Sedan vi tog beslutet att bege oss norrut med hela flyttlasset har jag då och då drabbats av en viss ågren. Inte så att jag ångrar mig, absolut inte. Men visst funderar man över allt man ska lämna.
I dag ringde jag hyresvärden för att säga upp lägenheten. Den här lilla, fina lägenheten.
När jag flyttade in här hade jag ganska nyss träffat Tobbe. Jag flyttade från ett studentrum på Ålidhem och ägde en säng, en byrå, köksbord med tillhörande stolar och husgeråd av olika slag. Det känns inte alls särskilt längesedan och det är faktiskt inte så hemskt längesedan heller.
Nu, ganska precis två år senare, slåss vi med leksaker och puré. Sängen har blivit en dubbelsäng och det största av allt; i dubbelsängen ligger en liten tjej med svart och spretigt hår och bara ler.
Många gånger har jag vandrat längs gatorna häromkring. Jag har köpt snus på kiosken och pratat skit med grannarna.
Jag kan bara konstatera att jag är glad över att ha lite separationsångest. För visst är det bättre att flytta från en plats där man är lycklig än från en plats där man är olycklig? Det är ju faktiskt bara platsen man lämnar. Sinnesstämningen tar man med sig och det är den som är livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar