På resande fot

I morse fick jag faktiskt ställa väckarklockan. Eller förlåt, min nya telefon. Pappa skulle hämtas på bilverkstaden i arla morgonstund. Sedan har allt gått väldigt snabbt.
Jag skulle hämta storebrorsfamiljen på Kallax men tuffade iväg några timmar tidigare och hann därför med kaffe, tillbehör och mysstund hos storasyster i Luleå. Att få krama alla sina tre systersöner på samma gång tillhör inte vanligheterna längre, när den 22-årige förflyttat sig till Stockholm. Men i dag hade jag tur. Och var lite listig.
Nu har farfar landat här vid kusten och Klara är i sitt esse över detta faktum. Och vad gör 4-åringar i sitt esse? Jo, det springer runt. Runt. Runt. Lägg till några högljudda skratt blandat med sporadiska skrik och där har du kvällen här i huset.
Nu råder dock lugn och frid med tv och chokladask. Min diet har jullov om du undrar. Jullovet har varat ungefär hela adventsmånaden. So be it.
Tjing!

Summa summarum

Hoppsan! Här har visst mysts på så till den milda grad att bloggen har fått vila lite.
Julaftonen blev en mysig tillställning. Både mamma och pappa kom hit med bidrag till julbordet och tillsammans med Trolltyg i tomteskogen, knäck och lite julklappar blev dagen, i alla fall i mina ögon, succé.
På juldagen gick jag på bio med min mor och min syster för att se Änglagård. Jag blir rent ut sagt förbannad när jag läser de recensioner som sågar filmen ordentligt. Den var kanonmysig och otroligt bra! Se den och skit i kritikerna! På juldagskvällen fick vi finfrämmande av julfirande stockholmare. En härlig kväll!
I går var det annandag jul och vi var bjudna på födelsedagsfika i Norrfjärden. Många vuxna och barn och väldigt trevligt. Tänk om alla alltid bara kunde vara i Piteå. Hur bra vore inte det? I går var också dagen när min nya vän Ericsson Xperia kom in i mitt liv. Jag fick den i julklapp men i går kunde jag börja surfa. En ny värld har öppnats och något säger mig att jag inte längre kommer att leva i verkligheten lika mycket som tidigare.
Så kom i dag. Bea kom förbi för att dricka en kopp kaffe och summera julhelgen. Trodde jag. Efter en kaffekopp och en påtår häver hon ur sig att hon ska kidnappa mig. Jag fattade så klart ingenting men bytte snällt om och satte mig i bilen som rattades mot residensstaden. Där väntade resten av tjejerna och efter lite kultur på Kulturens hus hamnade vi på lyxxrestaurang där skumpa hälldes upp i vackra glas och där godmat lades på faten. Jag kände mig som Carrie i Sex and the City. Fast lycklig. Lyxigt lycklig. I timmar satt vi där och åt, drack och pratade.
Det finns ögonblick i livet som man liksom inte väntar sig. Ögonblick som liksom känns för stora för att man riktigt ska greppa det där och då. Ögonblick när man skulle vilja stanna tiden och förpuppa sig i just den verkligheten. Så kändes det i dag.
Det är en fantastisk känsla att ha vänner som förgyller mitt liv, självklart bara genom att finnas där, men också genom en dag som den här. Egentligen för att uppmärksamma mitt nya liv som gift kvinna men jag väljer att också se det som en bra dag för att uppmärksamma vår vänskap. Kan det bli bättre?
Dagen avrundades med en prommis med ännu en fin vän.
Hur rik kan man egentligen bli?

