Ännu en dag...

- Sanerat hemmet i form av tvättning av kläder, dammsugning och röjning av leksakshögar.
- Läst ut en bra bok. Måste börja med en ny, men det är så svårt att bara glömma den förra och gå vidare...
- Monterat upp växa-sängen och monterat isär spjälan. Nu är hon stor lilltjejen.
- Ätit ansenliga mängder kladdkaka för att hålla humöret uppe.
- Löst korsord.
- Byggt pussel.
- Tittat på eftermiddags-tv.
Ja ni... Ännu en dag i sjuklägret.

I morgon tar vi tag i resten av saneringen och sen får jag faktiskt vara ute bland folk i morgon. Hur firar vi det? Risken finns att jag har hunnit bli folkskygg under dessa dagar. Kanske inte skulle skada å andra sidan, om jag fick en dos folkskygghet alltså...
Nä, nu blir det sängen tillsammans med min nya.
Bok alltså. Deckare från Shetlandsöarna tror jag bestämt att det var.

Nä, det här är sjukt

I går kväll kom den smygande. Den där känslan i halsen. Så bekant och så ovälkommen.
I morse ringde jag till vårdcentralen och fick en tid för porvtagning och läkarlysning i halsen.
Här sitter vi då. Streptokockerna hoppade tillbaka och bet mig. Nu knaprar vi penicillin hela familjen.
Tredje semesterveckan som sagt...

Och just ja...

Det är väl jag som har smittat de andra tu, så jag ska väl egentligen inte klaga. Det är sjuklingarna som ska klaga på mig. Jag får väl helt enkelt klaga på den okända människa som fixade min fluss...

Round 2

Vi vaknade i morse, och så var den dagen förstörd.
Nä, riktigt så illa var det väl inte, men i samma ögonblick som natten blev till dag började Klara gråta och klaga över ont i örat och hennes pappa började nästa mening med ordet halsfluss. Tre timmar senare satt vi på vårdcentralen med en konstaterad halsfluss och en konstaterad öroninflammation. Efter en tur till Apoteket har nu pappan och dottern inlett tredje semesterveckan på precis samma sätt som jag inledde den första, med varsin ask Kåvepenin.
Dagen har varit lugn, lugnare, lugnast. Tobbe har sovit i soffan och jag och Klara har läst Mamma Mu bygger en koja sju gånger och Bara knyt, Alfons! lika många gånger. Vi har dessutom spelat memory och lärt oss svälja piller med hjälp av jordgubbssylt.

Men vi hade i alla fall tur med vädret. Höstkyla ute gör det lite lättare att sitta inne.

Bajs och feber

Klara har drabbats av feber. Vissa stunder är hon het som en kamin och andra stunder springer hon fram och tillbaka och pratar om det ämne som intresserar henne mest för tillfället. Bajs.
Bajs är svaret på alla frågor. Och ibland kommer även ett kiss. Eller prutt. Lika roligt varje gång.
Är vi redan där? I kiss- och bajsåldern alltså? Det något makabra i situationen är att även jag, trots den bildning och visdom jag besitter, tycker att bajs är ganska roligt.

Denna söndag har varit en ganska seg dag. Vi hade nämligen fest här i går. Och vilken fest sedan. Den fortsatte några hundra meter bort, på stadshotellets uteservering, där jag träffade en massa roliga människor från det förflutna och jag kunde somna, glad och lite snurrig, med ett leende på läpparna.
Nu i kväll insåg Tobbe att den märkliga känsla han haft i kroppen under dagen nog inte bara berodde på malt, utan även feber och förkylning. Så nu rustar vi oss för semestervecka nummer tre och även den tredje sjukdomsveckan här i huset. Men det gäller att se det roliga i tillvaron ändå, så jag avslutar väl där jag började.
Bajs!

Oj!

Ja, tiden går fort på sommaren.
Trots detta dilemma har jag sedan sist hunnit med både stugliv, tokrolig finfest, slappande hemma, semester i Lycksele, febersjuk tvååring och så i dag, pimpande av vår pensionärskuvös. När vi köpte huset lämnade de förra ägarna kuvösen stående precis som de hade haft den. De flyttade till en lägga i stan och behövde helt enkelt inte möblerna eller dekorationerna som fanns där. Vi har låtit det stå, till förmån för andra delar av huset. Men eftersom vi i morgon välkomnar en massa människor till middag på denna altan kände vi att det kanske var dags för ett litet ansiktslyft. Några vaxdukar och krukor senare känner jag att jag liksom kan stå för kuvösen på ett annat sätt.
Vidare kan jag bara påpeka att jag älskar sommarrean i stadens (och grannstadens) butiker. Jag har ekiperat mig som tusan för nästan inga pengar alls. Halva priset är det bästa priset.

