lördag, december 29, 2007

The end of an era

På jobbets julfest för några veckor sedan stod jag, i vanlig soffan-anda och orerade över något. Denna gång handlade det om snusandet och min kärlek till snuset. Jag knöt min näve och lovade mina medsnusande vänner att jag ska sluta någon gång. Jo, nästa gång jag blir gravid, då slutar jag för gott.
I förrgår slog det mig att jag endast hade ett fåtal små snuspåsar kvar i min dosa och började så smått fundera på det kanske var dags. Med den kommande prishöjningen i åtanke tog jag så ett aktivt beslut att inte köpa någon ny dosa. This is it. Det är över nu.
Jag är inte längre Soffan som snusar. Nu slipper jag planera var jag ska stanna på väg hem från jobbet för att köpa en dosa Rapé. Jag slipper springa till arbetsrummet mellan lektionerna för att hinna snabbsnusa innan det är dags för nästa lektion.
Jag slipper många saker.
Lätt kommer det säkert inte att bli, men jag ska göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra. Jo, jag ska lägga undan pengar också. Snuspengarna får bli en grundplåt till något annat roligt i stället.

Och förresten, jag är INTE gravid. Det här gör jag helt på egen hand.

Snusfria dagar: 2!

onsdag, december 26, 2007

Julen som kom och drog vidare

Då sitter man här då. Julhelgens sista kväll har lagt sitt mörker över världen och själv sitter jag här några kilo tyngre, fylld av julmat, choklad och julmust.
Julaftonen firades med mor, far, äldsta systersonen Nisse och bror med familj. Och så Tobbe och Klara så klart! Tomten var snäll och gav mig nya och ursnygga täckbyxor, en smarrig parfym och ett par tjusiga örhängen som min svägerskas syster har gjort.

I natt vaknade jag (gräsänkan) av lilla dotterns ynkliga gråt. Hon låg där i sin säng, het som en kamin och med en ilsken hosta. Denna dag har därför gått i lugnet och vilans tecken och dessvärre missade vi födelsedagsmiddagen hos Erica. Dock hoppas jag på att kanske få komma och äta några gamla rester i morgon. Eller en kopp kaffe.
Nu återgår jag till Mannen i sjön och min twist-påse. Man tager helt enkelt vad man haver.

torsdag, december 20, 2007

En kvar!

Nu är det nära... I morgon ska jag vara julfint klädd och gestalta en drunknande tomtenissa i lärarkårens julspel. Jag måste fila lite på själva dunknandet nu i kväll...

Eftermiddagens husvisning var bra. Huset var finfint men storstort. Jag sliter mitt hår och försöker tänka på allt jag kan tänka mig att man måste tänka på. För vad ska huset egentligen vara anpassat? För i dag? För om fem år? För om 30 år när alla våra barn har flyttat hemifrån och vi stapplar omkring med krumma ryggar och tunga hängbröst?
Mina tankar spinner runt, runt, runt och jag står stilla mitt i mina tankar och försöker få dem på plats.
Ursäkta mitt tjat och mitt surr och mitt eviga ältande.

En arbetsdag kvar! En!!!

tisdag, december 18, 2007

Nedrans slask

Jag är en vinterälskare av rang. Jag bara älskar den vita snön och minusgrader är inget som skrämmer mig. Jag gillar skidåkning på längden och på tvären och jag njuter av att bara få gå omkring på den vita mattan av snö.
I morse när jag åkte till jobbet visade biltermometern 7 varma grader. Det här är inte vinter. Det här är inte jul.
Hur som helst är jag glad över att jag numera bor i den stad där julen ska firas. Förra året, när vi fortfarande var västerbottningar, blev vi stannandes i björkarnas stad ett dygn extra på grund av underkylt regn och blixthalka.

Veckans projekt är ytterligare en husvisning. Denna får jag fixa på egen hand eftersom Tobbe jobbar i lappmarkerna. Detta objekt ligger på rätt sida av stan och jag är som alltid väldigt förhoppningsfull. Jag borde kanske lugna ner mig lite men just nu är husjakten min stora hobby.

Tre arbetsdagar kvar! Tre! T-R-E! 3! III! Three! Trois! Tres!
*viftar på rumpan av glädje*

söndag, december 16, 2007

Väl utnyttjad helg

Fredag: Personalfest med världens bästa personal. En fest som innehöll allt som en fest ska innehålla: Fördrink, god mat, efterrätt, blodvite, en rejält vinglande kollega, många glada och inte lika vinglande typer, allsång, tjuvrök... You name it...

Lördag: Prommis till stan, 30-årskalas hos Emma, videokväll med bästa jobbarkompisen och glass.

Söndag: Utflykt till syster i Luleå med mamma och pappa i arla morgonstund. Underbar grötlunch och promenad i perfekt vinterväder.

Bra jobbat, eller hur?

tisdag, december 11, 2007

Husjakten, del IV

Kvällen har tillbringats vid köksbordet med en provhög för händerna och betygsfunderingar snurrandes i huvudet. Nu är det färdigrättat och det känns som att det mesta har fallit på plats. Tack för det!
För dig som inte är lärare kan jag berätta att man KAN ligga sömnlös om natten för att man hemsöks av tankar kring eleven X och om denne verkligen har gjort sig förtjänt av ett MVG eller om det är rimligare med ett VG just nu. Ska eleven Y behålla sitt VG trots att hon egentligen inte visat de kunskaperna den här terminen?
Snart är det jullov. Prisa gudarna för jullovet!

Husjakten då? Jo, efter en andra visning av huset från förra veckan har vi bestämt oss för att inte slå till. Eller vi... Det var nog mest jag som inte kände det där klicket.
Jag har aldrig köpt ett hus tidigare men jag kan tänka mig att det ska kännas som när man träffar sin stora kärlek. Det ska klicka, plinga och bulta i hjärtat. Annars kan man vänta.
Vi sitter ju inte i sjön men det vore bara så roligt med ett eget hus...

måndag, december 10, 2007

Nytt liv

Bild: Wikipedia

Funderade först på att döpa inlägget till "Gräsänka" men vad fasen står det för egentligen. Vaddå gräs? Vaddå änka? Gräs som i braj eller gräs som i sådant som hästar och kossor äter? Vaddå änka? illa är det väl ändå inte. Det är ju bara den lilla detaljen att min man befinner sig långt, långt borta, i Lappland, där han numera knegar.
I dag är första dagen av denna nya era och jag får väl säga att denna första dag har gått ganska bra. I morgon kommer han hem igen vilket känns ännu bättre.
I ett års tid har jag vetat att det är så här det kommer att bli men jag har hela tiden kunnat skjuta det framför mig och förbereda mig lite i lönndom. Nu står vi här och framtiden har blivit verklighet. En verklighet som det bara är att ta tag och leva i på bästa möjliga sätt. Jag försöker intala mig själv att fokusera på häret och nuet och njuta av alla dagar. Inte lida av ensamheten, den tomma sängen, den (på kvällen) tysta lägenheten. Inte vara ledsen för att jag inte har någon att spontankrama när jag vill, spontanbrottas med när jag vill, spontanfika med när jag vill eller bara spontanprata med när jag vill.
Jag ska i stället vara glad över att jag har någon att ringa till precis när jag vill, någon att tänka på hur mycket jag vill, någon vars lukt sitter kvar i lakanen. Någon att älska, precis hela tiden.
Och så kommer han ju hem ganska ofta också...

fredag, december 07, 2007

Helg ljuva helg

En vecka kvar. En vecka.
Om en vecka är betygen spikade. Allt är rättat. Allt är tänkt. Allt är bra.
Visserligen är allt ganska bra just nu också. Men allt är inte riktigt rättat och tänkt.

I kväll äts det paj, dricks det vin, äts det chokladpraliner, snusas det snus och tittas det på Idol.
Vayamos Amanda. Vayamos.

Hustittandet är spännande men jag är lite hemlig.
Trevlig helg kära vänner!

tisdag, december 04, 2007

Husjakten, del III

Vad kan jag säga mer att dagens objekt känns hett. Hetare än hett.
Ett lagom stort hus. Eller lagom... Huset är jättestort men med framtiden i åtanke så känns det alldeles lagom. Känslan där inne var den rätta och området är toppen.
Mer än så kan jag inte säga just nu. Mer än så vet jag väl egentligen inte själv just nu.
Mer än så kan jag inte säga om något just nu. Hela min varlese är uppfylld av kalkyler, uppvärmningssystem, treglasfönster och dräneringsfunderingar.

Vad gör man sen? När man har köpt sitt hus, fixat det som man vill ha det, landat och bestämt sig för att: -Här ska vi bo, i dag och resten av alla dagar. Vad tänker man då på? Vad pratar man då om?
Är det kanske den dagen man bestämmer sig för att börja spela golf? Är det den dagen man köper en husvagn för att ändå liksom vara på väg? Eller är det kanske den dagen man bara lutar sig tillbaka med en god bok, framför den öppna spisen i vardagsrummet, glad över att ha hittat hem?

måndag, december 03, 2007

Till dig som längtar...

...efter ditt barnbarn, syskonbarn eller efter Klara helt enkelt.
Och till er alla vill jag rikta en vädjan om att inte tänka allt för mycket på klädhögen som syns lite vagt i bildens högra kant. Denna klädhög är ganska konstant där i sin fåtölj. Fåtöljen är ett arvegods som jag själv gillar skarpt men som min mamma ofta kommenterar och undrar när jag ska avyttra. Men! Utan fåtöljen hade klädhögen legat på golvet och hur kul hade det varit egentligen?

I dag har jag hämtat mitt nya körkort. Inte för att jag slarvat, tappat, eller supit bort det förra. Helt enkelt bara för att det gamla hade blivit för gammalt. Det har alltså hunnit gå tio år sedan jag stod där utanför körskolan, mitt i den smällkalla vintern, men en liten lapp i min hand. En liten lapp som intygade att jag var en fullfjädrad bilförare. Sedan den dagen har jag älskat att köra bil. Du kanske tycker att älskar är ett starkt ord och må så vara. Men jag gör det.
Det anmärkningsvärda med det nya körkortet är att jag nu, svart på vitt, kan se att de tio år som förflutit sedan den där magiska dagen har satt sina spår. Jag känner mig inte äldre. Tycker inte att jag ser särskilt mycket äldre ut. Men när 97 års upplaga av Soffan läggs bredvid 07:an så är det ganska uppenbart.
Men det är väl så det ska vara. Hade ju faktiskt varit konstigt annars...
Så njut i stället av uppföljaren här ovan. Hon står sig i alla lägen.

söndag, december 02, 2007

Den första adventen

Årets första advent har varit precis så adventig som man vill att en första advent ska vara. Snön har fallit från himlen i sakta mak och inne i vår lägenhet har lukten av saffran legat tung.
Pappan i familjen har jobbat och jag hade så klart planerat att föreviga Klaras första lussebullbak när vi var mitt i det. Men med händerna ihopkladdade av gul deg och mjöl över hela tröjan så får det helt enkelt bli en bild av de färdig bullarna i stället. Ibland hinner man inte med. Så enkelt är det bara...
I går julpyntades hemmet från golv till tak. Eller nåja. Julpyntades gjorde det i alla fall.
Jag har köpt en ny och fin glasboll fylld med små lysdioder som pryder köksfönstret på ett fantastiskt sätt.
Och så tomten... Egentligen är jag ingen tomtemänniska men den här darlingen från sent 70-tal kan jag bara inte säga nej till. Jag fick honom av några bekanta till mamma och pappa när jag var nyfödd. Gulltomte!


lördag, december 01, 2007

Bättre förr

I brist på annat har jag nu ägnat ett stund till att läsa mina egna gamla bloggar. Läste om sista månaden i Umeå, om flyttstök och farväl, om tankar och funderingar. Läste med öppen mun i förvåningen över hur utomordentligt tomt mitt skrivande har blivit. Mitt liv är inte tomt, inte på något sätt, men mitt skrivande har förvandlats till tomma ord.

Jag tänker tillbaka på det sista året i Umeå. Mammaledighetsåret. Året när kalenderns sidor var tomma men livet, hjärtat och hjärnan så fyllda av känslor och tankar. Jag tänker tillbaka på de dagliga barnvagnspromenaderna längs Umeälvens strand då jag i huvudet skrev minst en novell varje dag och då jag hade eoner av tid till mitt förfogande för att fundera över livets stora frågor. Och små.

I dag, när livet är fyllt av så mycket annat, räcker tiden inte till för allt funderande. Eller funderande existerar ju så klart alltid men dagens funderande är liksom beordrat från högre ort. Jag är ålagd att fundera på lektionsplaneringar, prov, betygsvarningar och föräldrasamtal. Jag är ålagd att fundera över vilken tid jag måste åka från jobbet för att hinna hämta Klara på dagis på utsatt tid.

