...

För given

I går när vi åt middag och Klara satt i sin matstol och åt puré sa Tobbe:

-Tänk vad man tar Klara för given egentligen. Jag menar inte på ett negativt sätt för given utan att hon liksom är så självklar och att hon är oss given.

Ja, så är det verkligen. Å vad jag är glad att det var just hon som kom. Vilken tur vi har haft!

Fiiikaaa

De senaste dagarna har nog innehållit allt för mycket av det goda. Men jag kan inte sluta fika. Jag tror att fika är mitt nya snus. Kan helt enkelt inte klara mig utan.
I lördags skulle vi träffa Emma och Lorenz på News. Ante och Linnea dök också upp tillsammans med Tony och Peter som också går i Tobbes klass. Vi hade så trevligt och det hela slutade med att vi stannade kvar i tre timmar.
I går var det söndag och Emma och Lorenz skulle komma förbi och kolla in våran lägenhet innan Lorenz skulle återvända till Schweiz. Med sig hade dom en fantastisk liten tårta från konditoriet i Ålidhems centrum. Ida och Micke kikade också in och vi hade några trevliga timmar här i soffan. Vi åt och åt, drack kaffe och åt.
I dag är det måndag och så klart blev det Öppna förskolan på Teg. På Öppnis får man fika för 10 kr. Förvisso består fikat av smörgåsar och ganska många nyttigheter men så klart fanns där också en liten rulltårta.
Jag ska försöka skärpa mig. Allvarligt. Jag måste.

Klara ligger och sover i sin säng. Lilla gulliga solstrålen. Hur kan man alltid vara så glad?
Oftast skriker hon av glädje. Det verkar som att hon är så glad, så glad att hon inte riktigt vet vad hon ska göra av all sin glädje.
Hon tycker nog att livet är allt bra härligt. Jag får nog lov att hålla med henne på den punkten.

Vackra pudersnö

Jag och Klara har städat i dag. Torkat hela lägenheten med Ajax Fête des Fleurs och duschat dammet av blommorna.
Varje gång jag städar nu för tiden tänker jag: -Undrar hur många gånger till jag kommer att göra det här innan bi flyttar? Undrar om den här Ajax Fête des Fleurs kommer att räcka fram till flytten? Nu låter det som om jag missbrukar Fête des fleurs, men så är det inte. Det handlar snarare om att jag försöker mäta tiden fram till Dagen D på något mer begripligt sätt. Det börjar kännas mer och mer skrämmande och hissnande. Precis som det ska gissar jag.
Förresten, varför heter det Fête des Fleurs? Blomsterfesten alltså. Känner du ofta att ditt städande kan liknas vid en blomsterfest? Då tycker jag att WC-Anka är ett mer uppmuntrande namn. Låter glatt liksom. En ankkompis i toastolen.

Tobbe slutade tidigt i dag så vi tog en långprommis längs älven. Träden var inlindade i vacker pudersnö älvens is var täckt av dimma. Mjau!
Tobbe har storhandlat och nu sitter vi i varsin soffan med en halvtom godisskål på bordet. Klara sover sött i sin säng och Tobbe i soffan.
Tror jag ska baxa iväg honom till sängen.

Glad Fête des Fleurs på dig!

Vilken dag!

I dag har varit en riktigt bra dag. Jag tycker oftast att dagarna är bra men i dag har varit en särskilt bra dag. Helt otippat!
Tobbe hade sovmorgon så starten blev mjuk med frukost tillsammans i lugn och ro. I vanliga fall slänger jag i mig en macka sittandes på golvet bredvid Klara.
Tobbe åkte iväg till skolan och Klara sov när vi plötsligt blev bjudna på lunch hos Malin och Ella på Berghem tillsammans med Åsa, My, Malin och Vilgot. Allihopa är mammor och bebisar som jag lärt känna i mitt nya liv som mammaledig.
Vi fick avnjuta en fantastisk paj innan det brassades vidare till Ålidhem och Öppna förskolan. Min andra Öppna förskola alltså. Ålidhem var bra. Men jag vetetusan om inte Teg är strået vassare. Eller så kanske jag bara behöver vänja mig.
Ja. Vem bryr sig om vilket? Förutom jag själv då. Förmodligen inte Klara. Och förmodligen inte du som läser heller.

Jag kan bara konstatera att det är roligt att vara mammaledig. Det är som en riktig kontaktförmedling.
Vet inteom jag törs tala om hur jag träffar alla.
Några vet redan. Några har gjort samma som jag.
Snart ska jag berätta för er andra. Kanske.

En dålig feminist

Direkt efter studenten åkte jag tillsammans med mina blonda och underbara polare Erica och Therese till Hersonissos på Kreta för att jobba. OK, vi åkte väl inte främst för att jobba. Det handlade nog mest om att få leva med solen, havet och friheten.
Efter några dagars jobbsökande fick jag ett barjobb hos Mr. Sotiri som drev en bar precis vid strandpromenaden. För dig som aldrig besökt Hersonissos kan jag berätta att strandpromenaden där ser ut precis som på många andra turistorter. Terasser en masse, möblerade med rottingmöbler och befolkade med fulla holländare, bleka engelskmän och grisrosa skandinaver.
Första kvällen hos Mr. Sotiri var jag otroligt nöjd över mitt jobb. Det kändes som en seger att kunna kvittera ut en lön, även om denna var direkt plockad ur den plastlåda som tjänade som kassa.
Andra kvällen hos Mr. Sotiri blev jag och min kollega Sinead från Cork placerade på varsin stol på terassen. Tanken var att vi skulle locka kunder genom att bara sitta där.
- Sofia, you sit close to the street because your legs are good for the business.
Hmm... Jag kände mig inte helt bekväm, men vi satt där och låtsades trivas på den idylliska terassen.
Tredje kvällen hos Mr. Sotiri försökte han para ihop mig med sin gode vän Läkaren. Läkaren var i 60-årsåldern, precis som Sotiri och jag kände att saker och ting började barka. Lite senare förklarade Sotiri läget för mig:
- Sofia, every night you make ten men come back here for you. Only for you.
På grekengelska betyder ovanstående uppmaning ungefär: Flörta så pass mycket med kunderna att de till slut tror att de har en seriös chans.
Sen jobbade jag inte mer hos Sotiri. Jag åkte hem från Hersonissos. Hem till Piteå och ett jobb som städerska på Sjukhusapoteket.