Fridens liljor

I dag har det varit fridsamt värre här i huset. Klara åkte till sin mormor i går för att vi föräldrar skulle ha en chans att färdigställa julklappandet utan hennes inblandning. När vi skulle hämta henne hade hon bestämt sig för att sova över och hon kom inte hem förrän i dag på eftermiddagen. Hon är sällan borta från oss och himmel och pannkaka så tyst det blev! Förmiddagens städning höll sig kvar i flera timmar eftersom varken pussel, pyssel, sönderklippta papper eller kartongbitar spreds över golven.
Men det är skönt att ha den tomtefebriga tjejen hemma igen. Det blir stökigt med nog fan är det värt det!
I eftermiddag har vi dessutom förärats med flera härliga besök och Tobbes knäck och drömmar har fått tjäna sina syften ordentligt. Erica, Niklas, Jenny, Hilma och Jenny har ramlat in och ut ur vårat hus och som jag njöt av att bara surra, dricka kaffe och snusa. Ja. Jag gör det igen. Så var det sagt.
Nu är det bara några timmar kvar till klimax. Julafton, bring it on!
God jul kära du! Vi ses snart igen!

Dan före dan före dan...

Det här är verkligen mysets tid. Jag tycker att vi lyckas väldigt bra med att vara lagom. Vi har handlat inför julafton, laxen ligger på gravning, knäcken är kokta och skinkan är på g. Det som egentligen återstår är att städa och sedan bara njuuuta av julfriden. För visst kommer du ihåg att det är just det som är meningen. Njutet. Allt annat är världsligt men njutet är själsligt och måste gå först. Glöm inte det!
I morse åkte jag och Klara till mitt jobb för att säga god jul till eleverna och få lite julstämning. Det juligaste jag vet är att krama tonåringar på väg ut på jullov och se förväntan i deras ögon när det krafsar upp betygskuverten. Det kändes extra bra att åka iväg på turné när jag dessutom hade en ny frisyr att stoltsera med. Den första tonåringen jag träffade såg mig, hajade till och såg lite ledsen ut.
- Har du klippt dig Sofia?
- Ja!!!
- Varför det?
Ja, det kan man ju undra och jag orkade inte dra hela historien om Raskens Ida för henne. Hon skulle inte förstå... Jag är i alla fall fortfarande toknöjd.

Det blev rock!!

I dag slog mig blixten. Jag lyfte telefonen och slog numret till min frisör. Jag bad om ett under eftersom det brukar vara i princip omöjligt att få klipptid så här innan jul. Någon hörde min bön för hör och häpna! Frissan hade fått ett återbud!
Nu sitter jag här, säkert 3 kg lättare och med en frisyr som är kortare än allt jag har haft på många, många år. Vi kanske inte snackar hårdrock, men en punkt är faktiskt riktigt snaggad. Nu ska vi bara kasta på lite färg och sedan är saken biff.
Båda barnen kände igen mig när jag kom hem, men Klara sa att hon nästan inte vågade titta på mig, även om hon tyckte att det var en fin frisyr.
Jullovet är i rullning och jag har i dag köpt två julklappar. Jag säger inte till vem men jag är väldigt nöjd och jag hoppas att föremålet för de två tingestarna blir lika nöjd som jag.
Nu går jag och färgar håret.

Snö, snö, kallt och snö

Man skulle kunna tro att mitt liv är helt och hållet innehållslöst numera. Jag konstaterar att väldigt många inlägg på senaste tiden har handlat om väder och åter väder. Jag har dessutom lyckats med konststycket att döpa två inlägg till samma sak. Båda handlar om vädret. Härmed lovar jag att försöka dra ner på vädertugget. Försöka alltså.
I dag hade det dock varit väldigt skönt att prata om vädret eftersom vi just inte har gjort något särskilt alls. Klara har varit på dagis på förmiddagen, Tobbe har jobbat och jag och Herman har, med undantag för när vi hämtade Klara på dagis, bara varit inne och tagit det väldigt lugnt.
Jag kan dock konstatera (ok, här kommer lite väder) att mitt knä har mått väldigt bra av de senaste veckornas tokkyla och snökaos. Jag har knappt rört mig en meter till fots och det har uppskattats väldigt mycket av de slitna knälederna. Jag kan numera sitta i skräddarställning på golvet igen och det är väldigt praktiskt när man har småbarn. Nu. Nu ska jag inte säga något mer om vädret. Promise.
Nu har vi påbörjat jullovet här i huset. Det är nästan så att man borde fira! När barnen sover i lugn och ro kanske jag och maken kan slå på stort. Kanske blir det så att en av oss tassar ner till matkällaren för att plocka upp en kall. En isande kall julmust. Förvisso vilar en flaska bröllopsskumpa i skafferiet, men det känns rent spontant som att skumpa är lite att ta i. Det är ju i alla fall bara måndag. Å andra sidan, vem bryr sig om veckodagar när det är semester?
Jag har dessutom tagit beslutet att inte röra pluggböckerna förrän nästa år. Så det så. Nu ska här bara glassas i två veckor. Med julmust och skumpa. Skål på dig!

