En mammaledig bloggares bekännelser

I dag är det två månader sedan Klara föddes. Även om det känns som att hon alltid har funnits med mig så har tiden gått så fruktansvärt fort. Det är svårt att beskriva. Det är som att det var förutbestämt att det var just hon som skulle komma. Som om hon liksom har gått vid min sida hela livet.

I två månader har jag varit borta från mitt ganska så fartfyllda jobb. I början kände jag mig alldeles vilsen i mitt eget hem och i så klart också i rollen som mamma. Dagarna bara gick och jag tyckte inte att jag gjorde någonting. Jag vågade inte lämna Klara så all tid gick åt till att mata henne eller vänta på att hon skulle vakna så att jag skulle kunna mata henne igen. Hormonerna gjorde att jag grät och skrattade om vartannat utan egentlig anledning. Jag kan väl inte påstå att jag i dag har gått och blivit värsta supermorsan men nog känns det ändå som att jag har lärt mig en del.

De första veckorna kände jag mig på något sätt understimulerad. All fart och fläkt var som bortblåst och plötsligt kastades jag hem från BB och landade i den grå soffan i vardagsrummet, en bebis i famnen och två mjölkstinna bröst hängades från överkroppen. Det var som om någon sa: - Varsågod Sofia. Ta den här bebisen och fixa det.

Men i takt med tidens gång har jag liksom vant mig vid lugnet och ron. Jag känner mig inte längre understimulerad trots att jag och Klara på dagarna har en ganska lugn tillvaro. Det intressanta är att jag liksom, på ett bättre sätt än tidigare, kan se det underbara och fina i alla småsaker som sker. Vinden som blåser och krusar Umeälvens vatten, den fantastiska vagnen som rullar så lätt, det utsökta kaffet i köket på förmiddagen, den vita snön i björkarna utanför fönstret. Framför allt får jag njuta av alla små saker som Klara gör. Hennes små leenden som kommer allt oftare, hennes små händer som krafsar på min tröja, hennes små gurglanden som upphetsade föräldrar snabbt tolkar som joller...
Allt det här tror jag delvis att jag har bloggen att tacka för. Tack vare mina tappra försök till dagboksskrivande har jag liksom öppnat ögonen för vardagen. Först nu tror jag att jag har kommit på att det är därför jag bloggar. För att kunna se mitt eget liv liksom. Och jag måste få säga att jag gillar det jag ser!