Det känns som att jag inom loppet av sex månader har blivit akutvuxen och lever i tron att jag måste prestera på vuxenvis.
Skärpning lilla Soffan. Gitta från din hybris och fundera hur mycket du vill!
Eller hur?

fredag, november 30, 2007

Jämna steg

Foto: Sofia Wellborg

Varje dag är en kamp mot leksaker och husgeråd, utspridda över golven. Att som förälder till en uppfinningsrik ettåring försöka ha ett hem som är rent och avskalat, smakfullt och stilistiskt, det är ungefär lika lätt som att hålla fast en lövhög i styv kuling. Det går bara inte. Men jag kan inte låta bli att imponeras av den lilla tösens framåtanda och om kvällarna efter den rutinmässiga röjningen kan vi luta oss tillbaka i ett ganska trevligt hem. OK, just nu står en lära-gåvagn parkerad under soffbordet och tre pusselbitar ligger tillsammans med en liten barnsko metodiskt utplacerade framför bokhyllan. På soffbordet ligger två böcker med tilltalande titlar som Ellen och Olle äter och Bli glad med Gogo. Men om man lyfter blicken lite. Mot väggarna... då ser det ändå helt okej ut.

Bilden togs i somras av min vän fotografen. Kolla in hennes hemsida!

Heja Amanda! Ta hem det här nu!
Trevlig helg!

torsdag, november 29, 2007

Husjakten, del II

I kväll var det dags. Familjen R-E:s andra husvisning.
Huset i fråga ligger på gångavstånd så jag och Klara promenerade iväg och mötte Tobbe som kom i ilfart från jobbet.
Jag gillade det lilla slottet riktigt mycket. I alla fall en av de tre våningarna. Övervåning och källare blev något av en besvikelse. Mest för den ringa storleken. De små sovrummen låg alldeles för nära varandra och jag såg Klara framför mig, som tonåring, i desperat jakt efter ett privatliv som inte går att finna på den ringa boytan.
Men jakten fortsätter. Sanna mina ord.

Äntligen fredag i morgon. Fredag och tandläkarbesök. En gammal lagning har lossnat.
Glad kjolfredag på dig!

måndag, november 26, 2007

Fylld av ord

Så känner jag mig just nu.
Har tillbringat kvällen på Krokdil och en föreläsning av Susanna Alakoski som skrivit Svinalängorna som fängslade mig i början av sommaren.
Kvinnan är en fröjd att lyssna till och jag satt fängslad från början till slut. Fängslad av hennes berättelse och hennes ord. Fängslad av hela känslan att sitta där i den lite för kvava luften, omgiven av människor som sitter där, lika fängslade som jag.
Uppfylld av glädjen över att bo i en stad som serverar finkultur till vanliga människor som tar denna till sig, precis som om den vore lika lättsmält som isglass en varm sommardag.

söndag, november 25, 2007

Dagen efter gårdagskvällen

Denna dag har kantats av en bekant känsla som dock inte besökt min kropp på väldigt länge. Känslan av att gårdagskvällen innebar en drink för mycket och att timmarna mellan lakanen blev för få. Jag vill inte känna den här känslan på ett tag nu men det överskuggar dock inte det faktum att kvällen var otroligt trevlig. Som vanligt tycker jag nog att gafflandet hemma i soffan var det bästa på hela kvällen. Väl ute i vimlet kunde vi konstatera att publiken har blivit mycket ung. Jätteung! Huruvida detta faktum även fastställer att vi andra har blivit äldre vill jag faktiskt inte diskutera här och nu men jag gissar att det är en naturlig konsekvens av mitt tidigare uttanlande. Vi är äldre, men ändå ganska fräscha.
Tack fina tjejer för en toppenkväll!

I dag bjöd staden på skyltsöndag i bästa skyltsöndagsvädret. Tunga snöflingor föll från himlen och vi fikade med bästisarna mitt i vimlet.
Nu är det kväll och jag är ganska glad över att det snart är i morgon, när i går kommer att vara i förrgår och ett minne som inte känns i kroppen på samma sätt som i dag.
Verkar jag trött? Jag är trött...

lördag, november 24, 2007

Stora firardagen

I dag har hela stora familjen varit här och födelsedagsfikat. Eller inte hela... Vissa delar av min familj har ju valt att bosätta sig i landets sydligaste landskap men alla andra har i alla fall varit här. Vi har kalasat på tårta och annat sött som gör att jag nu känner mig lite som en ballong. Nu menar jag inte lätt som en fjäder utan mest bara uppblåst.
Och snart... Snart är det dags för dagens andra kalas. Tobbe har åkt till jobbet och på väg dit lämnar han lilla Klaran hos mormor och morfar. Jag sitter här i en tyst och tom lägenhet och ska snart piffa mig så där som man bara gör när man ska ut på galej. Mina bästaste tjejkompisar kommer hit på fest! Du förstår va? En riktig jäkla tjejfest. En tjejfest med vin, kex, ostar, chips och godis. En tjejfest med gälla röster, skratt, smink och kramar.
Efter att ha varit gravid, ammande och mammande i snart två år så är det dags för göra comeback på dansgolvet, i baren och på snabbmatstället. Om än bara för en kväll.
Aftonens outfit ligger utspridd på sängen och vinet står på kylning.

Jag återkommer med en utförlig rapport i morgon. Om jag överlever...
Puss och trevlig lördagskväll på er alla!

onsdag, november 21, 2007

Oh what a day!

Vad ska man säga? Födelsedagar klår de flesta andra dagar med hästlängder. Dock måste jag erkänna att jag inte hade så stora förhoppningar på just den här dagen. Tänkte att firandet får komma på lördag i stället. Men! Jag väcktes av sång med frukost och paket i sängen. På jobbet har både busungar och världens bästa personal sjungit så att jag har rodnat. Mobilen har plingat titt som tätt med grattisar från både nära och fjärran vänner. Oj vad det betyder mycket. Så fantastiskt mycket faktiskt.
Som kronan på verket erbjöd sig mormodern och morfadern att hämta barnbarnet på dagis och i samma veva erbjöd de sig att laga födelsedagsmiddag som skulle stå på bordet när jag kom från jobbet. Detta i sig är en present bättre än många andra.
Min kärlek jobbar kväll så han ramlar väl in här inom den närmsta timmen.
Nu höll jag nästan på att glömma! Sverige slog Lettland med 2-1!!!
Vilken underbar födelsedagspresent det är att bara få bekräftat att det finns människor där ute som tänker på mig och bemödar sig med mail, sms, telefonsamtal, skönsång eller bloggkommentarer. Det är den bästa av gåvor. Alltid.
Och sist men inte minst, ett stort tack till de vältränade grabbarna i blågult som piffade till kvällen ordentligt. Tack!

tisdag, november 20, 2007

Detta jobb -ett liv

I kväll föräldramöte. I morgon långdag. Det här med livet är mycket jobb. Jag lägger ingen värdering i detta yttrande. Jag bara konstaterar.

Men imorgon! Födelsedag!!!
Den här hösten har gått så snabbt att jag, som annars är rätt hysterisk kring mina egna födelsedagar, inte har hunnit fundera särskilt mycket alls. Eller så håller jag på att bli gammal... Men så är det ju inte. Jag är långt ifrån gammal. Knappt några rynkor alls. Knappt några hängbröst och knappt några gropar i låren. Knappt...
Nu är det bäst att hoppa i säng så att det blir födelsedag riktigt snabbt!

söndag, november 18, 2007

Äntligen...

...har jag klistrat in alla våra framkallade bilder i albumet! Egentligen är det ju rätt trevligt när man väl håller på. Man passar in bilder, klistrar och skriver fint med silverpenna samtidigt som man dricker saft och lyssnar på radio. Nästa gång ska jag inte vänta lika länge. Jag ska verkligen försöka att inte vänta lika länge.

Dessutom har vi i dag inhandlat en svart pulka som Klara invigde på bästa sätt. En tur till gungorna och mer än ett smakprov av den vita snön, som var lika kall varje gång.
Nu blir det bums i säng, i ångorna av fotolim...

lördag, november 17, 2007

Å hon nös, å hon frös, attjo, attjo, attjo PROSIT!

Jag har inte snuva. Men dotra producerar sådana mängder snor att det är snudd på övernaturligt. Och att sedan inte kunna snyta sig... Vilket straff! Dessutom verkar lillfia ha trätt in i en ny livsfas där vi får göra bekantskap med ett hiskeligt temperament. Hon kan verkligen peka med hela handen. Ja, hela kroppen om jag ska vara riktigt ärlig. Fråga mig inte var detta kommer ifrån. Hennes pappa är diplomatisk som få och jag... Ja, jag är väl ganska medgörlig? Är jag inte det?

I dag, när övriga familjemedlemmar sov middag, åkte jag till stan för att uträtta ett litet, litet sminkärende. Det var allt. Snabbt skulle det gå. Och snabbt gick det. Men förutom det lilla sminkärendet hade jag även lyckats uträtta ett byxärende. Ett pyttelitet byxärende bara...

fredag, november 16, 2007

Tillbaka i soffan

Den här veckan har varit något av ett äventyr. En temavecka som jag tillsammans med några andra insiktsfulla lärare har sytt ihop till något som vi hoppades skulle bli bra. Och det blev bra! Annorlunda men bra. Vi har gjort studiebesök och byggt figurer i olika omgångar och kvällarna har ägnats till utvecklingssamtal och försök till återhämtning. Pust, stön och gäsp är några ord som kan beskriva den Soffa som på mornarna krälat från sängen till duschen i ett desperat försök att kvickna till.
Nu har dock veckan blivit helg och jag sitter här med ett väl tilltaget glas rött och har ätit after work-middag tillsammans med mina bästa jobbarkompisar.

Jag har en bestämd känsla av att mina blogg-inlägg har ändrat karaktär under de senaste månaderna. Det finns inte längre mycket tid för tankar och reflektioner. Jag tror inte riktigt jag hinner med att reflektera särskilt mycket. Jo, det praktiska i vardagen hinns med, vad vi ska äta till middag, vem som lämnar/hämtar på dagis, vad som bör handlas och om sängkläderna kanske har gjort sig förtjänta av en runda i tvättmaskinen. Sen hinner jag också fundera en del över elev X situation i skolan och huruvida dennes prestationer eller brist på prestationer har enbart med inställning att göra eller inte.
Vidare kan jag konstatera att det inte finns något snus som kan mäta sig med Göteborgs Rapé, för nu har jag provat.
Du ser själv. Jag har drabbats av blogg-torka. Men jag tror att det kommer att vända en vacker dag. En vacker dag...

måndag, november 12, 2007

Borde inte datla

Datla, det gör man när man håller på med datorn. Min systerson Isak myntade uttrycket och jag tycker att det är ett väldigt bra verb. För det är ju det man gör, man datlar. När man använder en cykel så cyklar man. När man håller på med boll så bollar man. När man grejar med en dator så datlar man. Fullkomligt logiskt.
Men, som sagt, jag borde inte datla. Jag borde diska och hoppa i säng. Tobbe jobbar kväll och i kväll om någon kväll borde jag göra som min kloka hjärna säger och lägga mig i tid. Morgondagens 12-timmarsdag på jobbet gnager samvetet och pockar på min uppmärksamhet.
Hur svårt kan det vara? Jag testar...

söndag, november 11, 2007

Pappornas dag

Även Klara är svag för sötsaker...

I dag har jag firat världens två bästa pappor. Min egen bästa pappa Ulf och Klaras bästa pappa Tobbe.

Det sägs ju att man väljer en partner som påminner om ens förälder, mamma eller pappa, beroende på tycke och smak. Jag kan se många likheter mellan min pappa och min sambo och en av deras gemensamma nämnare är passionen för kanelbullar. Vad kan då passa bättre en dag som denna än ett storbak?
I morgon är ingen ledig måndag. Hela veckan är ägnad åt elevernas temaarbete och därför är mitt schema ändrat. Kul med något annorlunda men knepigt med nya tider... Nu sätts hjärnan på prov...

fredag, november 09, 2007

I'm back!

Min frånvaro från denna blogg kan delvis skyllas på mitt jobb. Arbetsveckan har kryddats med utvecklingssamtal på kvällstid för att sedan komma hem och avlida i sängen. När jag i morse kom till jobbet kändes det precis som om jag sovit under mitt skrivbord. Jag hade inga tydliga minnen av att ha sovit i min egen säng, bredvid min egen man. Jag kände bara jobbet i kroppen. Nu är i alla fall hälften av samtalen avklarade och helgen ligger framför oss.
Jag har precis blivit lämnad av mina kolleger B och K som förskönat min fredagskväll med tacos, Idol och skitsnack. Tobbe jobbar och Klara sover sött.
Det gör jag också snart.
Trevlig helg kära vänner!

tisdag, november 06, 2007

Livets lunk

Jobbat. Hämtat på dagis. Lagat middag. Haft middag på bordet när mannen kom från jobbet. Tvättat. Tittat på Äntligen hemma och förälskat mig i ett datorskåp/arbetshörna (som just nu känns som ett måste för detta hem). Lekt med dotra. Infekterats av en groende lust för att plugga. Insett att CSN förmodligen inte kommer att stötta min nykläckta idé. Gått vidare och insett att jag har det bra som jag har det. Funderat på om man kanske ändå ska ringa CSN och gullbe...
I morgon är det onsdag!
Sov gott!

måndag, november 05, 2007

En lång, härlig, ledig dag...

