På resande fot

I morse fick jag faktiskt ställa väckarklockan. Eller förlåt, min nya telefon. Pappa skulle hämtas på bilverkstaden i arla morgonstund. Sedan har allt gått väldigt snabbt.
Jag skulle hämta storebrorsfamiljen på Kallax men tuffade iväg några timmar tidigare och hann därför med kaffe, tillbehör och mysstund hos storasyster i Luleå. Att få krama alla sina tre systersöner på samma gång tillhör inte vanligheterna längre, när den 22-årige förflyttat sig till Stockholm. Men i dag hade jag tur. Och var lite listig.
Nu har farfar landat här vid kusten och Klara är i sitt esse över detta faktum. Och vad gör 4-åringar i sitt esse? Jo, det springer runt. Runt. Runt. Lägg till några högljudda skratt blandat med sporadiska skrik och där har du kvällen här i huset.
Nu råder dock lugn och frid med tv och chokladask. Min diet har jullov om du undrar. Jullovet har varat ungefär hela adventsmånaden. So be it.
Tjing!

Summa summarum

Hoppsan! Här har visst mysts på så till den milda grad att bloggen har fått vila lite.
Julaftonen blev en mysig tillställning. Både mamma och pappa kom hit med bidrag till julbordet och tillsammans med Trolltyg i tomteskogen, knäck och lite julklappar blev dagen, i alla fall i mina ögon, succé.
På juldagen gick jag på bio med min mor och min syster för att se Änglagård. Jag blir rent ut sagt förbannad när jag läser de recensioner som sågar filmen ordentligt. Den var kanonmysig och otroligt bra! Se den och skit i kritikerna! På juldagskvällen fick vi finfrämmande av julfirande stockholmare. En härlig kväll!
I går var det annandag jul och vi var bjudna på födelsedagsfika i Norrfjärden. Många vuxna och barn och väldigt trevligt. Tänk om alla alltid bara kunde vara i Piteå. Hur bra vore inte det? I går var också dagen när min nya vän Ericsson Xperia kom in i mitt liv. Jag fick den i julklapp men i går kunde jag börja surfa. En ny värld har öppnats och något säger mig att jag inte längre kommer att leva i verkligheten lika mycket som tidigare.
Så kom i dag. Bea kom förbi för att dricka en kopp kaffe och summera julhelgen. Trodde jag. Efter en kaffekopp och en påtår häver hon ur sig att hon ska kidnappa mig. Jag fattade så klart ingenting men bytte snällt om och satte mig i bilen som rattades mot residensstaden. Där väntade resten av tjejerna och efter lite kultur på Kulturens hus hamnade vi på lyxxrestaurang där skumpa hälldes upp i vackra glas och där godmat lades på faten. Jag kände mig som Carrie i Sex and the City. Fast lycklig. Lyxigt lycklig. I timmar satt vi där och åt, drack och pratade.
Det finns ögonblick i livet som man liksom inte väntar sig. Ögonblick som liksom känns för stora för att man riktigt ska greppa det där och då. Ögonblick när man skulle vilja stanna tiden och förpuppa sig i just den verkligheten. Så kändes det i dag.
Det är en fantastisk känsla att ha vänner som förgyller mitt liv, självklart bara genom att finnas där, men också genom en dag som den här. Egentligen för att uppmärksamma mitt nya liv som gift kvinna men jag väljer att också se det som en bra dag för att uppmärksamma vår vänskap. Kan det bli bättre?
Dagen avrundades med en prommis med ännu en fin vän.
Hur rik kan man egentligen bli?

Fridens liljor

I dag har det varit fridsamt värre här i huset. Klara åkte till sin mormor i går för att vi föräldrar skulle ha en chans att färdigställa julklappandet utan hennes inblandning. När vi skulle hämta henne hade hon bestämt sig för att sova över och hon kom inte hem förrän i dag på eftermiddagen. Hon är sällan borta från oss och himmel och pannkaka så tyst det blev! Förmiddagens städning höll sig kvar i flera timmar eftersom varken pussel, pyssel, sönderklippta papper eller kartongbitar spreds över golven.
Men det är skönt att ha den tomtefebriga tjejen hemma igen. Det blir stökigt med nog fan är det värt det!
I eftermiddag har vi dessutom förärats med flera härliga besök och Tobbes knäck och drömmar har fått tjäna sina syften ordentligt. Erica, Niklas, Jenny, Hilma och Jenny har ramlat in och ut ur vårat hus och som jag njöt av att bara surra, dricka kaffe och snusa. Ja. Jag gör det igen. Så var det sagt.
Nu är det bara några timmar kvar till klimax. Julafton, bring it on!
God jul kära du! Vi ses snart igen!

Dan före dan före dan...

Det här är verkligen mysets tid. Jag tycker att vi lyckas väldigt bra med att vara lagom. Vi har handlat inför julafton, laxen ligger på gravning, knäcken är kokta och skinkan är på g. Det som egentligen återstår är att städa och sedan bara njuuuta av julfriden. För visst kommer du ihåg att det är just det som är meningen. Njutet. Allt annat är världsligt men njutet är själsligt och måste gå först. Glöm inte det!
I morse åkte jag och Klara till mitt jobb för att säga god jul till eleverna och få lite julstämning. Det juligaste jag vet är att krama tonåringar på väg ut på jullov och se förväntan i deras ögon när det krafsar upp betygskuverten. Det kändes extra bra att åka iväg på turné när jag dessutom hade en ny frisyr att stoltsera med. Den första tonåringen jag träffade såg mig, hajade till och såg lite ledsen ut.
- Har du klippt dig Sofia?
- Ja!!!
- Varför det?
Ja, det kan man ju undra och jag orkade inte dra hela historien om Raskens Ida för henne. Hon skulle inte förstå... Jag är i alla fall fortfarande toknöjd.

Det blev rock!!

I dag slog mig blixten. Jag lyfte telefonen och slog numret till min frisör. Jag bad om ett under eftersom det brukar vara i princip omöjligt att få klipptid så här innan jul. Någon hörde min bön för hör och häpna! Frissan hade fått ett återbud!
Nu sitter jag här, säkert 3 kg lättare och med en frisyr som är kortare än allt jag har haft på många, många år. Vi kanske inte snackar hårdrock, men en punkt är faktiskt riktigt snaggad. Nu ska vi bara kasta på lite färg och sedan är saken biff.
Båda barnen kände igen mig när jag kom hem, men Klara sa att hon nästan inte vågade titta på mig, även om hon tyckte att det var en fin frisyr.
Jullovet är i rullning och jag har i dag köpt två julklappar. Jag säger inte till vem men jag är väldigt nöjd och jag hoppas att föremålet för de två tingestarna blir lika nöjd som jag.
Nu går jag och färgar håret.

Snö, snö, kallt och snö

Man skulle kunna tro att mitt liv är helt och hållet innehållslöst numera. Jag konstaterar att väldigt många inlägg på senaste tiden har handlat om väder och åter väder. Jag har dessutom lyckats med konststycket att döpa två inlägg till samma sak. Båda handlar om vädret. Härmed lovar jag att försöka dra ner på vädertugget. Försöka alltså.
I dag hade det dock varit väldigt skönt att prata om vädret eftersom vi just inte har gjort något särskilt alls. Klara har varit på dagis på förmiddagen, Tobbe har jobbat och jag och Herman har, med undantag för när vi hämtade Klara på dagis, bara varit inne och tagit det väldigt lugnt.
Jag kan dock konstatera (ok, här kommer lite väder) att mitt knä har mått väldigt bra av de senaste veckornas tokkyla och snökaos. Jag har knappt rört mig en meter till fots och det har uppskattats väldigt mycket av de slitna knälederna. Jag kan numera sitta i skräddarställning på golvet igen och det är väldigt praktiskt när man har småbarn. Nu. Nu ska jag inte säga något mer om vädret. Promise.
Nu har vi påbörjat jullovet här i huset. Det är nästan så att man borde fira! När barnen sover i lugn och ro kanske jag och maken kan slå på stort. Kanske blir det så att en av oss tassar ner till matkällaren för att plocka upp en kall. En isande kall julmust. Förvisso vilar en flaska bröllopsskumpa i skafferiet, men det känns rent spontant som att skumpa är lite att ta i. Det är ju i alla fall bara måndag. Å andra sidan, vem bryr sig om veckodagar när det är semester?
Jag har dessutom tagit beslutet att inte röra pluggböckerna förrän nästa år. Så det så. Nu ska här bara glassas i två veckor. Med julmust och skumpa. Skål på dig!

Men alltså!

Jag kan liksom inte komma vidare i mitt tankemönster gällande december månads väder och filmen The Day After Tomorrow. Förlåt om jag tjatar, men jag har tänkt på det här i flera veckor nu. För en stund sedan satte jag mig i soffan i hopp om att kanske få krama kudden framför en gammal Beck, men icket. I stället visar det sig att Fyran i kväll visar, just det, The Day After Tomorrow. Nu kan jag inte sluta oroa mig för att Tobbe ska bli uppäten av vargar eller isbjörnar på vägen hem från jobbet eller att ytterdörren ska ha frusit igen i morgon när jag ska gå ut för att hämta tidningen.
Klara frågade mig i dag när vi egentligen ska gå och åka bob i pulkbacken. Jag försökte förklara att vi får göra det när det har blivit lite varmare ute. Jag försökte låta lugn och sansad men för min inre syn såg jag hur hela vintern kommer att tillbringas inomhus, vid ett pussel eller klippandes tusen och åter tusen pappersremsor. Jag såg hur sommaren 2011 kommer att innebära skidåkning på isen och midsommarskottning av infarten.
Men nä. Jag ska inte tänka så. Jag ska sluta med det. Jag vet dock inte om jag ska se filmen på TV4.
Här i huset väntar en ynka arbetsdag för maken innan hans jullov på två veckor infinner sig. Som jag längtar. Som vi ska chilla och njuta av jul och släktingar. I den bästa av världar kan vi unna oss en sväng i pulkbacken också. Om nu inte ytterdörren fryser igen vill säga. Men vi har ju fönster också...