Men alltså!

Jag kan liksom inte komma vidare i mitt tankemönster gällande december månads väder och filmen The Day After Tomorrow. Förlåt om jag tjatar, men jag har tänkt på det här i flera veckor nu. För en stund sedan satte jag mig i soffan i hopp om att kanske få krama kudden framför en gammal Beck, men icket. I stället visar det sig att Fyran i kväll visar, just det, The Day After Tomorrow. Nu kan jag inte sluta oroa mig för att Tobbe ska bli uppäten av vargar eller isbjörnar på vägen hem från jobbet eller att ytterdörren ska ha frusit igen i morgon när jag ska gå ut för att hämta tidningen.
Klara frågade mig i dag när vi egentligen ska gå och åka bob i pulkbacken. Jag försökte förklara att vi får göra det när det har blivit lite varmare ute. Jag försökte låta lugn och sansad men för min inre syn såg jag hur hela vintern kommer att tillbringas inomhus, vid ett pussel eller klippandes tusen och åter tusen pappersremsor. Jag såg hur sommaren 2011 kommer att innebära skidåkning på isen och midsommarskottning av infarten.
Men nä. Jag ska inte tänka så. Jag ska sluta med det. Jag vet dock inte om jag ska se filmen på TV4.
Här i huset väntar en ynka arbetsdag för maken innan hans jullov på två veckor infinner sig. Som jag längtar. Som vi ska chilla och njuta av jul och släktingar. I den bästa av världar kan vi unna oss en sväng i pulkbacken också. Om nu inte ytterdörren fryser igen vill säga. Men vi har ju fönster också...

Milstolpar

Maken jobbar. Barnen sover. Jag sitter i soffan och har precis avnjutit finalen av årets Robinson. Det har gått några dagar sedan sist men det har hänt en hel del.
Vi har hunnit klä en gran, bara för att dagen därpå klä av den och slänga ut den genom altandörren. Granen luktade skunk och den var helt enkelt ingen typ som vi kände för att dela julen med. I dag har vi KÖPT en gran som är mycket vacker och även om den kanske är lite väl vacker för min smak så känns det bra att det är just den här vackra granen som ska lysa upp julen på Kvarngatan.
Jag har dessutom hunnit med årets sista seminarium i Luleå, en inlämningsuppgift och lite julklappshandling.
Den största milstolpen under de tre dagar som gått är nog ändå att jag har slutat amma. Under en längre tid har jag bara ammat på natten men nu har vi börjat styra upp den unge mannen som gått och blivit sju månader. Tack vare ett par hårdhandskar sover han nu riktigt bra fram till morgontimmarna när han, hör och häpna, kan tänka sig en flaska välling. Min mjölk hade tappat sin glöd och gjorde liksom inte sitt jobb längre. Allt detta gjorde att jag i går kväll kunde gå till jobbets julbord och unna mig själv några glas vin. För första gången på ett år och tre månader. Vinglasen kändes i kroppen i morse men vi hade så roligt och det var pirrigt roligt att komma ut bland folk, klä upp sig och njuta av arbetskamraterna i några timmar.
Ute faller mängder med snö och den där känslan om The Day After Tomorrow håller i sig. En vit jul lär det bli och nu gäller det att mysa järnet under de dagar som väntar och njuta fullt ut av adventsljus och sprakande brasor. Innan vi vet ordet av ställer vi tulpaner på köksbordet ställer undan juleljus och tomtar. Njut min vän. Njut!