I dag skulle vi med bilen till bilprovningen. Sedan i somras har SAABens stackars framruta hemsökts av en spricka och vi har väl liksom förlikat oss med tanken att den måste bytas. Kosta vad det kosta vill. I dag var med andra ord domedagen för CSU170. Tobbe har hävdat att det bästa skulle vara om jag åkte iväg till bilprovningen. Att gubbarna liksom skulle ha mer överseende med sprickan om det var en tjej som satt där och väntade spänt.
Jag accepterade och åkte tidigt från Öppna förskolan för att hinna med besiktningen.
Jag sminkade mig mycket.
Innan jag körde in genom port 3 lade jag på ett sista lager hallonrött läppglans.
Jag gjorde allt för att le och skämta med den skäggiga mannen.
Jag betalade glatt 300 kronor.
Jag lämnade Bilprovningen nio minuter senare.
Ingen ombesiktning. Bara beröm för en fin bil.

Jag tog två steg tillbaka men tre steg fram.


*Jag har alltid tidigare själv besiktigat mina egna bilar. Alltså, det är inget nytt för mig. Endast förutsättningarna var nya. Måste bara poängtera detta för att inte framstå som helt j-la dum i skallen.

O-R-G-I-E

I dag har jag gjort något förbjudet. Jag skulle inte. Jag borde inte. Men nu är det gjort.
Jag tog pengar från mitt sparkonto för att köpa kläder.
Så nu var det sagt.
Jag kan erkänna att jag är en vidrigt ekonomisk typ. Jag har konstant ångest för att stå utan pengar och tack vare detta har jag faktiskt aldrig stått utan heller. Jag hatar att låna pengar, även om det handlar om 20 kronor av syrran för att köpa kaffe. Jag är förmodligen störd.
Hur som helst, i dag var det utförsäljning av en provkollektion från mitt favoritklädmärke och jag var ju faktiskt bara tvungen att gå dit. Jag gick tillsammans med Linnea och en laddad penningpung. Jag hade inte alls tänkt köpa mycket. Bara om jag skulle falla över någon liten tröja. Då kanske jag skulle kunna handla. Bara en liten, liten tröja.
Jag och Linnea svepte som vinden genom lokalen och en dryg timme och många provningar senare var jag på väg hem med sex nya plagg. Jag cyklade inte. Jag svävade. Jag kände mig hög, euforisk och galen.
När jag kom hem ringde jag till mamma.
- Nu förstår du hur jag har det på Othelia.
Mammas ord klingar fortfarande i mina öron och får mig att inse vad jag är på väg att bli. Jag vet inte om jag ska stoppa det innan det är för sent. Går det att stoppa? Vill jag stoppa det?

Tänk om jag kunde visa dig alla mina nya kläder! Ja, det kan jag ju så klart. Jag skulle kunna fota mig själv i varenda ny liten tröja men det tänker jag inte göra. Här i blogg-världen verkar det vara något man ska göra. Ta ett foto av sig själv och sedan berätta vad man har på sig och var det är köpt. Jag säger inget om dem som gör det men jag kommer inte att göra det själv. Varför? Jo, för helt ärligt tror jag att folk skiter i vad jag har på mig. Kanske säger mer om mina kläder än om själva fenomenet som sådant. Hur som helst, det blir inga modereportage från Skolgatan.

Tobbe och Klara var på innebandy i dag. Klara var iförd sina nya gröna hörselkåpor. Det mina vänner skulle jag kunna fotografera och publicera. Men jag var ju inte med...

Sofia - filmvetaren

I förrgår hände en grej som jag bad Tobbe att aldrig, aldrig berätta för någon. Framför aldrig för Niklas som är något av en guru när det gäller film. Men... Så här i efterhand med lite distans till det hela kan jag gå ut med vem jag är. Och du lämna mig inte. Inte för det här!

Tobbe satt och kollade på tv när jag släntrade in och hoppade upp i den andra soffan. I rutan såg jag en stilig man i 40-årsåldern som hade skinnjacka och lite halvlångt hår. Jag blev glad över att se ett bekant ansikte och därför utbrast jag:
- Åh, det är ju Sully från Doctor Quinn!
Tobbe vred sitt huvud i slow motion mot soffan där jag satt. Hans min sa något i stil med "hur jävla dum har du blivit egentligen?". Han öppnade munnen och fick halvirriterat ur sig:
- Det är ju Mel Gibson för helvete.
Jaja... Hockeyfrilla som hockeyfrilla, tänkte jag, och förstod att det var Dödligt vapen på tv.

Så bra är jag på film. Jag tänker Sully innan jag tänker Mel. Förmodligen tänker jag inte alls.
Förlåt Tobbe. Förlåt Niklas.