Milstolpar

Maken jobbar. Barnen sover. Jag sitter i soffan och har precis avnjutit finalen av årets Robinson. Det har gått några dagar sedan sist men det har hänt en hel del.
Vi har hunnit klä en gran, bara för att dagen därpå klä av den och slänga ut den genom altandörren. Granen luktade skunk och den var helt enkelt ingen typ som vi kände för att dela julen med. I dag har vi KÖPT en gran som är mycket vacker och även om den kanske är lite väl vacker för min smak så känns det bra att det är just den här vackra granen som ska lysa upp julen på Kvarngatan.
Jag har dessutom hunnit med årets sista seminarium i Luleå, en inlämningsuppgift och lite julklappshandling.
Den största milstolpen under de tre dagar som gått är nog ändå att jag har slutat amma. Under en längre tid har jag bara ammat på natten men nu har vi börjat styra upp den unge mannen som gått och blivit sju månader. Tack vare ett par hårdhandskar sover han nu riktigt bra fram till morgontimmarna när han, hör och häpna, kan tänka sig en flaska välling. Min mjölk hade tappat sin glöd och gjorde liksom inte sitt jobb längre. Allt detta gjorde att jag i går kväll kunde gå till jobbets julbord och unna mig själv några glas vin. För första gången på ett år och tre månader. Vinglasen kändes i kroppen i morse men vi hade så roligt och det var pirrigt roligt att komma ut bland folk, klä upp sig och njuta av arbetskamraterna i några timmar.
Ute faller mängder med snö och den där känslan om The Day After Tomorrow håller i sig. En vit jul lär det bli och nu gäller det att mysa järnet under de dagar som väntar och njuta fullt ut av adventsljus och sprakande brasor. Innan vi vet ordet av ställer vi tulpaner på köksbordet ställer undan juleljus och tomtar. Njut min vän. Njut!

Födelsedag

I dag firar vi Tobbe som gått och dragit på sig hela 35 år. Han är bra min kille. Nej man! Han är den bästa. Jag är så tacksam över hans humor, hans ärlighet, hans snällhet och hans förnuftiga sätt att se på världen och allt i den. Det hjälper mig många gånger när jag kanske snöar in i mina egna vinklar och vrår. Han är liksom inte bara man, pappa och polis. Han är liksom allt. Mitt allt. Jag påminner mig själv ofta om hur tur jag har haft som råkade träffa just den här snubben, den där kvällen på Corona i Umeå. Vilka är oddsen liksom, att just jag skulle träffa just honom? Jag blir nästan rädd när jag tänker på hur det hade varit om jag inte hade stått just där, just då.
Det är en lyx att ha en Tobbe i sin vardag. Vardagen blir liksom inte vardag, om du förstår vad jag menar. De flesta dagar innehåller minst ett gapskratt, och det är mest värdefullt av allt.
Så. Det här blev många hyllningsord till världens bästa kille, men det är han värd. Alla gånger. Han är värd allt.

Envis!

Jag söver barn. Igen. Den här kvällen är maken hemma och jag måste därför sitta väldigt nära sovrummet och vakta. Annars går den stora killen och plockar upp den lilla killen. Gör han det går hela projektet i stöpet. Projekt: sova ordentligt när man väl har somnat.
Dagen i dag har gått i ett enda huj. Dagar gör det när man får prata med två trevliga damer i sina bästa år samtidigt som fyraåringar leker hej vilt och bebisar sover eller biter på leksaker eller en av damernas klocka.
Handlat har vi också gjort. Tårtgrejor, kex och diverse andra bra att ha-saker. I morgon fyller Tobbe nämligen år och förutom tårta blir det skönsång och paket i arla morgonstund.
Jag kan avsluta detta inlägg med att det är tyst i sovrummet. I alla fall för tillfället. Tilläggas bör att den stora killen har lämnat bygget.

Men alltså!

Den senaste månadens väder för tankarna till The Day After Tomorrow när världen liksm utsätts för en ny istid. Fullt så illa är det kanske inte, men det är inte utan att jag tänker lite extra varje gång jag vrider om tändningsnyckeln och tar bilen i stället för apostlahästarna. Har Golfströmmen ändrat riktning? Kommer vintrarna att bli allt mer arktiska i all framtid?
I vardagen märks köldchocken (!) genom stadigvarande inomhusaktivitet. I förrgår, när det bara var -16, tog jag barnen på en prommis runt området för att i alla fall få insupa något annat än den dammiga inomhusluften. Särskilt mycket utomhuslek blir det inte. Men det är väl så. Vi vet ju att vi bor där vi bor och i det här huset kan vi i alla fall skatta oss lyckliga med en pusselatlas. Det är inte alla förunnat. Har du ingen föreslår jag att du skaffar dig en. I går!
Där jag sitter nu ser jag solens strålar som försöker sträcka sig upp över lasarettstaket på andra sidan stan. Herman sover sin förmiddagslur och Klara är på dagis. Efter lunch väntar vi besök av Edvard och Hilma och deras mamma.
Jag har lite svårt att förstå att det bara är en och en halv vecka kvar till julafton. Galet! En annan galen grej är att vår lillkille blir sju månader i dag! Sju månader! Jag gick ju nyss här och var tokgravid, flåsandes och vaggandes. Galet var ordet.
Nä, nu ska här läggas på en rem inför stundande bebisbesök. Jag tror minsann att Hilma vill ha en brasa att kika på, de små stunder hon öppnar sina små ögon. Visst vill bebisar det?

Frusen lucia

Lucia på dagge i dag. Egentligen skulle vi ha hållit till ute på gården, men -24 grader gjorde att personalen ändrade planerna och i stället trycktes barn, föräldrar och annat löst folk från två avdelningar ihop i förskolans lekhall. Det var varmt, men det gick bra. Skönsången från finbarnen framfördes i kanon och väldigt många olika stämmor. Jättemånga...
Vad gäller frisyrfunderingarna har jag inte kommit särskilt mycket vidare. Föga förvånande.
Veden som vi köpte för en månad sedan eldas hej vilt. Lite väl vilt kan jag tycka, eftersom det verkligen inte råder någon iskyla INNE i huset. Men jag sitter här med rödblossande kinder och andnöd. Det är ju ändå lite mysigt med brasor. TVn visar bortskämda barn och jag tycker att det är lite intressant. Intressantare än så blir det inte.

En liten fundering till bara...

Jag undrar om jag borde klippa en rock-frilla. Vad är det? undrar kanske du. Det kan jag inte riktigt förklara, men jag vet att jag har befunnit mig i den här situationen förr.
Jag har samma hårkvalla som Ronja Rövardotter. Jag har långt hår. Om jag ska ha mitt långa ronja-hår utsläppt måste jag platta det, annars fastnar cyklar, stolar och mindre gnagare i mitt hår. Allt detta sammantaget gör att jag oftast har mitt hår ihopsatt i en så kallad svans. Svans är jättepraktiskt på många sätt och vis. Svans kan också kännas rätt jäkla trist efter ett antal år.
Rock-frilla var det ja. Jo. Det ser ju så coolt ut med folk som har lite rakat på sidan, lite snelugg och någon snygg färg i sin lite korta frisyr. Min fråga lyder: Hur skulle Ronja Rövardotter ta sig ut i rock-frilla? Jag är lite rädd för att det bara skulle se ut som pubishår på toppen av mitt huvud och det är inte riktigt den looken jag är ute efter.
Ja. Du förstår ju problemet. Jag får förmodligen gå omkring och se ut som Raskens fru resten av mitt liv. Rutig långklänning och förkläde here I come.

Nu i ro, somna in...

Jag sitter och söver barn. Tobbe jobbar kväll och har så gjort i några dagar nu och jag har bestämt mig för att passa på att lära bebisen att somna själv i sin säng. Jag gör det nu eftersom pappan är av det något blödigare slaget och har svårt för att klara av barn som gråter. Vissa kvällar går det ganska bra och andra går det mindre bra.
Helgen har varit fin och lugn. Gossebarnet stötte på sin första feber i torsdags kväll och vi har därför mest hållit oss inomhus och hasat omkring. I går fick vi upp den nya stringhyllan på väggen och i dag har huset fått sig en genomkörare av dammsugaren. Annars har vi mest tagit det lugnt. Feber är bra på det viset. Man får hämta sig lite och känna livet i sig, om du förstår vad jag menar...
I morgon väntar luciafirande på dagis, och så klart ska vår lilla tjej vara tomte. Det där med långa vita klänningar och glitter i håret är inget som intresserar henne. Varför väla klänning när man kan få ha byxor?
Glad måndag på dig!

Kolla!

I dag har vi varit hos frissan och sedan på jobbet och gjort lite nytta.
Lillebror har gått och fått en massa feber så vi fortsätter pussla i väntan på tillfrisknandet. Inget ont som inte har något gott med sig dock. Nu kan flickebarnet peka ut både lutande tornet i Pisa och Eifeltornet på europakartan. Leve vetenskapen!

Lugna, sköna veckan

Vi försökte fotografera barnen i går, för att sedan göra julkort av härligheten. Det gick väl si så där...

Den här veckan har liksom blivit rena lugna gatan. Eftermiddagarna har jag och Klara ägnat åt fortsatt pusslande och diverse utomhusspringtävlingar. Hon vinner alltid.

I morgon drar jag först till tandläkaren för att laga ett hål hos portugisiskan du vet. Jag ser så mycket fram emot mitt "obrigada" efter bedövningssprutan. Kommer säkert att låta så där extra portugisiskt när hela käften är bortdomnad.

I morgon eftermiddag är det dags för universitetet och min egen presentation av ungdomsspråket som sociolekt. Det du! Biljetter finns hos Ticnet. Säkert dyra, men det kommer att vara värt det!

I dag firar vi lite extra här hemma, med julmust till maten. Tobbe har nämligen fått nytt jobb! Samma branch, men lite mer spännande kanske. Grattis säger jag och loggar ut!

Men! Måndag!

Jag har inte hunnit med bloggen. Jag har inget att egentligen skylla på. Jo, i går fick jag min man att se SATC 2 och då var jag ju liksom tvungen att använda kvällen till det.
I alla fall kan jag berätta att helgen har varit en riktig brahelg. Vi har gjort sånt där som inte hunnits med på länge. Prommat till stan, fikat på Ekan, prommat hem utan att behöva stressa till varken det ena eller det andra. Det händer inte ofta. Hemskt nog.
Vi har dessutom i går, haft besök av min kollega C och hennes lilla S och efteråt åkte vi tvärs över staden för att hälsa på lilla Hilma som äntligen kommit ut i världen utanför hennes mammas mage. Å så fin hon var! Och så liten! Och så ovant det är att hålla en pyttebebis, även om takterna borde sitta i.
I dag har Klara varit på dagis och efter hennes hemkomst har hon och jag ägnat åt oss pusslande. Vi har pusslat alla världsdelar utom Europa i den pusselatlas flickebarnet har fått av sin farfar, men som glädjer modern minst lika mycket. Det är bara något magiskt med kartor.
Just nu sitter jag här för att skriva en enkät och förbereda en muntlig genomgång inför torsdagens trip till universitetet. Herman tycker annorlunda. Jag tror att han tycker att han ska få äta så fort han vaknar, trots att han numer snart är sju månader och väger nog så mycket. Därför har jag lite svårt att koncentrera mig på akademiska göromål just nu, när gossebarnet gnäller och fadern befinner sig på innebandymatch. Men jäklar när han kommer hem, då ska jag skriva så att tangenterna sprutar! Sanna mina ord!

För det är fredagskväll...