Födelsedag

I dag firar vi Tobbe som gått och dragit på sig hela 35 år. Han är bra min kille. Nej man! Han är den bästa. Jag är så tacksam över hans humor, hans ärlighet, hans snällhet och hans förnuftiga sätt att se på världen och allt i den. Det hjälper mig många gånger när jag kanske snöar in i mina egna vinklar och vrår. Han är liksom inte bara man, pappa och polis. Han är liksom allt. Mitt allt. Jag påminner mig själv ofta om hur tur jag har haft som råkade träffa just den här snubben, den där kvällen på Corona i Umeå. Vilka är oddsen liksom, att just jag skulle träffa just honom? Jag blir nästan rädd när jag tänker på hur det hade varit om jag inte hade stått just där, just då.
Det är en lyx att ha en Tobbe i sin vardag. Vardagen blir liksom inte vardag, om du förstår vad jag menar. De flesta dagar innehåller minst ett gapskratt, och det är mest värdefullt av allt.
Så. Det här blev många hyllningsord till världens bästa kille, men det är han värd. Alla gånger. Han är värd allt.

Envis!

Jag söver barn. Igen. Den här kvällen är maken hemma och jag måste därför sitta väldigt nära sovrummet och vakta. Annars går den stora killen och plockar upp den lilla killen. Gör han det går hela projektet i stöpet. Projekt: sova ordentligt när man väl har somnat.
Dagen i dag har gått i ett enda huj. Dagar gör det när man får prata med två trevliga damer i sina bästa år samtidigt som fyraåringar leker hej vilt och bebisar sover eller biter på leksaker eller en av damernas klocka.
Handlat har vi också gjort. Tårtgrejor, kex och diverse andra bra att ha-saker. I morgon fyller Tobbe nämligen år och förutom tårta blir det skönsång och paket i arla morgonstund.
Jag kan avsluta detta inlägg med att det är tyst i sovrummet. I alla fall för tillfället. Tilläggas bör att den stora killen har lämnat bygget.

Men alltså!

Den senaste månadens väder för tankarna till The Day After Tomorrow när världen liksm utsätts för en ny istid. Fullt så illa är det kanske inte, men det är inte utan att jag tänker lite extra varje gång jag vrider om tändningsnyckeln och tar bilen i stället för apostlahästarna. Har Golfströmmen ändrat riktning? Kommer vintrarna att bli allt mer arktiska i all framtid?
I vardagen märks köldchocken (!) genom stadigvarande inomhusaktivitet. I förrgår, när det bara var -16, tog jag barnen på en prommis runt området för att i alla fall få insupa något annat än den dammiga inomhusluften. Särskilt mycket utomhuslek blir det inte. Men det är väl så. Vi vet ju att vi bor där vi bor och i det här huset kan vi i alla fall skatta oss lyckliga med en pusselatlas. Det är inte alla förunnat. Har du ingen föreslår jag att du skaffar dig en. I går!
Där jag sitter nu ser jag solens strålar som försöker sträcka sig upp över lasarettstaket på andra sidan stan. Herman sover sin förmiddagslur och Klara är på dagis. Efter lunch väntar vi besök av Edvard och Hilma och deras mamma.
Jag har lite svårt att förstå att det bara är en och en halv vecka kvar till julafton. Galet! En annan galen grej är att vår lillkille blir sju månader i dag! Sju månader! Jag gick ju nyss här och var tokgravid, flåsandes och vaggandes. Galet var ordet.
Nä, nu ska här läggas på en rem inför stundande bebisbesök. Jag tror minsann att Hilma vill ha en brasa att kika på, de små stunder hon öppnar sina små ögon. Visst vill bebisar det?

