Bland ovikt tvätt

Gårdagen var alldeles för händelserik för att något skulle hinna skrivas. Mammagruppsfika, besök på jobbet och fika där, tvätt, mat... Låter inte så blodigt så här dagen efter med det kändes svettigt, jag lovar.
Nu sitter jag här dagen efter bland tvätt som vi till hälften hunnit vika och resten ligger kvar i en sådan där megastor ikea-påse. Ska ta itu med det snart. Ska luncha med Ida på stan så bara jag är färdig innan dess så är det ingen fara.

Sen är det ju det här med framtiden också... Tobbe har gjort två av tre anställningsintervjuer och det ser väl rätt bra ut. Nu återstår bara den sista, med Västerbottens polismyndighet och sedan behöver vi förhoppningsvis inte vänta så länge på ett besked. Det ska bli så skönt att bara få veta vad man har framför sig. Att kunna ställa in sig mentalt liksom.

Klubbkväll på Åhléns i kväll! Jag känner att det är i kväll det kommer att ske. Min överkastjakt kommer att nå sin kulmen och troligtvis kan vi i kväll luta oss tillbaka i ett smakfullare, lite vackrare hem.

Nu ska jag ägna mig åt lite tvättvikande och framtidsbryderier.

I låtsasvärlden

Har kommit hem från dagens prommis med Viktoria och barnvagnarna. I dag gick vi runt Bölesholmarna som är två små öar som ligger vackert mitt i Umeälven. Solen strålar trött från himlen och det känns nästan som vår. Klara ligger forfarande och sover och jag har avnjuit en kopp kaffe med kanel som Ewa tipsade om. Det är så gott så man behöver inget gott på sidan om. Jag försöker börja ett nytt liv. Igen...
Till kaffet har jag även avnjutit ett nummer av Femina som jag tog med från mamma. Har läst om Linn Ullman och hennes skrivande och en underbart rolig krönika av chefredaktören Lisbeth Lundahl. Hon skriver om sina låtsasvärldar och jag kände igen mig så otroligt mycket Det fungerar ungefär så här:
När jag ibland känner att min egen vardag ter sig lite grå och tråkig brukar jag låtsas att jag är någon annan eller någon annanstans. När jag sitter här och skriver på min enkla lilla blog som jag egentligen inte vet om någon läser kan jag t. ex. i stället få för mig att jag skriver för New York Post och att min lägenhet egenligen ligger på en mysig gata mitt på Manhattan i stället för i ett fult tegelhus Väst på stan.
När jag är ute och drar barnvagnen längs grusvägen nere vid älven och känner mig lite väl mainstream kan jag i stället låtsas att jag går längs jokken i Abisko (hos Erica) med fjällen som tornar upp sig bakom mig och den fantastiska vyn av Lapporten framför mig.
Det kanske är högt spel att verkligen erkänna dessa fantasier... Eller så är det något som alla gör. Jag frågade Tobbe som hävdar att han bara lever i den verkliga världen, men jag vet inte om det är sant. Själv har jag hållit på så här så länge jag kan minnas. När jag var liten var jag ofta same och den grå Citroënen var egentligen en rensläde. Min rosa täckjacka var en vacker liten kolt och jag jojkade ständigt.
Vet inte om det hanlar om verklighetsflykt, barnasinne eller bara allt för mycket fritid. Kanske är jag helt sjuk i huvudet. Oj. Tänk om jag är knäpp!

Allt och ingenting

Klara och kusin Isak slappar hos mormor!

Det är ungefär vad helgen har bestått av. Vädret har gjort att vi tagit det så lugnt, så lugnt. Eller, ja, så lugnt som man nu kan ta det med en två- och en fyraåring i huset. Har ju så klart också varit på Edvards dop som var en fantastisk mysig tillställning! Vi har dessutom flanerat på stan och fikat på Ekbergs två gånger.

För första gången på länge kunde jag träffa mina älskade vänner igen och jag inser hur mycket jag saknar dem. I går kom Erica och Jenny förbi och drack lite kaffe och åt köpeslussebullar. Det var så himla skoj att få träffas igen och varje gång vi ses förbannar jag mig själv för att det inte blir oftare. Men vad gör man när de människor som finns så nära ens hjärta befinner sig så långt bort...?
I bland undrar jag i mitt stilla sinne om det inte var bättre på 1800-talet, när alternativet att flytta bort från sina hemtrakter tedde sig allt för vidlyftigt. Tänk, om jag bott kvar på Djupviken och hade min mest avlägsna vän i Bertnäs... Om jag hade bott i ett litet rött hus med mamma och pappa i en stuga på tomten och syster och bror i granngårdarna. Det kanske inte var fullt lika idylliskt som jag här får det att låta men det irriterar mig något att alla ska bo så långt bort.