Och här är det inte mycket till dans i Folkets park. Däremot sitter jag i soffan och känner värmen från den öppna spisen och halvkollar på en film på tv. Min man är ledig och det är han som helkollar på filmen. Det är så det brukar vara. Jag har liksom inte tålamod att se en hel film längre. Jag vet inte om jag har utvecklat någon sorts bokstavskombination sedan jag fick en till bebis eller om jag helt enkelt alltid har varit så här.
I dag har äntligen varit en dag ute i det fria. Klara anses vara så pass frisk att hon nu kan vistas bland folk så därför åkte vi till Nimbys i morse tillsammans med finingarna från Maran som sedan dessutom bjöd på lunch. Sedan var det bara att åka raka vägen hem och ladda för kvällens, kanske till och med höstens, stora begivenhet. Dansuppvisning på Norrmalmia. Klara har älskat det här med dansen och jag tror ta mig tusan att den har varit bra för henne också. Att få ha något eget, något lite speciellt så här mitt i all vardag. Och som de dansade! Vilken glöd!
I morgon är det lördag och den är väldigt oplanerad vilket känns väldigt skönt. Jag ber en stilla bön om milt vackerväder men jag misstänker att vädergudarna har något annat planerat.
Lev och må, högplatå!

Det är lite roligare...

...att vara sjuk när man har en kompis, som man kan lura att leka vad som helst. T. ex. att man är ute och åker båt...

Bästa tjejen!

I dag har jag varit på dagis och pratat med fröken U. Terminens utvecklingssamtal. Fina tjejen. Hon gör mig så stolt hela tiden. Förutom när hon räcker ut tungan åt mig och säger att hon aldrig mer vill vara med mig. Men annars. Det är så roligt att få förskolans bild av henne, den fina kompisen, den självständiga tjejen, den påhittiga lekerskan och den ivrigt bokstavsskrivande upptäckerskan.

Hon äger. Fett.

Annars är det som ett sanatorium här hemma. Klara hostar. Herman hostar. Jag försöker roa efter bästa förmåga men ibland hinner jag inte med. I dag klistrade Klara indianpärlor på ett papper som hon rullat ihop. Det är vad hon kallar pyssel. Behöver jag säga att det blev lite pärligt på golvet?

Biografi?

Herman har en bok vars baksida pryds av en spegel. Han älskar boken. Särskilt baksidan. Han sitter och ler mycket nöjt åt sin egen spegelbild. Snyggast i världen!
Här i huset är det sjukdom. Klara blev febrig i fredags kväll och sedan i går är febern borta, men den har blivit ersatt av sina kompisar Snuvan och Hostan. Innan hon somnade hällde jag i henne lite bricanyl och hoppas på en bra natt. Dock hör jag små hostningar från hennes lilla säng.
I dag har vi fått en härlig köksritning med tillhörande prislapp. Det känns ok. Det är dyrt, men ok.

Iskallt!

Jag ber om ursäkt för några dagars bortavaro. Jag har dock inte alls varit borta, bara hemma i lugn och ro. Jag kan inte skylla på att jag har pluggat heller. Lite har jag pluggat, men inte alls så att det stör. Jag har helt enkelt bara varit.
Det har dock hänt några underbart roliga saker omkring mig sedan sist. Två av mina bästaste vänner har gett glädje och glada tårar till världen genom att på torsdagskvällen förära värdlen med en liten Hilma och genom att skicka ut en bröllopsinbjudan med framtida fest att se fram emot. Tjoho så roligt alltihopa!
Nu går jag bara här och stampar rastlöst i väntan på att min fyraåriga pärla ska sluta hosta så att vi får åka och se skönheten på Strömnäs någon gång.
I dag borde jag faktiskt plugga. I alla fall borde jag gå till bibblan och beställa en bok. Om det bara inte hade varit så fruktat iskallt!

Språk, kök och äventyr

I går åkte vi på ett äventyr till det gigantiska möbelvaruhuset på gränsen till det östra grannlandet. Vi skulle känna på kök och det gjorde vi. Sedan råkade vi falla över en hel del andra saker också. Bara nödvändiga så klart.
Vi hade med oss båda barnen och jag var på förhand lite nervös för hur det skulle gå att hålla två ungar nöjda och lugna samtidigt som båda föräldrarna står och planerar ett kök. Med facit i hand kan jag säga att det gick alldeles lysande. Enda smolket i bägaren var sträckan Ersnäs-Piteå där Herman tyckte att enough is enough och det klandrar jag inte honom för.
I dag har varit pluggdag i Luleå. Sociolingvistiken tar vi tag i nu och hoppas att håva in ytterligare 7,5 poäng.
Nu närmar jag mig bingen och ser fram emot en lugn och skön helg med julpyntande och gardinsömnad. Jag kan ju egentligen inte sy, men jag har tänkt göra det ändå.

Utmanad!

Jag har blivit utmanad av Anna och känner mig väldigt smickrad. Därför kanstar jag mig in i det hela med vidöppen mun.

• 4 tv-program: Nordnytt (utan ironi), Så mycket bättre, Våra vänners liv, Ung och bortskämd. Jag måste få tillägga att jag har blivit dålig på tv. Förut så jag mycket, mycket mer och mer passionerat. Nu sitter jag mest och hänger framför det som råkar passera förbi. Eller! Så är det kanalerna som borde skärpa sig och visa bättre program.
• 4 saker jag har gjort i dag: Promenerat i en blekgrå vintermorgon, målat i en målarbok, sparkat, promenerat med en vän utan att frysa, trots kylan.
• 4 saker jag längtar efter: Ledig jul för hela familjen, en vår som troligtvis kommer att innebära ett nytt kök, att kunna ha alla mina kläder igen, en cool frisyr som inte bara ser ut som ett stort lurv eller en lång råttsvans.
• 4 saker på önskelistan: en ny mobiltelefon, joggingskor, promenadbyxor och många pussar av min älskling.
• 4 saker jag hatar: Oj. Vuxengnäll, otacksamhet, xenofobi och torra apelsiner.

• 4 som jag utmanar: Frida, Marran, Jennie och Anna

Födelsedagshelgen

Den här helgen har varit fest, nästan rätt igenom. Vi började i fredags när fina vännerna från andra sidan Djupviken kom på besök. Vi åt middag och jag fick dessutom ett drygt glas vin. Underbart. Underbart är ordet.
I går var dagen för dagen. Födelsedagen. Vi firade med fika och trevligt sällskap.
I dag är dagen. Födelsedagen. Jag har fått presenter och frukost på sängen. Även i dag har jag firat med fika och trevligt sällskap.
Helgen har dessutom innehållit en viktig milstolpe. Herman har köpt det här med välling. Tror vi. I kväll drog han i sig 160 ml. Är det godkänt? Om man är väldigt gullig kan väl 160 ml räknas som godkänt? Visst?
Nu ska jag fortsätta fylla år en liten stund till.

Så sant som det är sagt!

Om man får klappa sig själv lite på axeln så måste jag få göra det nu. Jag satt och läste igenom gamla bloggtexter från förr, från tiden då jag fortfarande tydligen hade tid att tänka flera tankar efter varandra och sedan dessutom sätta dessa tankar på pränt. Jag hade just flyttat tillbaka till hemstaden efter några års bortavaro. Då, i lägenheten vid vattnet, knåpade jag ihop dessa rader och det tåls väl att upprepas. Att det är det lilla som oftast är det stora, för att inte säga det största. Just nu är det dagislämningar, amningsstunder och fredagsmys som är det stora i mitt liv. Jag andas djupt och njuter av tokiga idéer sprungna ur en fyraårings fantasi och kladdig gröt i ett mjukt bebishår. Jag känner mig tacksam över att få bo på en plats som erbjuder knarrig snö utanför den egna ytterdörren och vänliga leenden från bekanta ansikten. Jag är tacksam för så många fina vänner, gamla och nya, som dagligen förgyller min tillvaro och till skillnad från livet för två år sedan kan jag glädjas åt ett jobb som är mitt alldeles egna som jag ser fram emot att få komma tillbaka till när tiden är mogen.

Just nu känner jag mig inte så jättetacksam över att TV3 visar Spiderman, men man får helt enkelt ta det onda med det goda. Och slå över till Idol när maken tittar åt ett annat håll.

Vem är du?

Jag sitter och tittar på besöksstatistiken för min lilla blogg och häpnar.
Jag ger dig härmed chansen att ge dig till känna. Du behöver inte säga vad du heter eller var du bor. Berätta bara hur du hittade hit. Jag skulle bli så saligt glad över en, endaste liten kommentar från just dig. Kom igen! Göm dig inte!

Baka, baka liten kaka

Sitter med morgonkaffet i handen. Tanken är att jag ska ägna förmiddagen åt bakande. Två sorter är planen. Om alla medspelare sköter sig så borde det inte vara några problem alls. Det borde gå. Den ena medspelaren är på dagis och den andra sover.
Jag måste bara berätta om en graviditet. Inte min egen så klart. Det får vara bra för ett tag. Men en av mina närmaste vänner, Jenny, är jättegravid och jag får lägga band på mig själv för att inte ringa henne tre gånger om dagen för att fråga om hon har några känningar. Dessutom är det en hel vecka kvar och jag vill inte stressa någon bebis. Men visst vore det roligt om den kunde komma snart. Kanske på söndag. Då skulle jag bli så glad så. Jag vill inte stressa dig lilla du, men kan du inte ta och komma ut nu!!!

Fulltecknat blev tomt

När jag i går tittade fram mot denna dag såg den väldigt fulltecknad ut. Morgonen skulle bli städtid, eftermiddagen skulle bli umgängestid hemma hos Klaras dagiskompis och kvällen skulle bli studietid i grannstaden. När dagen så grydde visade det sig att sak efter sak försvann från listan. Städandet blev av, men umgänget uteblev på grund av sjukdom och studietiden uteblev på grund av felskrivet schema. Detta öppnade nya dörrar och på kvällskvisten hamnade jag med Maria på ett klädparty i byn strax söder om älven. Även om jag inte köpte några snygga barnkläder så hade jag en väldigt trevlig stund med människor jag aldrig träffat förut. Det är på något sätt inspirerande med nya människor, även om man inte gör några större djupdykningar i varandras liv så är det liksom nyttigt med nytt. Märk väl, inget fel alls på de människor jag redan känner. Tvärt om! Ni är bäst!
Det tvättas mycket i det här huset just nu. Hermans ätande är helt klart en stor anledning till detta. Varje gång jag slänger hans bodys i tvättmaskinen tänker jag att det nog är puréätande bebisar som är en av de stora bovarna bakom övergödningen. Tänk så mycket närig som bara spolas ut i avloppen.
Nu sitter jag här, i ett nystädat hem, och njuter av att helgen kommer smygande. Visst hör du hur den tassar framåt?

Tjoho!

