Är jag normal?

Sitter i soffan med datorn på låren och slösurfar. Samtidigt som jag slösurfar gluttar jag lite på tvn som står på. Jag tittar på Cops på kanal 6. Jag brukar göra det. Jag vet att det är lite småsjukt och vrickat men jag tycker om det. Hur normalt är det?
När jag kommer hem från jobbet är jag oftast ganska snabb med att slå på datorn. Jag kollar mailen, bloggen och Familjeliv. Familjeliv är ett ganska sjukt community som främst vänder sig till gravida och småbarnsföräldrar. Jag tycker att det är lite perverst och många av människorna som hänger runt där verkar rent ut sagt blåsta. Men jag gillar det. Hur normalt är det? Tilläggas bör att mina kära mammavänner i Umeå var människor som jag hookat upp med via detta forum så självklart finns det inget ont som inte har något gott med sig.

Jag tänker oftast på mig själv som lite småsmart. Jag tycker att jag är rätt allmänbildad och har koll på läget. Jag tycker att jag har god smak och sunda värderingar. Ovanstående påståenden skulle dock kunna bevisa att jag lurar mig själv. Egentligen är jag nog lite white trash, lite ytlig och lite blåst. Jag försöker vara finkulturell men allt oftare kommer jag på mig själv med aktiviteter som pekar mot att den finkulturella fröken Soffan är en bluff.
Hon som läser Garcia Lorca och citerar Pablo Neruda överröstas allt oftare av hon som mest läser deckare och drar skämt från Sällskapsresan. Hon som dricker rött vin och går på föreläsningar med latinamerikanska författare (vars namn hon i dag inte kommer ihåg) hamnar i skymundan av hon som dricker vatten och shoppar snygga barnkläder. Hon som bränner amerikanska flaggor och predikar om världens orättvisor har oftast häcken full med att utröna vem som kastade ett sudd i någons huvud och övertyga ystra tonåringar om vikten av att räcka upp handen innan man säger något.

Vad var det som hände? Lite intressant är det. Kanske inte för dig. Förmodligen inte alls. Men för mig är det lite roligt att tänka på hur saker och ting har blivit och hur man hamnade här.
Någonstans känns det som att jag lever i nuet nu. Jag inser min litenhet och trivs med den. Jag vet att jag inte kan göra så jättemycket åt Mr. Bush och hans utrikespolitik. Jag vet att ingen blir impad av vad jag läser eller inte läser. Ingen bryr sig om vad jag tycker och inte tycker. Dom jag tycker om tycker om mig för att jag är jag. Inte för så mycket annat. Så skönt!

Flow

Sussanna Kallur har det i sitt springande och hoppande. Ljungberg i sin sträckta vrist. Stieg Larsson i sitt skrivande. Ja du vet. Så där när allt bara flyter och funkar, utan större ansträngning. Det går av sig självt. Så känns det på jobbet just nu. Egentligen ska man inte skriva så här för då brukar det gå åt helsike. Men det är en risk jag får ta.
Det är så mysigt på mitt jobb. Eleverna är så där småsöta som man kan tycka att de är innan man hunnit lära känna dem ordentligt. Då blir dom ofta riktigt söta. Kollegerna är lättpratade och mitt skrivbord är i ok ordning. Jag har planerat fram till höstlovet och hoppas på att planeringarna håller.
Jag har alltid trott att livet som arbetande småbarnsförälder ska vara hektiskt, galet och en omöjlilg uppgift. Men på något sätt känns det som att jag har mer tid nu än tidigare. Kanske beror det på att man har sänkt ribban för att man helt enkelt inte hinner göra något. Man är nöjd med att få sitta stilla. Med en kopp kaffe och en snus. Förvisso har livet som arbetande småbarnsförälder bara börjat och jag kan ju återkomma den dagen jag sitter i bilen på väg till dagis med två eller tre skrikande barn. Men det tar vi då.
Nu är det flow.

Linslusen

Klara gillar lampor. Alla lampor. Hon gillar att tända dem och att släcka dem. Hon gillar att titta på dem och ta ordet "lampa" i sin mun. I dag på kvällskvisten satt lampofilen med sin pappa i sängen för att, som brukligt är, tända och släcka lampan. Jag tänkte föreviga hennes entusiasm men plötsligt kom yrvädret på att det finns en sak som hon gillar mer än lampor. Att bli fotograferad. I en jäkla fart var lampan bortglömd och bästa fotosmilet framtaget.

