Titta!

Så mycket sol. Så lite tid. Men här är i alla fall ett litet smakprov på hur det kan se ut när man sitter stadigt. Se och lär.

Tobbe är just nu på Max och hämtar kvällens middag. Oj vad jag längtar. Min sjukdom innebar även frånvaro av aptit och i dag är första dagen på hela veckan som jag verkligen känner hunger och det är så underbart. Har fikat med mammorna på News. Mysigt!

I morgon kommer Cilla, Roger, Isak och Aron. Det är bäddat för en helg med fart.

Lite stadigare.

Känner mig fortfarande svag även om det är bättre. I dag har jag dock vågat mig ut på en prommis med vagnen i det helt otroliga vädret. Skulle först bara gå runt kvarteret med myrsteg men det gick riktigt bra att gå och det känns som att frisk luft är hälsosamt.
Jag har dock fortfarande ingen aptit. För dig som känner mig så kan detta framstå som något väldigt konstigt och det känns även väldigt konstigt.

Efter promenaden satt jag ute i solen medans Klara sov i sin vagn. Döm om min förvåning när vi fick besök av en gammal hederlig spyfluga. Våren är kommen. Prisa gudarna!

Skör

Känner mig lite svag i dag. Darrig, matt, ingen aptit. Skör.
Det hela började i går. Hela familjen åkte iväg till IKSU. Klara och Tobbe för att kolla på fotboll och jag för att simma och basta i lugn och ro. Efter bastun kände jag en bekant känsla av ont i kroppen och seg i lederna. Jag ville sova och äta men jag var varken trött eller hungrig.
Vi fortsatte dagen med en promenad tillsammans med Ante och Linnea och sen gjorde Tobbe våfflor för att fira att det faktiskt var våffeldagen. Jag fick inte i mig mer än två våfflor och då förstod jag att det var lite vajsing i systemet...
Efter en natt med svettningar och feber har jag i dag varit lite svalare men som sagt, väldigt skör. Klara har haft tråkigt. Ingen promenad, ingen öppen förskola, inget solsken.

Vi hoppas på bättring i morgon. Om jag inte är bättre gör jag något drastiskt.

I dag, mitt i Klaras mellanmål, ringde min chef. Hon skulle bara höra lite om mina planer inför hösten. Och ja... Det var ju bara till att krypa till korset och säga sanningen. Jag talade om att jag gärna vill ha tjänstledigt och hon skulle se vad hon kan göra åt den saken.
I går på IKSU träffade jag en av mina gullelever.
- Hej Sofia! Visst är det där din bebis? Shit vad stor hon har blivit! När kommer du tillbaka?
Där kommer den svåra biten. Å herregud. Mina högstadiebebisar...

En tant och en farbror

Ett stenkast från vårt gulliga och småskruttiga hus ligger det nybyggda bostadsområdet Dragonfältet. Där finns exklusiva bostadsrätter som till största delen bebos av medelålders par som kan unna sig lite extra när barnen har lämnat boet och huset har blivit sålt. Självklart bor det även unga par och singlar på Dragonfältet men om man räknar ut medelåldern skulle jag ändå tippa på att den ligger närmare 50 än 25.
Hur som helst, i morse var jag och Klara ute på en morgonprommis i den värmande vårsolen. Vi tog Brogatan över Dragonfältet och det kändes i varje cell att i dag skulle komma att bli en riktigt jäkla bra dag. Plötsligt får jag se två ben som sticker fram från en bro vid en av portuppgångarna. Luttrad som man är tänkte jag först "Jaha. Vad är det nu för ett jäkla pack som sitter och super i denna arla morgonstund???" Men när jag kom närmare fick jag till min stora glädje se en farbror och en tant. Han hade på sig ett par blå snickarbyxor och hon hade en blå hilka knuten runt sitt vita hår. På bron bredvid farbrorn låg en svepask som han förmodligen just hade gjort färdig och den vithåriga tanten satt med en kaffekopp i handen. Jag hade helst av allt satt mig bredvid dem och njutit av solen men jag nöjde mig med att hälsa och le. Dom var bara så söta.
Förmodligen har detta par flyttat in till stan från sitt hus några mil bort. Förmodligen har de ofta suttit utanför sitt hus med varsin kopp kaffe och kisat mot solen. Och varför skulle man inte kunna göra det bara för att man flyttar till lägenhet? Klart man kan slöjda i vårsolen även mitt i stan! Oj vad jag unnar detta par sitt morgonkaffe i solen. Länge leve tanter och farbröder som myser i vardagen. Bra gjort!