... som har innehållit både husvisning och innebandy. Bandyn gick helt klart bättre än husvisningen så jag börjar där.
Jag har alltid älskat att spela innebandy men som vuxen och förvärvsarbetande är det svårt att hitta lämpliga forum för att utveckla denna hobby. Nu har jag dock funnit ett gäng, eller gänget har funnit mig, där spelet är lagom hårt, lagom snabbt och lagom kul. I två timmar håller vi på med blodsmak i munnen och blåröda blaffor på smalbenen. Kul. Urkul! Klättringen får väl fortsätta ligga på hyllan tills någon nappar på mitt förslag.
Husvisningen då? Charmigt hus i ett trevligt område nära stan. Charmen bevarad. Visst renoveringsbehov. Ungefär så kan man nog beskriva detta vårt första objekt. Ganska snart efter att vi kommit in i hallen väste jag till Tobbe; -Nej. Nej. Nej!!! Och, nej. Vi är eniga. Vi kommer inte att slå till denna gång. Dock ser jag fram emot en intressant tid med många tankar, kalkyler, drömmar och fantasier. Förr eller senare dyker det upp. Huset med stort H.
Nu dras jag till sängen av Dotter önskas. Den tar sig. Eller så är det jag som har pms och trängtar efter en bebis.
En liten, liten bebis...

söndag, november 04, 2007

Låååånghelg

Det här med långhelger är lite komplicerat tycker jag. Röda dagar följs av klämdagar, halvdagar, konstiga öppettider och allmän förrvirring. Folk är bortresta eller har besök.
Med bortresta föräldrar och en hårt arbetande sambo, vars arbetsuppgifter inte tar hänsyn till almenackans röda bokstäver, har jag tillsammans med Klara sladdat runt på lite olika aktiviteter.
Det bästa med den här helgen är nog snön som faktiskt lagt sig som en filt över marken. Den knarrar som snö ska knarra och den lyser upp den mörka hösten precis som man vill att den ska göra. Måtte den nu bara ligga kvar. Snälla snön, ligg kvar!

Förresten, jag läser en ny bok. Eller ny och ny... Ny för mig, jag började i förrgår. Dotter önskas av Katerina Janouch. Inledningsvis kändes det som om jag råkat komma över ett gammalt nummer av Mitt livs novell men nu har den mognat och väcker väldigt många tankar som jag förmodligen kommer att behöva avhandla här inom en snar framtid.

fredag, november 02, 2007

I väntan på Idol...

... kan jag konstatera att dom har fest i kväll igen. I kväll verkar tillställningen ha kryddats med allsång/karaoke.
På måndag är det vi som går på husvisning. Så det så!

Vara mamma

Klara och jag har umgåtts i dag. Hela, långa dagen. Vi har badat, sovit, ätit, lekt med Jenny och Edvard, promenerat och skrattat.
Dagar som denna kommer det över mig. Det här att vara mamma. En tillvaro så självklar som ketchup på korven eller skum på ölet. En resa som är det bästa, det bästa som någonsin hänt.
Min goda vän Å frågade mig för en tid sedan om förädraskapet verkligen bara är rosenrött. Om det är så fantastiskt som alla säger. Och visst, som allt annat här i vår värld har även föräldraskapet stunder då det känns som att det vore skönt att bara krypa in under sängen och släcka lyset för en stunds lugn och ro. Men allt som oftast nyper det i hjärtat av kärlek till den lilla varelsen som är det bästa av mig och det bästa av min man. En förfinad, förädlad och fulländad version av oss båda. En liten människa som bara genom att le, dansa eller nysa kan göra min dag. Varje dag.
Aldrig någonsin har jag varit så stolt över något som jag är över min dotter. Bara för att hon finns. För att hon är den hon är. Bara så enkelt. Så himla enkelt. Kärlek.

torsdag, november 01, 2007

Mysdag

Alla små kusiner samlade under samma tak. Kramar, pussar, knuffar, skratt och gråt.
Fika på stan. Skoprovning som inte ledde fram till något konkret.
Två små ögonskuggor inhandlade.
Bilfärd hem i mörkret i sällskap av elitseriehockey i sportradion.
Vilken dag mina vänner. Vilken dag!

onsdag, oktober 31, 2007

Ett riktigt jobb

Arbetsveckan är avslutad. Tre långa dagar fyllda av roliga övningar, tänkvärda tankar och planering av en trevlig temavecka. Långa luncher, hysteriska gapflabb och färdigtänkta tankar. Precis som på en vanlig arbetsplats.
Jag älskar mitt jobb särskilt mycket sådana här dagar. Inte för att jag inte gillar att jobba med elever, men när man sitter ned med sina kolleger på riktigt upptäcker man även att man är omgiven av ett gäng superba människor. Det är så härligt.

Nu ligger en lååång helg framför mig. I morgon bär det av till Luleå. En bra början. Fika på stan och kanske någon liten present till mig själv. Bara en liten, liten present. Kanske i form av en sko. Det har ju öppnat en ny affär, fylld av enbart mitt favvomärke.

söndag, oktober 28, 2007

Kvällen innan arbetsdagen

I morgon är en måndag som för ovanlighetens skull innehåller jobb.
Elevernas höstlov innebär lärarnas fortbildningsdagar och i stället för måndag blir veckans lediga dag torsdag. Jag känner dock ingen jobbångest. Lärarjobbet är oerhört annorlunda sådana här veckor. Utan elever är skolan en annan plats. Tyst, tom och snudd på öde. Samtidigt är risken liten att man hamnar i konflikt med en hormonstinn 14-åring eller skriker sig hes i bland surrande 13-åringar.

Helgen ser bra ut i backspegeln. Klara är tillbaka i sitt gamla glada jag igen och som grädde på moset har hennes kusiner, i sällskap av min egen storebror, anlänt från Sveriges sydspets. När jag på lördagskvällen hämtade dem på flygplatsen och fick se de svå små lintottarna komma rullande ner för rulltrappan fick jag en tår i ögat. Små hjärtan som vi får träffa så sällan.
Nu ska vi äta upp lördagsgodiset som vi somnade ifrån.

fredag, oktober 26, 2007

Ilsken ettåring

Denna vecka har inte varit Klaras bästa någonsin. Den började med feber, fortsatte med lite mer feber och ett ledset och ilsket humör.
Efter middagen i går bestämde jag mig för att ta en titt i den lilla munnen för att se om det kanske kunde finnas något där inne som ställer till problem. Om det gjorde! Totalt åtta (!!) tänder verkar vara på väg upp på en och samma gång. Inte konstigt att man då blir lite på tvären, att man blir lite blank i ögonen, lite ledsen om kvällen.
Helgen skulle egentligen ha tillbringats i skidmetropolen Gällivare för att fira faster Carinas högtidsdag. Men vi blev hemma. Nu får småtänderna krypa fram i lugn och ro, utan att störa sovande kusiner och farföräldrar.

Vidare kan jag berätta att jag är en mycket sjuk människa. Mellan fredagspizzan och Idol satte jag mig vid köksbordet med ett glas rött vid min sida och en trave prov framför mig. Sedan har jag rättat. Oj vad jag har rättat!
Jag älskar att rätta prov. Jag är en mycket sjuk människa.

Trevlig helg kära vänner!

onsdag, oktober 24, 2007

Lång onsdag

På morgonen feberfri gullunge som kördes till dagis. Efter lunch ringer dagis. Feberfri gullunge febrig igen. Superhjälten mormor rycker ut med slängkappa, päronbitar och lek.
Jag på jobbet. Mycket att göra. Inga raster. Jag inte bitter. Bara lite trött.
Förlåt för mina tråkiga onsdagsbloggar.
Allt är schematekniskt.

måndag, oktober 22, 2007

You give me fever...

En ganska gråmulen måndag blev en mysmåndag hemma i köket.
Jag och Klara har haft finaste besöket av vuxna och barn samt en av mina vuxna vänners livs stora kärlek, som för mig var en ny bekantskap.
Att umgås i kök är det bästa. Näst efter att sitta på golvet i hallen. Det gör man alldeles för sällan.
Under hela eftermiddagen var Klara inte sitt vanliga högljudda, glada jag. Hon hade plötsligt blanka ögon och ville helst sitta i min famn. Jag höjde genast på ögonbrynen eftersom detta väldigt sällan händer. Sent om sider tog jag fram febertermometern som förklarade det hela på ett väldigt tydligt sätt. Flickstackarn var ju sjuk. Så, kära vänner, vuxna och barn, känner ni att det börjar klia i näsan eller svida i ögonen så är det jag som är skyldig. Eller min dotter.
När bästa medicinen pappan kom hem från jobbet blev dock saker och ting lite lättare och de mot kvällskvisten var livet en lek igen.

För övrigt kan jag konstatera att Ica Kvantum är en lugn plats klockan nio på morgonen. Har du inte testat? Det är värt ett besök!

lördag, oktober 20, 2007

Tvåbarnsföräldrar för en helg

Lördagen började med en riktig familjeaktivitet. Vi åkte till badhuset för att rulla runt i det varma vattnet i den varma basängen. Oj så härligt, roligt och uppiggande. Jag och Klara badade bastu för första gången i hennes ettåriga liv och i bilen på väg hem somnade hon som en klubbad säl. Sjön suger. Som den suger.
På eftermiddagen kom min kära storasyster och lämnade treåringen Aron som kamperar med oss i helgen. Föräldrarna förlustar sig i den södra grannstaden och Aron gör detsamma på Djupviken. Vi busar, äter godis, kollar på Bamse och läser böcker.
Konstateras kan att det är ett större projekt att vara tvåbarnsförälder än enbarnsförälder. Turligt nog kan treåringen ta på sin egen overall och sina egna skor. Treåringen kan även äta mer korv än sin moster. Kanske är mostern en mespropp.
Under eftermiddagen knackade även en av mina elever på dörren. Hon var i krokarna och ville säga hej.
Jag blir alltid lite ställd när jag träffar en elev civilt. Ingen tuff lärarfasad att gömma sig bakom. Bara jag. Lilla jag.
Nu pustar vi ut i soffan. Tvåbarnsföräldrar som vi är...

torsdag, oktober 18, 2007

Tjenixen

Tillbaka efter onsdagskoman. Onsdagar är mördardagar.
I går hade jag inte en rast. Inte en endaste en. Nackdelen med mitt yrke är att man egentligen aldrig har rast. Lunch intas tillsammans med eleverna och det kan inte kallas rast. I personalrummet efter lunchen hamnar man i stort sett alltid i minimöten om elevärenden. Ingen vill ha det så men det blir så ändå. Annars hinner man inte.

På jobbet är det så mycket jobb att jag aldrig hinner tänka på något annat än just jobb. Dagdrömmar finns inte. Inte där. Inte då.

Konsten är att kunna trycka på av-knappen när man åker hem. Att inte se elever eller måsten så fort man sluter ögonen på kvällen. Att inte gå omkring med ångest över allt man inte hunnit göra under dagen. Det är en konst. Sanna mina ord.


I dag var dock ingen mördaronsdag. I dag var en bratorsdag. Efter jobbet och dagis fikade jag och Klara med Åsa och sedan gick vi en liten tur på stan.Inget shoppat. Bara tittat.

I morgon: Fredag. Kjol. Ekbergs. Ja, vi börjar ju kunna det här vid det här laget. Eller hur?

onsdag, oktober 17, 2007

Skulle blogga i kväll...

...men jag somnade framför Grey's.
Du fattar va?
Då är man trött...

måndag, oktober 15, 2007

I dag

Dagens busigaste: Klara kladdar fast sin uppblottnade frukostmacka på en stolsdyna i köket.

Dagens roligaste: Frisörbesöket. Det är alltid lika skönt att bli ompysslad.

Dagens trevligaste: Förmiddagskaffe med mamma följt av lunch med favvovännerna som i sin tur följdes av fika på stan med nya bekantskapen Anna.

Dagens häftigaste: Sambon kommer hem från jobbet i uniform. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Uniformen är min vän.

Dagens tv: Gynekologen i Askim. Så tragiskt, svenskt och bra som det bara kan bli.

Dagens drog: Snus. Snus. Snus.

Dagens fundering: Hur hantera typerna en trappa ned?

Dagens tappra försök: En tidig kväll inför morgondagens dagislämning.