Notera även gärna den snygga tavlan från Isa. Den är min!

Lediga dagen

Min första lediga måndag är avverkad och jag blir allt mer nöjd med att vara ledig på just måndagar. Veckorna blir pyttesmå och helgerna blir jättelånga. Precis som man vill ha det. Just precis som man vill ha det.
Morgonen inleddes med mammaledighetsaktiviteter på Öppna förskolan. Nästan som i Umeå, fast ändå inte.
Lunch på stan och sedan åkte hela lilla familjen till den gigantiskt stora leksaksaffären och inhandlade födelsedagspresenter till den lilla snurran. Födelsedagspresenter ska vara hemliga så uppenbarligen kan jag här inte avslöja vad som nu står i förrådet och väntar på att bli uppackat. Men kul blir det. Det kan jag lova!

I morgon inleder lillan sin karriär som dagbarn hos mormor och morfar. Spännande värre.
För övrigt funderar jag på om man kanske skulle ha blivit häcklöpare. Läraryrket i all ära, men inte ger det mig Susanna Kallurs kropp. Inte för att jag är avundsjuk. Jag är aldrig avundsjuk. Nästan aldrig avundsjuk.

Dagen efter i går

I går var vi på kräftskiva med hojna, hojna, hojna och en massa annat folk som till största delen bestod av nya bekantskaper. Bara trevliga bekantskaper. Jättetrevliga! Lilla Klaran sov snällt i sin vagn vilket innebar att vi blev rätt sena. Dagen i dag har därför varit ganska långsam. Mamma och pappa tittade förbi och hjälpte oss att äta upp efterrätten från i går och dessutom har vi stöttat Carolina i hennes sjukampande.

Nu är det Träsktrollet på tv. Är det bara jag som tycker att kungen ser precis, exakt ut som vår egen monark? Han måste ha varit modell. Någon annan förklaring finns inte. Det kan bara inte vara slumpen.
Söndag kväll utan jobbångest. För jag är ju ledig på måndagar!!!

Men nu får det väl ändå vara nog!

Hittade detta av en ren slump. Hatet är mer utbrett än jag någonsin kunnat ana. Som vanligt lever jag i en bubbla och förstår ingenting.

Förresten!

I dag fyller Edvard 1 år! Edvard har bjudit på tårta och fått paket.
Grattis Edvard till ditt första år, och tack för att jag har fått vara med!
Puss på dig!

Stackars Foppa!

Sedan en tid är jag en del av Facebook. Jag har fortfarande inte helt och hållet förstått poängen med fenomenet Facebook men det är i alla fall lite roligt att surfa runt och kolla på folk. Som att gå på stan typ... Fast anonymt.
På Facebook kan man gå med i olika grupper. Dessa grupper är en av de saker som jag ännu inte greppar med Facebook. Skit samma, det hör inte hit. Dock stör jag mig på en av dessa grupper, som verkar gå ut på att "hata foppa-tofflan". Jag förstår det inte. Först och främst förstår jag inte varför man måste hata foppa-tofflan och sen förstår jag inte varför man måste hata den så aktivt att man skapar en hel web-värld för att visa sitt hat. OK, man kan tycka att Crocs är fula. Eller osköna. Man kan tycka att det är lite mysko att en massa folk går omkring i gummitofflor med hål i. Man kan tycka lite olika. Men jag förstår det ändå inte. En massa folk har långt hår. Lika många har kort hår. Många har gympadojor och lika många har flip-flops. Vissa går alltid i jeans och andra i chinos. Men kan det då inte få vara så? Vad har foppa-tofflan gjort för ont? I min värld har många foppa-tofflor för att de är sköna och luftiga och bra för benen. Kan det inte få vara så enkelt? Kan inte foppa-tofflan bara få finnas den också? Vid sidan om allt annat konstigt och okonstigt i vår konstiga värld. Heja foppa-tofflan! Heja den!