Nu ska jag återgå till min bok, som upptar största delen av min tid just nu.

Sista sjukdagen

I morgon har jag bestämt mig för att vara frisk. I alla fall ska jag enligt expertisen vara smittfri i morgon och kan bege mig ut i den stora, vida världen. Jag tror att jag nöjer mig med att åka till stugan, men som vi alla vet börjar varje världsomsegling med ett första årtag ut från stranden.

Den här dagen har, förutom gnällande, innehållit ett besök på Tippen (som vi har börjat kalla återvinningscentralen). Innan husköpet tillbringade jag inte alls så mycket tid där, men under de senaste månaderna har jag nog gått och blivit något av en stamkund. Jag gillar att åka dit. Jag diggar den störtsköna snubben som dirigerar vilsna själar till rätt kontainer och Klara älskar att sitta i baksätet och äta russin. Russinen hör till. En gång för en tvååring blir lätt tradition och nu kan vi inte nämna tippen utan att få "russinpaket" till svar.
Efter detta stora äventyr åkte pappan och dottern till stan och kom hem med en massa påsar varav en innehöll ett par väldans fina örhängen som jag länge önskat mig. Pappan och dottern åkte sedan vidare till badet längre ner på gatan och jag fortsatte att vara sjuk, titta på Oprah och Doktorn kan komma.
Tobbe befinner sig i kväll på stadens hotell och jag har ägnat en timme åt att söka en väldans bra låt på Spotify. Efter idogt sökande och vild fantasi hittade jag vad som visade sig vara Everlast. Nu diggar jag. Och älskar.
Och om exakt 33 minuter är jag frisk.
Godnatt!

Det för*****de gnället

Det kommer uppifrån och nerifrån, från höger och från vänster, från amatörtyckare och aktade journalister.
Gnället. Missnöjdheten. Pessimismen.
Själv är jag så arg att jag håller på att spricka och därför tar jag nu tillfället i akt att gnälla lite över gnället.
Både jag och min sambo innehar yrkesroller som är under ständig bevakning av alla. Och det är väl bra på så vis att verksamheten kvalitetssäkras och den kan kanske förbättras tack vare allmänhetens inblick. Men. Det finns ett stort men. Det är skillnad på granskning och gnäll.
I går blev jag som bekant illa tvungen att besöka stadens Vårdcentral. Här har vi den tredje av samhällets stöttepelare som många älskar att förtala. Vården. Spaltmeter efter spaltmeter skrivs om vårdens fel och brister, om långa väntetider och apotekets långa köer.
I går hade jag tid hos en sköterska kl. 14.30. Kl. 15.00 satt jag i bilen på väg hem och hade på 30 minuter hunnit bli undersökt, diagnostiserad, transporterad till apoteket och köpt den medicin som läkaren skrivit ut till mig. Allt gick på under 200 kr och jag mår bättre redan i dag. Jag skulle aldrig någonsin drömma om att gnälla över det otroligt effektiva system som mötte mig under gårdagen. Med detta inte sagt att det inte finns dagar när allt är kaos, när lab-prover blandas ihop eller avläses fel, när apotekaren har pms eller kommer direkt från en rökpaus. Sådana dagar finns och det suger, men vi kan inte ta oss rätten att döma ut hela det svenska vårdsystemet på grund av sugdagar.
På samma sätt kan jag tycka att det är ganska destruktivt att förtala den svenska poliskåren efter att en patrull i Piteå kört snabbt under utryckning för att stoppa en drograttfull trafikant. Ja, det går snabbt. Ja, det tjuter om däcken. Och ja, vi måste lita på att de utbildade poliserna vet vad de gör och har tagit rätt beslut utifrån rådande omständigheter.
Och skolan då? Ja, det var säkert bättre förr, med ordning och uppförande, men konungalängder, flora och fauna. Det var bättre förr, när magistern var högt aktad och respekterad i samhället. Eller?
Vem är det som har tryckt in allt gnäll i så många medborgare? Varför är det en dygd att se fan på väggen i så mycket som möjligt på en gång?
Varför får jag konstiga blickar när jag säger att jag trivs med mitt jobb, är nöjd med min lön, nöjd med vården och rättsväsendet?
För nog borde väl NÅGOT var helt åt helvete??
Jo. En sak.
Gnället.

Och om 11 minuter...

... är det dags...
didodidododidodadadidaaaaaaaaaaaaaadddddoooooooodiidooooooooooooo....

Fluss

Det är semester för hela familjen och det låter ju som en liten solskenshistoria om det inte hade varit för de elaka bacillerna som tagit min hals i besittning. Halsfluss är diagnosen och Kåvepeninet har redan börjat jobba på att vinna kampen mot de onda.

Annars är vädret vackert och det är ju skönt, även i feberdimmorna.