Dagens misslyckande: Den tidiga kvällen som blev sen.

söndag, oktober 14, 2007

Snööööööö

Gårdagskvällen fick ett magiskt slut. Jag stod på balkongen och tittade ut över vattnet och hörde hur snön landade på marken. Sen kunde jag sova gott. Nytvättad liksom. Fram till 03.00. För andra gången på tre dagar bråkades det högljutt en trappa ned. Vad ska man göra? Det är inte vårt liv. Inte våra problem. Inte våra ilskna gräl på fyllan. Men vi hör. Jag får veta mer än jag egentligen vill om mina grannar och det verkar så tragiskt alltihopa.

I dag försvann snön men jag tror att vi alla kan vara ganska säkra på att den kommer tillbaka.
I morgon är lediga dagen och jag ska få en ny frisyr. Rackarns så snygg jag ska bli!

lördag, oktober 13, 2007

Helg

Jag brukar ibland säga att man när man är småbarnsförälder inte märker så stor skillnad på helg och vardag, på vardag och helg. Kväll är kväll. Morgon är morgon. Vad jag menar är att man som smårbarnsförälder inte kan tillbringa lördagskvällen på ett svettigt dansgolv eller i biomörkret.
Men nog är det skillnad alltid. Att få vara långsam på morgonen. Att få läsa tidningen, att få hasa omkring i mjukisbyxor och tjocksockar. Att få träffa vänner.
Den här helgen är extra speciell. Den här helgen hedrar två av mina bästa vänner staden med sin närvaro och det är så roligt att kunna ses på riktigt. Inte via msn, sms, facebook eller telefonsamtal. På riktigt. Här och nu.
I går åt vi hämt-thaimat och drack vin här hemma hos oss. Åt godis och drack vin. Inte lika mycket som förr, men dock...
I dag har vi fikat på stan och jag har köpt ett par skor. Ett par svarta, klassiska, snygga pjucks. Jag tror att jag gillar dem a lot.
Tobbe jobbar natt i helgen. Jag har hunnit somna i soffan och funderar skarpt på en tidig kväll. Som sagt, det är inte lika många dansgolv längre...

torsdag, oktober 11, 2007

Torsdag = kjolfredag i morgon

Klaras inskolning går som på räls. I morgon är sista dagen, men i dag hade fröken Berit sagt till Tobbe att hon anser Klara vara redo nu. Hon äter och sover bra, även på dagis. Hon är glad och sprallig mest hela tiden, även på dagis.
Jag ser inte längre dagis som ett ont måste som vi måste försöka undvika så långt det bara är möjligt. Nu är dagis en del av Klaras verklighet och vi måste låta henne ta del av den verkligheten regelbundet. Dagis är inget straff, det är en tillgång. Det är otroligt skönt att känna så. Att slippa det dåliga samvete som först tyngde mig. Eller slippa... En gnutta finns så klart kvar. En liten gnutta. Men den gnuttan är mitt problem. Förmodligen inte Klaras.

Torsdagar är enligt mig veckans bästa dag. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag vidhåller. Allt det roliga med helgen ligger framför en, som ett oöppnat paket och man vet inte vad som ska ske men man hoppas, hoppas, hoppas om att det ska bli en kanonhelg. Och lite känns det som om helgen redan börjat. Vi har ätit middag hos Jenny och Lars. Tobbe och Lars åkte iväg till Luleå för att gå på hockey och Erica anlände från fjällvärlden och vi har druckit kaffe och ätit kakor.
Nu måste jag plocka fram en kjol inför morgondagen. Du glömmer väl inte? Kjolfredag...

onsdag, oktober 10, 2007

Jobb, dagis, middag, sova

Dagarna rullar runt.
Tiden går. Klockan går. Runt, runt, runt.
Jag trivs och har det bra.
Äter pepparkakor på kvällarna och saknar min gulltjej på dagarna.
Älskar att komma hem till hennes leende som är fullt av kritvita små tänder.
Älskar att vakna bredvid hennes rufsiga frisyr.
Nu: Godnatt!

måndag, oktober 08, 2007

Carl-Bertil

Carl-Bertil Jonsson är gissningsvis bekant för de allra flesta. Döm om min förvåning när jag i dag upptäckte att jag har honom i min egen familj.
It goes a little something like this...
I går kväll åt mamma middag med oss. Vi började prata om de mindre priviligerade i vårt lilla samhälle. I den här lilla staden finns inga direkta uteliggare. Det finns dock ett gäng som går under namnet a-lagarna men till skillnad från många större städer så utgör de här i stan mer ett trevlighetsinslag.
Mamma har, efter sin hjärtinfarkt, varit helt rökfri efter ca 45 år som rökare. Hon är duktig och stark och klarar det hela ganska bra. Dock har hon suttit på sju paket Marlboro Lights mentol som hon inte riktigt vetat vad hon ska göra med. I går kväll, efter vårt samtal, kläckte hon idén om att donera sina giftpinnar till någon av stadens mindre priviligerade invånare.
När jag i eftermiddag tog en eftermiddagspromenad in till stan fick jag plötsligt se hur en kvinna med långt, rött och slitet hår står böjd över sin gamla cykel och pussar på en blond kvinna som påminner otroligt mycket om min mamma. Tataaa! Moran har gjort slag i saken och tagit sina sju paket med mentolcigg till stan för att lämna över till någon bättre behövande. På kuppen blev hon helgonförklarad och det skulle väl göra vem som helst ganska glad och nöjd.
A-lagarna kommer väl förmodligen att lukta mentol under den kommande veckan, så nu vet ni varför.

söndag, oktober 07, 2007

Att klättra



Förut, när jag bodde i Umeå, hade jag en hobby. Jag brukade klättra. Jag hade en klätterkompis som hette Johanna. Vi träffades inte så ofta off the wall, men det var alltid mysigt att hänga på väggen och småsurra lite mellan kritning av händer och vätskepauser.

I vårt förråd hänger nu min klättersele och mina fina klätterskor mol allena. Jag har inte varit i närheten av dem på en alldeles för lång tid.

Jag vet att det finns en vägg här i min nygamla hemstad. Jag har den utrustning som krävs och jag har absolut viljan. Det enda jag saknar är en kompis.

Känner DU till någon, tjej eller kille, som skulle vilja hålla mig i ett snöre när jag älgar upp för klätterväggen? Känner DU till någon som skulle kunna tänka sig att bli hållen i ett snöre av mig medans denna någon själv älgar upp för väggen? Tveka inte! Hör av dig snarast, ty jag lider av svår abstinens.


Denna dag har varit regnig. Men kärleken har återvänt från vidderna och till middag blev det en sagolik höstig gryta med fläskfilé. Det finns inga dåliga väder...

Bjuder på en bild av Klara, som skulle leka lite i badrummet men leken blev snart en orgie i hällande och slutade med att pappan gav vika och fyllde badbaljan med vatten.

lördag, oktober 06, 2007

Denna dag - en kamp

På Klaras dagis sover barnen middag en gång, efter lunch. I Klaras hem sover hon middag två gånger, på förmiddagen och på eftermiddagen. För att dagislivet ska bli lite enklare har vi beslutat oss för att vänja bort morgonsovningen nu under helgen. Gräsänka som jag är var det bara att anta utmaningen och försöka roa den lilla fröken efter bästa förmåga. Jag bestämde mig snabbt för att jobbet skulle bli enklare med lite hjälp och begav mig till Klaras mormor på morgonkvisten. Klara är omåttligt road av sina morföräldrar. Jag vet inte vad dom gör som inte jag gör, men något är det.
Det gick som planerat. Klara sov en gång i stället för två. Min förhoppning var att denna sovning skulle bli en sjuhelsikes långsovning och att återstoden av dagen skulle bli ett skönt åk i pudersnö. Klara sov i 35 minuter och de sista vakna timmarna var något av en berg och dalbana. När jag till slut la ner henne i sängen tittade hon på mig med en blick som utrålade tacksamhet och lättnad. Sedan vände hon sig om, drog den röda snuttefilten över huvudet och somnade.
Tobbe är kvar i Vilda Västern. Han skulle egentligen ha kommit hem nu i kväll och jag har längtat hela dagen. Det visade sig dock att Vilda Västern är ordentligt vild och hans tjänster behövdes där. Tråkigt och trist, men mer arbete ger mer pengar och vi ses ju i morgon!

I kväll är det fest en i lägenheten down under.
Som varje lördag.
Och varje fredag.
Själv ska jag krypa till kojs.

fredag, oktober 05, 2007

Gå på stan...

... är något som många pitebor tycker om att göra. I dag gick Klara på stan. Jo, hon gick faktiskt. Staplande steg i bylsiga kläder och röda promenadskor. Men ungen gick. Sanna mina ord! Det ska vara en pitebo till att ta sina första steg längs Storgatan... Inte är det väl morsarvet som spökar?

Tobbe har åkt till inlandet för att sköta säkerheten i fjällkommunen i Vilda Västern. Min mamma har ätit middag med mig och Klara. Laxsoppa och rött vin.
Som sällskap nu på kvällskvisten har jag fina filten som mamma presentade oss med efter en tur till IKEA. Filten värmer, men inte i hjärtat...

onsdag, oktober 03, 2007

Onsdagar...

Är långa dagar.
Denna onsdag lyckades bli en extra lång dag fylld av det ena och det tredje. Det gillar jag med mitt jobb. Det innehåller lite av allt. Allvarliga samtal blandas med kramar och gapskratt. Subban i mig får komma fram ibland och nästan lika ofta får jag vara snälla S. Jag njuter nog lika mycket av bägge två.
På vägen från jobbet spjällade jag på längs E4an i lugn och ro när telefonen plötsligt ringde. Det var Tobbe som tyckte att jag körde lite fort. När jag tittade i backspegeln låg polisbilen precis bakom mig. Det gjorde den hela vägen in till stan.
Jag fick hjärtklappning och körde försiktigt med händerna på 10 och 2.
I morgon är jag mammaledig igen. I 24 timmar. Dagis och något annat mysigt. Någon?

tisdag, oktober 02, 2007

Back in the hot air

Varje tisdagsmorgon när jag kommer till jobbet känner jag mig lite förvirrad. Det är som att kroppen och knoppen inte pallar tre dagars ledighet. Det blir för mycket. Den lediga tiden blir för lång och allt jobbtänk hinner suddas bort från hjärncellerna. Dessutom ligger jag ju liksom en dag efter. De andra på jobbet har ju redan hunnit träffas en dag och när jag kommer på tisdagsmorgonen, socialt utsvulten och full av frågor om hur helgen varit och om det hänt något spännande som jag missat, känner jag ibland att jag kommer en dag för sent. Med frågor som är passé och alldeles för mycket energi.

Dagisinskolningen fortskrider i sakta mak. Jag önskar att jag fick vara med. Hela tiden. Men på torsdag är det min tur. Då får jag ta en föräldradag och lunka iväg till dagis men Klara. Klara, som idag även gjort ettårsbesiktningen på BVC. Den hann jag i alla fall vara med på. Hon klarade sig utan anmärkningar men lämnade vårdcentralen med ett sprutstick i det lilla, runda låret. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Svensk sjukvård slår det mesta! Leve den!
Nu dusch och sovning. I morgon är en lååång dag med två tunga möten. Jag lär få användning av sömnen...

måndag, oktober 01, 2007

Det nya livet

I dag började det. Dagislivet.
Eller ja... Vi åkte dit hela familjen, stannade en dryg timme och åkte sedan till Jenny och Edvard på lunch. Ganska likt vilken måndag som helst men ändå så olikt.
Sammanfattningsvis har jag bara en sak att säga. Jag älskar Klaras dagis! Hrmf... Förlåt. Förskola ska det ju så klart vara. Hur som helst, om dagens första intryck består så kan jag inte vara annat än nöjd. Liten och lugn avdelning med lugna små barn och mysig personal. När vi kom fick vi kaffe och fröken Berit tände ljus. Klara tittade storögt på barnen och alla leksaker. Mitt hjärta som hela morgonen hade dunkat hårt i bröstet lugnade snabbt ner sig. Vilken befrielse.

Allt för nu. Puss och kram!

torsdag, september 27, 2007

I dag. I morgon.

I dag har varit en arbetsdag. Lika så många andra arbetsdagar. När man tänker tillbaka i tiden är det lite intressant att konstatera att man egentligen inte kommer ihåg så många detaljer av de dagar som förflutit. En massa dagar har levts sedan jag började jobba men den ena dagen är den andra väldigt lik. I nuet, när dagen är här och nu, känns den alltid som det mest aktuella som någonsin hänt, men i imperfekt är alla dagar bara en soppa av dagar. En god soppa. Men dock en soppa.

I morgon är det fredag. Kort arbetsdag. Prommis till stan. Rituellt fika på Ekan och intagande av schlabang eller något annat sliskigt sött och gott.