lkngakng

Är det bara jag som ibland har problem med rubriceringen av inlägg? Ibland är det så självklart men ibland, som i kväll, när jag inte egentligen har något av värde att skriva om, känns det bara väldigt krystat. Jag skulle så klart kunna välja att inte skriva något alls. Jag skulle kunna vara stum och gå och lägga mig i stället. Men som vanligt kan jag inte vara tyst. Jag är dålig på det. Har alltid varit dålig på det.
När jag gick i femman skulle vi vid ett tillfälle få nya platser i klassrummet. Alla som gått i skolan vet att det är ett stort ögonblick när man får en ny bänkkamrat och får se klassrummet ur ett annat perspektiv. Jag var till mig i trasorna och ivrig som aldrig förr. Mitt namn dök aldrig upp. Jag väntade och väntade. Inte förrän alla klasskompisar var utplacerade på sina nya positioner sa fröken Kristina mitt namn: Och S får sitta här framme vid katedern. Så att hon inte pratar så mycket... Jag fick en tår i ögat och kände mig felbehandlad. Så här några år senare kan jag väl förstå henne lite. Men just då kändes det så tråkigt. Jag hade ju ingen att prata med.

I morgon drar jobbet igång på riktigt. Riktiga lektioner i mitt eget fina klassrum. Det är nu det gäller. Ska bli spännande att se vad man går för nu för tiden. Post Klara.

Mjukstart

I går var första dagen med mina nya elever. Fast i ärlighetens namn var dagen ganska kort. Presentationer, schema, info, info, info, matsedel, samkväm och sedan åkte jag in till stan igen. Träffade lilla familjen som varit på Öppna förskolan med Jenny och Edvard. Lunchade på stan, precis som om det forfarande vore sommarlov. Restaurangen var överfull med norska turister, precis som om det fortfarande vore sommarlov.
I dag har jag varit ledig, fikat på Humlan, precis som om det fortfarande vore sommarlov.
Arbetslivet är som synes rätt lugnt fortfarande. Men jag oroar mig inte för att bli uttråkad. Erfarenheten säger mig att det kommer. Kanske inte nästa vecka eller veckan därpå. Men det kommer...

Om 45 minuter smäller det! Texten som fylls med blod, melodin som klingar bekant... dododidododidodo, dodidooooodooooodidoooo.... Näst sista avsnittet. Men i dag får dom komma med något bättre än fotografligister i svarta skinnjackor. Kom igen!

Söndag innan måndag

Ja då sitter man här då. Helgen i ryggen och arbetsveckan i magen. Men det känns ganska bra faktiskt. Än har jag inte jobbat tillräckligt länge för att den där måndagsångesten ska infinna sig. Jag är fortfarande kvar i det där ojimorgonskajagjobbaochherregudvadskajaghaförkläderdå??? Imorgonkommerjuelevernaochdåmåstemanväländåhapåsignågotlitemerpublikfriande??? Det vore ju underbart om denna känsla kunde hålla i sig läsåret ut. Jag vet att den sällan gör det, men tänk om... När man jobbar deltid kanske det blir på ett helt annat sätt. När man jobbar deltid kanske man är som en nyponros förjämnan. Aldrig rufsig i håret. Aldrig tråkiga lektioner. Aldrig sen med rättning. Bara världens bästa lärare. Vi säger så. Vi säger att det är så det kommer att vara.

Men vad ska jag ha på mig i morgon egentligen?

Första fredagen

I ekorrhjulet har nu en vecka trampats. En vecka av tidiga mornar och regelbundna tider. En vecka av fullproppad hjärna och söndersutten bakdel. En vecka av gråt och rädsla. En vecka av lättnad och glädje.
Trots alla konstigheter är jag på något konstigt sätt nöjd med veckan som gått. Det bästa av allt är att mamma mår ganska bra nu och hela familjen verkar ha hämtat andan. Jag tror att man sällan uppskattar livet så mycket som efter en sådan här grej. Tack för livet!