Har ju glömt att berätta om mitt nya hår!!! Fick ett presentkort på frisseri på min födelsedag och innan vi åkte till Piteå hann jag genomgå metamorfosen. Åh vad jag känner mig fiiin. Skillnaden är brutal och det är så skönt att se ut som mig själv och inte som Ronja Rövardotter. Jag älskar Ronja men jag vill inte ha hennes frisyr. Inte längre, inte nu när jag slipper.

I dag har solen kommit åter och det är dags för promenad med Viktoria och Lisa. Leve solen!

P.I.P - Plötsligt i Piteå

Då var man här. Tillbaka på brottsplatsen för dop, fika på Ekan och en massa mat.
Härligt!

Klara ska även få besöka sjukhusapoteket och alla tanterna där. Oh så mysigt.

Åh vilken dag!!

Ja... Vad säger man en dag när man väcks med frukost på sängen, tända ljus och en hes mansstämma som viskar "ja må hon leva, ja må hon leva...". Ute är det fortfarande mörkt när jag sitter vid köksbordet och river det prassliga papperet av paketet, precis som det alltid har varit den 21 november på morgonen.

Min mamma har alltid haft den otroliga förmågan att göra varje födelsedag speciell. Hela dagen har känts magisk och som om den är bara min. Bara, bara min! Det är alltså hennes fel/förtjänst att jag har blivit så här. Och hon är förresten likadan som jag. Varje år, den 28 juni, när hon själv fyller år ordnar hon en riktig fest för vänner och familj, med mat och vin och om man har tur även lite fransk nationalsång. Jag tycker att det är så bra! Många i hennes ålder har slutat fylla år. Men inte mamma och just därför åldras hon inte heller. Hon är fortfarande en blond tiger, min mamma.

Jag ska heller aldrig sluta fylla år.

Sweet sunday

I två nätter nu har Klara sovit som en liten prinsessa. Detta får mig att på dagarna känna mig som en stor prinsessa. Oj vad sömn är skönt. Och så underskattat! Tänk om jag för två år sedan skulle ha haft vett att uppskatta åtta timmars sömn. Tänk om jag då hade vetat...

Jag luktar ute. Det luktar så gott! Jag och Klara har varit ute på en sjuhelsikes promenad. Tobbe pluggar inför morgondagens tenta och vi bara går. Och går och går...

Känner mig lite pirrig i kroppen. I dag är det dan före dan före dan... Före min födelsedag! Jag vet att min ålder nu borde ha nått den gräns när man inte längre har någon rätt att längta till sin födelsedag men jag kan inte hjälpa det! Jag tycker att känslan är precis lika speciell som när jag fyllde åtta eller nio. Jag undrar om jag är lite ego. Som om jag inte redan visste...

En nervsträckning senare...

Regnet fullkomligt vräker i dag. Vägarna är täckta av blankis alternativt småsjöar. Trots detta har jag hunnit med att stolpa runt Haga med Klara i vagnen. Jag har kommit på att en promenad nästan är ett måste för att hon ska sova ordentligt i två timmar. Genom fönstret ser allt så hiskeligt grått ut men när man väl tar sig ut, i regnkläder och vattentäta kängor så är det inte så farligt trots allt. I alla fall inte när man har kommit in och tagit en varm dusch. Mmmm...

I går kom så vår hussjukgymnast hit. Ida klämde och kände och gjorde en nervsträckning. Jag vet inte riktigt vad det är, men det gjorde inte ont och det var tydligen ett bra tecken. Något med ett ligament som är som en muskel i ryggraden. Tror det var så det var...

Nu är det dags för lunch innan Klara vaknar. Fort!

Sjukstugan på Skolgatan.

I går var verkligen en seg dag. Så seg att inget fanns att skriva. Inget fanns att säga.
I dag har jag dock fått perspektiv på saker och ting. Tobbe låg och flämtade i 39 graders feber hela dagen. Jag kände mig stel som ett järnspett och försökte så gott som det gick hålla modet uppe. Klara var förmodligen fullkomligt uttråkad och sov bort större delen av dagen.
Till slut fick jag nog av missären och masade i snigeltempo fram genom västra staden och kom till slut in till stan. Väl där upprymdes jag av någon form av pysselande och när jag en stund senare kom hem igen, till en lägenhet som ångade av feber och paracetamol, kunde jag stolt hänga upp ett nytt tyg på ena väggen i vardagsrummet och en liten tavla på en annan av vardagsrummets fyra väggar. På det lilla stringbordet som pappa har gjort i slöjden ställde jag en ny liten underbar ljuslykta från Indiska och ovanför sängen i sovrummet hängde jag ett annat nytt tyg. Och Klara och Tobbe bara sov...

