Jag sitter här i soffan och känner mig enbart nöjd med helgen. Jag har lyckats varva shopping, fika på stan, löpning, prommis på isen, badhusbadande, påskpyntande och ishackande av uppfarten. Det senare, ishackningen, håller på att utvecklas till ett beroende. Det är liksom magi, känslan när du hackar lite på en iskant och får loss ett stort flak. I dag fick Klara till slut be mig spara en bit av infarten så att hon ska kunna komma ner på vägen med allehanda snöfordon.
Jag har i alla fall bestämt mig för att föreviga infarten dag för dag för att få se hur snabbt våren faktiskt för sig mot sommar. Jag är fullt medveten om att det är lite åldersvarning på där här med att hjälpa våren på vägen, men jag står för det.
Dagens mest hopplösa känsla var den när mina barn svävade iväg över skaren på husets baksida. Kvar stod jag och insåg att jag aldrig skulle kunna sväva ikapp dem. Det är tungt att bli äldre...
1 kommentar:
Alltså, du borde komma och se vår granne. Hon står och hackar is och snö HELA dagarna och då överdriver jag inte. HELA dagarna, I tell you. Bli inte sån bara...
Det innebär också att vi ju inte kan hacka nån is alls hos oss för att man då riskerar att verka som hon, så vår uppfart är isigare än man skulle önska.
Ha en trevlig vecka!
Skicka en kommentar