I går kom ett mail till mig. Ett mail som jag kisade lite när jag öppnade eftersom jag visste att det skulle innehålla mitt betyg på det första av fyra moment i Svenska B. Jag är nu en väldigt lättad människa som kan gå vidare till moment två. Sociolingvistik. Även om du kanske inte tror det så är sociolingvistik superintressant, så det ser jag verkligen fram emot.
Inledningen på den här veckan har varit väldigt lugn och skön. Klara har varit på dagis och i går eftermiddag bjöd vi in oss själva på fika i Maran. I dag har jag och barnen bara varit hemma och skrotat och jag blir så förvånad över att jag tycker att det är så härligt. Vi läser böcker, pysslar och jag dricker kaffe och bara trivs. Jag känner mig inte det minsta stressad och det är så skönt. Jag ska fortsätta med den här inställningen resten av mitt liv.
Fortsättningen av veckan ser ut att bli något mer social och någonstans mitt i socialiserandet måste jag klämma in lite bakande. Till helgen vankas det kalas!

En far som inte vill fara

I morse tassade jag och Klaran upp och gjorde kaffe och skrev ett kort till det fina paketet som vi gömt i en garderob. Vi har den bästa av pappor i den här familjen och det kan väl vara värt att fira, eller hur?
Jag hade en vision om att morgondagen kanske skulle kunna tillbringas på IKEA för att ta en liten titt i deras köksavdelning för att få lite ytterligare inspiration för den stundande renoveringen. Fadern i fråga kände sig dock inte mentalt förberedd för detta event utan hävdar att en dag nästa vecka skulle passa mycket bättre. Han har svårt att förklara varför, men hävdar att han måste förbereda sig lite bättre. Hallå!
Tur för honom att det är farsdag i dag och att jag är så väldigt snäll och förstående.
Vi lägger en helg bakom oss som har varit ganska soft och avkopplande. Avkoppling är liksom något som vi behöver i den här familjen just nu. Lillebror Herman har väldigt stora krav på nattätning och även om alla i hans omgivning anser att han ser ganska stor och välmående ut så verkar han själv tycka att han verkligen måste bunkra. Han är väldigt bestämd och det är svårt att på nätterna få honom på andra tankar. Jag suckar och matar. Vad skulle man annars göra?

Stora killen

Här har vi farfarsbesök och efter ha väntat hela förmiddagen var Klara mer än glad när farfar äntligen svängde in på infarten efter lunch. Sedan dess har han fått jobba hårt med läsning och lek.
Vi har mest hållit oss inne i dag på grund av feber och förkylning hos storasystern. Jag och Herman har dock varit på BVC för 6-månaderskontroll med läkarbesök. Det hela gick väldigt snabbt då pojken i fråga sköter det mesta på bästa sätt. Han har dock blivit väldigt skeptisk mot främlingar och när läkaren började dra i hans snopp och trycka på hans pung fick han nog och gallskrek. Paketet var i ordning och han gick igenom utan minsta anmärkning.
I morgon kjolfredag som jag trodde att vi skulle ha tillsammans, hela familjen. Men inte. Jobbet kallar och jag börjar känna mig mer och mer som den stackars Mrs. Barnaby. Kanske jag också borde börja jobba med välgörenhet och delta i pajbakartävlingar.

Snöstorm!

Det är bara en tom dosa, fylld med ris. Bästa barnskallran!

Det är bäst att jag skriver snabbt som attan eftersom jag är relativt övertygad om att någon av telningarna snart kommer att vakna. Herman lider av allmänt pirr i kroppen och Klara lider av förkylning, feber ochont i kinden (!). Den senare av åkommorna förstår jag inte riktigt, men det var vad hon hysteriskt skrek när hon vaknade till i feberyrseln för en timme sedan.


I dag har snön bokstavligt talat vräkt ner på vår jord. Det är otroligt mysigt och jag och barnen har (delvis på grund av sjukdomen) befunnis oss i husarrest. Eller OK. Jag gjorde en äventyrlig utflykt till tandhygienisten i morse. Hon tilldelade mig ett stycke hål och några stycken tandstenar. Hålet skall om två veckor repareras hos en portugisisk tandläkare. Jag planerar att prata spanska. Vad gör man inte för att hålla sig på banan även under mammaledigheten.


Eftermiddagen har vi ägnat åt att baka bullar. 80 stycken ljuva tingestar som jag och min dotter har kavlat och rullat samtidigt som sonen snällt satt i sin matstol och tittade på.


I morgon väntar läkarbesök för han som snart blir ett halvår och storasyster får fokusera på att bli frisk. Hon längtar så efter att åka pulka.

Välkommen in, välkommen in...

Det är fullt förståeligt om läsare av denna blogg, samt mina vänner på Fejjan, tycker att jag har snöat in något på mina barn. Man kan ju undra hur det kan komma sig, förutom att de är mitt hjärtas liv och glädje. När jag tidigare i kväll satt och tittade mig omkring i vardagsrummet stod det liksom klart för mig. De är överallt. Barnen och deras saker. Här följer några ocensurerade bilder av hur det ser ut i ett småbarnshem i Piteå, en kväll i november. Och note! Det ser fortfarande likadant ut, eftersom kvällen har gått åt till att söva än den ena, än den andra ungen. Först 22.45 behagade den yngste somna in. Något har tjuvgett honom speed. Jag garanterar!

Soffbordet: Mamma Mu-bok, två plastburkar innehållande pappersremsor som Klara klippt till för att använda som soppa, en stycke pensel (kan ha använts som omrörare i soppan.

I ett hörn av vardagsrummet ligger denna stackare, vind för våg.

Framför öppna spisen har Herman sitt tillhåll. Snyggt täcke va?

Fotpallen har blivit Halloween-festaffär (???). Nyckelpigan ligger där om man plötsligt skulle känna för lite kuddbus, vilket händer ofta i en 4-årig kropp.

På matbordet ligger en massa pyssel kvar sedan eftermiddagen. Här kan vi även se ett stycke bebisleksak samt ett stycke IKEAs haklappar i frotté.

På köksbänken, ovanpå köksritningarna, har vi varje småbarnshems måste. Miniderm & kortison.

På köksbänken, bredvid tuberna: En liten plastsoldat, redo för strid.

Så här ser mitt hem ut på kvällskvisten. Hej inredningsmagasin!

Tantknä

Efter gårdagens vedbärande var det något som gav vika i mitt redan lite onda knä. Nu går benet knappt att böja och något säger mig att det är klokast att ta det lugnt ett tag. Inte för att jag på något sätt elitidrottar för tillfället... Min amatörläkare till man pratar om ledband.
Jag njuter så mycket av att vara hemma just nu. Barnen är så himla härliga, på helt olika sätt så klart. Herman är bara glad och jollrar, alltid med minst två fingrar i munnen. Han vänder sig hela tiden från rygg till mage men har verkligen inte riktigt koll på hur man kommer tillbaka till ryggläget igen och detta lilla dilemma är väl egentligen det enda som får honom på dåligt humör.
Klara säger fantastiska saker hela tiden. Hon är självsäker och litar verkligen på det mesta som hon själv säger och gör. Att däremot ta ett tips från coachen är inte alltid populärt. Hon ber om hjälp när hon vill ha den, men hon vill inte gärna bli hjälpt i onödan. Jag ser så otroligt mycket av mig själv i denna flicka. Fast hon är sötare så klart!
Nu väntar en kille på mig i sängen. En liten, liten kille.

Ljus och brasor

Om jag inte hade haft så ont i mina gamla ben så skulle jag ha visat dig en bild av det stora vedberget som vi har byggt i dag, jag, Klara och min mamma. Många kubik blev det. Nu kan vi elda som galningar resten av vintern och vi har inlett ordentligt. Brasan går varm.

Helgen i övrigt har varit skön. Vi har tänt ljus för nära och kära som inte längre finns med oss, i den här världen. Klara passade på att bjuda min mormor (som lämnade jorden 1997) på Hermans kalas. I maj. Så ingen ska bli förvånad om Margit Berg svävar in här och förväntar sig en bit tårta.

En av de bättre sakerna med den här helgen har nog ändå varit snön. Vi har testat madrassen och det gick bra de första tre åken, innan pudret hade givit vika och det gröna gräset stack upp lite för mycket. Men det var härligt att känna farten och snösprutet på kinderna.
Nu ska jag prata lite med min man och kolla vad han har gjort i helgen. Ja si dessa arbetstider...

Äggstockning

I veckan har vi som vanligt besökt affären några vändor. En gång var det jag. Sen var det Tobbe. Vad Tobbe inte visste när han köpte 15 ägg var att jag redan hade köpt 15 ägg. Därför har det bakats muffins, stekts ägg, kokats ägg och därför blev kvällens middag pannkaka. Ingen är missnöjd över det. Pannkaka är enligt mig en delikatess.
I dag har varit ännu en dag i höstlovsnirvana. En mysig morgon följd av besök av min fina arbetskamrat Maria och hennes två leksugna barn. Barnen gick upp i rök (i lekmolnet alltså) och jag kunde i lugn och ro bli uppdaterad på vad som hänt sedan sist i den verklighet jag vanligtvis tillbringar mina vardagar i. Kul!
Jag har nu skickat in mina två examinationsuppgifter till kursen och även om jag kanske inte är toknöjd så är det så skönt att vara av med dem och känna att jag inte kan göra något mer. Nu ska jag inte tänka så mycket på det svenska språket på två veckor.

Sådana här dagar får mig att fundera lite på det här med dagis. Jag tycker att det är så härligt att ta det lugnt, att ta dagen som den kommer och slippa traska iväg med en ibland ganska sur och tvär fyraåring. Det känns som att hennes humör är så mycket jämnare när dagen inte blir fylld av så många uppbrott och anpassningar till nya världar.
Samtidigt tycker jag att det kan vara bra för henne, det här med det sociala samspelet och kontinuiteten i gruppen.

Slutligen vill jag bara tillägga att jag tycker att herr Styrman får väldigt mycket mediatid. Är han verkligen så intressant?

Just nu!

Han är ingen hårding, min son. Kvällen har sett ut så här:
19.30: Klara & Herman somnar ungefär samtidigt.
20.25: Herman vaknar och pipgråter i sin säng. Jag går dit och lyfter upp.
20.27: Soffan lägger en sovande Herman i sängen.
20.30: Herman vaknar och pipgråter i sin säng. Jag går dit och lyfter upp.
20.32: Soffan lägger en sovande Herman i sängen.
20.35: Herman vaknar och pipgråter i sin säng. Jag går dit och lyfter upp, tar med mig Herman till soffan och ammar. Herman somnar gott.
20.45: Soffan lägger en sovande Herman i sin säng.
20.50: Herman vaknar och pipgråter i sin säng. Jag går dit och lyfter upp.
Nu sitter vi så här. Det får väl vara så då. Han är ju bara en bebis. En väldigt söt bebis. Han måste nog få vara med sin mamma i kväll.
Min fina lillkille!

Grabbkväll och annat

Denna scen utspelade sig i vardagsrummet i söndags när det var Sportspegeln på TV. Sport är bra, för stora och små!
Här leker livet vidare. Moment ett av fyra av Svenska språket B är avklarat och nu njuter jag av lite ledighet innan nästa moment drar igång.
Nu sitter jag och tittar på dejtande bönder och gläds åt dagens vägning som innebär att det går åt rätt håll! Jag är nöjd! Nu befinner jag mig på mitt eget tiotal. Jag börjar nästan känna igen mig.