I dag är det torsdag och Klara ligger och snackar i sitt babygym. Tobbe hoppade ur sängen och kände sig hyffsat frisk. Min rygg mjunar mer och mer och i eftermiddag kommer min privata sjukgymnast Ida hit för att dricka lite kaffe och kolla lite på min svankregion.

Som ett led i mitt nya liv som inredare blev jag nyss tvungen att ringa till min lilla mamma och ändra min önskning inför födelsedagen. Nej, jag vill inte längre ha nya skinnstövlar. Skinnstövlar som funkar har jag redan. Vad jag behöver är ett nytt överkast. Eller hur? Och kanske nya snygga kuddar att lägga på överkastet.
Erica! Hjälp! Snart kanske jag är en Mrs. Stewart i alla fall.

Nu måste jag kolla runt efter det perfekta, lagom coola överkastet. Eller är det urnördigt med överkast?

Take that!

När jag var tonåring gillade jag inte pojkband. Min kompis Lena hade tapetserat sitt rum och hela skolbänken med bilder av NKOTB. Hon åkte till Stockholm för att gå på konsert, hon var förblindad av kärlek till Joey. Själv lyssnade jag i hemlighet på Euskefeurat och Norrlåtar. Jordan, Joey, Danny, Donny (har jag glömt någon) var förvisso snyggare än Ronny, men dom kändes inte riktigt äkta. Fler pojkband kom och gick men jag blev aldrig så där rabiat förälskad i något av dem. Sen kom grungen och flanellskjortorna. Vi lyssnade på Kurt Cobain och svettades i Christinaskolans cafeteria där vi satt klädda i lagar på lager av ylle och flanell. Hur dum får man bli? Ur träslöjdens förråd hade jag plockat några decimeter skinnsnöre som på ett ytterst genomtänkt sätt lindats runt halsen i försök att få det att se ut som något som var gjort i förbifarten... Men jag var nog aldrig någon riktigt grungare heller. De killar i Piteå som var klädda i flanell och hade lortigt hår var faktiskt skitiga på riktigt och luktade mopedbensin... Nä, då föredrog jag de där sportkillarna som luktade Farenheit eller AXE. Oj... när man tänker efter var tonårstiden verkligen kantad av både dubbelmoral och vägsökande. Men det är väl också det som är meningen. Hur hamnade jag här egentligen? Det började ju med pojkband! Vad jag egentligen skulle komma fram till var att jag i går blev lite småförälskad igen. Mitt i ryggskadan kollade jag lite på fotbollsgalan när Take that plötsligt gjorde entré i rutan. Döm om min förvåning eftersom jag inte hade en aning om att dom hade slagit sina påsar ihop igen. Jag satt där och upptäckte att jag smålog för mig själv och tillika insåg jag att jag hade fallit för ett pojkband. För Take that. Att dom har gått och blivit gubbar men fortsätter att stå på rad med varsin mick och sjunga i stämmor störde mig inte alls. Hjälp! Hur gammal är jag egentligen? Eller hur ung? Förstår du vad jag menar? Är jag en tonåring som gillar ett gubband eller en kärring som fattat tycke för ett pojkband? Jag vet faktiskt inte själv...

Pang!!!!

I går kväll, som så många andra kvällar, pratade jag med min syster i telefon. Vi pratade om allt och ingenting, som alltid. Klara låg bredvid mig på soffan och blev efter en stund lite trött på det. Jag lyfte upp henne, nöp fast telefonen under hakan, reste mig ur soffan på ett väldigt oergonomiskt sätt och plötsligt bara sprättade det till i ryggen. Jag gissade att det var något som inte riktigt var som det skulle vara och mycket riktigt blev det inte precis bättre under kvällen och i morse när vi steg upp var min rygg lika stel som ett isblock. Gissar att det är detta som kallas ryggskott, även om det kanske är en mild variant. Nåja, skönt är det inte!