Kvinnorna på mitt jobb (jag är också en kvinna även om det tar emot att säga kvinna i stället för tjej) har börjat med kjolfredag. Det är precis som det låter så att man på fredagar tar på sig en kjol. Problemet för mig denna vecka är att jag har haft kjol två dagar i rad. Kjolfredagen blir nu liksom inte lika kjolig. Kanske måste jag köpa mig en princessklänning... Eller så inte.

tisdag, september 25, 2007

Tuttar, bröst och andra bra saker

På mornarna får jag en stunds meditation. I bilen på väg till mitt jobb som ligger 1,5 mil från hemmet lägger jag en Rapé under överläppen, njuter av ett höstvackert Norrbotten och lyssnar på radio. Jag lyssnar alltid på Morgonpasset på P3. Det har jag gjort ända sedan högstadiet, från Thomas Tengby, via Annika Lanz och diverse roliga typer fram till dagens helt ok programledare. Nåväl, i dag lyckades jag pricka in Barnradion och bytte därför till P4 där jag fick lyssna till en kvinna som intervjuades med anledning av de två badnymfer som hade förvisats från ett badhus i Uppsala efter att ha badat med tuttarna framme.
Top-less.
Halvnakna.
Kalla det vad du vill.
Syftet med denna handling var att visa samhället att kvinnor minsann också har rätt att bada med bar överkropp. Brösten är erogena zoner för båda könen och därför ska det inte vara någon skillnad. Kvinnor, så väl som män ska ha all rätt att vistas i det allmäna rummet utan tröja.
OK, jag kan köpa det tänket. På ett visst plan.
Samtalet fortsatte och den intervjuade kvinnan (vars namn jag pinsamt nog inte kan komma ihåg) menade att det är dags att avsexualisera den kvinnliga kroppen i allmänhet och brösten i synnerhet.
Efter detta uttalande sa hela min varelse emot. Jag vill fasiken inte få mina bröst avsexualiserade. Mina bröst har lidit nog av amning och allmän avmagring. Ska de nu dessutom behöva bli officiellt avsexualiserade? Nej. Nej. Nej. Det går jag inte med på. Och inte brösten heller.
Kroppen är ingen allmän egendom. Varken mannens eller kvinnans. Ingen kvinnas bröst är samhällets bröst och ingen manlig bakdel är kollektivets ägodel att smeka och klappa. Vi äger alla rättigheten till våra egna kroppar. Och med den rättigheten vill jag bejaka den lilla gnutta sensualitet som återstår.

söndag, september 23, 2007

Studs och hopp

En händelserik söndag börjar lida mot sitt slut.
I morse tog jag och Klara en morgonpromenad i den underbara höstsolen. Så här säger jag om alla årstider när de infinner sig, men nog är väl hösten ändå typ den bästa av alla årstider? Rent, vackert och friskt. På söndagsförmiddagar är man dessutom nästan alldeles ensam ute i det fria och därför vill jag nog påstå att söndagsförmiddagspromenader är något av det bästa med hösten.

Efter lunch åkte jag och Klara med mamma och pappa till Luleå för att gå på treårskalas. Kusin Aron har hunnit bli TRE år. Bra jobbat sötnos!
På vägen hem tog jag och min kära mor ett spontant beslut att tillbringa kvällen på stadens kulturkafé som i kväll bjöd på klezmerkonsert. Pappa erbjöd sina tjänster som leg. barnvakt och saken var biff.
Det är så härligt med musik. Du som av olika anledningar känner mig lite bättre vet redan att jag är en sucker för folkmusik och helt ärligt tror jag att klezmer slår det mesta. Så glatt mitt i all melankoli och så rikt på toner och variation. Det känns som om golvet och väggarna svänger. Alla ler och stompar med fötter och händer. Skratt blandas med tårar som rinner längs glansiga kinder. En skitbra musikkväll. Och än en gång måste jag ge en eloge till min nya hemstad. Det ordnas evenemang och i vått och torrt. Lättillgängligt och till rätt pris.
Jag älskar.

Tobbe har jobbat hela helgen. Ta mig tusan hela helgen. Jag saknar honom. Men snart kommer han hem. Tur!

fredag, september 21, 2007

Tomt

I går läste jag ut Luftslottet som sprängdes. Det har tagit sin lilla tid. Kvällarna som yrkesarbetande är något mer utpumpade än förr, när jag kunde ligga i sängen och läsa hur länge som helst. Nu blir det några sidor innan ögonen faller igen av sig själva. Men nu är den slut och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Måste hitta en ny litterär kärlek.
Tobbe jobbar och jag har tittat på Klassfesten. En tragikomisk berättelse som får mig att tänka tillbaka på min egen högstadietid som var relativt friktionsfri. Dessutom tänker jag på mitt jobb och mina elever. Många har så mycket att tänka på. Så mycket som inte rör böjning av verb i presens, perfekt och futurum. Trivialt, banalt och blodigt allvar. Omöjligt för vuxenvärlden att förstå och begripa.
Efter det rutinmässiga besöket på Ekbergs i dag kan jag konstatera att staden blommar. Några nya affärer och vips kommer folk från när och fjärran för att strosa. Som förr. På Lundbergs skors tid.

torsdag, september 20, 2007

The temple

Under arbetsdagen har mina tankar stundom flygit iväg till stadens centrum. Till glitter och glamour, till latte och nya strumpor, till rulltrappor och skoaffärer.
Efter lunch erkände min kvinnliga kollega K att hon tagit bilen in till stan för att kolla läget.
Min manlige kollega R förstod inte syftet.
Själv har jag gnolat på den egenhändigt komponerade trudelutten "Galleria, gallera, galleria, gallera..."
SAABen förde mig hem i ett rasande tempo och efter att ha bearbetat resten av familjen begav vi oss iväg. Iväg till den nya världen i vår lilla småstad. Det förefaller vara det största som hänt bygden sedan Linné angjorde bryggan i Öjebyn för ganska många år sedan. Den nya gallerian.
Jag har svårt att finna ord för att beskriva denna tilldragelse. En vanlig blåvardag. De flesta brukar nog befinna sig på sina arbetsplatser och i bästa fall glupa i sig en sur kopp kaffe i fikarummet. Inte i dag. I dag var det fest. I dag verkar det som att alla regler hade slutat gälla. I dag skulle man ställa upp för staden och stilla sin nyfikenhet. Jag var där. Många, många bekanta var där. Till och med min manlige kollega R var där.
Jag gillar själva tänket. När något händer, då jäklar är det bara att ställa upp. Intresserad eller ej. Spelar ingen roll. Alltid kan man hitta något skoj i det hela.
Jag tror att jag måste gå dit i morgon igen.

onsdag, september 19, 2007

Lång dag

Heldag på jobbet.
Middag med lilla älsklingen och mamma och pappa.
Kvällslek och välling.
Femina och Grey´s.
Oh what a day!

tisdag, september 18, 2007

Hur gör de där småbarnsföräldrarna egentligen?



Så har jag tänkt många gånger när jag sett tappra kolleger rusa från jobbet med andan i halsen för att hinna till dagis, fritids eller för att finnas hemma. De kommer ofta lite sent till morgonmötet. Ibland lite rufsiga i håret och ofta med andan i halsen. De sitter sällan särskilt långa stunder i personalrummet utan prioriterar att röja undan och komprimera sitt arbete.
Innan jag blev en mamma kunde jag komma hem från jobbet och lägga mig i soffan och fundera på hur i hela friden man fixade livet som förälder och knegare. Jag undrade över när dessa stackars satar hann med sitt liv.
I dag har varit en sådan dag. En dag med andan i halsen. En sådan dag som jag tänkte på då.
Vaknade - åt frukost - Tobbe åkte till jobbet (pussade hej då) - skjutsade Klara till mormor och morfar - åkte bil till jobbet (avkoppling) - jobbade - åkte bil till mormor och morfar (avkoppling) - åkte till Ica - mötte Tobbe och handlade - åkte hem - lagade middag - plockade undan - tvättstuga (inklusive en tur till Ewa för att hämta skål på utflykt) - slappning framför tvn.
En normal dag. En bra, vanlig dag.
Och livet, det är nog allt det där och lite till.

måndag, september 17, 2007

Om hösten



Jag har faktiskt aldrig, trots ett flertal lägenheter, haft en balkong. Jag har alltid drömt om hur häftigt det skulle kännas att ha en dörr rätt ut i friheten. En direktlänk till omvärlden. Att slippa ta sig genom trapphus och förbi pratsamma grannar.

Nu har jag två balkonger. Detta plötsliga välstånd har fått mig att inse charmen med trädgårdspyssel. OK, trädgård kanske är att ta i men allt det där med jord under naglarna du vet...

I går tog jag itu med sommarblommorna som jag inte längre hade tid och ork att ge särskilt mycket kärlek. Jag smusslade iväg dem till den intilliggande skogen och ställde i samma veva undan balkongmöbler och de snygga mattorna som under sommaren har dolt det iskalla betonggolvet.

I dag var det lediga måndagens dag och trots det minst sagt pissiga vädret åkte jag iväg för att köpa höstväxter och en tjusig lykta för att fylla det tomrum som uppstod efter gårdagens bärsärkargång. Jag är så nöjd med resultatet. Ytterst nöjd. Nu väntar jag bara på lite besök som kan välkomnas av härligheten.


Måndagseftermiddagen blev en fikastund hos Åsa i hennes urtjusiga lägenhet i stan. Åsa har en fantastisk fåtölj med öron stående i hörnet i hallen. Där brukar hon sitta och läsa böcker. Jag tror att jag måste åka hem till Åsa med min bok. Tänk att få vara ensam med en bok. Bara för en kort stund. I den skönaste fåtöljen.

söndag, september 16, 2007

Igen

Jag gillar Susanna Kallur.
Gillar är ett svagt ord.
Jag nästan älskar henne.
Älskar är ett starkt ord.
Men jag diggar henne skarpt.
Hon är söt och glad.
Kallur är bra.

Helgen har gått

Och den har gått fort.
Fredagseftermiddagen blev en orgie i shopping. Totalt oplanerat. Passerade ett skyltfönster som var dekorerat med en klänning som jag blev tvungen att beskåda på närmare håll. Ut ur affären kom jag sen med klänningen som dessutom fått sällskap av en tröja och en svart kofta.
Det är hösten. Jag skyller allt på hösten. Dessutom tackar jag mitt sunda förnuft för att jag inte gick loss på de svarta stövlar jag sprang på lite senare. Den som spar hon har. I alla fall lite mer.
Lördagen förflöt i relativ stillhet och förberedelse inför kvällens middag. Jenny, Lars och Edvard rullade in och vi hade så mysigt så. De yngsta festdeltagarna knoppade in och gav oss äldre lite tid till vin och skitsnack.

I dag har varit en underbar höstdag men långprommis och lunch och kaffe med mormor och morfar och moster Cilla som hedrar rivieran med sin närvaro.
Nu laddar jag mest för en bra morgondag. En bra ledig måndag.

onsdag, september 12, 2007

Denna värld

Blogg-världen alltså.
Min relation till bloggandet är ganska intressant och jag gissar att det är samma sak för många av er andra. Jag har skrivit om detta förut men blir liksom inte klok på det. Därav ältandet.
Jag har bloggat rätt länge nu. I början bara för mig själv, sedan även för familjen och särskilt sedan Klara föddes. Då blev plötsligt min blogg intressant för några fler. Efter att jag satt en besöksräknare på bloggen har jag börjat inse att det måste vara fler som läser. Fler än jag känner till. Fler än de närmsta släktingarna och bästa polarna. Men vilka??? Det får jag aldrig veta och det är väl privilegiet man har som anonym blogg-läsare. Att bara segla omkring bland människors liv och snudda vid deras tankevärld för en kort sekund.
Jag ser bloggen som en sorts dagbok. Ett sätt för mig själv att reflektera över mitt liv och vardagliga händelser. Ett sätt för mig att minnas tankar och känslor från förr. Självklart är det även ett sätt för mig att dela med mig. Det läskiga är att jag aldrig vet till vem.
Jag är en anonym blogg-läsare även jag. Hos vissa lämnar jag kommentarer, men det handlar oftast om människor som jag känner personligen, på riktigt - i den riktiga världen. Många bloggar läser jag och gillar men min blyghet hindrar mig från att klampa in och kommentera. Känns som att jag inte har där att göra.
Själv blir jag outsägligt glad av kommentarer i min blogg. Ju fler desto bättre och förmodligen är det likadant för er andra som bloggar. Man vill ha feed-back, även om det bara handlar om tre små ord, eller fyra. Man vill höra att man syns.
Jag ska nog börja kommentera mera. Hos främlingar också. Ja, det ska jag!

Sen undrar jag över om man är bloggare även i den verkliga världen. Ibland ser jag människor på stan vars bloggar jag läser. Varje gång blir jag lika ställd. Vet h*n att jag läser? Läser h*n min? Ska man hälsa? Ska man titta bort? Är blogg-världen hemlig eller är den en del av den vanliga världen vi lever i? Hur länkar man samman två så totalt olika världar, där den ena är full av känslor och öppenhet och den andra något mera dämpad och lågmäld?
Någon?

tisdag, september 11, 2007

Blus och väst

Det var dagens klädsel. Elever på dagen och föräldrar på kvällen. Föräldramöte alltså. När jag träffar föräldrar vill jag vara proper. Vill inge respekt och sända signaler om att jag är på allvar. Eller snarare att det jag gör är på allvar. Hoppas att jag lyckades.