Sen är det ju jobbet också... Efter att i några månader ha gått omkring och varit lite nervös för att börja jobba i en ny stad, nytt ställe med nya kolleger och nya elever måste jag ändå medge att allt känns förbluffande trevligt. Det är sorgligt att lämna Klara men när jag kommer till jobbet är det så mycket annat som händer. Plötsligt får jag använda en annan del av mig själv, en del som vilat i ett års tid, någonstans i mitt inre. Plötsligt får jag tänka till och tänka efter. Jag får ha kolleger, ett eget skrivbord, egna lådor med egna, fina pennor. Jag får skriva mail, beställa och konferera. Jag gillar att jobba. Det är inget jag hymlar med. Jag gillar att vara mamma och det hymlar jag inte heller med. Det fina är att jag kan göra två saker samtidigt. I alla fall funkar det rätt bra än så länge. Jag får återkomma med en rapport senare i vinter, när Klara går på dagis och Tobbe jobbar mitt i skogen, 13 mil bort. Då kanske jag inte är lika optimistisk längre... Men det tar vi då. När vi kommer dit.

Förresten. I går åt jag lunch med mitt arbetslag på vägkrogen i byn där jag jobbar. Gissa vem som satt där vid ett bord och såg svår ut! Eller det kanske inte är så himla lätt att gissa...
Brolle Jr.!!! Var osäker på om han fortfarande existerade men nu vet både du och jag. Han finns. På vägkrogen vid E4an...

Konstig vecka...

Längesedan nu.
I måndags började jag jobba. Efter ett år i stillhet var jag tillbaka i hetluften igen. Dagen var en toppendag. Alla tog emot mig på bästa sätt. Arbetslaget är toppen. Chefen är toppen. Allt är toppen. Efter jobbet körde jag hem, åt middag i lugn och ro, berättade för Tobbe om allt som hänt, njöt av att vara hemma igen, njöt av att allt var så bra.
Så ringde telefonen. Det var pappa som med dyster röst berättade att han kommit hem från sjukhuset. Mamma hade haft en hjärtinfarkt. Tiden bara stannade. Min älskade, älskade mamma. Hela familjens klippa. Hon som alltid kan, vill, orkar, fixar... Ja, min älskade, älskade mamma. Huden knottrade sig och klumpen i magen bara växte och växte.
Ganska snabbt visade det sig att infarkten var liten och att det såg rätt ljust ut. I dag har det sprängts kärl och min goda mor har lovat att sluta röka. Hon lär bli ordentligt bevakad.
Nu har själen börjat få lite lugn och klumpen i magen har blivit mindre. Men man får perspektiv på saker och ting när det händer hemska saker. Man inser att småsaker som tar mycket energi och tankekraft egentligen inte spelar så stor roll.
Nu vill jag bara att allt ska vara som vanligt. Jag vill att min älskade, älskade mamma ska komma hem och finnas där. Hon behöver inte göra något annat. Bara finnas där. Det är allt jag vill.

Jobbet är bra. Jag diggar mitt nya jobb. Kollegerna är toppen. Chefen är toppen. Eleverna känner jag inte än men på måndag möts vi.
Klara och Tobbe verkar ha det toppen här hemma. Mat på bordet när jag kommer hem. En dag nybakad sockerkaka. En dag storstädad lägenhet. En dag tvättat och rena sängkläder. Ultimat! Och efter allt det här med mamma har min ångest över att Klara ska börja på dagis i oktober liksom försvunnit. Dagis är inte farligt. Det finns saker som är värre. Dagis är bra.

Public service förvrider verkligheten!

Denna rubrik får dig kanske att höja på ögonbrynen. Du som känner mig, bloggerskan, vet så klart att detta inte är min egentliga åsikt men ur en viss synvinkel så är det faktiskt så. Så här är det:
Mammas nya kille som sänds i Sveriges radios P3 är ett program vars humor tilltalar mig sjuuukt mycket. Även min sambo är mycket road av de olika karaktärerna som med jämna mellanrum gör besök i vårt kök via den lilla radion. Patrik från Piteå är ju givetvis en av favoriterna. Piteå är inte bara Patriks hemort utan även den stad som vi flyttade till för två månader sedan. Eftersom jag är född och uppvuxen här så behärskar jag redan det lokala språket rätt bra. Jag hör vad som är rätt och vad som är fel och jag kan även prata språket rätt flytande. Min sambo, som är hitdragen från lappmarken måste nu så klart lära sig allt från början. Han är lättlärd och snappar upp saker både här och där. Som lärarinna är jag rätt stolt måste jag säga. Dock har jag upptäckt ett mycket grovt fel. Han säger hajn i stället för häjn ganska konsekvent och i förrgår konstaterade jag att Patrik gör PRECIS samma sak. Vid ett senare tillfälle kan jag försöka förklara skillnaden lite mer grammatiskt för att klargöra hur viktigt det är att göra skillnad på dessa två begrepp. Med detta inlägg vill jag mest höja ett varningens finger. Lita inte blint på allt du hör i radion. Och framför allt, gör skillnad på hajn och häjn.