Gårdagens gråväder utnyttjade vi rätt bra. Jag och Klara gick i väg till Viktoria och lilla Lisa där vi blev bjudna på ett mycket gott fika och trevliga små samtal.
Den här dagen blir nog ytterst lugn. Hade planerat en massa saker; promenad med Viktoria, fika hos Anna... Ja, du hör ju. Nu blir det i stället jag, Klara och en paj rygg. Tur att vi har Annika Lantz. Jag älskar henne! Jag vill vara hennes kompis!

Grått på vägen, grått i luften, måndag...

Det är tur att man är en rätt glad fis när vädret är som det är i dag. Jag och Klara har varit på BVC och nu väger hon prick 5 kg!
Sitter och funderar på om man borde gå ur på en promenad men vädret är verkligen ingen höjdare. Problemet är att jag HATAR att sitta inne hela dagarna. Jag känner hur jag blir blek och fet på nolltid liksom. Jag får väl sitta och vela här i soffan en stund till... Kaffebryggaren står och puttrar i köket och snart är det dags för dagens första kopp och en liten pepparkaka. Liten och liten... Ja, men det känns bättre om jag använder just det adjektivet för att beskriva de kakor jag äter. Det känns liksom bättre då.

Helgen har varit underbar med mamma, storebror och lilla Tove här på besök. Tyvärr blev kusin Tove förkyld och med det vädret som varit i helgen har man inte precis haft någon större lust att vara ute på äventyr. Men allt det där spelade faktiskt inte så stor roll. Det har varit så mysigt att bara umgås i lugn och ro.

I går badade jag och Klara. Det var sååå roligt!

In, ut...

...ungerfär så har dagen i dag varit. Morgonpromenad längs älven, in igen för lunch, ut för fika på stan med Jessica, in igen för middag, ut för fika hos Viktoria och Patrik, in igen för lite iordningsställande av lägenheten inför morgondagens storfrämmande. Storerbror David och Klaras tjejkusin Tove kommer på besök ända från Malmö och det ska bli sååå roligt!! Det är så tråkigt när människor man tycker om bor alldeles för långt bort. Malmö ligger väldigt långt bort.

På söndag är det farsdag. Egentligen kanske farsdag är ungefär som Alla hjärtans dag, lite sökt och meningslöst. Dock kan jag inte låta bli att tycka att det är ganska stort, med min älsklings första farsdag. Kan dock inte avslöja något här för risken finns ju att festföremålet läser...

Ska nu försöka mata Klara till sömns. Lilla nattsuddaren...

Faktiskt supermamma och utmaning #3

I dag känner jag ett visst behov av att skryta. Jag vet inte om det är moderskapet som gjorde det eller om jag helt enkelt är en ovanligt effektiv kvinna, men i går bakade kopiösa mängder fikabröd. En sats kanelbullar och en sats falska potatisbakelser. Det är fantastiskt vad man kan hitta på internet. Jag googlade "potatisbakelser" och hittade en hemsida som innehöll en jäkla massa kakrecept. En kvinna någonstans i Sverige hade samlat sina favoritrecept och lagt ut på nätet. Om jag blunder kan jag se den kvinnan framför mig. Hon är så där som jag önskar att jag kommer att vara när jag är sisådär 70 år. Lagom rund, vithårig, stora hängbröst och skrynkliga armar, ett hus som är varmt och ombonat och alltid luktar nybakat fika. OK, vi får väl se om jag lyckas fullfölja denna dröm men hur som helst gjorde jag i går ett tappert försök till uppvärmning inför min ålders höst. Lite tidigt kan tyckas men det är som med knipövningar; ju mer man håller på desto bättre blir slutresultatet.
Så, till min pappa vill jag säga att nu finns här bulla!! Han gillar liksom bulla min pappa. Bulla. Haha. Det var ju så man inte fick säga!

I dag åt vi gröt till middag. Mannagrynsgröt. Det var jag som hade gjort den och eftersom jag inte är så hemskt tålmodig utan snarare en ganska ivrig person, särskilt när jag är hungrig, lyckades jag göra gröten tjeckrutt (reservation för felstavning). Vad kan det tänkas betyda? Se det som rappakalja. Våga ha fel!

En mammaledig bloggares bekännelser

I dag är det två månader sedan Klara föddes. Även om det känns som att hon alltid har funnits med mig så har tiden gått så fruktansvärt fort. Det är svårt att beskriva. Det är som att det var förutbestämt att det var just hon som skulle komma. Som om hon liksom har gått vid min sida hela livet.