Kvällarna är verkligen mörka nu. Kolsvarta. Men mysiga. Känner att det vore skoj med nya lampor. Och nya skor. Nya byxor. Ny frisyr.
Vad är det med hösten? Jag vill ha, vill ha, vill ha.

måndag, september 10, 2007

Alltså...

Jag måste bara få berätta vad som hände under den tidigare omskrivna promenaden. Jag hade inte mer än svängt ut på gångvägen här utanför och pluggat in Lasse Winnerbäck i öronen när jag möttes av en frejdig kvinna, med hund - utan stavar, som hejade så där glatt och trevligt. Människor gör så i den här staden. Kommer man gåendes längs en väg och möter en annan glad flanör är oddsen mycket stora att man hälsar på varandra helt enkelt. En trevlig grej som jag uppskattar i den här lilla staden där jag nu bor. Det skapar liksom trygghet.

En stund senare, när jag kommit en bit längre bort, passerade jag en liten kille som var ute och övningscyklade på gatan med sin mamma och pappa. -Så fint, tänkte jag. Så fint att hela familjen är ute tillsammans och delar sonens cykeltränande. Precis när jag gick förbi dem stannade pappan till och halade fram snabeln för att göra nummer ett i diket.
Idyllen kändes plötsligt inte lika mysig. Men vad är det man säger? If you got to go, you got to go...

Prommis or not?

Ja, det är sånt som jag sitter och tänker på så här på aftonkvisten.
Höstluften utanför dörren kommer att kännas underbar mot kinden. Trevliga tanter kommer att heja glatt där de stegar fram med sina stavar. Jag borde ta en prommis.
Inne i hemmet glittrar ljus på soffbordet. Kalastårtan som blev över lockar i kylskåpet och den gullige sambon ligger i soffan. Kanske borde jag stanna hemma.

Dagens lediga dag firades på stadens öppna förskola. Vi var inte ensamma om att ha knallat dit. Huset gungade av glada barn. Sångstunden var oändligt uppskattad av den unga Klara som dansade efter bästa förmåga. Sittandes, gungandes.
På eftermiddagskvisten ringde förskolläraren som ska skola in oss på dagis. Hon lät snäll och mjuk och go. Tack för det. Mitt mammahjärta behövde det.

Nä, nu ska jag ta mig tusan ta en prommis. Viva hösten!

lördag, september 08, 2007

Manad och utmanad

Den nyblivna har utmanat mig.
Åtta kalla fakta om mig själv.

1. Den största sanningen är att jag nog egentligen inte behöver rada upp 8 punkter för att blotta mig själv. Jag är nämligen expert på att blotta mig så fort tillfälle ges. I mötet med nya människor är jag oftast alldeles för snabb med att muddra vederbörande på information om dennes person och lika snabb är jag på att tömma mina egna fickor för att visa vem jag är, hur jag är och hur jag tänker.

2. Jag har ytterst livlig fantasi. Ibland undrar jag om jag har blivit så mycket äldre än 8 år. Mina tankar går ständigt i spinn. Jag leker både i framtiden och i nuet. Jag fantiserar om hur mitt liv kommer att vara i morgon, om ett år eller 20. Jag "leker" att vi åker på bilsemester nästa sommar eller på skidsemester till franska alperna. Jag fantiserar om nya kläder och en annan bil, frisyrer och muskler.

3. Jag har mål i mun. På ont och gott. Tystlåtna och svåra typer kan nog se mig som ett störande inslag i den lugna tillvaron. För egen del har nog min verbala förmåga mest varit mig till gagn. Mina betyg har oftast varit bra. I ärlighetens namn har de nog varit lite bättre än vad jag kanske förtjänat men tack vare mitt tungvrickande har jag övertygat mången lärare om att jag har koll på allt och lite till. Flera gånger har jag suttit i anställningsintervjuer och hört mig själv säga saker som hjärnan kanske inte alltid varit med på. Tror att jag kanske har hjärnan i munnen på något sätt... Kort sagt, jag pratar mig genom livet.

4. Jag är egentligen en man. Jag har många kvinnliga attribut; bröst, livmoder, äggstockar, långt hår och sminkade ögon. Jag går på damtoaletter och föredrar vin framför öl. Men på många sätt känner jag mig mer som man än kvinna. Detta uttalande bär så klart med sig ganska många fördomar, men om du står ut med det ska jag förklara hur jag menar. Jag är rakt på sak och kräver rak kommunikation. Jag älskar att kolla på sport, snusa, svära och dra sexskämt. När jag tidigare i sommar åkte till IKEA med mina bästaste vänner fick jag höra att jag var precis som deras pojkvänner; rusade genom butiken, totalt fokuserad på de saker som stod skrivna på min lista. Jag blir gaaalen av att kräla omkring och titta på småsaker som jag inte behöver. Ger mig inget liksom...
Jag gillar att brottas, så där grabbigt du vet... Ingen av mina polare har samma böjelse men som tur var har jag en kille som också är kille och honom kan jag brottas med och göra nacksving på.

5. Jag (precis som den nyblivna) är en språkfacist. Jag går igång på att prata utrikiska i alla former och så fort jag får chansen kommer jag att plugga ett nytt språk. På något sätt kan man förändra sin identitet genom att behärska ett annat språk. Det är som teater. Man får vara en annan, om än bara för en kort sekund. Lingvistik, fonetik och grammatik talar till mig som små karameller. Det är konst. Att tala, skriva och kommunicera är som att måla eller sjunga. Det är kreativt och bra för själen.

6. Om jag vill kan jag få mig själv att gråta genom att sjunga. Inte för att jag sjunger vackert, absolut inte! Jag har faktiskt ingen aning om varför det blir så här. Snudd på perverst är det i alla fall. Störst effekt blir det dessutom om jag jojkar. Inte för att jag kan jojka. Inte alls. Men jag kan i alla fall låtsasjojka och då jäklar, då forsar tårarna.

7. Jag är en jäkel på att köra båt. Halvt uppvuxen på sjön lärde jag mig tidigt att behärska detta fantastiska fordon och kunde själv upptäcka öar och skär i den underbara skärgården utanför Luleå. Knopar, oljeblandad bensin och brytpinnar är liksom min melodi.

8. Människor är något som jag gillar. Det finns hemskt få som irriterar mig och jag inbillar mig att jag är ganska fördomsfri. Vad man än sett, hört eller trott visar det sig alltid i slutändan att de allra flesta är som man vill att de ska vara: glada, trevliga och sympatiska. Kanske är det jag som är naiv, men det spelar egentligen ingen roll, för det är ju vad jag själv tänker som är av vikt.

Jag vill be följande bloggare göra som jag, blotta dig: emma, ewa, micke och niklas (eller erica, hur blev det med det där egentligen???).

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Fikadagar



Torsdag: två födelsedagskalas där det ena följde direkt efter det andra.

Fredag: Samkväm med trevligaste jobbarkompisarna.

Lördag (i dag): Födelsedagskalas nr. 3.


Mycket fika blir det. Och dagens motion som jag hade planerat i form av en prommis till stadens centrum verkar inte bli av. Skyarna har öppnat sig och ur skyarna faller regn i sådana mängder att jag allvarligt börjar fundera på om jag kanske skulle bygga mig en ark. För säkerthets skull...

I stället för prommis bjuder jag på några bilder från den stora dagen för att Erica (och alla andra) ska få se.
Av sin mormor och morfar fick Klara ett par skor som hon har väldigt svårt att glömma. Hon vill ha dem på sig. Hela tiden! Hon gråter när vi tar av dem.
För övrigt kan jag konstatera att det är lönsamt att bli ett år. Hade man själv blivit hälften så firad hade livet varit sött. OK, livet är ganska sött, men det hade varit ännu sötare.
Nu ska här plockas inför eftermiddagens kalas. Golvet är täckt av en bondgård och små djur. Får som bräker och en lada som spelar "Old Mc Donald".
Det här blev ju ett helsikes roligt blogg-inlägg. Det går till historien. Over and out.

onsdag, september 05, 2007

Dan före dan



För ett år sedan satt jag i vår lilla lägenhet i Umeå och rättade diagnostiska prov. Jag och Tobbe hade gått en prommis in till stan och druckit kaffe på Café Station. Jag kände ingenting och anade ännu mindre. Dagen därpå skulle jag åka till jobbet för att försöka styra upp den sjua som jag just hade startat terminen med. Jag hade massor att göra under de två jobbveckor som låg framför mig.

Jag gick och la mig och hade svårt att sova. Tobbe tittade på tv och jag var irriterad över att han aldrig kom och la sig bredvid mig. Men somnade gjorde jag men bara för att vakna några timmar senare av att det sa PLOPP. Jag studsade upp ur sängen och småskrek till Tobbe att JAG TROR ATT VATTNET HAR GÅTT!!! Logiskt tänkande som han är satte han sig förvirrat upp i sängen, kliade sig i håret och sa: -Men du kanske har kissat på dig... Efter att ha konstaterat att så inte var fallet ringde jag till förlossningen. Barnmorskan på andra sidan luren pratade med lugn stämma och bedyrade att vi lugnt kunde stanna hemma i flera timmar. Förstföderska som jag var. Jag duschade, klädde på mig och sminkade (!!!) mig. Var detta plötsliga infall av fåfänga kom ifrån vet jag inte, men på något sätt ville jag vara fin inför det största som någonsin hänt mig.

När en timme hade förflutit med allt kraftigare värkar ringde jag förlossningen igen. Vältalig som jag är försökte jag beskriva att det gjorde rätt jävla ont. Den lugna barnmorskan förklarade pedagogiskt att det var i sin ordning. Det ska göra ont.

Efter ytterligare en halvtimme var jag färdig med att vara hemma. Känslan av att något var på väg att krypa ut ur mig var alldeles för stark för att inte ta på allvar och i hög men laglig hastighet brummade vi upp till Norrlands Universitetssjukhus.

Den lugna barnmorskan såg något besviken ut när vi ringde på förlossningens dörrklocka.

-Jaha, ni kom i alla fall?

Efter att ha undersökt mig och konstaterat att jag var helt öppen var hon inte längre lika förvånad utan ställde mig vid en gåstol och lotsade in oss i ett förlossningsrum. Jag fick en lustgasmask i min hand och sen var det bara att sätta igång. Hela förlossningen var över på tre timmar och det starkaste minnet från de timmarna är känslan av att vara konstant hög på lustgas och lyckan över att befinna sig så fruktansvärt nära den egna kroppen. Jag och kroppen var ett och samarbetade på ett övernaturligt sätt. Kroppen sa vad jag skulle göra och jag följde varje impuls. Jag frågade barnmorskan flera gånger om det verkligen inte skulle göra mer ont. Många krystvärkar och en sugklocka senare kom så magiska ögonblicket kl. 8.37, när den svarthåriga skönheten visade sig för världen. Den stunden stod tiden helt stilla.

Och sedan den stunden har världen inte varit densamma. Sedan den stunden har världen blivit bättre och vackrare. Den har blivit så självklar och säker. Den har blivit fulländad.


Världens bäste kille och pappa beskrev allt så perfekt då. Hans första, och hittils enda, framträndande i blogg-världen finns att läsa här. Han borde skriva oftare.

tisdag, september 04, 2007

Detta med fjortisar

Rubriken ovan är inte menat som något negativt. Inte som en tung suck. Inte som gnäll. Det är mina egna arbetskompisar det handlar om.
Som högstadielärare får man se och höra många roliga saker på en dag. Man får allt som oftast tänka till ordentligt och man får se till att vara en diplomat av rang. När man jobbar med fjortisar finns det inget som heter långtråkigt eller rutin. Hjärnan hinner aldrig kalka igen. Det är bra. Toppen.
Men det är annorlunda att jobba när man är mamma. Förr i tiden, innan Klara, kunde jag ofta vara kvar på jobbet lite längre. För att fixa det där lilla extra. För att ställa morgondagen till rätta. För att få ro i själen. Men nu, i det nya livet, när dagen når sitt slut och det är dags att stämpla ut, då jäklar går jag hem.
Lönen jag får när jag kommer hem i form av två knubbiga armar som sträcks upp mot mig och en liten mun som säger mama, mama känns så oändligt mycket viktigare än lönen som i slutet av månaden trillar in på bankkontot. Väl hemma så känns det verkligen som att jag är hemma. Förr hade jag alltid elever och provresultat surrandes omkring i hjärnkontoret men nu när jag sätter mig i bilen och kör hemåt är det som att trycka på av-knappen. Oändligt skönt. Och i ärlighetens namn tror jag inte att jag är en sämre lärare nu än förr. Kanske är jag mer effektiv. Kanske sitter jag inte lika länge i personalrummet. Kanske slösurfar jag inte på jobbet. Kanske...