Min och Klaras dag fortsatte med lunch i hemmets lugna vrå innan vi begav oss till Yttertavle för att fika med mina favoritmammor hemma hos Malin och Vilgot. Vilken eftermiddag! Jag önskar att jag kunde filma oss där vi sitter och bollar med leksaker, pipmuggar, puréer och kissiga blöjor men ändå lyckas vi mitt i allt kaos hålla samtalet levande precis hela tiden trots att dessa samtal på intet sätt bara handlar om just puréer, bajs och leksaker. Vi hade så mysigt och hade det inte varit för det faktum att alla våra bebisar också har pappor som brukar vilja umgås med sina avkommor så tror jag nog att vi hade suttit kvar där fortfarande, drickandes den sjunde bryggningen kaffe samtidigt som vattnet på slaskpölarna i Yttertavle långsamt frös till is.

Hoppas på ytterligare en solig dag i morgon. Då blir det utflykt. Och tanten och farbrorn får en kopp i vårsolen.

Stilla veckan

Klara har varit sjuk. Tyckte att hon var lite gnällig i förrgår och i går tyckte Tobbe att hon var lite varm. Mycket riktigt. Termometern visade på viss överhettning. Hon har dock hållit humöret uppe och i dag har hon varit feberfri. Dock stannade vi hemma från Öppna förskolan. Den ömma modern fick försaka det billiga fikat och den trevliga samvaron för att stanna hemma och vila med den ynkliga tösen.
När jag så strax innan lunch satt med en tallrik ishavsgryta i puréform vid köksbordet och kände mig lite bitter ringde plötsligt telefonen. Det var rara Linda från jobbet som frågade om vi hade lust att fika med henne på hennes lediga dag. Plötsligt blev det solsken. Linda kom med olivbröd och mörk choklad och tillsammans med några koppar kaffe blev det en salig delikatess.

På tal om kaffe har jag gjort en viktig iakttagelse. Köp inte Gevalia. Köp Zoegas. Zoegas är lite dyrt men det smeker tunga och gom som en kollibrifjäder. Kaffestunden blir sensuell och det kan du väl unna dig själv, eller hur?

Just ja! Klara kan sitta själv!!! Kanske är det därför hon har varit överhettad. Vi lägger kuddar runt omkring henne för ibland störtar hon. Men oftast kan hon sitta riktigt länge. Hon ser så nöjd ut där hon sitter bland kuddarna och gnager på sin snusdosa.
Bild kommer.

Bara en sak till...

I det tidigare nämnda nya numret av den tidning jag prenumerar på finns varje månad en liten skönhetsguide om någon av våra kända svenska kvinnor. Denna månad var det Irma Schultzs tur. Precis som alla andra kändisar hävdar hon att hon nästan inte använder något smink alls. Så är det alltid!! Kända människor är tydligen så snygga att dom bara behöver "lite rouge och genomskinligt läppglans". Allvarligt. Är det så att jag sminkar mig extremt mycket? Är jag extremt ful au naturel? Är jag en bimbo???
Jag kommer fortfarande ihåg den tiden när jag läste Veckorevyn och Petra Hultgren berättade i ett liknande reportage att hon bara använder maskara ibland men oftast var hon osminkad. Det höll på att sabba min tonårstid.
Samma kända kvinnor ger också läsarna sina bästa skönhetstips. Detta tips är alltid "att vara lycklig och sova bra". Jaha! Säger du det?

Jag vill härmed syna den svenska kändiseliten. Jag är övertygad om att ni är lika trista och glåmiga som jag är under masken. Ni vill framstå som jordnära och naturliga genom era uttalanden men jag synar er. Å vad jag synar er.
Så det så!

Slaskigt värre

I dag var det verkligen ett äventyr att gå på prommis men tapper som man är så gör man det ändå. Innan vi styrde kosan till Tegs öppna föris plaskade jag runt den västra delen av Umeå. Allt för att den lilla snurran skulle få sin skönhetssömn.
Tack vare min nya telefon blir dock den slaskigaste promenaden ändå en njutning eftersom jag kan lyssna på radio! När snålblåsten cirkulerade som värst inne i min kapuschong började Andreas Johnsons schlagdänga spelas och då var det som om solen blottade sig för en sekund. Har jag blivit en kärring när jag blir på bra humör av Andreas Johnson? Må så vara. Jag tycker att låten är skön!