Fin helg

Helgen har varit ganska lång känns det som. Kanske för att vi liksom fick en timme extra och kanske för att maken har varit ledig fredag, lördag och söndag.
I fredags blev det en tur till stan och fika på Krokodil. Vilket fika de har! Maranborna skulle äta sushi till middag och snälla som de är fick vi också vara med och därmed fick jag premiärsmaka stans nya sushiställe. Helt ok enligt mig, som kanske inte är någon sushiexpert, men smaklökar har jag ju i alla fall...
Lördagen inleddes på andra sidan älven och i badhuset som ligger där. Herman gjorde premiär som simmare och det gick hur bra som helst. Innan kvällen kom hann vi även med ett besök hos Edvard och co och direkt därifrån till mammas middagsbord och hemgjord pizza. Vissa dagar är helt enkelt lite bättre än andra.
I dag har vi lekt i lekpark och köpt snordyr åkpåse till vå dyrbara lillebror. Jag och Klara har varit på barndans, jag och Anna har promenerat, jag, Bea och Tobbe har kvällsdruckit kaffe. Vilken dag! Enda smolket i bägaren är väl snöns frånvaro. Höstmörkret skulle verkligen behöva en käftsmäll av ett gäng lapphandskar.
Snälla kung Bore! Kom nu!

Haha!

Inspirationen drabbade mig i går. Jag sitter således här, med en kopp kaffe och en helt ledig fredag och helg framför mig. Ibland blir man lite förvånad över sig själv och om du om du önskar veta något om de ord som fallit från Gustav Vasa, Gustav II Adolf eller Johan Ekeblad, hör av dig! Jag berättar mer än gärna!
Nu ska här tas i tu med dagen som visst tänker bjuda på både promenad och stadstur med flickan från landet.
Ha en bra dag!

Mystorsdag

Klara var på dagis i morse. Jag lämnade henne och Tobbe hämtade henne. När de kom hem sa han till mig:
- Det är ju höstlov nästa vecka, men fröken U*** sa att du nog har koll på vad som gäller då.
Oj... Klara själv hävdade att de på dagis nästa vecka har något som heter lov. För att undvika att göra bort mig på måndag blev jag tvungen att lyfta luren och ringa till fröken och fråga vad som gäller. Jo, barn till föräldralediga går på skolans läs- och lovschema. Det är helt ok för mig, eftersom jag faktiskt allt som oftast tycker att det är väldigt roligt att ha Klaran hemma, och särskilt nu när humöret är på topp mest hela tiden. Komsikt bara att det gått oss förbi, men tur att det uppmärksammandes.
På tal om på topp så har vi haft besök här i stugan i dag. Marran och hennes familj (en fjärdedel sovandes) kom hit och oj så roligt det var! Klara och jämnårige V lekte så att det stod härliga till och för egen del var det bara så roligt att dricka kaffe och surra bort flera timmar. Nu får det inte gå lika länge till nästa gång. Lova det! :-)
Framför oss ligger nu en helledig helg, för pappan alltså. Jag borde nog ta och färdigställa den sista examinationsuppgiften och det borde jag nog göra i morgon för att sedan bara slappa. Så gör vi. Upp i arla morgonstund för att få helg asap.
Glad kjolfredag!

Det blåser...

jättemycket och jag är ensam med barnen. Egentligen är jag inte så jätte, jättemörkrädd. Bara så där lite lagom. Så länge jag inte tänker på läskiga saker eller läbbiga filmer.
Nä, nu pratar vi om något annat. Jag hade ett redigt blogginlägg på g i dag, rörande barn och deras rätt att vara just barn. Nu blev det dock lite för sent för sådant, så jag nöjer mig med att berätta att dagens besiktning av båda barnen på BVC gick alldeles lysande. Klara var till en början något skeptisk till lappen som skulle sättas över det ena ögat innan synkollen, men efter lite lirkande gick hon med på att spöka ut sig. Jag skulle nog vilja påstå att hon ägde fyraårskontrollen.
Herman ville inte vara sämre, så när pappa T lade upp honom på skötbordet öppnade han med en vändning från rygg till mage, bara så där! Liksom för att visa att han var taggad och införstådd med vad som låg framför honom.
I övrigt inte mycket nytt. Fyraåringens humör fortsatt på topp och vi förstår fortfarande ingenting. Lika bra det kanske...
Nu drar jag mig mot bingen, samtidigt som fönsterrutorna vibrerar av vinden och regnet smattrar mot taket och höstmörkret är sitt allra mörkaste, mörka...

Ett foto...

I förrgår kväll satt jag och valde ut foton som ska skickas till framkallning. Vi har inte framkallat foton sedan augusti förra året och alltså finns det bilder i den nya framkallningsmappen som visar mig och hur jag såg ut innan jag blev gravid med Herman. Jag ser inte ut så längre.

Sedan mitten på juli har jag jobbat med att bli smalare och det har väl gått bra. 8 kg har runnit av min kropp och det är väl vackert så. Men på senaste tiden, och kanske framför allt sedan bröllopsdagen, har jag liksom tappat gnistan lite. Inte så att jag frossat socker och legat stilla dagarna i ända, men jag har slutat köra hårt.

Men nu jäklar! Nu ska här köras hårt! 8 kg till ska bort! Nu har jag sagt det! Ingen återvändo. Inga ursäkter. Jag är en kvinna med karaktär och nu ska den användas. I den bästa av världar svarar kroppen bra på min nya behandling (hård men rättvis) så att jag snart kan stoltsera med intressanta siffror här på bloggen. I den bästa av världar. Inshallah!

Snö igen!

I morse blev vi väl ungefär lika lyckliga, jag och min lilltjej. För att kunna bo på den här platsen där vi bor är det nästan en nödvändighet med snö på marken under vinterhalvåret. Annars blir det helt enkelt för mörkt.
Jag och Herman har hunnit gå med storasyster till dagis och efteråt tog vi en härlig prommis för att insupa snölukten ordentligt.
I eftermiddag väntar som sagt en tur till universitetet. Jag ska väl kanske förbereda mig för det nu. Läsa? Nä, sminka mig.

Lediga måndagen

I dag blev det plötsligt måndag. Men den här måndagen var både pappan och dottern lediga och då blev det liksom inte måndag utan snarare någon sorts hybridlördag.
Vi passade på att ta med oss en påse morötter till hästarna och en rygga packad med choklad och kaffe till oss själva och spatserade iväg till Grisan. Det gäller att passa på att lukta på skogen nu innan den förseglas av is och frost.
I dag har jag varit fru i en månad. Det har gått bra. Jag är fortfarande fixerad av min ring och jag trodde verkligen inte att jag var så besatt av guld och ädla stenar. Men jag är väl inte mer än människa...
I morgon väntar en tur till universitetet och jag hoppas att jag är förberedd. Hur som helst så är det roligt med en utflykt och att få klä upp sig lite. Det är sådant som uppskattas när man är hemma-mamma.

Helg med gott slut

Den här bilden fastnade i mammas kamera under Hermans dop, strax efter vårt bröllop. Den föreställer Klara och hennes nära, kära vän Edvard mitt under dopakten. Fina va?
Ännu en underbar helg ligger bakom oss. I går var jag och Klara på badhuset med Edvard och Hugo med föräldrar. Resten av dagen gick i umgängets tecken för både barn och vuxna. Det är så roligt när det plingar på dörren och glada besökare trillar in, väntade som oväntade.
I dag har varit en härligt solig och mysig dag som avslutades med lammiddag hos mamma för mig och barnen och arbete för mannen.
Jag sitter i soffan och tänker att det kanske skulle vara en bra grej att jobba lite med den sista examinationsuppgiften till detta första moment av Svenska B. Men jag tror att jag gör det i morgon i stället. I morgon är nog en bättre dag för skolarbete. I morgon kommer jag att utföra underverk. Jag återkommer med resultatet. Allvarligt. Du kanske gärna skulle vilja läsa min sematiska och lexografiska analys av Gustav Vasas brev till sonen på Öland. Visst skulle du det?

Kan det vara sant?

En dramatisk storasyster och en happygolucky lillebror.

I går var en ganska trotsig dag. En sådan där dag när jag tänkte att "grrrrrrrrrrrrrrr det här går mig på nerverna!!!!" Ungefär så tänkte jag, och så lite mer.
I dag däremot, har för första gången sedan jag vet inte när, tvåårsåldern kanske, varit helt jävla (ursäkta) konfliktfri. Helt. Vi fattar ingenting. Vid middagen, när 10 timmar gått sedan fyraåringen vaknade för dagen, blev jag tvungen att på engelska vända mig till maken:
- Who is she?
- I dont't know, but she just switched off the TV because she wanted to help me in the kitchen...
Vi häpnar och hoppas på att kanske få uppleva en sådan här dag någon mer gång. Inshallah.

Det är en härlig fredag i dag. Vi har dammsugit och trevlat till huset lite inför helgen och efter lunch tog jag den glada dottern med mig till det stora byggvaruhuset för att lämna in köksmåtten. Därefter tog vi en tur på stan för att uppgradera flickebarnets garderob lite.
Efter en festlig fredagsmiddag bestående av grillkorv och pommes tog jag mig en kylslagen prommis i den mörka oktoberkvällen. Mitt i min runda stötte jag på en gammal bekant från jag vet inte när och vi promenerade resten av vägen tillsammans. En häftig grej så här på fredagskvällen, att slumpen fick välja sällskap. Supertrevligt var det i alla fall.
Nu ska vi ta oss en bit brie och päron. Visst är det väl ändå fredag?
Puss och trevlig lördag!

Gänghäng

I dag har jag och mina barn umgåtts med Klaras dagiskompisar med mammor och syskon. Elva barn och fem mammor. Det du! Det har producerats en hel den i den här delen av stan under de senaste åren. Underbart trevligt har det varit, för både stora och små.
Jag har precis kommit hem från en kylig prommis och ska nu grotta ner mig i soffan med en skål vindruvor och låtsassnusar. Nu ska vi se vad nya Robinson går för.
Kjol i morgon va?

Ikapp

Kanske har du (om du fortfarande läser min lilla blogg) tröttnat på mitt tjat om att ta det lugnt, om att inte stressa, om att känna in vardagen och supa in det som är här och nu. Om så är fallet så får du helt enkelt klicka vidare till någon av de fina bloggarna i länklistan till höger. Nu.
Jag skulle bara vilja utvärdera de senaste veckornas nya tänk och beteende. Jag har verkligen koncentrerat mig på att inte hela tiden vara på väg. Inte gå en prommis bara för att något ska hända. Inte gå en sväng på stan bara för att jag inte vill sitta och göra ingenting. Hur har det gått?
Jo tack, det har gått bra. Jag har upptäckt att vårt nästan 300 kvadratmeter stora hus inrymmer en hel del aktiviteter för en kvinna i sina bästa år och framför allt för en tjej i fyraårsåldern. Hon har mått bra av att softa, klippa, spela spel, rita, klistra och göra ingenting särskilt. Ingenting särskiltandet verkar ge inspiration till otroliga lekar och fantasiäventyr och det är väl det bästa kvittot på att det är bättre så här.
Nu ska du inte bli förvånad om vi stöter på varandra ute i den verkliga världen också. Det är inte så att jag har husarrest. Absolut inte! Inte heller är jag sinnessjuk. Absolut inte. Jag bara chillar lite.
Nu är Klara på dagis och jag ska ta tag i lite brevkorrespondens mellan Gustav II och Ebba Brahe. Det du! Vilken dag va?

Just nu!

Myser vi med Bolibompa och tända ljus.

Tidigare i dag hände något underbart. Vi hade ett fantastiskt möte med en köksplanerare. Hej inspiration!

Lugn

Under förra veckan kände jag mig lätt stressad över sonens märkliga nattvanor. Jag tyckte att han borde sova längre och äta mindre. Men så började jag tänka om. Han är ju bara en bebis och vem vet om jag kommer att få några fler bebisar i mitt liv. Amningen må låsa fast bebisen vid sin mor men helt ärligt är det ungefär precis så jag vill ha det och dessutom ammar den här ungen mest på kvällarna och nätterna så om jag känner för en rast ifrån bebisbubblan för en stund så kan jag absolut ta en sådan på dagtid och lämna matandet till barnafadern.
Jag gissar att det var en släng av stressen som fick mig att tro att det var viktigt att Herman skulle sluta äta på nätterna. Men vad stressar vi med det för? I dag har jag varit på jobbet och fyllt i ledighetsansökan för vårterminen så i värsta fall kan jag nattamma till augusti 2011.
På tal om mitt besök på jobbet så kom det över mig igen det här med mitt underbara jobb. Och jag VET att jag tycker att det är extra underbart bara för att jag vet att jag inte behöver jobba igen förrän i augusti nästa år men ändå. Jag älskar de där ungarna! Tonårsbarnen som svajar förbi, som trots sin hormoniella orkeslöshet är så fnittriga och stundvis överlyckliga över småsaker. Det är en ynnest att få ha det här jobbet som jag har och jag hoppas och tror att jag alltid ska känna samma stolthet över att vara lärare.
På väg från arbetet stannade vi kvar på den sidan av älven och fick både kaffe och en härlig prommis hos maranborna.
I morgon väntar BVC-besök för lillebror samtidigt som storasyster får återvända till dagis efter en dryg veckas sjukfrånvaro. Men oj så mysigt det har varit att ha henne hemma!

Bra helg!

Tobbe skulle äntligen vara ledig hela helgen och jag hade tusen förslag på saker vi skulle kunna göra och platser vi skulle kunna åka till. Jag är väl något rastlös och inte blir det bättre efter en vecka hemma med sjuka barn.
Min make är inte alls särskilt rastlös, utan kan likt en guldfisk gladeligen cirkulera en hel helg i sitt eget hem. Och ungefär sådan har helgen varit. Men det löste sig i alla fall för den rastlösa kvinnosjälen som bor i min kropp, och som dessutom försöker träna sig i ingetgörning. När jag kring lunch på lördagen höll på att börja vibrera ringde telefonen lägligt och vi fick härligt fikafrämmande från Berget. Lördagskvällen firade Herman med att bli lite febrig och mycket grinig. HAN! Han som aldrig gråter blev lagom till tacopajen drabbad av något som inte var särskilt angenämt för någon. Natten blev lite si och så men nu verkar han vara sitt gamla vanliga glada jag igen.
I dag har varit en ganska vanlig söndag med dans för den fortfarande ganska sköra storasystern och härlig kvällsprommis för mig. Nu sitter jag i soffan och har avnjutit nybakad ciabatta som mamma svängde förbi med. Snacka om lyx!

Fredag it is!

• Snoret forsar inte längre ut storasysters näsa.
• Jag har dammsugit och skurat, både hus och mig själv.
• Mannen och dottern har åkt iväg för att storhandla.
• Sonen sover ute i vagnen.
• Mannen är ledig hela helgen.
• Fredagskjolen på, så klart. (Dock efter att dottern sagt till sin pappa: -Alltså pappa, mamma klär ju aldrig på sig...)

Det finns mycket att känna sig nöjd över i dag, så nu kör vi!

Ännu en dag...

Ännu en dag i hemmavarandet tecken. I dag var dock febern nästan borta och i feberns ställe gled trotsen in och gjorde sig bekväm i huset igen. Dock i en något mildare form än vanligt.
I övrigt har jag under dagen kommit på att vi nog behöver ett nytt soffbord. Eller ett gammalt. En sextiotalsbord i ek eller teak, smalt och smäckert med någon sorts hylla under där man kan förvara målarböcker och pusssel. Denna dagens insikt gjorde att jag stoppade in barnen i bilen och körde till Kupan där jag hoppades att bordet med stort B skulle stå och vänta på mig, för en spottstyvel. Det gjordet inte bordet. Däremot konstaterade Klara att den fantastiskt fula trämodellen av en brunn, som hon spanade in förra gången vi var där, stod kvar på sin plats. Hade jag haft 30 kronor i kontanter hade hon fått mästerverket. Nu hade jag dessvärre inte det. Frågan är bara var man förvarar en 30*30 cm stor modell av en brunn. Jag skulle så innerligt gärna vilja se den i sitt förra hem.
Den här veckan har bjudit på hemskt få promenader. Och jag som har ett mål. Men i morgon får jag gå. Gå i mål.

En nyponros!

Vissa presterar ju bättre under press, och det verkar som om min son är en av dem. Med hotet om flaskan färskit i minne sov han som en stock och åt bara 1 ½ gång under natten. Bra jobbat Herman. Nu fortsätter vi i samma stil.

Är jag förvånad?

Nej, inte så särskilt faktiskt. Det är så typiskt mina ungar att vara något skeptiska till sådana här nymodigheter. Mat på flaska??? Vem har kommit på sådana tokigheter?
Herman ligger alltså i sängen och flaskan står här. Orörd.
Jaha. Hur gör vi nu då?
Det är nu jag måste vara hård. Säga nej. Inte ge vika för en darrande underläpp mitt i natten. Jag ska vara stark. Jag ska säga nej.
Jag återkommer.

Det är roligt i dag...

på Kwarngattun. Du ser väl de febermatta ögonen bakom kudden?

Vi tittar på Saltkråkan och jag har överdoserat kaffe. Så är det i dag.

Bebisfasoner!

Herman har ända sedan han föddes sovit ganska bra på natten. Han har ätit som tusan på dagarna men på natten har han mest snusat och ätit någon enstaka gång. Fram tills för någon vecka sedan. Då blev det plötsligt två gånger. Sedan tre gånger och i natt har pojken ätit ungefär en gång varje timme. Något är lurt. Jag vet inte säkert, men det känns som att bebisen kanske vaknar för att han är hungrig och att jag inte längre har det som krävs i min egen kropp. För att kanske råda bot på problemet har jag i dag tagit ett stort steg. Jag vandrade iväg till affären för att köpa ersättning. En portion till att börja med och sedan får vi se. Nu ska ungen sova. Vi trodde att en tallrik gröt innan sängdags kanske skulle räcka och att man sedan kunde fylla på lite med amning. Nu återstår att se om natten som kommer blir bättre. Jag återkommer med uppdatering i morgon. Kanske är jag då en nyponros som sovit åtta ljuva timmar i sträck. Kanske inte alls. Håll tummarna är du snäll!
Sjukdomen har fortfarande vårt hem i besittning. Jag anar dock en förbättring. I dag åt det sjuka barnet lunch. Det gjorde hon inte i går.
På återseende! Tjing!

VAB

Förvisso heter det inte VAB när man redan är föräldraledig, men fenomenet är lite detsamma. Vi har haft en mycket stilla dag och det är något som passar både det febersjuka flickebarnet och mamman, som går på aktivitetsdiet. Vi har byggt pussel och tittat på film. Ungefär så. Och när eftermiddagsfebern blev som hetast satte jag mig i bilen för att åka norrut och lära mig lite mer om språkhistoria. Kanske gjorde jag det. Något lärde jag mig i alla fall.
Dagen blev plötsligt smått historisk eftersom det var första gången jag befann mig så långt ifrån Herman. Han har nämligen blivit en fena på att äta både gröt och puré och därför vågade jag åka till universitetet utan honom. Det är märkligt egentligen. Under hela hans existens, från skapelsen räknat, har vi cirkulerat i en radie av några få meter från varandra. Med undantag för en prommmis på egen hand då och då, har jag haft honom på replängds avstånd. Men nu börjas det. Nu ska visst navelsträngen börja tänjas ut. Det är, som många vet, lite bitterljuvt. I mina mörka stunder kan jag se puréätandet som ett första steg mot en egen lägenhet. I mina mer ihopskärpta stunder ser jag det helt och hållet som en naturlig utveckling och gläds över gossebarnets matglädje.
Men sådant är väl livet. Stort och smått mäts och vägs och blir stort och smått beroende på vem det är som mäter och väger. Visst förstår du hur jag menar?

La vida

I går kväll gick jag en kvällspromenad. När jag lämnade hemmet var allt som vanligt. När jag kom hem hade dock Klara utvecklat väldigt ont i örat och grät utan slut. Efter samtal med akuten tyckte sköterskan att vi skulle svänga förbi så att farbror doktorn fick sig en titt i det onda örat. Tobbe bar (en smula stressad) ut flickebarnet i bilen och så susade de iväg mot sjukhuset. Kanske 15 minuter senare ringde min telefon och på andra sidan luren kvittarade den nyss gallskrikande Klaran att hon inte hade någon öroninflammation utan bara var lite röd i det ena örat.
Min man hade börjat ana oråd redan i bilen eftersom hon plötsligt tystnat och glatt konstaterat att det nog kändes lite bättre.
270 kr senare seglade hon in i hallen igen, mäkta stolt över att ha överlevt läkarbesöket. Älskade gullunge! Nu håller vi tummarna för att rodnaden i örat fortsätter vara just bara en rodnad.
Just nu bygger hon tåg av gamla skokartonger så att gossedjuren ska ha något att åka i.
Tåg är bra.

Married life

Sitter här och tänker att jag kanske borde berätta lite om livet som gift. Jag har ju levt det i två veckor nu. Och som det gifta livet leker!
Skillnaden syns tydligaste när jag i olika sammanhang hänvisar till Tobbe, typ så här:

• I telefonen med en snubbe på Tele2, där Tobbe förra hösten tecknade ett avtal med Canal+ Sport. En meningslös kanal som kostar en massa pengar. I ett obevakat ögonblick tjuvringde jag dit för att fråga ur jäkla lång bindningstid abonemanget egentligen har. Snubben på Tele2 frågar vem som står på abonemanget. Jag svarar: -Min man.
• I samtal med en pappa på dagis. Vi pratar om den omdebatterade 15-timmarsförändringen, och jag får tillfälle att prata om "min mans oregelbundna arbetstider".
• I mina statusuppdateringar på Fejjan kan ett visst missbruk av ordet "make" noteras.