Ja, men fjortisarna då? För att återgå till ämnet så måste jag få återge en liten grej som hände i dag när jag och Klara tog en liten eftermiddagsprommis med den nya vagnen. Ett tiotal meter framför oss gick tre tjejer i pubertal ålder och råmade "And aiiiiiiaiiiiaiiiaiii will always love youuuoouououuuu..." Dom lät som brunstiga klövdjur på grönbete och dom höll på i en mindre evighet. Klara pekade på de tre damerna med sitt ständigt pekande lilla pekfinger. Hon tittade upp på mig med en blick som sa ungefär -Vad i hela h..vete håller de där tonårsdjuren på med mamma? Jag försökte vara diplomatmamman och förklarade att flickorna sjöng en liten sång. Sen tänkte jag tyst för mig själv att ettåringar är rätt kloka. I jämförelse med...

måndag, september 03, 2007

Keep up the good work!

En av de bästa bloggarna jag känner, min dragare numero uno i blogg-världen ventilerar sina funderingar över sin blogg och dess vara eller inte vara. Jag uppmanar härmed till ett kollektivt halleluja över denna blogg och alla våra bloggar, for better for worse, for richer for poorer, in sickness and in health... För det är ju så det är. Inte alla dagar känner man för att lösa världsproblem. Inte alla dagar har man tänkt en tanke som man bara MÅSTE dela med sig av.
Vissa dagar vill man bara skriva. Och om någon sen vill läsa så är det väl fint och bra på alla sätt. Hur tradigt det än kan bli vissa dagar.
Kör hårt! Du äger!

Måndag

Jag menar inte att tjata. Men jag har varit ledig i dag. Eller ledig och ledig. Egentligen har jag varit i arbetsläger, fast hemma.
Dagen började i lugn och ro med ett barnvagnsinköp. Den barnvagn vi har haft ända fram till nu är världens bästa på alla sätt och vis. Men den är kanske inte världens smidigaste att fälla ihop och lyfta in och ut ur bilen. Nu är detta problem ur världen eftersom vi har blivit stolta ägare till en kompletterande, något smidigare variant av kärra. Den gamla trotjänaren har på intet sätt spelat ut sin roll. Den kommer bara inte att få följa med i bilen lika ofta som förr. Det är allt.
Arbetslägret då? Efter lunch satte jag igång med att vara mora. På tre timmar bakade jag 40 kanelbullar och 8 blåbärskakor. Köket var stundtals ett inferno av mjölpuffar, degkladd, pärlsocker och geggiga bakplåtspapper. Men efteråt. Oj. Vilken känsla av välmående.
Och här måste bakas i parti och minut. På torsdag är det storkalas. Ettårskalas! Och som min mammas vän Birgit sa: -Ettårsdagen firas väl hårdare än femtioårsdagen? You bet!

söndag, september 02, 2007

Raspen

Jag är sjuuuk. Inget allvarligt dock. Lite raspig i halsen och klen i kroppen. Skör liksom.
I morse försökte jag trots detta och ett hiskeligt regnväder få igång min käre sambo och dra iväg honom och dottern på någon form av äventyr. Min käre sambo tittade mig ömt i ögonen och sa; -Allvarligt. Kan vi aldrig ta det lugnt och bara vara hemma och läsa böcker?
Motvilligt gick jag med på denna deal och en stund senare slocknade jag i soffan framför Cajsa och Blanca Vlasic. Jag vet inte varför jag alltid måste vara på väg mot något eller uträtta något konkret, något av värde. För att jag är kvinna? För att jag är svensk? För att jag är lutheran? OK, det där med lutheran kanske jag inte är så särskilt aktivt men det kanske formar en mer än vad man förstår. Jag vet inte!

Dock har denna dag gungat på i hemmets lugna vrå. Många koppar te för den onda halsen och många vändor med lära-gå-vagnen för den lilla tösen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
En skål glass till tv-sporten och sen Sopranos.
Fick nyss ett sms. Jag älskar att få sms och skuttar alltid i hög fart mot telefonen. Denna gång var det väl inte fullt lika kul som det ibland är: Hej S. Vill bara påminna dig om din tid hos oss i morgon. Vänliga hälsningar/ Folktandvården.
Just ja...

fredag, augusti 31, 2007

Är jag normal?

Sitter i soffan med datorn på låren och slösurfar. Samtidigt som jag slösurfar gluttar jag lite på tvn som står på. Jag tittar på Cops på kanal 6. Jag brukar göra det. Jag vet att det är lite småsjukt och vrickat men jag tycker om det. Hur normalt är det?
När jag kommer hem från jobbet är jag oftast ganska snabb med att slå på datorn. Jag kollar mailen, bloggen och Familjeliv. Familjeliv är ett ganska sjukt community som främst vänder sig till gravida och småbarnsföräldrar. Jag tycker att det är lite perverst och många av människorna som hänger runt där verkar rent ut sagt blåsta. Men jag gillar det. Hur normalt är det? Tilläggas bör att mina kära mammavänner i Umeå var människor som jag hookat upp med via detta forum så självklart finns det inget ont som inte har något gott med sig.

Jag tänker oftast på mig själv som lite småsmart. Jag tycker att jag är rätt allmänbildad och har koll på läget. Jag tycker att jag har god smak och sunda värderingar. Ovanstående påståenden skulle dock kunna bevisa att jag lurar mig själv. Egentligen är jag nog lite white trash, lite ytlig och lite blåst. Jag försöker vara finkulturell men allt oftare kommer jag på mig själv med aktiviteter som pekar mot att den finkulturella fröken Soffan är en bluff.
Hon som läser Garcia Lorca och citerar Pablo Neruda överröstas allt oftare av hon som mest läser deckare och drar skämt från Sällskapsresan. Hon som dricker rött vin och går på föreläsningar med latinamerikanska författare (vars namn hon i dag inte kommer ihåg) hamnar i skymundan av hon som dricker vatten och shoppar snygga barnkläder. Hon som bränner amerikanska flaggor och predikar om världens orättvisor har oftast häcken full med att utröna vem som kastade ett sudd i någons huvud och övertyga ystra tonåringar om vikten av att räcka upp handen innan man säger något.

Vad var det som hände? Lite intressant är det. Kanske inte för dig. Förmodligen inte alls. Men för mig är det lite roligt att tänka på hur saker och ting har blivit och hur man hamnade här.
Någonstans känns det som att jag lever i nuet nu. Jag inser min litenhet och trivs med den. Jag vet att jag inte kan göra så jättemycket åt Mr. Bush och hans utrikespolitik. Jag vet att ingen blir impad av vad jag läser eller inte läser. Ingen bryr sig om vad jag tycker och inte tycker. Dom jag tycker om tycker om mig för att jag är jag. Inte för så mycket annat. Så skönt!

torsdag, augusti 30, 2007

Flow

Sussanna Kallur har det i sitt springande och hoppande. Ljungberg i sin sträckta vrist. Stieg Larsson i sitt skrivande. Ja du vet. Så där när allt bara flyter och funkar, utan större ansträngning. Det går av sig självt. Så känns det på jobbet just nu. Egentligen ska man inte skriva så här för då brukar det gå åt helsike. Men det är en risk jag får ta.
Det är så mysigt på mitt jobb. Eleverna är så där småsöta som man kan tycka att de är innan man hunnit lära känna dem ordentligt. Då blir dom ofta riktigt söta. Kollegerna är lättpratade och mitt skrivbord är i ok ordning. Jag har planerat fram till höstlovet och hoppas på att planeringarna håller.
Jag har alltid trott att livet som arbetande småbarnsförälder ska vara hektiskt, galet och en omöjlilg uppgift. Men på något sätt känns det som att jag har mer tid nu än tidigare. Kanske beror det på att man har sänkt ribban för att man helt enkelt inte hinner göra något. Man är nöjd med att få sitta stilla. Med en kopp kaffe och en snus. Förvisso har livet som arbetande småbarnsförälder bara börjat och jag kan ju återkomma den dagen jag sitter i bilen på väg till dagis med två eller tre skrikande barn. Men det tar vi då.
Nu är det flow.

tisdag, augusti 28, 2007

Linslusen


Klara gillar lampor. Alla lampor. Hon gillar att tända dem och att släcka dem. Hon gillar att titta på dem och ta ordet "lampa" i sin mun. I dag på kvällskvisten satt lampofilen med sin pappa i sängen för att, som brukligt är, tända och släcka lampan. Jag tänkte föreviga hennes entusiasm men plötsligt kom yrvädret på att det finns en sak som hon gillar mer än lampor. Att bli fotograferad. I en jäkla fart var lampan bortglömd och bästa fotosmilet framtaget.
Notera även gärna den snygga tavlan från Isa. Den är min!

måndag, augusti 27, 2007

Lediga dagen

Min första lediga måndag är avverkad och jag blir allt mer nöjd med att vara ledig på just måndagar. Veckorna blir pyttesmå och helgerna blir jättelånga. Precis som man vill ha det. Just precis som man vill ha det.
Morgonen inleddes med mammaledighetsaktiviteter på Öppna förskolan. Nästan som i Umeå, fast ändå inte.
Lunch på stan och sedan åkte hela lilla familjen till den gigantiskt stora leksaksaffären och inhandlade födelsedagspresenter till den lilla snurran. Födelsedagspresenter ska vara hemliga så uppenbarligen kan jag här inte avslöja vad som nu står i förrådet och väntar på att bli uppackat. Men kul blir det. Det kan jag lova!

I morgon inleder lillan sin karriär som dagbarn hos mormor och morfar. Spännande värre.
För övrigt funderar jag på om man kanske skulle ha blivit häcklöpare. Läraryrket i all ära, men inte ger det mig Susanna Kallurs kropp. Inte för att jag är avundsjuk. Jag är aldrig avundsjuk. Nästan aldrig avundsjuk.

söndag, augusti 26, 2007

Dagen efter i går

I går var vi på kräftskiva med hojna, hojna, hojna och en massa annat folk som till största delen bestod av nya bekantskaper. Bara trevliga bekantskaper. Jättetrevliga! Lilla Klaran sov snällt i sin vagn vilket innebar att vi blev rätt sena. Dagen i dag har därför varit ganska långsam. Mamma och pappa tittade förbi och hjälpte oss att äta upp efterrätten från i går och dessutom har vi stöttat Carolina i hennes sjukampande.

Nu är det Träsktrollet på tv. Är det bara jag som tycker att kungen ser precis, exakt ut som vår egen monark? Han måste ha varit modell. Någon annan förklaring finns inte. Det kan bara inte vara slumpen.
Söndag kväll utan jobbångest. För jag är ju ledig på måndagar!!!

fredag, augusti 24, 2007

Men nu får det väl ändå vara nog!

Hittade detta av en ren slump. Hatet är mer utbrett än jag någonsin kunnat ana. Som vanligt lever jag i en bubbla och förstår ingenting.

Förresten!

I dag fyller Edvard 1 år! Edvard har bjudit på tårta och fått paket.
Grattis Edvard till ditt första år, och tack för att jag har fått vara med!
Puss på dig!

Stackars Foppa!

Sedan en tid är jag en del av Facebook. Jag har fortfarande inte helt och hållet förstått poängen med fenomenet Facebook men det är i alla fall lite roligt att surfa runt och kolla på folk. Som att gå på stan typ... Fast anonymt.
På Facebook kan man gå med i olika grupper. Dessa grupper är en av de saker som jag ännu inte greppar med Facebook. Skit samma, det hör inte hit. Dock stör jag mig på en av dessa grupper, som verkar gå ut på att "hata foppa-tofflan". Jag förstår det inte. Först och främst förstår jag inte varför man måste hata foppa-tofflan och sen förstår jag inte varför man måste hata den så aktivt att man skapar en hel web-värld för att visa sitt hat. OK, man kan tycka att Crocs är fula. Eller osköna. Man kan tycka att det är lite mysko att en massa folk går omkring i gummitofflor med hål i. Man kan tycka lite olika. Men jag förstår det ändå inte. En massa folk har långt hår. Lika många har kort hår. Många har gympadojor och lika många har flip-flops. Vissa går alltid i jeans och andra i chinos. Men kan det då inte få vara så? Vad har foppa-tofflan gjort för ont? I min värld har många foppa-tofflor för att de är sköna och luftiga och bra för benen. Kan det inte få vara så enkelt? Kan inte foppa-tofflan bara få finnas den också? Vid sidan om allt annat konstigt och okonstigt i vår konstiga värld. Heja foppa-tofflan! Heja den!

onsdag, augusti 22, 2007

lkngakng

Är det bara jag som ibland har problem med rubriceringen av inlägg? Ibland är det så självklart men ibland, som i kväll, när jag inte egentligen har något av värde att skriva om, känns det bara väldigt krystat. Jag skulle så klart kunna välja att inte skriva något alls. Jag skulle kunna vara stum och gå och lägga mig i stället. Men som vanligt kan jag inte vara tyst. Jag är dålig på det. Har alltid varit dålig på det.
När jag gick i femman skulle vi vid ett tillfälle få nya platser i klassrummet. Alla som gått i skolan vet att det är ett stort ögonblick när man får en ny bänkkamrat och får se klassrummet ur ett annat perspektiv. Jag var till mig i trasorna och ivrig som aldrig förr. Mitt namn dök aldrig upp. Jag väntade och väntade. Inte förrän alla klasskompisar var utplacerade på sina nya positioner sa fröken Kristina mitt namn: Och S får sitta här framme vid katedern. Så att hon inte pratar så mycket... Jag fick en tår i ögat och kände mig felbehandlad. Så här några år senare kan jag väl förstå henne lite. Men just då kändes det så tråkigt. Jag hade ju ingen att prata med.