I dag med posten kom Femina. Jag inser att jag bloggar om i stort sett varje nummer av Femina men jag måste bara få berätta om det här! Det är bra att ha lagom mycket oreda. Det är inte hälsosamt med allt för strikt ordning. Det kan göra en sjuk!
Jag tror att det var bra för mig att läsa det i tryck. Jag tror att det kan vara bra för mitt och Tobbes förhållande att jag fick läsa det. När läggan är för stökig och disken kryper omkring på diskbänken blir jag ofta arg på Tobbe. Jag vet inte varför. Jag vill liksom att han ska göra något åt det och på något sätt känns det som att det är hans fel att det ser ut som det gör.
Nu ska jag försöka slappna av. Jag ska inte be om ursäkt för röran och fnissa nervöst åt eländet så fort någon kommer och hälsar på. Jag ska inte bli labil för att det ligger en tröja i soffan.
Vi pratade om det här i dag, mina mammakompisar och jag. Det verkar som om mammaledigheten har gjort oss till rabiata kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Hemska tanke.
Hur som helst är det så fint att ha dessa mammakompisar att dela den här unika upplevelsen med. Inte nog med att vi är kvinnor. Vi är ju för fasen hemmafruar också och ingen av oss är nog särskilt van vid det tillståndet.

Just nu står det tre tomma kaffekoppar på soffbordet och jag bryr mig inte. Inte ett skit!

Morgon

Vi har fått papper från Piteå kommun för att kunna ställa Klara i dagiskö. Själv tar hon detta på stort allvar och försöker läsa in sig så mycket som möjligt på det här med maxtaxa och inskolning.

I dag är det lördag och än så länge har dagen knappt börjat. Klara ligger på golvet och biter sig i tårna och vi föräldrar har fortfarande fullt upp med att klia natten ur ögonen.
Sen blir det fika på stan! Tjoho!!!

Utmanande?

Emma har utmanat mig och utmanande som jag är kommer här svar på tal. Sex konstiga saker som du kanske inte visste om mig...

1. Jag är som en gammal tant.Jag har svårt att sitta på rumpan och ta det lugnt hemma. Får hela tiden för mig att jag måste göra något vettigt. Vad som är vettigt varierar lite från dag till dag men jag tror att det handlar om att göra rätt för sig. Urtöntigt verkligen. Men det är som att jag har en liten Luther på axeln som påpekar att arbete är en dygd...

2. Jag älskar mat och jag älskar att äta men allt måste komma i rätt ordning. Jag har oändligt svårt att hoppa över något av dagens mål. Jag stiger med nöje upp och äter frukost i tid för att kunna vara hungrig till lunchen som lämpligast intas kring 12.

3. Jag undviker A-brunnar och skulle det vara så att jag råkat gå över en sådan dunkar jag mig alltid fem gånger i ryggen. Sjukt? Javisst!

4. Jag är öppen som en bok och har få hemligheter. Känner alltid ett behov att dela med mig av allt till alla. Hade otroligt svårt att vänta några veckor med att berätta om min graviditet. Har därför också väldigt svårt att skriva detta eftersom det känns som att alla redan vet allt.

5. Jag har sött in i Ethan Hawke i en affär i Paris. Han shoppade underkläder till Uma och jag en ljuslykta (ja, i samma affär!). Vi stod bredvid varandra i kassan och på vägen ut fick min hjärna kortslutning och jag gick rätt in i superstjärnan varpå han yttrade orden - Oh, pardonnez moi mademoiselle! Jag fick hjärtklappning men kan meddela att Ethan verkar ha problem. Han verkar inte riktigt frisk.

6. Jag brukar jojka. Jag är inte same (mer än några få procent) och jag kan verkligen inte jojka men jag tycker att det är så vackert med jojk och när jag är för mig själv låtsas jag att det låter bra och så bara kör jag. Sjukt? Javisst!

Ja, det var det. Sanningen.

Fler fantasier...