I övrigt kan jag tycka att jag ibland känner en lätt smärta i nacken efter att ha tittat ner på den nya ringen allt för många gånger på ett oergonomiskt sätt, liksom utan att lyfta handen. Jag går dessutom fortfarande i väntans tider eftersom ingen statlig myndighet tycks ha uppmärksammat mitt nya efternamn. Svärmor skickade dock ett kort, adresserat Herr och Fru E. Det är jag tacksam för. Det känns lite som att jag behöver träna på att vara mitt nya jag. Rent namnmässigt sett alltså.

Allvarligt talat så känns det lite mysigt att vi alla heter samma nu.

Och som Shakespeare sa; A Rose, by any other name, would smell as sweet.

Just det!

Det blev en dag i dag också...

Och vem hade väl trott något annat?

Den senaste tiden har i den här familjen inneburit väldigt tidiga mornar. Det är fyraåringen som studsar upp någon gång strax innan 06 och kanske är det också därför som hennes humör inte riktigt bär henne genom hela dagen. Eller så är det bara trotsen som kommit på återbesök. Denna trots, denna trots. Ett samtalsämne som aldrig sinar för småbarnsföräldrar som jag. I dag har dock varit en väldigt bra dag, rent trotsmässigt. Ända fram till middagen. För att göra en lång historia kort så vägrade Klara äta den äckliga maten och storgrät av hunger och trötthet. Hennes lillebror storgrät samtidigt av hunger och jag satt ensam vid matbordet, med en gallskrikande unge på varje ben.
Det är vid sådana tillfällen det gäller att bara kliva ur sin kropp och se det hela utifrån. Utifrån ser det riktigt komiskt ut. Utifrån ser det ut som något som skulle platsa i America's Funniest Homevideos, som i princip inte är komiskt, men ändå kanske lite, ibland...
Nu sover i alla fall båda skrikhalsarna och låter inte fullt lika mycket. Jag tittar på TV och lär mig hur singelkillar gör när de försöker snärja en ensam mamma.

Den här lilla snyggingen...

har drabbats av förkylning. Jag vet inte om det är hans manliga könstillhörighet eller om det bara är hans person, men jag inbillar mig att han överdriver lite. Han är på bra humör och glad som vanligt, under förutsättning att han får ligga nära min barm. Han sover hur gott som helst om natten, så länge någon av föräldrarna erbjuder sin bringa.

Men han är alldeles, alldeles underbar vår lillebror. Håret är så mjukt, så mjukt och kinderna så mjuka att krama. Det är en ren ära att få vara hans madrass.

Till vänster om underbara brorsan ser du en skymt av kaklet i vårt kök. Ta en ordentlig titt, det kan bli den sista!

Lekande lätt

Som du ser har det här varit en gungande dag. Om du vill känna livet i dig kan jag verkligen rekommendera gungan i lekparken vid kullarna på Djupviken.

Herman testade hoppgungan som jag vill minnas att Klara älskade. Jag är inte säker på att lillebror är fullt lika imponerad, men det kanske kommer med tiden. Med tiden hoppas jag även att gossebarnet ska återgå till att sova på natten, precis som han har gjort under vissa delar av sitt snart fem månader långa liv. Just nu vaknar han varannan timma och det är väl osäkert om han är hungrig eller bara allmänt sällskapssjuk. När man har en storasyster som sover i rummet bredvid är man inte så sugen på att vänta ut gråten heller. Det känns helt enkelt som den enklaste lösningen att bara trycka in ett bröst i den gråtande munnen. Vi experimenterar vidare och hoppas att det snart vänder.

Torsdag i morgon och vips är det snart helg igen. Vad kan den ha i sitt sköte tro?

Älska bloggen

Jag måste ändå bara få hylla det skrivna ordet. Det som skrivs har en större tendens att gå i uppfyllelse. Efter gårdagens lilla sammanbrott i text har jag ägnat dagen åt att ta vara på varje ögonblick.
Klara har varit ledig från dagis och Tobbe hade en ledig förmiddag så vi tog en lång, blåsig och härlig prommis på morgonen.
Just nu är det eftermiddag och Klara bygger lego och Herman ligger i sitt gym och gnager på en groda. Jag sitter framför datorn och dricker kaffe. Jag gör inget annat. Jo. Jag bloggar.
Så jäkla skönt!

Det var bättre förr

Jag har ägnat en liten stund av i kväll åt att läsa min blogg från vintern -07, när Klara var lika liten och glad som Herman är nu. Det är intressant att läsa om hur livet var då och hur vi fördrev de mammalediga dagarna på Skolgatan.

Vi promenerade mycket, jag och min dotter. Eller, alltså jag promenerade samtidigt som hon oftast sov gott i vagnen. Under promenaderna hann jag fundera så mycket. Jag hann liksom känna livet i mig och njuta av det ordentligt.

Nu vet jag inte riktigt vad jag gör med tiden. Eller snarare kanske det handlar om vad tiden gör med mig, men på något makabert sätt så känns det som om jag ofta har bråttom någonstans! Hur idiotiskt låter inte det? Bråttom?? Jag är ju för tusan ledig och kommer att vara det ett bra tag till.

Jag tror att det är dags att skärpa till sig. Det är dags att skita i att bädda sängen. Ingen går väl ändå upp till vårt sovrum under dagarna. Det är också dags att försöka se vad som är rimligt. Hur mycket jag än vill det så är det svårt att hinna städa, plugga och promenera under de tre timmar som Klara är på dagis. Promnera räcker. Välmåendet först - alla gånger!

Sen var det ju det här med där jag började. Bloggandet. Jag önskar att jag kan börja måla med orden igen. Vackra promenader vid vattnet kanske kan ge mig lite färg.

Och så klart...

Foto: Anna Bergström

Vi måste ju kanske också ta en titt på dopkillen och hans fina storasyster.

Fler bilder

Duktiga, duktiga Anna, som inte bara är lärare utan också fotograf, har tagit dessa bilder från vår bröllopsdag.

Jag har konstaterat att min mun är sned. Eller så är det resten av jag som är sned...

Men det bjuder jag på.

Det nya livet

Ja då sitter man här då. Ännu en kväll som gift kvinna. Ett barn sover i sin säng och det andra sover i soffan bredvid mig. Det andra barnet vill gärna känna kroppsvärme för att sova riktigt gott. Det är väl ok om man är fyra månader tänker jag och låter honom snusa vidare.
Det här med det gifta livet känns faktiskt spännande. Jag tänker ofta på några ord som prästen skickade med oss på väg ut i resten av våra liv.
Försök att varje dag vara på ett sätt som får din man/hustru att älska dig lite mer...
Dessa ord kan tyckas självklara för många. Även för mig. I princip. Men det är lätt att glömma bort i vardagen och förvandlas till ett stycke trotsunge som mest bara vill ha saker och ting på sina egna sätt och vis.
På tal om trotsunge så har vi ett stycke fyraåring i huset vars trots har fått syre och blommat upp igen. Hon kan sura ihop över det mesta och vid de mest oväntade tillfällen. Mitt tålamod är inte alltid lika stort som det borde vara och i dag under en meditativ morgonpromenad bestämde jag mig för att skärpa mig lite jag också. Hon är barn och jag är vuxen och borde därav också vara vuxen i situationen. Jag återkommer med uppdatering om hur mammatålamodet kan eller inte kan påverka eventuella trotsutbrott.
I morgon är det nästan helg och jag funderar nästan på att utöka mitt sockerätande till fredagar.
Jag ska sova på saken.

Bekännelse

Foto: Anna Bergström

Ja, jag har levt i en lögn. Eller egentligen inte, men jag har inte berättat hela sanningen.

Sedan någon gång i somras har jag gått och vetat att jag skulle bli en fru, men med läpparna förseglade så klart.

I lördags, på Hermans dop, gjorde vi så slag i saken och blev man och hustru.

Jag, som aldrig egentligen har haft några särskilda drömmar om min bröllopsdag blev slagen och tagen i samma ögonblick som vi stegade ut i kyrkgången till tonerna av Delsbos brudmarsch. Alla känslor östes över mig på en gång och jag tror att jag skrattade och grät samtidigt. Jag tror att jag själv blev minst lika chockad som de nära och kära som satt där i kyrkbänkarna, intet ont anandes.

Nu har jag en ny, himla snygg ring och ett nytt efternamn. Jag trodde inte att det skulle kännas särskilt annorlunda efteråt, men det gör det faktiskt. Djupare på något sätt.

Och Anna! Är det ok att jag snor en bild?

Gullong!

Vår lilla rödtott till son håller på att växa upp lite för snabbt. Så kanske man inte ska säga, men man hinner verkligen inte med på samma sätt med nummer två. Under sitt snart fyra månader långa liv har han varit mycket skeptisk till att ligga på mage. Nu har det dock blivit lite roligare när han har orken att lyfta axlar och huvud ordentligt för att kunna spana på omvärlden. Detta foto togs dock i sista sekund, precis innan han flippade och slog näsan i golvet. Visst ser du också det fina täcket som mina fina arbetskamrater har gjort i slöjden. Världens finaste!
Det var väl mest det jag ville säga.

Avslut och premiär

Förväntansfull, intet ont anande, bebis.

Äcklad, kanske lite bitter bebis.

Coolaste katten i skogen.

I går åkte vi till stugan i paradiset för att, så att säga, avsluta verksamheten för säsongen. Vi tog upp bryggan, tömde blomlådor, ställde undan utemöblemanget, stängde av vattnet. Dessutom sov vi en sista höstnatt i skärgården och i morse tog jag och Klara en tur ut i skogen för att dryga ut lingonförrådet. Jag kände mig hela tiden som en tonåring som ville vända hem och börja packa ihop samtidigt som Klara kom med glada tillrop om hur härligt det är i skogen och hur många bär man faktiskt kunde hitta om man bara tittade noga. Vi kom i alla fall hem. Med 5 dl lingon. Det är inte mycket, men skogen var fasansfullt vacker, klädd i dagg och morgonsol, och det är tusan så skönt att bara studsa omkring på mossan i gummistövlar, utan smink och blingbling.

Dagens premiär står Herman för. Han har för första gången intagit annan föda än bröstmjölk. Om vi nu inte ska räkna luddet mellan fingrarna förstås... I dag bestämde vi att det var dags för potatis. Vi var alla fulla av förhoppningar och främst storasyster som nog gärna delat en hamburgare med brorsan. Herman själv gjorde som bebisar brukar göra. Han gapade, processade, försökte svälja och sedan ville han kräkas. Vi tar nya tag i morgon.

Fyra år senare...

Vilar på pappas mage, utpumpad efter utfärden.