I morgon drar jobbet igång på riktigt. Riktiga lektioner i mitt eget fina klassrum. Det är nu det gäller. Ska bli spännande att se vad man går för nu för tiden. Post Klara.

tisdag, augusti 21, 2007

Mjukstart

I går var första dagen med mina nya elever. Fast i ärlighetens namn var dagen ganska kort. Presentationer, schema, info, info, info, matsedel, samkväm och sedan åkte jag in till stan igen. Träffade lilla familjen som varit på Öppna förskolan med Jenny och Edvard. Lunchade på stan, precis som om det forfarande vore sommarlov. Restaurangen var överfull med norska turister, precis som om det fortfarande vore sommarlov.
I dag har jag varit ledig, fikat på Humlan, precis som om det fortfarande vore sommarlov.
Arbetslivet är som synes rätt lugnt fortfarande. Men jag oroar mig inte för att bli uttråkad. Erfarenheten säger mig att det kommer. Kanske inte nästa vecka eller veckan därpå. Men det kommer...

Om 45 minuter smäller det! Texten som fylls med blod, melodin som klingar bekant... dododidododidodo, dodidooooodooooodidoooo.... Näst sista avsnittet. Men i dag får dom komma med något bättre än fotografligister i svarta skinnjackor. Kom igen!

söndag, augusti 19, 2007

Söndag innan måndag

Ja då sitter man här då. Helgen i ryggen och arbetsveckan i magen. Men det känns ganska bra faktiskt. Än har jag inte jobbat tillräckligt länge för att den där måndagsångesten ska infinna sig. Jag är fortfarande kvar i det där ojimorgonskajagjobbaochherregudvadskajaghaförkläderdå??? Imorgonkommerjuelevernaochdåmåstemanväländåhapåsignågotlitemerpublikfriande??? Det vore ju underbart om denna känsla kunde hålla i sig läsåret ut. Jag vet att den sällan gör det, men tänk om... När man jobbar deltid kanske det blir på ett helt annat sätt. När man jobbar deltid kanske man är som en nyponros förjämnan. Aldrig rufsig i håret. Aldrig tråkiga lektioner. Aldrig sen med rättning. Bara världens bästa lärare. Vi säger så. Vi säger att det är så det kommer att vara.

Men vad ska jag ha på mig i morgon egentligen?

fredag, augusti 17, 2007

Första fredagen



I ekorrhjulet har nu en vecka trampats. En vecka av tidiga mornar och regelbundna tider. En vecka av fullproppad hjärna och söndersutten bakdel. En vecka av gråt och rädsla. En vecka av lättnad och glädje.
Trots alla konstigheter är jag på något konstigt sätt nöjd med veckan som gått. Det bästa av allt är att mamma mår ganska bra nu och hela familjen verkar ha hämtat andan. Jag tror att man sällan uppskattar livet så mycket som efter en sådan här grej. Tack för livet!

Sen är det ju jobbet också... Efter att i några månader ha gått omkring och varit lite nervös för att börja jobba i en ny stad, nytt ställe med nya kolleger och nya elever måste jag ändå medge att allt känns förbluffande trevligt. Det är sorgligt att lämna Klara men när jag kommer till jobbet är det så mycket annat som händer. Plötsligt får jag använda en annan del av mig själv, en del som vilat i ett års tid, någonstans i mitt inre. Plötsligt får jag tänka till och tänka efter. Jag får ha kolleger, ett eget skrivbord, egna lådor med egna, fina pennor. Jag får skriva mail, beställa och konferera. Jag gillar att jobba. Det är inget jag hymlar med. Jag gillar att vara mamma och det hymlar jag inte heller med. Det fina är att jag kan göra två saker samtidigt. I alla fall funkar det rätt bra än så länge. Jag får återkomma med en rapport senare i vinter, när Klara går på dagis och Tobbe jobbar mitt i skogen, 13 mil bort. Då kanske jag inte är lika optimistisk längre... Men det tar vi då. När vi kommer dit.

Förresten. I går åt jag lunch med mitt arbetslag på vägkrogen i byn där jag jobbar. Gissa vem som satt där vid ett bord och såg svår ut! Eller det kanske inte är så himla lätt att gissa...
Brolle Jr.!!! Var osäker på om han fortfarande existerade men nu vet både du och jag. Han finns. På vägkrogen vid E4an...

torsdag, augusti 16, 2007

Konstig vecka...

Längesedan nu.
I måndags började jag jobba. Efter ett år i stillhet var jag tillbaka i hetluften igen. Dagen var en toppendag. Alla tog emot mig på bästa sätt. Arbetslaget är toppen. Chefen är toppen. Allt är toppen. Efter jobbet körde jag hem, åt middag i lugn och ro, berättade för Tobbe om allt som hänt, njöt av att vara hemma igen, njöt av att allt var så bra.
Så ringde telefonen. Det var pappa som med dyster röst berättade att han kommit hem från sjukhuset. Mamma hade haft en hjärtinfarkt. Tiden bara stannade. Min älskade, älskade mamma. Hela familjens klippa. Hon som alltid kan, vill, orkar, fixar... Ja, min älskade, älskade mamma. Huden knottrade sig och klumpen i magen bara växte och växte.
Ganska snabbt visade det sig att infarkten var liten och att det såg rätt ljust ut. I dag har det sprängts kärl och min goda mor har lovat att sluta röka. Hon lär bli ordentligt bevakad.
Nu har själen börjat få lite lugn och klumpen i magen har blivit mindre. Men man får perspektiv på saker och ting när det händer hemska saker. Man inser att småsaker som tar mycket energi och tankekraft egentligen inte spelar så stor roll.
Nu vill jag bara att allt ska vara som vanligt. Jag vill att min älskade, älskade mamma ska komma hem och finnas där. Hon behöver inte göra något annat. Bara finnas där. Det är allt jag vill.

Jobbet är bra. Jag diggar mitt nya jobb. Kollegerna är toppen. Chefen är toppen. Eleverna känner jag inte än men på måndag möts vi.
Klara och Tobbe verkar ha det toppen här hemma. Mat på bordet när jag kommer hem. En dag nybakad sockerkaka. En dag storstädad lägenhet. En dag tvättat och rena sängkläder. Ultimat! Och efter allt det här med mamma har min ångest över att Klara ska börja på dagis i oktober liksom försvunnit. Dagis är inte farligt. Det finns saker som är värre. Dagis är bra.

lördag, augusti 11, 2007

Public service förvrider verkligheten!

Denna rubrik får dig kanske att höja på ögonbrynen. Du som känner mig, bloggerskan, vet så klart att detta inte är min egentliga åsikt men ur en viss synvinkel så är det faktiskt så. Så här är det:
Mammas nya kille som sänds i Sveriges radios P3 är ett program vars humor tilltalar mig sjuuukt mycket. Även min sambo är mycket road av de olika karaktärerna som med jämna mellanrum gör besök i vårt kök via den lilla radion. Patrik från Piteå är ju givetvis en av favoriterna. Piteå är inte bara Patriks hemort utan även den stad som vi flyttade till för två månader sedan. Eftersom jag är född och uppvuxen här så behärskar jag redan det lokala språket rätt bra. Jag hör vad som är rätt och vad som är fel och jag kan även prata språket rätt flytande. Min sambo, som är hitdragen från lappmarken måste nu så klart lära sig allt från början. Han är lättlärd och snappar upp saker både här och där. Som lärarinna är jag rätt stolt måste jag säga. Dock har jag upptäckt ett mycket grovt fel. Han säger hajn i stället för häjn ganska konsekvent och i förrgår konstaterade jag att Patrik gör PRECIS samma sak. Vid ett senare tillfälle kan jag försöka förklara skillnaden lite mer grammatiskt för att klargöra hur viktigt det är att göra skillnad på dessa två begrepp. Med detta inlägg vill jag mest höja ett varningens finger. Lita inte blint på allt du hör i radion. Och framför allt, gör skillnad på hajn och häjn.

torsdag, augusti 09, 2007

Efter regn kommer sol

Dottern sussar sött i sin säng. Mamman njuter av en kopp kaffe med öppen balkongdörr så att lukten från den stora fabriken har en chans att krypa in i rummet.
Eftermiddagens åskskur är bortblåst och solens strålar silar sig ner på marken och vattnet utanför. Allt är som upplagt för en kvällspromenad. Men pappan jobbar och följdaktiligen bör jag stanna hemma.

I mitt huvud snurrar just nu många tankar på kommande veckas come back på arbetsmarknaden. Kan inte riktigt greppa det där med att ett års mammaledighet har nått sitt slut. Min och Klaras tid är liksom över. Så klart är den inte över men det är ändå liksom en era som är över. Våra promenader. Våra lekar. Våra fniss vid matbordet när hon lägger huvudet på sned och ler sitt charmigaste leende. Våra långsamma mornar när hon ligger bredvid mig i sängen och drar mig i håret med sina starka, starka små händer. Allt det där som har varit vårt kommer inte att vara på samma sätt. All tid som har funnits kommer inte längre att finnas. Det är inte utan att jag får en klump i halsen när jag tänker på det.
Men allt det här är så klart bara tankar. Det är tankar som går att tänka på vilket sätt man vill och det här sentimentala, sorgkantade sättet kanske inte är det bästa. Faktum kvarstår att jag inte kommer att jobba heltid. Det kommer fortfarande att finnas mycket tid till mys och lek, skratt och kramar. Visst kommer det att bli annorlunda men så är det ju alltid. Inget förblir som det alltid har varit, det kan man vara hyffsat säker på.
En annan sak man kan vara hyffsat säker på är att det blir bra i alla fall.

onsdag, augusti 08, 2007

Vilken grej!


I vintras blev jag tipsad om en hemsida som jag inte längre kommer ihåg adressen till. Det hela gick ut på att man laddade upp en bild av sig själv och sedan spottade datorn upp vilka kändisar man liknade mest. Jag och Tobbe satt en hel kväll och laddade upp olika bilder, i olika vinklar och det var så fantastiskt kul! Det roliga var att datorn tyckte att jag i vissa fall såg ut som Helena Christiansen och Cindy Crawford. Det mindre roliga var att den även såg stora likheter med Margareth Thatcher. Henne vill man ju inte likna liksom.

Hur som helst, nu har Ewa utmanat mig att testa den här kuliga grejen. Om jag av en händelse skulle få en roll i Simpsons är det så här jag skulle se ut. Nu utmanar jag så klart alla mina blogg-vänner som inte redan gjort detta att omedelbums skrida till verket. Do it!
I dag har varit en varm, varm dag. Tobbe jobbar kväll och därför kunde vi tillbringa den första delen av dagen på vår egen lilla playa. På eftermiddagen tog jag och Klaran en tur till stan för att jag skulle få utlopp för mitt barnklädsbegär. Efter en snabb men ack så lyckad tur kom vi hem, glada i hågen. Men gladheten förbyttes snabbt till illschpecko när jag upptäckte att en okänd ärthjärna parkerat sin BMW på vår parkering. I min förvirring glömde jag vilket vaktbolag som sköter parkeringsordningen här i området så jag ringde min polis för att be om råd. Polisen befann sig i närheten och kom hit med polisbil och allt. Efter lite radiokommunikation hade jag namn och födelsenummer på bilägaren och tack vare min egen förträfflighet hade jag snart även telefonnumret i min hand. Ärthjärnan själv var inte ägare till bilen. Jag pratade med ärthjärnans pappa och sa med strängaste frökenrösten att nästa gång hon parkerar kanske hon först ska försäkra sig om att parkeringen inte är förhyrd!!! Ärthjärnans pappa ursäktade sig på bästa sätt och förhoppningsvis har ärthjärnan lärt sig en läxa. Å vad jag längtar efter att vara fröken igen och förmana och beordra. Jag är sjuk. Jag vet.
På tal om att vara fröken så har jag i dag fått mitt schema. Lediga måndagar. Alldeles, alldeles lediga. Flyt. Grymt flyt!