Efter regn kommer sol

Dottern sussar sött i sin säng. Mamman njuter av en kopp kaffe med öppen balkongdörr så att lukten från den stora fabriken har en chans att krypa in i rummet.
Eftermiddagens åskskur är bortblåst och solens strålar silar sig ner på marken och vattnet utanför. Allt är som upplagt för en kvällspromenad. Men pappan jobbar och följdaktiligen bör jag stanna hemma.

I mitt huvud snurrar just nu många tankar på kommande veckas come back på arbetsmarknaden. Kan inte riktigt greppa det där med att ett års mammaledighet har nått sitt slut. Min och Klaras tid är liksom över. Så klart är den inte över men det är ändå liksom en era som är över. Våra promenader. Våra lekar. Våra fniss vid matbordet när hon lägger huvudet på sned och ler sitt charmigaste leende. Våra långsamma mornar när hon ligger bredvid mig i sängen och drar mig i håret med sina starka, starka små händer. Allt det där som har varit vårt kommer inte att vara på samma sätt. All tid som har funnits kommer inte längre att finnas. Det är inte utan att jag får en klump i halsen när jag tänker på det.
Men allt det här är så klart bara tankar. Det är tankar som går att tänka på vilket sätt man vill och det här sentimentala, sorgkantade sättet kanske inte är det bästa. Faktum kvarstår att jag inte kommer att jobba heltid. Det kommer fortfarande att finnas mycket tid till mys och lek, skratt och kramar. Visst kommer det att bli annorlunda men så är det ju alltid. Inget förblir som det alltid har varit, det kan man vara hyffsat säker på.
En annan sak man kan vara hyffsat säker på är att det blir bra i alla fall.

Vilken grej!

I vintras blev jag tipsad om en hemsida som jag inte längre kommer ihåg adressen till. Det hela gick ut på att man laddade upp en bild av sig själv och sedan spottade datorn upp vilka kändisar man liknade mest. Jag och Tobbe satt en hel kväll och laddade upp olika bilder, i olika vinklar och det var så fantastiskt kul! Det roliga var att datorn tyckte att jag i vissa fall såg ut som Helena Christiansen och Cindy Crawford. Det mindre roliga var att den även såg stora likheter med Margareth Thatcher. Henne vill man ju inte likna liksom.

Hur som helst, nu har Ewa utmanat mig att testa den här kuliga grejen. Om jag av en händelse skulle få en roll i Simpsons är det så här jag skulle se ut. Nu utmanar jag så klart alla mina blogg-vänner som inte redan gjort detta att omedelbums skrida till verket. Do it!

I dag har varit en varm, varm dag. Tobbe jobbar kväll och därför kunde vi tillbringa den första delen av dagen på vår egen lilla playa. På eftermiddagen tog jag och Klaran en tur till stan för att jag skulle få utlopp för mitt barnklädsbegär. Efter en snabb men ack så lyckad tur kom vi hem, glada i hågen. Men gladheten förbyttes snabbt till illschpecko när jag upptäckte att en okänd ärthjärna parkerat sin BMW på vår parkering. I min förvirring glömde jag vilket vaktbolag som sköter parkeringsordningen här i området så jag ringde min polis för att be om råd. Polisen befann sig i närheten och kom hit med polisbil och allt. Efter lite radiokommunikation hade jag namn och födelsenummer på bilägaren och tack vare min egen förträfflighet hade jag snart även telefonnumret i min hand. Ärthjärnan själv var inte ägare till bilen. Jag pratade med ärthjärnans pappa och sa med strängaste frökenrösten att nästa gång hon parkerar kanske hon först ska försäkra sig om att parkeringen inte är förhyrd!!! Ärthjärnans pappa ursäktade sig på bästa sätt och förhoppningsvis har ärthjärnan lärt sig en läxa. Å vad jag längtar efter att vara fröken igen och förmana och beordra. Jag är sjuk. Jag vet.