Vissa filmer visas alldeles för ofta i de svenska TV-kanalerna. Nio månader är ett exempel. Hon den där söta rödhåriga kvinnan och Hugh Grant blir gravida och det uppstår en massa konstiga bekymmer omkring det nya livet. Jag gillar hon den där söta rödhåriga och filmen är väl rätt mysig också. Notting Hill är en bubblare i söndagsfilmsträsket. Hugh Grant igen. Gullig film. Rätt och slätt.
Men! Har du sett filmen Vad kvinnor vill ha med Mel Gibson? Jag har sett den alldeles för många gånger mer eller mindre ofrivilligt. Men det hör egentligen inte hit. Mels karaktär pysslar med marknadsföring och får i uppdrag av Nike att göra en reklamfilm för deras nya doja. Mel gör en snutt där man får se en kvinna jogga i storslagen natur och förklarar via en hes bakgrundsröst att när hon joggar med Nike kan hon vara sig själv. Inga måsten, inga krav. Bara hon och hennes Nikes.
I dag bestämde jag mig för att jogga för första gången på ungefär ett år. Jag drog på mig några gamla träningspaltor och hoppade i mina egna Nikes och begav mig ut på gatorna som nu blivit snöfria. Det gick rätt bra till en början. Förmodligen var min kropp så chockad av vad som hände att den aldrig hann reagera med trötthet. Efter en stund blev jag dock lite seg i låren och kände att jag var väldigt nära att ge upp. Men då hände det igen. Jag började låtsas. Plötsligt var jag inte längre en tomatröd och svettig Sofia. Jag var en hot brud i cykelbyxor, joggandes på en snirklig bergsväg med mitt långa, vackra hår uppsatt i en elegant hästsvans som studsar av den regelbundna rytmen i mitt joggande. Jag svettades inte. Jag hade bara små svettpärlor på pannan och några på mina små magrutor. Fantasin bar mig framåt och plötsligt var jag hemma igen. Ibland är det bra att ha livlig fantasi. Och ibland är det bra att kolla på söndagsfilmer med Mel Gibson.

Vi är nu tillbaka i Umeå. I kylskåpet hittade jag en lurvig sallad men annars är det sig likt.

Swosh!

Oj vad tiden har rusat iväg sedan vi kom hit till Piteå. Vädret har varit underbart så jag vill inte förspilla någon tid inne framför datorn.
I lördags åkte jag och Klara till Luleå för att hälsa på syster och kusinerna. Vi shoppade och fikade och det känns så roligt att vi kommer att kunna göra det hur ofta vi vill snart, när vi också bor på den norra sidan länsgränsen.
På söndagsmorgonen hade Tobbe anlänt efter innebandydramat i Vännäs och vi sparkade iväg för att spana in nya läggan och testa isvägen som vi kommer att ha runt knuten. Solen gassade och värmde och livsandarna dansade en eldig tango i mitt bröst. När vi kom hem till stugvärmen igen kom syster och kusinerna och mamma/mormor Kerstin gjorde choklad med vispgrädde och livsandarna löpte amok...
I går var det måndag och det kan kanske låta lite grått och tråkigt men vi invigde den nya veckan med en semla på Ekan i sällskap av Jenny och Edvard. På eftermiddagen inledde Tobbe sin praktikkarriär hos pitepolisen och jag och Klara blev bjudna på nybakta bullar hos Jenny och Lars.
I dag var det dags igen. För Ekan alltså. Det är nästan hemskt hur mycket tid jag verkar spendera på stans mysigaste fik men jag hoppas att det lägger sig lite när vi flyttar hit. Jag kan inte fortsätta i det här tempot. Det vore livsfarligt. I dag skulle jag träffa Ewa och det var så roligt och det var så längesedan vi träffades sist. När jag spatserade hemmåt igen kändes det som att jag hade pratat konstant i två timmar och ändå fanns en massa saker kvar att säga. Men, men. Det kommer fler fikor hoppas jag!

Vilket referat. Så här går det när man glömmer att blogga. Då blir det en massa strunt utan själ. Jag lovar att återkomma snart, med själ. Det blir liksom roligare med själ.
I alla fall är det mysigt att vara i Piteå och jag gillar tanken på att snart bo här. Dock saknar jag alla gulliga mammor och bebisar i Umeå. Och jag saknar Öppna förskolan och fika för tio kronor...

Förresten!
Emma meddelade mig att det tjorvar med att lämna kommentarer på min lilla blog? Är det så? Vad gör man då? OK, detta är en konstig fråga med tanke på att om det verkligen förhåller sig på det sättet så kan ju ingen svara... Jag känner mig instängd...

Resfeber

Just nu sitter jag bara och väntar. Klara sover och så fort hon har vaknat och ätit bär det av norrut. I en veckas tid får vi bekanta oss med våra nya hemtrakter.
Tobbe har praktik och jag och lilltjejen ska semestra. Jag hoppas på att få sparka runt Fårön, fika på Ekbergs och lukta på Assi (Kappa, Smurfit?).

Nu ska jag packa färdigt. Vi ses i Piteå!