I två månader har jag varit borta från mitt ganska så fartfyllda jobb. I början kände jag mig alldeles vilsen i mitt eget hem och i så klart också i rollen som mamma. Dagarna bara gick och jag tyckte inte att jag gjorde någonting. Jag vågade inte lämna Klara så all tid gick åt till att mata henne eller vänta på att hon skulle vakna så att jag skulle kunna mata henne igen. Hormonerna gjorde att jag grät och skrattade om vartannat utan egentlig anledning. Jag kan väl inte påstå att jag i dag har gått och blivit värsta supermorsan men nog känns det ändå som att jag har lärt mig en del.

De första veckorna kände jag mig på något sätt understimulerad. All fart och fläkt var som bortblåst och plötsligt kastades jag hem från BB och landade i den grå soffan i vardagsrummet, en bebis i famnen och två mjölkstinna bröst hängades från överkroppen. Det var som om någon sa: - Varsågod Sofia. Ta den här bebisen och fixa det.

Men i takt med tidens gång har jag liksom vant mig vid lugnet och ron. Jag känner mig inte längre understimulerad trots att jag och Klara på dagarna har en ganska lugn tillvaro. Det intressanta är att jag liksom, på ett bättre sätt än tidigare, kan se det underbara och fina i alla småsaker som sker. Vinden som blåser och krusar Umeälvens vatten, den fantastiska vagnen som rullar så lätt, det utsökta kaffet i köket på förmiddagen, den vita snön i björkarna utanför fönstret. Framför allt får jag njuta av alla små saker som Klara gör. Hennes små leenden som kommer allt oftare, hennes små händer som krafsar på min tröja, hennes små gurglanden som upphetsade föräldrar snabbt tolkar som joller...
Allt det här tror jag delvis att jag har bloggen att tacka för. Tack vare mina tappra försök till dagboksskrivande har jag liksom öppnat ögonen för vardagen. Först nu tror jag att jag har kommit på att det är därför jag bloggar. För att kunna se mitt eget liv liksom. Och jag måste få säga att jag gillar det jag ser!

Ett vitt äventyr

I natt kom det äntligen lite ordentligt med snö. Jag vaknade någon gång vid tresnåret av att plogbilen körde förbi i en rasande fart.

När vi på förmiddagen kom ut i snön kändes staden som en oskuld. Allt var vitt och det var nästan som att jag skämdes över att jag trampade i allt det vita. Den känslan gick efter en stund över till en mindre ilska över plogbilsfrånvaron längs strandpromenaden.

Vi knallade iväg till IKSU där vi kollade på basket. Det var den första seriösa basketmatchen jag har bevittnat och jag kände mig som ett ganska stort frågetecken. Vi passade även på att inviga sportcentrets nya cafeteria tillsammans med Ante, Mårten och Per. Kaffet kunde väl ha smakat bättre men vad fasen! Det har ju snöat!

I går pratade jag med min fina systerson Isak, fyra år. Han hade varit på Halloween-fest hos en flicka från dagis. "Hon är stor. Hon är fem år och jag är bara fyra." Berättade Isak stolt. När jag frågade vad han hade gjort på festen svarade han "Vi lekte Ett, två, tre ost". Detta är ett nytt dialektalt dilemma. Jag fattade rätt snabbt att det måste vara samma lek som i min barndom hette "Ett, två, tre rött ljus". Jag börjar undra om vi från Piteå är något av språkliga freaks. Ju mer jag lever och ju mer jag får se, desto mer förstår jag att hela världen står enad och Piteå och piteborna väljer hela tiden egna kringelikrokar. Jag tycker att detta är ett rätt häftigt fenomen. Men visst är det väl så att det heter Ett, två, tre rött ljus? Vem fan skulle stanna för en ost???

Klara är fortfarande krasslig. Hon sover och kraxar, om vartannat. Jag gissar att sovandet är ett led i hennes tillfrisknande, för att orka slå ihjäl alla små baciller.

Utmaning #2

I bästa Fredde Lindström-anda vill jag nu inbjuda till nästa dialektala utmaning. Jag vet inte om det är jag som är körd i skallen eller om detta ord verkligen är ett lokalt påfund.

Skrana. Vad kan det tänkas vara? Vinnaren, meddelas återigen så snart som möjligt.
Detta med dialekter är en fas jag går igenom. Snart kommer något annat. Jag lovar!

På tal om dialekter

Nu är det fredag kväll och vi har kollat på Idol. Klara sitter i pappas famn i sin röd- och vitrandiga pyjamas som hon fått av sin farmor.
Vi har ätit glass och jag måste medge att vi har det rätt mysigt.

På tal om dialekter så måste jag i kväll få uppmärksamma ett fenomen som är rätt intressant. Man kan ju tycka att Norrbotten borde vara ett ganska homogent dialektalt område där vi alla låter ungefär likadant. OK, jag kallar mig fortfarande för norrbottning även om jag numer kanske borde titulera mig västerbottningen. Jo, Norrbotten var det. Just nu vet jag inget roligare än att håna Gällivarespråket. Tobbe är ganska bra på svenska, men ibland kan jag inte hålla tillbaka. Några exempel:

- I Gällivare tittar man inte på TV, man kollar TV.
- I Gällivare flyttar man inte boken till bokhyllan, man för boken till hyllan.
- I Gällivare är man inte i huset som man bor i, man är i huset vars man bor.

Jag vet att man i Malmfälten anses prata rikssvenska. Vad säger Svenska akademien om ovan givna exempel?
Detta påpekas med all kärlek och några droppar ironi. Visst är det väl störtskönt med dialekter. Jag älskar dem! Kom gärna med fler häftiga exempel! Från när och fjärran!

Dagens dialektfråga: I Umetrakten firar man i slutet av augusti stugsista. Vad kan det tänkas vara tro? Vinnaren meddelas så snart som möjligt.

Freeedag! Och gäsp.

Klaras lilla förkylning håller i sig. Jag undrar hur det är när man är fökyld för första gången. I natt har hon varit vaken en hel del. Gråtit, hostat, rosslat, nyst. Till slut somnade hon ganska gott i vår säng. Nu ligger hon och ser hur pigg ut som helst. Hon hostar och nyser, men är ändå ganska nöjd. Fy så hemskt med snor när man inte vet vad det är...

I går gick vi en prommis med Jennie längs den vackra Umeälven. Älven är för Umeå vad Fårösundet är för Piteå. Vatten är liksom livgivande och rogivande på samma gång. Älskar älven. Vår lilla promenad avslutades på Schmäck med varm choklad och bulle. På svenska heter det bulle. I Piteå heter det bulla. Jag har lite svårt att säga rätt. När vi var i Stockholm i våras och skulle gå och fika beställde jag kaffe och bulla. Oj vad servitrisen såg idiotförklarande ut. Som man säger på högstadiet: Orka bry sig!

Kaffe. Behöver kaffe.

Sitter i soffan och skriver. Datorn på låren och en sovande dotter på bröstet. Hon har blivit förkyld stackarn. Jag misstänkte att detta skulle ske. Dels är det höst och alla medier fullkomligt skriker om förkylningar vilket gör en hypokondrisk småbarnsmorsa fett nervös. I måndags kom Tobbe hem från skolan och kände sig krasslig. Det var liksom bara att vänta. Har inhandlat små näsdroppar med koksaltlösning på apoteket och det var jag tacksam för i natt när det lilla flickebarnet andades som en överviktig karl i övre medelåldern. Hon verkar dock inte lida av sitt tillstånd. Hon gråter bara när jag försöker operera ut saker ur hennes näsa, och vem skulle inte göra det?
Tobbe är en orolig pappa och sa i morse att vi skulle ringa BVC. -"För att berätta att Klara är snuvig?" frågade jag... Jag lät lite dryg, och sen såg jag att han var riktigt orolig... Stackars Klara och stackars Klaras pappa. Jag har dåligt samvete.

Jag behöver en kopp kaffe. Och jag behöver ställa in mina frukostgrejer i kylskåpet. Dessutom har posten kommit och jag är så nyfiken. Jag bara är sådan...
Men jag har så många saker i famnen. Vet inte riktigt var jag ska börja.

I farfars kostym

När Klara föddes hade vi lite problem med att klä henne. Alla kläder var för stora och även storlek 46 hängde som påsar på henne. Det var hemskt och jag längtade så mycket efter att hon skulle lägga på sig lite hull, ju mer ju bättre. I dag är hon åtta veckor och och har växt i nästan alla kläder hon fått i present. På sin åttaveckorsdag har hon på sig kläder som hennes farfar skickade i ett paket när hon var som lättast. Då tänkte jag att kläderna skulle bli lagom till hennes femårsdag... Men nu, bara några veckor senare, sitter de som en schmäck!!! Tack farfar!

I dag har det varit kallt i Umeå. Snön knarrar under fötterna och efter promenaden var både jag och Klara lite rosiga om kinderna. Det är så härligt! Det är då man känner att man lever!