Fortfarande pappas flicka, men på egna ben och med egna åsikter.

Det känns inte alls särskilt längesedan som jag låg på salen på Umeå BB och höll en nykläckt, svarthårig tös i min famn. På många sätt känns det som om det vore förra veckan. Samtidigt har det hänt så otroligt mycket under de fyra år som gått. Klara har gått från att vara ett litet, litet knyte till att fungera som en egen liten människa som klarar det mesta, från att gå på toaletten till att promenera runt stan utan problem. Hon är allt som oftast på bra humör, även om trotsen dyker upp där ibland, när hungern blir för stor eller orken tryter.

Nu har vi firat den stora dagen i två dagar. I går kalas med kompisarna och 10 stycken fina barn intog huset. Glatt och busigt! I dag har vi haft en något lugnare dag med familjen. Lunch på Ekan, lek i badhusparken och stenkastning på stranden. Födelsedagsbarnet beställde tacos till middag och mormor, moster och kusinerna från Luleå gjorde oss sällskap.

Fyra år. Ett liv.

Vackerhöst

Det är så makalöst vackert ute nu, och vackrare lär det bli i takt med att trädens löv skiftar färg till något så mycket djupare.
På måndag fyller Klara fyra år och i morgon är det dags för kalas. Den här dagen har därför till viss del ägnats åt förberedelser av olika slag. På eftermiddagen har vi även hunnit med en prommis till badhusparken och den fina lekparken där. Det är alltid väldigt svårt att ta sig därifrån men på vägen hem hyrde vi Madicken och den har vi i kväll avnjutit tillsammans med varsin godispåse, Klara, jag och mormor. Herman var förvisso också med, men han varken tittade på film eller åt särskilt mycket godis.
Jag önskar att jag hade fotat något av allt det vackra jag har sett i dag, men dessvärre har det inte hunnits med så jag säger helt enkelt bara over and out!

Fredag I love you!

Bjuder här på några bilder från den senaste veckan. Herman har en fortsatt avslappnad inställning till livet och trivs med det mesta. Klara har nog en liten trotspaus för tillfället vilket gjorde att hela gårdagen flöt på utan EN ENDASTE konflikt. Jag vet inte när det hände sist. Någon gång vid ettårsåldern kanske... Så här ser hon i alla fall ut ibland, när lekflowet kommer smygande och världen utanför tycks fjärran.

I dag har varit en härlig dag. Jag och Tobbe har varit ute på äventyr inför den stundande fyraårsdagen. Herra jumala så mycket pengar man kan sprätta på leksaker. Det komiska i kråksången var när vi kom hem och Klara satt på köksgolvet i säkert en timme och klippte figurer ur gammal wellpapp från en tvättlina som jag köpte på Clas Ohlsson. Plötsligt känns det dumt att ha lagt ut en mindre förmögenhet i materiella ting av plast. Men men... vad gör man inte för att visa sin kärlek?

När Tobbe åkte till jobbet gick jag och kidsen raka vägen till Ekbergs där vi träffade Jenny och hennes mage. Vi fikade och njöt av vimlet. Ja, jag tycker faktiskt att man kan kalla fredagseftermiddagarna på Ekan för vimmel. Eller fika och fika. För mig blev det ju bara kaffe så klart och jag kan stolt meddela att jag på en och en halv månad har gått ner ungefär sex kilo. Jag är så nöjd! Jag har fortfarande si så där 10 kilo kvar till inskrivningsvikten men det ska väl gå att komma dit på något sätt. En dag i taget.

Sitter på en pruttkudde...

Men så är det väl helt enkelt när man har en dotter i värsta bajs och pruttfasen.
Vi är sjuka här hemma. Kanske är vi lite friskare i dag än vad vi var i går och i förrgår och det känns bra.
För dig som såg mig i tidningen i fredags, där jag berättade om allt jag skulle göra under helgen, kan jag berätta att kräftskivan uteblev p.g.a. bacillerna. Rummet blev målat och båten uppdragen. Bryggan ligger kvar.
Nu gråter bebisen. See you!

Regn och rusk

Det är helt klart svalare ute nu. Svalt och blött.
Efter Klaras dagisstund i morse har vi helt enkelt haft en väldigt lugn och skön innedag. Vi har lagat mat, kokat lingonsylt, målat med vattenfärg, läst många böcker och innan läggdags hann vi faktiskt också med en kvällspromenad med mormor till bibblan. Det visade sig nämligen i dag att min kurs börjar på tisdag. På tisdag! Jag har inte riktigt hunnit med och det känns väldigt märkligt att hamna i skolbänken igen, så här mitt i mammaledigheten. Jag kan inte neka till att det känns lite jobbigt att behöva och strukturera under det här året när jag helst skulle vilja bara mysa. Men. It's now or never. Ja, det är faktiskt så och jag får ta det för vad det är och se det som en kul grej. Språkhistoria, här kommer jag!

Full fräs!

På förmiddagen fick vi lunchbesök av Glenn och Maria. Det är helt klart en tokbra grej med att vara föräldraledig, att kunna umgås vid andra tidpunkter än de där ynka timmarna mellan middag och läggning. Maranborna hann inte mer än ut genom dörren förrän prällen trillade in för planering av Hermans dop. Dop. Ja, dop. Någon gång inom en snar framtid ska jag skriva mer om mig och min relation till kyrkan, men just nu har jag på känn att dopföremålet i fråga kommer att vakna när som helst och då vill jag inte vara insnurrad i komplicerade inlägg om kyrkorummet.
Eftermiddagen har jag och barnen ägnat åt att återintroducera den hjärtsjuka mormodern för världen utanför. I dag har hon fått öva sig på Apoteket, Kvantum, Bibblan och dessutom avrundade vi det hela med en liten promenad. Hon är duktig mormodern. Världens duktigaste.

Hej vardag!

I morse var det så dags igen. Klara har åter blivit dagistjej och även om det nu bara handlar om tre timmar om dagen så känns det som vardag. Och som hon hade längtat! Jag är själv ganska nöjd med vår sommar men jag börjar ju undra så smått när den kommunala förskolan lockar mer än fortsatta ledighetsäventyr.
I dag var också dagen när Tobbe började jobba efter semestern. Ja, du hör ju. Och som lök på laxen har vädret varit så där lagom grått och småregnigt. Men! Det har ändå varit en bra dag. Jag är ju en sådan där människa som tycker att vardagar är ganska härliga dagar.
Fortfarande har inget målats i Klaras rum. Men snart! Väldigt snart!

Fullt upp!

Efter tumultet med lilla mammas lilla hjärta har det hänt en massa saker här på Kvarngatan. Jag har målat Hermans rum från golv till tak. Eller golvet är så klart inte målat, men allt annat. Det visade sig nämligen, när väggarna blivit vita, att varken elementet, dörr- eller fönsterfoder var så vita som man hade kunnat tro. Alltså fick sig även dessa inventarier en släng av penseln. I sitt lilla rum har lillkillen en fåtölj. That's it. Vi måste alltså åka till IKEA. Visst låter det rimligt? Vi har nämligen även nästan slut servetter.
På utsidan av huset har vi fått ny brobelysning och i skrivandets stund håller även fasadbelysningen på att åka upp. Tänk så bra det är med en svärfar som råkar vara elektriker. Allt går så smidigt.
I kväll åker vi på fest med det lilla barnet och det stora barnet får stanna hemma med farfar.
I morgon tänker jag att jag ska sätta igång med målningen av Klaras rum. Det kommer att bli så fint så fint. Jag ska lägga upp lite bilder också, men det blir en annan dag. Nu måste vi köpa födelsedagspresenter till en söt 4-årskille!

Lugn

I morse när jag ringde till hjärtintensiven på Sunderbyns sjukhus fick jag av sköterskan höra att mamma blivit flyttad till en vanlig avdelning och några timmar senare ringde mamma själv för att berätta att hon blivit ambulanstransporterad till Piteå. Fint som snus! Vi kunde alltså ta en kvällspromenad genom stan för att leverera några skvallertidningar och så att Klara äntligen kunde få krama sin mormor. Allt ser bra ut.
Dagen i dag har varit BVC på morgonen där Herman vägdes mättes och fick sina första sprutor. Han växer lillkillen. Han är jättestor, fast på ett väldigt gulligt sätt. Dessutom är han så fantastiskt glad. Sötnöt!
En väldigt bra sak med den här dagen var besöket hos Urban på banken. Tänk vad en ny ränta kan göra för allmäntillståndet. Särskilt när det skiljer tre procentenheter mellan den gamla och den nya räntan.

Pust!

I går var en helt vanlig söndag. Vi plockade, tvättade, dammsög lite. Ja, helt enkelt en sådan där dag som vi behövde efter allt vackerväder.

Men plötsligt, tidigt på kvällen ringer telefonen och på andra sidan luren hörde jag min svåger Rogers röst berätta för mig att mamma fått åka ambulans till Sunderbyns sjukhus med förmodad hjärtinfarkt. Resten av kvällen blev väldigt turbulent, dramatisk och känslosam. Jag, Herman och pappa satte oss i bilen och när vi kom fram till Sunderbyn fick vi veta att det nog såg ganska bra ut trots allt. I dag har läget stabiliserats ytterligare och efter att ha tillbringat två kvällar på hjärt-IVA måste jag åter igen hylla den svenska vården. Leve den!

Dessutom vill jag ta tillfället i akt att påminna dig om att leva nu. Lev i dag. Njut av den vackra himlen, den goda maten och din familj. Njut av varandra och låt inte skitsaker bli större än vad de egentligen är. Kramas ofta och skratta ännu oftare. Njut av allt du har och tänkt inte så mycket på det du inte har.
Allt det här påminns man om när livet ställs på sin spets, när någon man älskar svävar mellan här och någon annanstans. När allt inte längre är självklart.

Nu ska jag vila min själ och kramas med mina killar.

Trötta ben

Klara fångad på bild i ett litet trotsutbrott

I kväll har jag faktiskt det. I morse gick jag en härlig morgonprommis i duggregn och kom hem bara för att svira om och sedan begav vi oss alla till NOLIA för att kolla in årets upplaga av mastodontmässan. Varje gång jag besöker denna tillställning försöker jag påminna mig själv om att jag egentligen inte behöver gå dit, eftersom jag utvecklar någon sorts allergi mot försäljare, som alla pratar göteborgska, sopar, grönsaksskivare och timrade friggebodar. Men det kan vara lite trevligt också att strosa omkring och titta på folk. Och göteborgare.

Sedan vi kom hem har vi hunnit umgås med barnens farmor, mormor och morfar i olika sittningar och på olika platser. Nu sover di små och jag kanske också borde göra något liknande. Barnafadern har åkt till skogs för att fiska. Egentligen tror jag mest att det handlar om pimpling men det är väl trevligt det också, för dem som kan.

Vem är du???

Kusin Gustav glömde sin PDOL-vinst hos oss. Herman har aldrig tidigare mött en gangsta-panda. Därav den förundrade minen.