Det blev en dag i dag också...

Och vem hade väl trott något annat?

Den senaste tiden har i den här familjen inneburit väldigt tidiga mornar. Det är fyraåringen som studsar upp någon gång strax innan 06 och kanske är det också därför som hennes humör inte riktigt bär henne genom hela dagen. Eller så är det bara trotsen som kommit på återbesök. Denna trots, denna trots. Ett samtalsämne som aldrig sinar för småbarnsföräldrar som jag. I dag har dock varit en väldigt bra dag, rent trotsmässigt. Ända fram till middagen. För att göra en lång historia kort så vägrade Klara äta den äckliga maten och storgrät av hunger och trötthet. Hennes lillebror storgrät samtidigt av hunger och jag satt ensam vid matbordet, med en gallskrikande unge på varje ben.
Det är vid sådana tillfällen det gäller att bara kliva ur sin kropp och se det hela utifrån. Utifrån ser det riktigt komiskt ut. Utifrån ser det ut som något som skulle platsa i America's Funniest Homevideos, som i princip inte är komiskt, men ändå kanske lite, ibland...
Nu sover i alla fall båda skrikhalsarna och låter inte fullt lika mycket. Jag tittar på TV och lär mig hur singelkillar gör när de försöker snärja en ensam mamma.