Det blåser...

jättemycket och jag är ensam med barnen. Egentligen är jag inte så jätte, jättemörkrädd. Bara så där lite lagom. Så länge jag inte tänker på läskiga saker eller läbbiga filmer.
Nä, nu pratar vi om något annat. Jag hade ett redigt blogginlägg på g i dag, rörande barn och deras rätt att vara just barn. Nu blev det dock lite för sent för sådant, så jag nöjer mig med att berätta att dagens besiktning av båda barnen på BVC gick alldeles lysande. Klara var till en början något skeptisk till lappen som skulle sättas över det ena ögat innan synkollen, men efter lite lirkande gick hon med på att spöka ut sig. Jag skulle nog vilja påstå att hon ägde fyraårskontrollen.
Herman ville inte vara sämre, så när pappa T lade upp honom på skötbordet öppnade han med en vändning från rygg till mage, bara så där! Liksom för att visa att han var taggad och införstådd med vad som låg framför honom.
I övrigt inte mycket nytt. Fyraåringens humör fortsatt på topp och vi förstår fortfarande ingenting. Lika bra det kanske...
Nu drar jag mig mot bingen, samtidigt som fönsterrutorna vibrerar av vinden och regnet smattrar mot taket och höstmörkret är sitt allra mörkaste, mörka...