Frusen lucia

Lucia på dagge i dag. Egentligen skulle vi ha hållit till ute på gården, men -24 grader gjorde att personalen ändrade planerna och i stället trycktes barn, föräldrar och annat löst folk från två avdelningar ihop i förskolans lekhall. Det var varmt, men det gick bra. Skönsången från finbarnen framfördes i kanon och väldigt många olika stämmor. Jättemånga...
Vad gäller frisyrfunderingarna har jag inte kommit särskilt mycket vidare. Föga förvånande.
Veden som vi köpte för en månad sedan eldas hej vilt. Lite väl vilt kan jag tycka, eftersom det verkligen inte råder någon iskyla INNE i huset. Men jag sitter här med rödblossande kinder och andnöd. Det är ju ändå lite mysigt med brasor. TVn visar bortskämda barn och jag tycker att det är lite intressant. Intressantare än så blir det inte.

En liten fundering till bara...

Jag undrar om jag borde klippa en rock-frilla. Vad är det? undrar kanske du. Det kan jag inte riktigt förklara, men jag vet att jag har befunnit mig i den här situationen förr.
Jag har samma hårkvalla som Ronja Rövardotter. Jag har långt hår. Om jag ska ha mitt långa ronja-hår utsläppt måste jag platta det, annars fastnar cyklar, stolar och mindre gnagare i mitt hår. Allt detta sammantaget gör att jag oftast har mitt hår ihopsatt i en så kallad svans. Svans är jättepraktiskt på många sätt och vis. Svans kan också kännas rätt jäkla trist efter ett antal år.
Rock-frilla var det ja. Jo. Det ser ju så coolt ut med folk som har lite rakat på sidan, lite snelugg och någon snygg färg i sin lite korta frisyr. Min fråga lyder: Hur skulle Ronja Rövardotter ta sig ut i rock-frilla? Jag är lite rädd för att det bara skulle se ut som pubishår på toppen av mitt huvud och det är inte riktigt den looken jag är ute efter.
Ja. Du förstår ju problemet. Jag får förmodligen gå omkring och se ut som Raskens fru resten av mitt liv. Rutig långklänning och förkläde here I come.

Nu i ro, somna in...

Jag sitter och söver barn. Tobbe jobbar kväll och har så gjort i några dagar nu och jag har bestämt mig för att passa på att lära bebisen att somna själv i sin säng. Jag gör det nu eftersom pappan är av det något blödigare slaget och har svårt för att klara av barn som gråter. Vissa kvällar går det ganska bra och andra går det mindre bra.
Helgen har varit fin och lugn. Gossebarnet stötte på sin första feber i torsdags kväll och vi har därför mest hållit oss inomhus och hasat omkring. I går fick vi upp den nya stringhyllan på väggen och i dag har huset fått sig en genomkörare av dammsugaren. Annars har vi mest tagit det lugnt. Feber är bra på det viset. Man får hämta sig lite och känna livet i sig, om du förstår vad jag menar...
I morgon väntar luciafirande på dagis, och så klart ska vår lilla tjej vara tomte. Det där med långa vita klänningar och glitter i håret är inget som intresserar henne. Varför väla klänning när man kan få ha byxor?
Glad måndag på dig!

Kolla!

I dag har vi varit hos frissan och sedan på jobbet och gjort lite nytta.
Lillebror har gått och fått en massa feber så vi fortsätter pussla i väntan på tillfrisknandet. Inget ont som inte har något gott med sig dock. Nu kan flickebarnet peka ut både lutande tornet i Pisa och Eifeltornet på europakartan. Leve vetenskapen!

Lugna, sköna veckan

Vi försökte fotografera barnen i går, för att sedan göra julkort av härligheten. Det gick väl si så där...

Den här veckan har liksom blivit rena lugna gatan. Eftermiddagarna har jag och Klara ägnat åt fortsatt pusslande och diverse utomhusspringtävlingar. Hon vinner alltid.

I morgon drar jag först till tandläkaren för att laga ett hål hos portugisiskan du vet. Jag ser så mycket fram emot mitt "obrigada" efter bedövningssprutan. Kommer säkert att låta så där extra portugisiskt när hela käften är bortdomnad.

I morgon eftermiddag är det dags för universitetet och min egen presentation av ungdomsspråket som sociolekt. Det du! Biljetter finns hos Ticnet. Säkert dyra, men det kommer att vara värt det!

