Vissa filmer visas alldeles för ofta i de svenska TV-kanalerna. Nio månader är ett exempel. Hon den där söta rödhåriga kvinnan och Hugh Grant blir gravida och det uppstår en massa konstiga bekymmer omkring det nya livet. Jag gillar hon den där söta rödhåriga och filmen är väl rätt mysig också. Notting Hill är en bubblare i söndagsfilmsträsket. Hugh Grant igen. Gullig film. Rätt och slätt.
Men! Har du sett filmen Vad kvinnor vill ha med Mel Gibson? Jag har sett den alldeles för många gånger mer eller mindre ofrivilligt. Men det hör egentligen inte hit. Mels karaktär pysslar med marknadsföring och får i uppdrag av Nike att göra en reklamfilm för deras nya doja. Mel gör en snutt där man får se en kvinna jogga i storslagen natur och förklarar via en hes bakgrundsröst att när hon joggar med Nike kan hon vara sig själv. Inga måsten, inga krav. Bara hon och hennes Nikes.
I dag bestämde jag mig för att jogga för första gången på ungefär ett år. Jag drog på mig några gamla träningspaltor och hoppade i mina egna Nikes och begav mig ut på gatorna som nu blivit snöfria. Det gick rätt bra till en början. Förmodligen var min kropp så chockad av vad som hände att den aldrig hann reagera med trötthet. Efter en stund blev jag dock lite seg i låren och kände att jag var väldigt nära att ge upp. Men då hände det igen. Jag började låtsas. Plötsligt var jag inte längre en tomatröd och svettig Sofia. Jag var en hot brud i cykelbyxor, joggandes på en snirklig bergsväg med mitt långa, vackra hår uppsatt i en elegant hästsvans som studsar av den regelbundna rytmen i mitt joggande. Jag svettades inte. Jag hade bara små svettpärlor på pannan och några på mina små magrutor. Fantasin bar mig framåt och plötsligt var jag hemma igen. Ibland är det bra att ha livlig fantasi. Och ibland är det bra att kolla på söndagsfilmer med Mel Gibson.
Vi är nu tillbaka i Umeå. I kylskåpet hittade jag en lurvig sallad men annars är det sig likt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar