Nostalgi

Förmiddagarna med Klara är verkligen ett äventyr. Hon brukar vakna kring 8 och då är hon pigg som en häst på grönbete. Hon sprattlar, tjuter, skrattar och fiser. Man blir faktiskt ganska snabbt pigg av ett sådant uppvaknande. Sedan äter hon frukost, tvättar sig och klär på sig och sedan leker vi en stund. Plötsligt blir Klara trött igen efter att ha vakat i typ 2 timmar. Då är det bara att stoppa tutten i munnen och lägga den röda filten över hennes ansikte och snart sover hon gott igen. I 30 minuter. Dessa 30 minuter kan jag disponera som jag vill. Oftast duschar jag, klär på mig och sminkar mig fort som attans för att vara fit for fight när hon vaknar igen. När hon vaknar är det dags för lunch och sedan är det hög tid att ta tag i dagens äventyr. Dagens äventyr kan vara allt från pomenad, Öppna föris eller fik på stan. Men när vi lämnar lägenheten så där kring 12-snåret ser här verkligen helt galet ut. Ska fota någon dag. Men om vi säger så här; Gudrun, släng dig i väggen.
Dagens äventyr var Ålidhems Öppna förskola. Jag skulle träffa Malin och Malin där 13.40 och när vi strax innan 13 stängde igen lägenhetsdörren låg smulorna tätt på diskbänken. På köksbordet stod tre tomma puréburkar. Sängen var obäddad och på golvet i vardagsrummet låg väldigt många leksaker huller om buller.
Med hjälp av Lars Winnerbäck i Mp3n försökte jag glömma röran under vår promenad till mina gamla jaktmarker på Ålidhem. Och det gick så bra så.
Jag bodde på Ålidhem under hela min studietid och även om det är ett studentgetto från 70-talet så har området absolut sin charm.
Det var där jag bodde när jag först kom till Umeå som ung, dum och nyfiken. På Ålidhem har jag druckit billigt rödvin och rökt Marlboro lights. På Ålidhem har jag kämpat med tentor och ätit falafel. På Ålidhem har jag rökt vattenpipa och lekt utbytesstudent. På Ålidhem hittade jag nog mig själv och på Ålidhem träffade jag mitt livs stora kärlek.
Snacka om nostalgi.
På Öppna förskolan fick Klara göra ett gipstryck av sin lilla hand.
Också ett minne som består.