I dag firar vi lite extra här hemma, med julmust till maten. Tobbe har nämligen fått nytt jobb! Samma branch, men lite mer spännande kanske. Grattis säger jag och loggar ut!

Men! Måndag!

Jag har inte hunnit med bloggen. Jag har inget att egentligen skylla på. Jo, i går fick jag min man att se SATC 2 och då var jag ju liksom tvungen att använda kvällen till det.
I alla fall kan jag berätta att helgen har varit en riktig brahelg. Vi har gjort sånt där som inte hunnits med på länge. Prommat till stan, fikat på Ekan, prommat hem utan att behöva stressa till varken det ena eller det andra. Det händer inte ofta. Hemskt nog.
Vi har dessutom i går, haft besök av min kollega C och hennes lilla S och efteråt åkte vi tvärs över staden för att hälsa på lilla Hilma som äntligen kommit ut i världen utanför hennes mammas mage. Å så fin hon var! Och så liten! Och så ovant det är att hålla en pyttebebis, även om takterna borde sitta i.
I dag har Klara varit på dagis och efter hennes hemkomst har hon och jag ägnat åt oss pusslande. Vi har pusslat alla världsdelar utom Europa i den pusselatlas flickebarnet har fått av sin farfar, men som glädjer modern minst lika mycket. Det är bara något magiskt med kartor.
Just nu sitter jag här för att skriva en enkät och förbereda en muntlig genomgång inför torsdagens trip till universitetet. Herman tycker annorlunda. Jag tror att han tycker att han ska få äta så fort han vaknar, trots att han numer snart är sju månader och väger nog så mycket. Därför har jag lite svårt att koncentrera mig på akademiska göromål just nu, när gossebarnet gnäller och fadern befinner sig på innebandymatch. Men jäklar när han kommer hem, då ska jag skriva så att tangenterna sprutar! Sanna mina ord!

För det är fredagskväll...

Och här är det inte mycket till dans i Folkets park. Däremot sitter jag i soffan och känner värmen från den öppna spisen och halvkollar på en film på tv. Min man är ledig och det är han som helkollar på filmen. Det är så det brukar vara. Jag har liksom inte tålamod att se en hel film längre. Jag vet inte om jag har utvecklat någon sorts bokstavskombination sedan jag fick en till bebis eller om jag helt enkelt alltid har varit så här.
I dag har äntligen varit en dag ute i det fria. Klara anses vara så pass frisk att hon nu kan vistas bland folk så därför åkte vi till Nimbys i morse tillsammans med finingarna från Maran som sedan dessutom bjöd på lunch. Sedan var det bara att åka raka vägen hem och ladda för kvällens, kanske till och med höstens, stora begivenhet. Dansuppvisning på Norrmalmia. Klara har älskat det här med dansen och jag tror ta mig tusan att den har varit bra för henne också. Att få ha något eget, något lite speciellt så här mitt i all vardag. Och som de dansade! Vilken glöd!
I morgon är det lördag och den är väldigt oplanerad vilket känns väldigt skönt. Jag ber en stilla bön om milt vackerväder men jag misstänker att vädergudarna har något annat planerat.
Lev och må, högplatå!

Det är lite roligare...

...att vara sjuk när man har en kompis, som man kan lura att leka vad som helst. T. ex. att man är ute och åker båt...

Bästa tjejen!

I dag har jag varit på dagis och pratat med fröken U. Terminens utvecklingssamtal. Fina tjejen. Hon gör mig så stolt hela tiden. Förutom när hon räcker ut tungan åt mig och säger att hon aldrig mer vill vara med mig. Men annars. Det är så roligt att få förskolans bild av henne, den fina kompisen, den självständiga tjejen, den påhittiga lekerskan och den ivrigt bokstavsskrivande upptäckerskan.

Hon äger. Fett.

Annars är det som ett sanatorium här hemma. Klara hostar. Herman hostar. Jag försöker roa efter bästa förmåga men ibland hinner jag inte med. I dag klistrade Klara indianpärlor på ett papper som hon rullat ihop. Det är vad hon kallar pyssel. Behöver jag säga att det blev lite pärligt på golvet?