På tal om att vara fröken så har jag i dag fått mitt schema. Lediga måndagar. Alldeles, alldeles lediga. Flyt. Grymt flyt!

Blått, blått, blått

Min frånvaro från cybern förklaras av bilderna ovan. I lördags åkte jag och Klara med mamma och pappa till stugan. Tobbe jobbade och fick vackert stanna hemma. Vistelsen i skärgården har kantats av lek med kusiner, bastu, mat och så en sak som verkligen aldrig tidigare har fångat mitt intresse på något som helst sätt. Jag har skrattat åt folk som gått omkring och sett ut som smurfar under hela augusti. Jag har tänkt att tanter och farbröder som inte har något bättre för sig kan tillbringa all sin lediga tid i skogen men jag, jag har minsann bättre saker för mig. Jag har ätit paj, gröt och bullar som andra människor bakat och lagat men jag har mycket sällan själv dragit mitt strå till stacken. Nu är jag dock som förgiftad. Jag har plockat blåbär, ätit blåbär, rensat blåbär, tvättat bort blåbär och drömt om blåbär. Min fingrar är färgade ända in till benet och när jag blundar ser jag fluffiga blåbärstuvor för min inre syn.
Nu är jag tillbaka i stan på avgiftning. Men innerst inne sitter jag och funderar på vilken stadsnära skog jag ska välja för morgondagens promenad. Hur ska jag får mera? Hur ska jag få mera? Hur ska jag få mera?

Och förresten! Micke har börjat blogga igen. Se det!

Fyra fina flickor och en galning

Tillbaka igen!

Lite bilder från sammandrabbningen som utspelade sig hos fröken M i torsdags. Om jag ska försöka måla kvällen med ord så blir det en väldans massa superlativ. Vi kom, drack välkomstdrink, åt förrätt som var en orgie av skaldjur och fisk. Vi åt varmrätt som var en fortsättning på föregående orgie i form av grillad röding med rostade primörer. Vi åt efterrätt som var en orgie i choklad. Vi drack vin. Vi drack drinkar. Vi pratade och skrattade. Vi upplevde och återupplevde och jag bara njöt och njöt och njöt. Någon gång kring 2 trillade jag ner i sängen och hörde den kvällspigga Jenny från altanen utanför: Ska hon verkligen gå och lägga sig klockan 10??? Jenny råkade se fel. Klockan var inte 10...
Jag hoppas att vi alltid, alltid, alltid i tid och evighet kan fortsätta att ses på samma sätt, på samma plats, i samma sällskap. Som någon klok lärare en gång sa: Egen begravning är enda giltiga frånvaron!

Höst. Typ...

I dag är det den första augusti och för mig känns augusti alltid som en höstmånad. Och man kan väl inte precis påstå att herr augusti har smörat i onödan för att få oss att tycka om honom. I alla fall inte så här på den första dagen. Men det kan ju bli ändring. Låt oss hoppas på en ändring.
Vi har haft Klaras farmor på besök i dagarna tre. Hon har fotat och fotat och fotat. Men jag gissar att man vill göra det när man har sitt barnbarn lite på avstånd. Då har man ju i alla fall fotografier att njuta av.
I dag åkte farmor hem till Lappland igen och jag och Klara åkte iväg till Jenny och Edvard på en utsökt lunch bestående av paprikasoppa och chevre. Den kvinnan kan laga mat. Den som säger något annat ljuger! Tobbe jobbar kväll så på vägen hem från Strömnäs stannade vi till i barndomshemmet där det bjöds på middag. Jag har med andra ord inte behövt göra många knop i dag. Och i morgon smäller det på ett annat ställe.
Varje sommar, i slutet av sommaren och början på augusti, träffas vi, jag och mina bästaste tjejkompisar hos fröken M i sommarstugan. Där äter vi, dricker vin, badar bastu och pratar, pratar, pratar. Jag kommer inte ens ihåg när vi började med denna tradition. Så längesedan är det. Men det är mysigt. Å så mysigt. I morgon är det dags igen. Jag längtar som om det vore julafton. Eller födelsedag. Så mycket längtar jag. Fast det är höst. Typ...